85. Gunnar Nordahl

Jag ska snart skriva om Gunnar Nordahl, denna idrottsgigant som dominerade den italienska fotbollen under flera år på 50-talet. Men jag vill börja i en annan ände. För att förstå Nordahls storhet, så måste man först ha klart för sig vilken betydelse fotbollen har i Italien. Abstrakta utsagor som att fotboll är religion för italienarna ger ingen särskild målande bild av situationen. Låt mig istället ge ett par konkreta exempel. Tomas Lappalainen berättar i sin läsvärda bok Italien om när han som svensk akademiker i slutet av 80-talet bodde i ett italienskt kloster, där andra italienska universitetsanställda också hade sin hemvist. Reflekterande samtal om samhällsvetenskap, landets politiska historia och liknande intellektuella spörsmål präglade de gemytliga middagarna i klostret. Men så blev det dags för fotboll. Visserligen fanns det flera tv-rum, men bara ett huvudsakligt vardagsrum, och där ville alla se sin favoritklubb spela. Varje person menade att just deras lag representerade den vackraste fotbollen och att de andra i rummet borde överge sin inskränkta lokalpatriotism för de estetiska värdenas högre syften. Allt eftersom det blev uppenbart att sakligt resonerande inte skulle leda någon vart, blev de fotbollsfanatiska lärde männen allt mer desperata. Lappalainen beskriver diskussionernas utveckling: "från subtilt vävda argumentkedjor över spefulla sarkasmer till råa hånskratt och blodstörtningsartade raseriutbrott. Emotionell råstyrka avgjorde för det mesta vilken match som skulle ses." Detta uppträdande skedde alltså på veckobasis av normalt stillsamma akademiker. Och då hade matcherna inte ens börjat. När en svensk domare enligt en av de närvarande hade gjort en tveksam insats, fick landsmannen Lappalainen stå till svars för allt möjligt: svenskar i Italien som inte brydde sig om att lära sig språket ordentligt, den höga självmordsstatistiken i Sverige, osv.

Denna oerhörda passion genomsyrar alla klasser, åldrar och kön i Italien. Unga flickor skriver skoluppsatser om sina favoritlag. Partier vinner röster genom deras associationer med olika klubbar. När Napoli för första gången vann ligan 1987 var det fullständigt kaos i staden, men tankarna vändes också till de döda. Dagarna efter segern kunde man läsa vad som skrivits dit i stor och vacker stil på kyrkogårdsmurarna: "Ack vad ni gått miste om". Så ja, fotbollen är viktig i Italien. "Vår tids sista heliga ritual", kallade författaren och filmregissören Pasolini sporten. Om det nu går att skriva ett simpelt "sporten" om något för italienarna så livsviktigt som fotboll. Efter andra världskriget blev fotbollen extra betydelsefull, som det förmodligen allra viktigaste samhällskittet. Materiellt höll Italien raskt på att återhämta sig från kriget; såväl sönderslagna industrier som läckra fotbollskatedraler prioriterades i återuppbyggnaden. Fotbollen behövdes, som lisa för själen. I Grenoli – ett fotbollsäventyr formulerar Eva af Geijerstam det kärnfullt: "Människorna ser till favoritsporten för att restaurera den förkrossade själsliga infrastrukturen".

Det var detta Italien som arbetargrabben Gunnar Nordahl landade i år 1949. Han var då 28 år gammal och hade flerfaldiga SM-guld med Norrköping under bältet. OS-guld med Sverige hade han plockat hem året innan där han blev turneringens bäste målgörare. Men nu skulle han som en av de första svenska spelarna våga sig på ett osäkert liv som proffs i utlandet. Nytt språk, nya seder, i ett krigshärjat land. Ett land som bryr sig ohälsosamt mycket om varje steg deras fotbollsspelande idoler tar på planen. Hur skulle det gå?

Nordahl debuterade på en fotbollsarena som bara några år tidigare hade använts som en avrättningsplats för judar och partisaner. Det var en relativt obetydlig mitt-i-veckan-match mot dussingänget Pro Patria, men arenan var knökfull. Alla var nyfikna på det nya proffsköpet från Sverige. De stora svenska tidningarna var på plats för att för första gången rapportera från en italiensk fotbollsmatch. Det började illa. Pro Patria tog ledningen och Nordahl kände sig tung i kroppen, hängde inte med i Milans spel. Publiken visade sitt missnöje. Medan han sprang runt på planen så började tankarna formuleras i hans huvud: "Om jag tar flyget till Zürich redan nu på kvällen, så är jag hemma till helgen. Då kan jag vara tillbaka på brandstationen redan måndag morgon." Hans fru Irma hade också sagt åt honom: "Går det inte bra så är det bara att komma hem igen!" Att Nordahl på detta sätt nästan gav upp, blev paradoxalt nog det som lugnade honom. Tränaren och lagkamraterna var vänliga mot honom i pausen, och han spelade mer avslappnat i andra halvlek. Milan kvitterade, och efter ett av Nordahls patenterade ryck så dunkade han in lagets ledningsmål. "Det kändes som att skjuta i bomull", har han senare kommenterat den perfekta träffen. Nordahls Milanäventyr hade börjat.

Det skulle bli ett fantastiskt framgångsrikt äventyr. Tillsammans med sina svenska lagkamrater Gunnar Gren och Nils Liedholm (Grenoli-kedjan) så förtjusade han den italienska publiken. Nordahl blev snart dubbad Il bisonte, bisonoxen, för sin enorma kraft och sitt explosiva steg. Om Gren och Liedholm var mer av eleganter, så var det Nordahls nästan animaliska styrka som ingav den djupaste fruktan hos motståndarna. Man fick intrycket av att Nordahls ostoppbara skott skulle fortsätta att flyga över Milanos gator och ut över kontinenten om inte nätmaskorna var där för att stoppa dem. Tillsammans skulle Grenoli egentligen bara åka på en riktigt tuff motgång under sina år i Milan. Det var i deras första derby mot Inter. Matcherna mot lokalrivalen var duster som fansen alltid la mycket stor vikt vid. Milan tappade en 4-1-ledning till smärtsam förlust med 5-6. Gren sa i omklädningsrummet efteråt: "Från och med idag, grabbar, måste vi komma ihåg en sak. Vi får aldrig mer lägga av förrän vi gjort det sjunde målet!" Sagt och gjort: följande tre matcher vann Milan med 7-1, 7-1 och 7-0.

Det är lätt att peka på all förbluffande statistik som visar på Nordahls storhet. Han vann skytteligan i Milan rekordmånga fem gånger. Ingen annan utlänning har gjort så många mål i den italienska högstadivisionen (225 stycken) och bara de legendariska italienarna Silvio Piola och Francesco Totti har gjort fler över huvud taget. Men siffror är svåra att ta på. Då är det bättre att vända sig till enskilda tillfällen. Som mötet mot storlaget Juventus i februari 1950. Juventus ledde ligan med tre poäng före just Milan, och kände sig segervissa på sin hemmaplan i Turin. Deras försvar, anförda av den eleganta centerhalven Carlo Parola, hade släppt in minst antal mål i hela serien. Planenligt tog de också tidigt ledningen i matchen. Men sedan, under bara några få chockartade minuter, gjorde alla tre svenskar på planen varsitt mål. I halvtid låg de skärrade ligaledarna under med hela 4-1. Efter paus fortsatte svenskarna med sitt snabba, symfoniliknande samspel, och Nordahl fullbordade snart sitt hat-trick. Det märkligaste var inte att matchen slutade med förnedrande 7-1 i Milans favör. Det verkligt ögonbrynshöjande var att Parolo – värdigheten själv, aldrig utvisad under hela sin karriär – mot slutet av matchen tappade fattningen och brutalt kapade Nordahl. Juventusfansen hade aldrig sett något liknande från Parolo, som dessutom utanför sidlinjerna var god vän med Nordahl. Utan protest lämnade han planen efter att ha visats det röda kortet. Till och med de allra bästa och lugnaste försvararna kunde drabbas av total vanmakt när de ställdes mot den svenske bombaren.

Det finns idag ett nostalgiskt skimmer över Gunnar Nordahl. Inte bara i Italien utan även här i Sverige. Detta trots att han inte var med i de svenska landslagsframgångarna i världsmästerskapen på 50-talet, på grund av det svenska fotbollsförbundets regler som förbjöd betalda proffsspelare att delta i landslaget. (När förbudet väl lyftes var han för gammal för att vara med.) Redan i början av 80-talet vändes det drömska blickar bakåt, när Torsson släppte sin odödliga "Det spelades bättre boll", med nyckelrader som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, det spelades bättre boll innan de unga tog vid." Det handlar förstår mer om en längtan tillbaka till en svunnen era, än om en beundran för just Gunnar Nordahl. Det sägs ibland att fotbollens oskuld gick förlorad vid den tid när Grenoli (ni minns: Gren, Nordahl och Liedholm) splittrades. Efter det drog eländet med rå kommersialism, cyniskt spel och smutsig politik igång. Jag har själv aldrig sett Nordahl spela fotboll, mer än på några grovkorniga youtubeklipp. Det är klart att det även för mig rör sig om en sorts falsk nostalgi, en dröm om en tid som jag aldrig upplevt. Alla som har åtminstone någon romantisk ådra i kroppen känner väl till det fenomenet. Visst, det är klart att världen var full av skit då också. Fotbollen var inte änglalikt ren den heller. Och Nordahl skulle säkerligen utklassas av dagens proffsspelare. Men det handlar inte om det. Det handlar om berättelserna, om myterna, om drömmarna. Och i den stora underbara fotbollshistorien finns, bland ikoner som Pelé, di Stefano och Stanley Matthews, också en svensk bisonoxe från Västerbotten. Det spelades kanske inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men den spelades annorlunda, och det känns himla fint att tänka tillbaka på den ibland.

Gunnar Nordahl (höger) står och samtalar med Juventus stjärnback Carlo Parola inför en vänskapsmatch i Milano.