6. August Strindberg

I Tegnérlunden i Stockholm sitter titanen Prometheus. Nej, "sitter" är fel ord. Han kämpar, sliter, vrider sig. Spänner frustande sina muskler i kampen mot tillvaron. Ur hans ögon lyser vrede, stolthet och trots.

Titanen.

När ordet används i svensk litteraturhistoria kan det bara vara en person det är fråga om: August Strindberg. Säkert har Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden haft med saken att göra, men benämningen framstår i alla händelser som sällsynt passande. Den skvallrar om något mer än en författare – om en omstörtare, agitator, folktribun och revolutionär. Om en personlighet.

För visst var August Strindberg en banbrytande dramatiker, internationellt ansedd som en föregångsman och konstnär på området av stora mått – Fröken Julie är en av världslitteraturens stora naturalistiska pjäser, Till Damaskus och Ett drömspel milstolpar i modernistisk teaterkonst. Och visst skrev han åtminstone en helgjuten roman i form av Hemsöborna och en vacker diktsamling i Ordalek och småkonst. Och självklart uppvisade han rent generellt en språkbegåvning utöver det vanliga i nästan allt han tog sig för.

Men ändå. Någonting skiljer August Strindberg från andra stora författare och kulturskapare. I regel brukar vi kunna beskriva en författares storhet genom att räkna upp ett antal helgjutna verk denne skapat. Sållar vi lite skulle vi naturligtvis kunna göra detsamma med Strindberg, men det skulle inte fånga den berusande, galna mångfald som gör att han framstår som verkligt unik. Det skulle inte heller fånga den alldeles särskilda storhet som finns i de mindre helgjutna verken – de förvirrade dagboksanteckningarna i Inferno, de märkliga spekulationerna i En blå bok eller det halvlyckade försöket att skriva en realistisk roman med Röda rummet. Eller hans storslagna expressionistiska måleri, med tavlor som vibrerar av den energi och det kreativa ursinne som präglar hela hans liv och gärning. Eller för den delen de bisarra, men seriöst menade, naturvetenskapliga försöken.

Det som verkligen gör att man älskar August Strindberg är ju hans sätt att svämma över alla bräddar i allt han gör. Trots sin genialitet och begåvning, så blandades de fulländade konstverken under hela hans liv med misslyckade försök och obegripliga sidospår. Och inte undra på det – hans personlighet var ju större än konsten, hur skulle han kunna låta sig begränsas av futtiga hantverksregler? Strindberg kastade sig över ett otal tankeriktningar, stilar och ideologier – naturalism, darwinism, socialism, spiritism, symbolism – men i slutändan inte för att driva dessa riktningar framåt, utan för att låta riktningarna driva honom framåt. Hans uppskruvade personlighet och temperament gjorde honom kanske inte till vad man skulle kalla för en "bra" människa, men den ohejdbara mänsklighet och brutala ärlighet som ständigt bryter fram i hans verk, gör att vi tycker om honom ändå.

Hos August Strindberg, både som person och författare, skruvas normala mänskliga känslor och beteenden upp till det extrema. Men just eftersom alla hans utbrott grundas i sådant de flesta upplevt eller känt, så kan vi ändå känna igen oss i dem, hur bisarra de än är. Ett utmärkt exempel på detta är boken Inferno, som skildrar en av de svåraste perioderna i författarens liv. En stressad och ekonomiskt pressad Strindberg har märkliga och oroande visioner. Hela hans tillvaro tycks besjälad av "makter" som sammansvärjer sig mot honom. Till synes galna påståenden och upplevelser radas upp, men ändå finns det så mycket vi "normala" kan känna igen oss i. Skillnaden mellan oss och Strindberg handlar kanske i slutändan inte så mycket om själva upplevelserna, utan om hur vi tolkar dem. Strindberg kan inte låta bli att först och främst se sig själv när han betraktar världen. De små och stora, ofta svårbegripliga, händelser som präglar tillvaron blir därför till hemliga budskap och straff riktade till och mot honom. Men i viss utsträckning har ju även vi andra för vana att se oss själva i naturen. Den gladlynte hör fåglarna kvittra av glädje; den som är ledsen ser träden fälla sina löv av sorg. Och vem har inte, åtminstone i någon mån, upplevt den paranoia som Strindberg skildrar i Inferno? Man tycker sig ana att arbetskamraternas tonfall har ändrats, att en vän hälsar mer avmätt än förr – och vad skrattar egentligen det där gänget på pendeltåget åt? Och handen på hjärtat, har inte du också ibland känt hur tillvarons små detaljer tycks "sammansvärja sig" för att göra livet till ett helvete för dig? Möbler som knarrar, flugor som surrar och miljoner andra småsaker som metodiskt arbetar för att bryta ner den ro du nyss tog för given. Det allra mest gripande partiet i Inferno är när Strindberg blir av med sin obligatoriska, ensamma morgonpromenad eftersom hans lilla dotter vill följa med ut och gå. Han älskar ju sin dotter, men ändå: den där ensamma morgonpromenaden betydde ju något för honom! Så futtigt. Så mänskligt. Kanske vore det en tröst att betrakta dylika incidenter som botgöring pålagd av okända makter, snarare än vanlig torftig vardagsångest.

Intimt sammankopplad med Strindbergs personlighet är också hans tendens (kanske rentav behov) att ständigt hamna i konflikt med andra människor. Tendensen kan knappast betraktas som en serie oskyldiga olycksfall. Strindberg verkar snarare, med alla brutala karikatyrer och sågningar av personer i sin omgivning, ha sökt sig till konflikterna. Han tycks mycket sällan ha kunnat behålla en mänsklig relation någon längre tid. Han hade lätt att falla för andra människor – och andra människor hade lätt att falla för honom – men bråk uppstod alltid förr eller senare, och vännerna byttes ut på löpande band. Strindberg måste ha varit en jobbig människa att umgås med, för att inte tala om att leva med – fråga någon av de inblandade i de tre stormiga äktenskap han hann avverka under sitt liv. Kanske är det förbannelsen med att vara en stor personlighet. Likt en eld drar du människor till dig, men likt samma eld stöter du dem också ifrån dig när de kommer för nära.

Det var inte bara i hans privata relationer som konflikter ständigt uppstod. Efter att ha gjort sig lustig över nattvardsceremonien i Giftas (en novellsamling Strindberg själv kallade för "ett ärligt och godt samlag mot Ibsens hysteriska runkningar") blev han åtalad för hädelse, vilket ledde till att han hamnade i centrum för en stor svensk kulturdebatt. Frikännandet firades av tusentals på Stockholms gator och Strindberg lämnade Sverige för att under en lång tid leva ett kringflackande liv i Europa. Han väckte senare i livet stor förargelse med romanen Svarta fanor där ett antal lätt maskerade svenska kulturpersonligheter blev hånade och karikerade. Och mot slutet av sitt liv gav han upphov till den så kallade Strindbergsfejden, genom att författa ett antal furiösa artiklar som sågade militären, kungahuset, det litterära etablissemanget och Sven Hedin. Det hela utvecklade sig till tidernas svenska kulturstrid, med radikaler och vänsterliberaler i den ena ringhörnan, konservativa och rojalister i den andra. Hundratals artiklar producerades av båda sidor och Strindberg kom plötsligt att bli en symbol för politisk radikalism. När krutdammet lagt sig hade hans berömmelse och ryktbarhet stigit till den grad att han av många betraktades som Sveriges nationalskald. Fejden, tillsammans med det faktum att flera av hans verk börjat komma ut i billighetsutgåvor, hade gjort honom till något av en folkhjälte. Bonniers såg chansen att kapitalisera på folkets kärlek och köpte för en astronomisk summa rättigheterna till författarens livsverk, vilket gjorde att Strindberg (som under hela sitt liv haft en spektakulär förmåga att slösa bort alla pengar han tjänade) dog som mångmiljonär. Hans begravningståg följdes av tusentals sörjande.

Vad var det som gjorde Strindberg till en så säregen och kraftfull personlighet? Varför var just han så hämningslös och öppen med känslor och erfarenheter? Hans barndom och uppväxt skilde sig så vitt jag kan se inte nämnvärt från många andras. Han föddes inte in i ett öppet och frispråkigt kulturliv, utan halkade in i det på ungefär samma sätt som man själv hade kunnat göra – planlösa studier, kulturintresserade studentkompisar, tafatta skrivförsök, ströjobb på tidningar och slutligen (i brist på annat) fast anställning som bibliotekarie. Men efter att 1879 ha exploderat in i svenskarnas medvetande med Röda rummet, var det som om han närmast tvångsmässigt ville vrida om kniven några varv till för varje nytt verk som publicerades. Säkert handlade det om en vilja att provocera, men ännu mer om ett behov av brutal öppenhet och ärlighet med vad han tänkte, kände och upplevde. Just denna ärlighet är en viktig nyckel till hans storhet och förmåga att skapa nydanande verk. Grundprincipen för Strindberg tycks alltid ha varit att inte väja för någonting och skildra verkligheten sådan den är. Denna ganska enkla princip kunde sedan ge upphov till de mest skilda resultat beroende på om det Strindberg var intresserad av att skildra för tillfället var samhällsförhållanden, parrelationer, drömmar, tillfälliga psykoser eller något annat.

Man måste älska att ett land som Sverige, ständigt stämplat som lite tråkigt och försiktigt, har en man som August Strindberg som nationalförfattare. Det är lite som om de svenska litteraturhistorikerna, när de betraktade Strindberg, lite uppgivet skakade på huvudet och frågade sig själva vad de skulle göra med karln. Det finns ingen som inte hittar något att förargas över hos Strindberg. Att göra honom respektabel tycks omöjligt. Han går inte att bekvämt placera in i något som helst fack och det går naturligtvis inte att ignorera eller avfärda honom som en kuriositet. "Äh", tänkte litteraturhistorikerna, "vi får väl göra honom till svensk nationalskald och krama ihjäl honom!" Och så blev det. August Strindberg har i vårt land blivit ett minst lika uppburet fenomen, som allt det han själv ville störta i gruset under sin livstid. Jag är övertygad om att titanen garvar gott åt saken i sin himmel.