Baron anses ju allmänt som en litterär outsider, på vilket sätt anser ni er vara olik andra svenska författare?Intervjusvaren från Himmelstrutz blir mer och mer nonsensartade, och journalisterna blir irriterade och misstänksamma. Är det verkligen den berömda baronen som har förskansat sig bakom parasollet? Situationen börjar bli ohållbar och Himmelstrutz letar efter en utväg. Han lyfter på parasollkanten och utnyttjar den nordiska trögtänktheten och rymmer.
JAG ÄR BÄTTRE.
Ha-ha, baron. Ni har tydligen ingen hög tanke om era kolleger?
TAMBOSKAP.
(...)
Varför är baron alltid klädd i svart?
DEN FRUKTANSVÄRDA MELANKOLIN I MITT FOSTERLAND KRÄVER SVART KLÄDSEL. LIKSOM SORGBAND OM PENIS OCH PUNG.
Osv. osv.
Det här är handlingen i det första kapitlet, de första tio sidorna, i Sture Dahlströms Cyklonmannen från 1992. Allt man förknippar med Stures böcker, det enorma tempot, den skruvade fantasin, och den eskalerande galenskapen, är närvarande. De inledande händelserna säger också väldigt mycket om Sture Dahlström, och om hans sätt att se på sig själv och sitt författarskap. På ett typiskt Sture Dahlströmskt manér är Caotico Q Himmelstrutz nämligen ett ställföreträdande jag som brottas med en ofta oförstående eller fientlig omgivning. Sture Dahlström kallas ibland för Sveriges enda beatförfattare, och det är både passande och missvisande. Samma frihetstörst och galna upptåg kan man hitta bland amerikanska beatförfattare, men hos Sture är de uppförstorade och liksom betraktade ur en surrealistisk skrattspegel, och framförallt utspelar de sig alltid i kontrast eller opposition mot specifikt svenska företeelser som jantelag och pålitlig myndighetsutövning.
Alla ställföreträdande jag Sture skapat i sina böcker – med bisarra namn som Caotico Q Himmelstrutz, Bergman-Wasa, Xerxes Sonson Pickelhaupt och Karl Andersson – lever sina liv i hundraåttio. Från den ena boksidan till den andra kan Sture som Himmelstrutz hoppa från idén att utveckla ett "pestharnesk", en genomskinlig kroppskondom skapad för en mänsklighet i celibat – till kyskhet skrämd av könssjukdomar – till ett projekt att frakta en äkta gammal runsten hela vägen från Sverige till ett indianreservat i USA, med baktanken att skapa publicitet och turistintäkter till det fattiga reservatet. Stures alla protagonister ränner dessutom ständigt efter kjolstyg och är ständigt på flykt ifrån eller i bråk med byråkratgråa svenska myndighetsmän, som vill sticka hål på hans kreativa skaparbubblor och tämja honom. I Stures böcker fastnar inga idéer på ritbordet. Det värsta som kan hända är de kreativa krafterna försvinner, att livet inte längre pekar framåt mot nästa erövring eller projekt, att kuken skrumpnar.
Jag är rädd att allt det här får Sture Dahlström att framstå som en kåtskrivande författarbock innan ett mer upplyst tjugohundratal och metoo-medvetenhet. Låt mig svara på den beskyllningen med ett nja. Det finns visserligen partier i Stures böcker som inte är samma andas barn som till exempel samtyckeslagen. Och nä, inte klarar hans böcker Bechdeltestet, Russotestet och vad alla test nu heter. Men jag rusar till hans försvar här. För det första var en av metoo-rörelsens mest tråkiga konsekvenser att människor fått allt svårare att skilja mellan verk och upphovsman, mellan det levda och det gestaltade livet (kontroversen kring Mr Cool ploppar upp i huvudet). För det andra består hans böcker knappast av en lång räcka lyckade ligg. Eller, även i de fall de gör det så består de inte BARA av det. Det finns plats för motgångar och misslyckade förförelseakter. Det finns även plats för kvinnlig lust och ja subjektivitet, som det heter.
Caotico Q Himmelstrutz är på så vis inte identisk med Sture Dahlström, men visst det finns paralleller och likheter. När Sture skrev Cyklonmannen var han till exempel rejält trött på närgångna journalister. Det berättar Mats Keyet, som har skrivit den enda biografi över Sture Dahlström som jag känner till. Det är ingen stor biografi, men Keyet har gjort ett grannlaga jobb att plita ner alla tänkbara biografiska fakta om Sture Dahlström. Särskilt intressant är det att följa den otroliga historien kring hur en av Stures böcker, Gökmannen (på engelska Cockoo's Progress), var på väg att bli Hollywood-film, regisserad av Sam Peckinpah. Det hade varit ett otroligt intressant samarbete, men planen stöp tyvärr på målsnöret... Keyet kan inte ha haft det helt lätt att skriva om Sture Dahlström. I Cyklonmannen figurerar faktiskt en stackars levnadstecknare som försöker teckna en bild av Himmelstrutz liv och konstnärskap. Det slutar med att han går ner sig totalt, blir galen och tjuter mot månen. Var det här en varning från Stures sida: försök inte ens? Men biografin kom ut (vid millennieskiftet, precis på sluttampen av Stures liv) och när jag för något år sedan läste den mötte jag en författare och människa som både var och inte var som sina påhittade figurer. Efter uppväxten i Husqvarna och resor i Spanien, USA och Marocko, levde Sture Dahlström merparten av sina år ett relativt tryggt och stilla författarliv i bergen utanför Malaga, med familj och uppiggande besök av konstnärskollegor. Långt ifrån Sverige och det svenska. Och om det är något som går som en röd tråd i alla Stures böcker, från de finstämda (!) tidiga böckerna Änglar blåser hårt och Kaktusstigen till de senare mer burleska och absurda mästerverken Den store Blondino, Gökmannen och Den galopperande svensken, så är det flykten från den svenska lagomheten, den stela byråkratin och isande livsfientligheten. Som jag påtalade i min text om Nils Dacke startar Sture som Karl Andersson i Huggormens tid till och med ett upproriskt parti med namnet Dackes drabanter för att väcka motstånd mot "centralkukarna" i Stockholm. I Stilla dagar på floden får den svenska livsfientligheten en högst verklig dimension när en arktisk kyla som tycks komma ur Sveriges inre leder till att en glaciärliknande is täcker hela landets yta.
Stilla dagar på floden, utgiven 1996, var Sture Dahlströms sista bok, men det var den första bok av honom jag läste, och när jag skriver det här förs jag i mina minnen tillbaka till åren i Linköping då jag prenumererade på förlaget Bakhålls böcker. Deras böcker var visserligen uselt formgivna, men utgivningen var alltid spännande och expanderade mitt tjugoåriga sinne. Är det möjligt att tänka och skriva så här? Mest spännande var Stures böcker. I den här bloggen har bloggförfattarna vid ett flertal tillfällen återkommit till åren i Linköping och det är klart att ett projekt som detta också blir eller förvandlas till en berättelse om oss själva. Martin, Gabriel och jag upptäckte Sture Dahlström någorlunda samtidigt och det skapade ett gemensamt band till hans författarskap.
Men det här handlar inte bara om sentimentala studentminnen från en trio förlästa trettioåringar. Sture Dahlström. Sture. Dahlström. På en sjundeplats över tidernas bästa svenskar. Verkligen? Jag ser framför mig hur läsaren tar sig för pannan. Hur tänkte vi där? Det är ju ändå lite galet, när man tänker efter. Men ett tänkbart svar gömmer sig redan i den formuleringen. När man tänker efter. Eftertanke och rationella tankekonstruktioner kan vara nog så välbehövliga, särskilt när man sitter framför en tenta eller vill skapa ett gott samhälle – och det ska naturligtvis läggas till, innan en förförelseakt – men de kan också leda till självtvivel och en förlamande självreflektion. Man mår som allra bäst när man handlar, när man inte tänker efter utan bara rushar på. Det är vad Stures böcker säger och det var tacksamt att höra som osäker student, när erotiken och livets alla gåvor låg en eller ett par självsäkra handlingar bort. Vad vi framförallt älskar hos Sture Dahlström är livsglädjen och energin till att göra saker och ting som hans böcker inspirerar till. Energi till att leva. Energi till att göra... ja någonting vadsomhelst. En recensent (för dagensbok.com, tror jag) skrev att läsning av Sture Dahlström fick honom att vilja "gå ut och bygga ett hus. Eller riva ett." Det är den ostoppbara energin som Stures böcker skänker.
I Huggormens tid konstruerar Sture som Karl Andersson en lista på JA-författare och NEJ-författare. Martinson, Ivar Lo, Moa och Moberg tillhör de förra. NEJ-författarna däremot (bland andra Strindberg) uppehåller sig alldeles för länge vid "äktenskapsgräl och annat skitprat" och de beskriver "rum fulla av möbler och porslin..." Jag vill, precis som Sture själv, placera honom bland JA-författarna. Det finns andra författare som på många vis är bättre, som skriver mer varierat och som är mer medvetna. Det finns författare som skriver om äktenskapsgräl och som kan beskriva rum fulla av möbler och porslin in i minsta detalj. Men i ren och skär energi har Sture Dahlström ingen jämlike.
Vill ni veta mer, ja då får ni läsa Keyets biografi eller Sture Dahlströms böcker – de finns där välsorterade bibliotek eller antikvariat finns. Men ännu hellre, lägg ifrån dig boken och gör någonting vadsomhelst, bygg eller riv ett hus, yla mot månen, skriv ett epos, hoppa jämfota eller älska vildsint. TÄNK BARA INTE SÅ FÖRBANNAT. RUSHA PÅ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar