Kanske har denna "barnslighet" (eller vad man nu ska beskriva det som) sin förklaring i hans uppväxt. Harry Martinson blev föräldralös redan vid sex års ålder, sedan hans far gått bort i lungsot och hans mor emigrerat till USA. Han såldes därefter ut i en så kallad "barnauktion", en grym (men kostnadseffektiv) form av fattigvård, där den som krävde minst ersättning från socknen fick ta hand om det föräldralösa barnet. Det ena erbarmliga fosterhemmet avlöste det andra, innan han som sextonåring tog värvning som sjöman. Efter detta följde flera år på haven och på landsvägarna. Harry Martinson fick, som man säger, "aldrig vara barn"; och den som aldrig har fått vara barn tenderar kanske att i högre grad än andra behålla ett visst slags barnslighet genom livet, om inte annat så av den anledningen att gränsen mellan barndom och vuxenhet aldrig riktigt får chansen att dra sitt obevekliga streck genom tillvaron.
Harry Martinsons uppväxt, mycket olik den gängse författarens (för att inte tala om den gängse modernistens), satte spår i hans litterära stil. Göran Hägg har kallat honom för "den proletäraste av proletärförfattare" och "autodidakternas autodidakt". Hans poesi och prosa kan också mycket riktigt upplevas som oreflekterad och intuitiv, men om vi nu beskriver honom som ett "naturbarn" och hans författarskap som "oförstört" (eller något i den stilen), så är det absolut inte för att förringa, utan helt enkelt för att vi känner att det finns något unikt där, ett annorlunda perspektiv på världen, åtminstone delvis härrörande från hans bakgrund. Egentligen vet jag så klart inte vad det är denna uppväxt gör med hans skrivande – den ligger alltför långt ifrån min egen för att jag ska kunna säga något säkert om den saken – men att den gör någonting är jag övertygad om. Det verkar åtminstone till viss del handla om en unik förmåga att se, som formas under många och långa år i exotiska hamnar och fattiga torp, och sedan också bevaras även när Martinson med åren blir en lärd och socialt accepterad kulturman.
Talangen och intresset för att betrakta, gjorde Harry Martinson till en författare av osedvanlig naturvetenskaplig lärdom. När han ser på naturen är det med en detaljrikedom och sakkunskap som är imponerande. Hans poesi är fylld av skogsstjärnor, fältpiplärkor, ängsspindlar, katalpaträd, kabbelekor, glansbaggar och harkrankar. Detaljrikedomen i betraktandet kunde också ge hans verk visionära egenskaper utöver det vanliga. I rymdeposet Aniara åstadkoms namnmagin genom helt påhittade begrepp som goldonder, mimarob, fototurb, fonoglob, och gopterade tensorklasser. Den allra mest fascinerande av diktverkets många poetiska nyskapelser är den så kallade "Miman". När rymdskeppet (eller goldondern) Aniara hamnar ur kurs från sin resa mot Mars och beger sig ut på en tröstlös färd in i oändligheten, så blir den märkliga Miman dess enda minne och kontakt med omvärlden. Miman fångar upp bilder och ljud från universum och återger dem för passagerarna. En 2000-talsmänniska associerar ofrånkomligen till samtida informationsteknologi, med vilken hon (Miman är en hon) bär många likheter. Men det finns också stora skillnader. Om man på 50-talet såg Miman som en vision av en avlägsen framtid, så betraktar man kanske henne nu snarast som ett fenomen från en parallellvärld, där den informationsteknologiska utvecklingen tog en annan riktning. Miman tycks till exempel i högre grad än våra datorer vara utrustad med egna känslor och tankar; det finns över huvud taget något organiskt över henne. Dessutom tycks en del av hennes magi bestå i att människorna verkar vara närmast helt oförmögna att kontrollera och styra henne. Hon är visserligen skapad av människohand, men väl skapad framstår hon snarast som en upphöjd gudom, som skänker sina bilder till människorna efter egna, för människan okända, lagar. På något vis bär hon mer likhet med den av Martinson så älskade Naturen, än med den informationsteknologi som skulle komma att utvecklas så explosionsartat decennierna efter Martinsons död.
Det finns åtminstone ett mycket fascinerande exempel på hur Miman direkt och konkret inspirerat till visionärt skapande. År 1959 sattes en opera byggd på Martinsons rymdepos upp på Kungliga Operan. Projektet samlade en mängd stora kulturnamn – librettot var skrivet av den modernistiske poeten Erik Lindegren, dekoren skapad av ingen mindre än Sven "X:et" Erixson, sjöng gjorde bland annat Kjerstin Dellert och musiken skrevs av Karl-Birger Blomdahl. I operan finns några avsnitt där Blomdahl musikaliskt försöker skildra Miman. Dessa så kallade "Mimaband" är fascinerande kollage av ljudlandskap, som blev de första elektroniska musikstycken att spridas till en bredare publik i Sverige. Martinsons vision nedskriven på papper hade förvandlats till en lika framåtsyftande vision i ljud. Det storögda fosterhemsbarnet från det fattigaste fattig-Sverige blev indirekt en pionjär inom den elektroniska musiken.
(Paus för att låta tanken svindla ett tag.)
Aniara kan så klart också läsas som en förtäckt samtidsskildring. Den oändliga rymden omger ju även oss här på jorden, att vår resa slutar med döden är lika säkert som för Aniaras passagerare och de olika försök till meningsskapande som folket ifrån Gond ägnar sig åt har sin motsvarighet i vårt eget här och nu; skillnaden är väl egentligen bara att vi har en vidare yta att röra oss på, att jordklotet och dess möjligheter trots allt är större än vad som erbjuds på goldondern Aniara. En del av Martinsons diffusa skräck för civilisationen tror jag bestod just i känslan av att utvecklingen gör även vår värld mindre – ju mer av våra liv som blir förnuftigt rutinartade och standardiserade, desto mindre utrymme för överraskande och nya upplevelser; ju mer av världen som hamnar under civilisationen, desto mindre plats för det okända och för äventyret. Dikten "Flygardikt" från diktsamlingen Passad formulerar det sistnämnda på ett träffande sätt:
På väven Asien vi sågo ner
men källans lotus såg vi aldrig mer.
Och Orinoccos alla tusen bad
med fisk och ormbunk doldes under blad.
Vi såg vad flygarperspektivet gav.
En matta blott blir äventyrets hav.
Sierrans toppar tryckas bara ner
och likt ett sillfjäll skogens göl sig ter.
/.../
När vi blev gamla och fick flygarskägg
och gick med flygpension bland björk och hägg,
fann vi att mycket hade undgått oss.
Och eftertänksamt sög vi våra bloss.
Utvecklingen har gett oss möjligheten att blixtsnabbt kommunicera och resa över enorma avstånd, men det har skett på bekostnad av de magiska detaljer som Harry Martinson älskade. Till sist finns bara en plats kvar som undsluppit civilisationens grepp, en enda punkt att blicka ut emot från det enorma växthus som blivit vårt hem – den oändliga rymden. På så vis blir vår tillvaro alltmer lik den som Aniaras passagerare är fängslade i. Allt detta är så klart romantiskt och i viss mån, ja, barnsligt, men det har en djup förankring i den moderna människans känsloliv och det är därför vi blir berörda av Martinsons verk.
Det är dock inte bara hans verk vi blir berörda av. Liksom vi känner ömhet för barnet, så känner vi också ett slags ömhet för personen Harry Martinson. Likt barnet kände han ett främlingskap i den vuxenvärld som är kulturens och vi känner kanske lite till mans att det var detta som i viss mån ledde fram till hans tragiska slut. Det man åtminstone får ge den akademi som delade ut det på många sätt så beklagliga Nobelpriset, är att de lyckades formulera en motivering som verkligen ringar in essensen i hans författarskap, nämligen att det "fångar daggdroppen och speglar kosmos". Precis så är det. För Harry Martinson öppnade sig de oändliga perspektiven såväl i naturens minsta lilla torva som i det svindlande himlavalvet; och när han med stora ögon skådade upp mot det stjärngnistrande mörkret fann han både luffaren Bolles frihetskänsla och goldondern Aniaras skräckfyllda resa genom intet. Harry Martinson blir på så sätt inte bara en god författare, utan också en vägvisare i det alldeles särskilt givande slag av levnadskonst, som består i att kunna se det eviga i såväl ängsspindel som goldonder, harkrank som fonoglob.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar