Det första jag kommer att tänka på är humorn. Det finns en galghumor som går genom många av Höglunds sånger. "Man vänjer sig" är en av dem. Sången fanns ursprungligen med på albumet Baskervilles hund från 1974, men har sedan dess har fått ett eget liv och äger numera kultstatus för ständigt nya generationer lyssnare. Det sägs att Franz Kafka skrattade så att han kiknade när han skrev sina mest gruvliga berättelser om svältkonstnärer, tortyrmaskiner och människor som förvandlas till insekter. Kafka förstod att det ohyggliga har en tendens att vända sig till sin motsats, att skriket lätt blir till skratt. "Man vänjer sig" handlar om en annan typ av skräck, om arbetslivets banalitet och vardagslivets torftighet. Så länge du inte lever ett influencer-liv med ständiga resor, hälsosam kost och stärkande träningspass 05.30 på morgonen, så kommer du att känna igen dig. De allra flesta har erfarenhet av att höra hur det brusar i rören för att grannen går på toaletten eller av jobb som bara går ut på att flytta lite papper och dra i några spakar. Men att bara påpeka att vi känner oss alienerade från tillvaron och från vårt arbete räcker inte för att framkalla en komisk effekt. Höglunds genialitet ligger i hans formuleringskonst och ordglädje, där vardagens tomhet och futtighet blir tydlig i rader som att supa lite håglöst, köpa lite porr i en tidningsautomat, och att det är skönt att våga bli förtvivlad. På samma sätt som Kafka skrev hysteriskt skrattandes ser jag framför mig hur Höglund fnissar högt för sig själv när han författar sina rader. Förvandlingen, Kafkas korta novell om Gregor Samsa som förvandlas till en skalbagge, publicerades 1915, mitt under första världskriget. "Man vänjer sig" hade nog också kunnat vara skriven 1915 – även om tillgången till porr var något mer begränsad då – men inte lika många hade känt igen sig, upptagna som de var med att sticka ner sina bröder. Att sången fortfarande är populär, ja mer populär än någonsin, säger någonting om vår tid och vår gemensamma vantrivsel i kulturen.
Men Kjell Höglund knåpade förstås inte ihop sina sånger i ett vakuum. Det går att se hans texter som utlöpare av den nyenkla poesin som gjorde sig gällande på 60-talet (hej Göran Palm och Sonja Åkesson) i reaktion mot 50-talets överlastade metaforer och bildsymbolik (jag tittar på dig Erik Lindegren). Vardagslivet tog sig in i poesin och det gick plötsligt an att dikta om kylskåp och folkvagnar. Kjell Höglund gjorde samma sak, i sånger som "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför" intog han vardagsbetraktarens självironiska position. Men lika ofta hade han som mål att skruva till verkligheten i en surrealistisk eller absurd riktning. Eller hur ska man annars förstå nonsensvisor som "Kvastfeningarnas språkrör", "Gustav under trappan" eller "Segla i ett badkar"? Den nyenkla poesin gav på sjuttiotalet rum åt den engagerade och politiska poesin. Och där ville Höglund inte vara med längre. Kärleksvisan "Britt-Mari" är som en uppgörelse med 70-talets torra och humorlösa marxism. För Britt-Mari är verkligheten enkel och avmystifierad, genomlyst och förklarad som den är av marxistisk teori. Hon tycks i sången vara helt ointresserad av Höglunds funderingar om livet, kärleken och döden.
Du drogs till mej därför att jag var konstig
dessutom tänkte du att jag var intelligent
jag var en främmande fågel att observera
och möjligen var jag, förhoppningsvis, också potent
jag var en främmande fågel att observera
och möjligen var jag, förhoppningsvis, också potent
För 70-talets vänsterrörelse måste Kjell Höglund ha varit en främmande fågel, med sitt insisterande på att världen inte är uttömd av marxismens torra dogmer. I "Britt-Mari" hittar vi (förutom humorn) ytterligare en sak som jag tycker utmärker det höglundska sättet att se på världen, nämligen en stark motvilja gentemot maktens språk och anspråk. Det råder ingen tvekan om var Höglund står politiskt (Hjärtat sitter till vänster, som en av hans album heter) men han har alltid stått upp för den enskilda människans rätt att själv nyfiket utforska världen. Mest tydlig i sin ovilja att inordna sig är han i den sjutton minuter långa "Desertören".
"Är du med oss eller mot oss?" ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör
"Desertören" är pacifistisk vädjan om att inte låta ändamålen helga medlen. I den allt mer uppskruvade debatten på sjuttiotalet vägrade Höglund att ta kniven i hand, för mord är ju mord, oavsett vem som håller i vapnet. Samma underifrånperspektiv är tydligt i "Häxprocess", där Höglund pekar ut det ack så mänskliga behovet av att hitta (och bränna) syndabockar. Höglunds oeuvre innehåller för många humoristiska nonsenssånger och stilexperiment (hårdrock, schlager, rap) för att någon skulle få för sig att han är en politisk vissångare. Höglund har snarare tagit gycklarens roll, som har tillåtelse att säga sanningen eller peka ut orättvisor, för han är ju ändå bara en narr som ingen tar på allvar.
Så långt har jag nämnt humorn och självständighetsviljan som två komponenter i det höglundska perspektivet. För att få syn på en tredje komponent måste jag dröja kvar vid och fördjupa diskussionen om de surrealistiska eller mystiska delarna av Höglunds texter. Som han sjunger i "Passage mot gryningen":
Det finns en helhet, det finns ett mönster
det finns ett ljus
och det finns en hemlighet
Det går att läsa Magnum opus som en skönlitterär text, men för mig är det uppenbart att Höglund menar vad han säger. Reinkarnation, Atlantis, undergång och pånyttfödelse är dessutom teman som återkommer i flera av Höglunds sångtexter. Men ärligt talat blir boken ganska tjatig i längden. Det är i låttexterna, i blandningen mellan det oskuldsfulla tilltalet och de anslående surrealistiska bilderna, som Kjell Höglund är som allra bäst, där rader som "döden är en druva som ingen har trampat" och "vintergator viskar till varandra över kinden" fungerar som trappsteg för fantasin. Ett av Höglunds många mästerverk är "Genesarets sjö". (Jag lämnar åt läsaren att utforska resten av hans mästerverk på egen hand, helt i enlighet med sångförfattarens anda.) Jag dristar mig att säga att "Genesarets sjö" är Höglunds mest älskade sång. Till viss förvåning för Höglund själv, som har sagt att han inte förstår varför sången är så populär och att han inte "hänger med". Nej vem gör det. När man åker berg-och-dal-bana känns det mer i maggropen om man inte håller i sig. På samma sätt är hemligheten bakom att uppskatta Höglunds texter och musik att släppa kravet på ett enhetligt narrativ eller att det ska finnas en enkel överensstämmelse mellan text och verklighet.
Humor, självständighet och mystik. "Genesarets sjö" innehåller också en fjärde komponent i det höglundska sättet att se på världen, nämligen en fascination för världens rikedom och möjligheter. Vissa poeter har en enda bärande idé och reducerar allting i världen till denna enda idé. De gör därmed världen fattigare. Den känslan får man aldrig när man lyssnar på Kjell Höglund. Hans sånger och formuleringar gör världen rikare och visar hur mycket som ännu återstår att se och känna. Det är en rikedom som både finns hos sångerna och hos oss själva. Anledningen till att "Genesarets sjö" är så pass älskad är nog också att raderna är så öppna för olika tolkningar att alla kan hitta sin egen högst personliga tolkning. Alla kan fylla Genesarets sjö med vad de än behagar – och älska sången precis lika mycket för det.
Så är det åtminstone för mig. För även om det snöar i maj, så är det ändå alltid vackert väder på Genesarets sjö.