61. Vilhelm Moberg

Vilhelm Moberg. Så ska en småländsk författare heta. Ett namn som får en att tänka på de knottstimmiga kvällarna, magiska mossorna, ogenomträngliga granskogarna och det hägrande havet. Och precis som det förhåller sig med havet – vill man bara doppa tårna spelar det inte så stor roll var man gör det någonstans, det är ändå ett och samma hav – så förhåller det sig med Vilhelm Moberg, Sveriges mest lästa författare under stora delar av nittonhundratalet.

Jag hade kunnat börja med vad han är mest känd för, Utvandrarböckerna, Karl-Oskar och Kristina, deras slit bland sten och enbuskar i Småland, och senare öden i det nya landet på andra sidan Atlanten. Eller varför inte med Mobergs självklara plats i Sveriges kulturliv. Han beskrevs som en gigant, egentligen "bara" 183 cm lång, men med en kraft och utstrålning som la på tjugo centimeter. Kraftiga ögonbryn, en intensiv blick, två släggor till händer. En reslig staty. Men en staty som inte drog sig för att ta till rejäla rallarsvingar när det kändes befogat och rätt. Och det gjorde det ofta. Moberg var en av Sveriges mest stridbara opinionsbildare, en bråkstake i mångas ögon. Men en bråkstake som i takt med att debatterna har mojnat och glömts bort blivit en folkgemenskap. Det var och är svårt att komma runt honom. Då bokstavligen, nu mer bildligt. Jag hade som sagt kunnat börja i det stora och övergripande.

Men jag vill börja med en gädda, eller rättare sagt med försöken att fånga en.

I den korta berättelsen "Pojken och gäddan" från 1925 beskriver Moberg hur två bröder, Vilhelm och hans bror Axel, försöker fånga storgäddan i Bjurbäcken vid barndomshemmet. Det är en underbar ögonblicksbild från Vilhelm Mobergs ungdom: solen gassar över pojkarna som barfota försöker smyga sig nära gäddan. Den äldre brodern har en snärja av siktetråd och sätter ner den i vattnet. Hans händer darrar, men det är ingenting mot Vilhelm som darrar i hela kroppen. Ska de få fast gäddan? Nej, hon biter sönder snärjan och ger sig av i ett kraftigt plaskande. Från den stunden har gäddan en vit ring om ryggen efter snärjan som märke. Den sexåriga Vilhelm drömmer att han själv har fångat gäddan, och han vaknar upp alldeles svettig och besviken, när han inser att det bara var en dröm.

Det här var uppenbarligen ett betydelsefullt motiv för Vilhelm Moberg, för det återkommer i flera av hans böcker. I debutromanen Raskens från 1927 är det pojkarna Axel och Gustav som fångar gäddor i samma bäck. I Soldat med brutet gevär är det Valter som snärjer gäddor med sin äldre bror Gunnar, och i den sista delen av Mobergs Utvandrarsvit, Sista brevet till Sverige, minns Karl-Oskar barndomens åttapundsgädda. Karl-Oskar bytte land och världsdel, men han tog med sig sina minnen och barndomsbegär.

Det är värt att stanna upp här och fråga sig, vad är grejen med alla gäddor? Och vilken roll spelar begäret i våra liv? Att fiskafänget i "Pojken och gäddan" sker som en tävling bröder emellan är inte oviktigt. En av den franska filosofen René Girards nyckeltankar är att den som begär någonting gör det för att någon annan begär samma sak. Vilhelm begär att fånga gäddan, eftersom det också är hans brors högsta önskan. Girard kallar det här för ett mimetiskt begär. Vilhelms begär är mimetiskt eftersom det imiterar ett annat begär, nämligen Axels. Eftersom de bägge begär samma objekt så är de rivaler, men enligt Girard handlar det i slutändan om att den begärande egentligen vill vara den andre. Vilhelm begär att vara sin bror. Han vill vara den som är vuxen nog att knyta gäddsnärjor och fiska på egen hand.

"Pojken och gäddan" är tydligt självbiografisk. Den utspelar sig i Mobergs Småland där han växte upp i ett soldattorp. Karl-Oskar i Utvandrarböckerna är däremot inget självporträtt, åtminstone inte enligt författaren själv. När Moberg fick frågan utbrast han, närmast förnärmad: Men så tråkig är jag väl inte!? Men även om Karl-Oskar bara är en uppdiktad romankaraktär så känns han som en människa av kött och blod. Och här närmar vi oss Mobergs genialitet som berättare och folklivsskildrare. Hans karaktärer känns sanna, som skurna ur det småländska rika persongalleriet av snickare, backstugusittare, skräddare, slaktare, och så vidare. Det här kan tyckas som en självklar sak, är det inte trots allt författarens jobb, att få berättelsen och karaktärerna levande? Ändå är det bland det svåraste man kan pröva sig på. Moberg gick till extremer när det gäller förberedelser och noggrannhet. Han skrev faktiskt inte ett enda ord om utvandrarnas resa över Atlanten innan han själv hade företagit sig samma resa: "jag måste ju se hur stor sjön var först." I Soldat med brutet gevär är det den tjugotreåriga Valter Sträng som säger: ”jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor.” Var inte det Mobergs uppgift som han tog på sig som författare? För Moberg själv var kriteriet på en sann människoskildring att de lever kvar i läsaren, också när boken är färdigläst. Vi är många som ser Gustav i Raskens, eller Karl-Oskar, eller Ulrika i Västergöl, framför oss, eller gråter vid tanken på Kristinas död, som om de vore verkliga människor, trots att det var länge sedan vi läste böckerna. En viss självmedveten stolthet, någon skulle säga högfärd, blandade sig också i Mobergs förhållande till sin konst. Herbert Tingsten var en av dem som hade bönat för att Kristina skulle få fortsätta leva i Utvandrarböckerna. Tingsten gick själv i planer på att skriva skönlitterära böcker, men när han luftade planerna för Moberg svarade Moberg kallt: ”det kan du inte, för du älskar inte människorna.” Tingsten var trots allt chefredaktör för DN, och det kände Moberg tydligen ett behov av att påminna om.

Att försöka lära sig om en författare genom hans böcker är en vansklig uppgift. Det är vad vi har tjocka biografier till. Jens Liljestrands nytutkomna biografi om Moberg ger ett rikt uppslag om personen Vilhelm Moberg. Det jag kommer ihåg mest efter att ha läst femtio sidor av boken är att smålänningen var bra, ja mästerlig, på att dansa. Många egentligen bättre vetande har fått lära sig att bortse från eventuella samband mellan författare och text. Men visst finns det samband. De kan vara subtila och undanglidande, eller helt uppenbara, för alla att se. Min första tanke efter att ha läst om Mobergs dansskicklighet var: det är klart som tusan att han kunde dansa. Jag inser att det till viss del kan vara (och antagligen är) en efterhandskonstruktion, men alla som har tagit del av Mobergs stora böljande berättelser och hans rytmik i språket, och har tillräcklig inbillningsförmåga kan se Moberg ta en svängom på dansgolvet. Lika uppenbart är att det inte handlade om popdanser som twist eller bugg, utan om gammeldanser som hambo, där Mobergs stora räckvidd kom till sin rätt.

Av Mobergs dansskicklighet skulle man kunna få intrycket av en sorglös författare. Men det fanns vemod och mörker i Mobergs syn på livet. En av Mobergs sista berättelser, Din stund på jorden, är ett bra exempel på det. I boken återkommer motivet med gäddan, men med en tragisk underton. I "Pojken och gäddan" lyckas pojken, Vilhelm Moberg själv, faktiskt fånga gäddan i slutet av berättelsen, till hans stora glädje och triumf. Moberg skriver att fångsten blev "en av de mest minnesvärda upplevelserna" under hans första pojkår. I Din stund på jorden minns den gamle döende emigranten Albert Carlson hur hans äldre bror, Sigfrid, går ner för att fånga gäddan i bäcken. Men gäddan sliter sig från hans snärja och får den som en ring kring ryggen. Och varje kväll går Sigfrid ner till bäcken och ser den gyllene ringen glimma genom vattnet. Men han får aldrig gäddan. Och nästa sommar är han död. Utan Sigfrid, utan sin bror i livet, övertar Albert sorgen över att aldrig ha fångat gäddan. "Inte heller jag har fångat fisken med den gyllene ringen", säger Albert Carlsson i sitt hotellrum i Laguna Beach, när han ser tillbaka på sitt liv. Fisken med den gyllene ringen har i Din stund på jorden vuxit till en symbol för det ouppnåeliga i livet, och Albert grämer sig över allt han inte har gjort eller uppnått i sitt liv. Berättelsen får extra tyngd när man får veta att Moberg miste en äldre bror när han var liten. Han hade erfarenhet av att tävla och härma och imitera, som bröder gör. Och han hade erfarenhet av att se en beundrad bror tyna bort och dö.

Så, vad är grejen med alla gäddor i Mobergs berättelser? Gäddorna står för själva objekten för vårt begär. Det vi tror oss vilja ha, och som vi tror oss bli lyckliga och tillfredsställda av när vi har väl har fångat det. Riktigt så enkelt är det ju inte. Riktigt så enkelt är det aldrig. Du kan fånga storgäddan, men du kan inte stilla begäret, med mindre än att du ger upp andan. René Girards analys kan få oss att begripa varför vi begär det andra begär, men han är märkligt tyst om det första begäret. Varför vill vi fånga gäddor till att börja med? Girard är tyst om saken, Moberg är tyst om saken. Det är kanske ingenting som behöver förklaras. I Din stund på jorden finns en vacker scen, där Albert och Sigfrid precis har fångat ett knippe gäddor. De tänder en eld, rensar fisken och steker den på glöden. Efter måltiden sträcker de ut sig i gläntan under stjärnorna och utbyter drömmar och känner sig lika fria som skogens alla liv.

Kanske är det bara så. Man fångar gäddor för att man är människa och smålänning. 

62. Emanuel Swedenborg

"En behändig hylla, här kan man placera lite vad som helst." Det var bibliotekariens ord i magasinet där han hade visat mig fram till hylla Bl, för böcker om omstridda fenomen och företeelser. Ur hyllan drog jag fram ett tummat och slitet exemplar av Drömboken, vilket lämnade ett snitt i bokhyllans kropp av cellulosa. Jag hade så länge velat läsa boken att jag hade överdrivit dess proportioner i mina tankar. Det var en tunn och oansenlig bok jag höll i min hand. Men innehållet, det var något utöver det vanliga!

Emanuel Swedenborg skrev Drömboken under en utlandsresa 1743-44. Den börjar någorlunda konventionellt. Från Stockholm tar sig Swedenborg till Ystad, där han hoppar på en båt som tar honom till Stralsund i Tyskland. Swedenborg kollar på palats, kyrkor och njuter av landskapen. Området mellan Hamburg och Buxtehude kallar Swedenborg för "den charmantesta campagne jag sett i Tyskland". Kort sagt, han är som vilken turist som helst. Sedan, i Holland, inleds en rad visioner och drömmar som Swedenborg försöker analysera och tolka. Han drömmer om kvinnor och fula hundar, så småningom om andar och drakar. Swedenborgs visioner stegras efter hand till hängiven extas, från extasen till stridslystnad mot Satan och sedan till from underkastelse.

Det är ingen lätt eller njutbar bok att läsa. Språket är krångligt och upphugget, och utan en latinsk ordlista går det ibland inte att förstå vad Swedenborg menar. Så här är det ofta. I en dagboksanteckning från natten mellan den 9 och 10 april skriver Swedenborg att han sov alldeles "tranquilt", det vill säga lugnt, tills han vaknade klockan fyra på morgonen "som uti en vision" och kände en enorm kärleksglädje genomfara hela hans kropp.

Denna amor uti en dödelig kropp, varav jag då var full, liknade den glädjen som en kysk man har då han är i verkelig kärlek och in ipso actu med sin maka: sådan amoenitas extrema var suffunderad över min hela kropp och den länge, vilket jag också hela tiden tillförene, helt vid näst förrän jag insomnade och efter sömnen ½ á 1 timme.

Nå, vad betyder då det här? Jag vänder mig till ordlistan.

in ipso actu — i själva (köns)akten.
amoenitas extrema — yttersta välbehag.
suffundera — utbreda, genomdränka.

Aha. AHA.

Problemet med att se andar av alla dess slag är att man inte vet vilka andar som är goda och vilka som är onda. De förklär sig. Vissa som vildsvin, andra som lockande kvinnor "med tänder på ett visst ställe". Det enda man kan göra enligt Swedenborg är att förlita sig på och ödmjuka sig inför Gud. Drömboken är som bäst när Swedenborg beskriver sin kamp med alla dessa andar och frestelser. Mot slutet av boken har Swedenborg kommit fram till en slutsats: man måste sky vällust, rikedom och höghet, och "vara såsom barn emot Vår Herre".

Med Drömboken inleddes Swedenborgs religiösa kris. Många stora kulturpersonligheter har en sådan. Man är inte en stor kulturpersonlighet för att man har haft en religiös kris (Marcus Birro är det inte, trots sina tusen kriser), däremot är det kanske så att man är en stor kulturpersonlighet för att man är öppen för att omvärdera sitt liv och låta det flöda in på en annan väg. Från att ha varit en plikttrogen tjänsteman i den svenska gruvindustrin bytte Swedenborg 1744 bana, avslutade sina naturvetenskapliga efterforskningar och utvecklade istället en tro på andar och änglar, började kommunicera med döda människor och framförde ett nytt sätt att läsa Bibeln. Ingen annan svensk från 1700-talet (vid sidan av Carl von Linné) har ett sådant världsrykte som Swedenborg. Han lästes och beundrades av författare som Goethe, Dostojevskij, Balzac, Hugo, Baudelaire och Strindberg, och swedenborgianismen har idag ungefär 30 000 anhängare.

Men säg en stor kulturpersonlighet utan kritiker. Jag skrev att jag hittade Drömboken i hyllan med "omstridda fenomen och företeelser", och få svenskar har varit så omstridda som Swedenborg. Redan under hans egen levnad var det många som betvivlade Swedenborgs visioner och frågade sig om han inte var en galenpanna. Carl Gustaf Tessin kallade Swedenborg för svagsint och Johan Henric Kellgren skrev en dikt med den talande titeln "Man äger ej snille för det man är galen". Det är klart att det går att betvivla sanningshalten i Swedenborgs visioner. Det gjorde till exempel filosofen Immanuel Kant som försökte utröna om det låg någonting i dem. Han hittade inga bevis och avfärdade Swedenborg som en lögnhals. Och det är klart att man kan fråga sig om Swedenborg inte led av galenskap trots allt. Problemet med det är dock inte bara att det är en märklig praktik att diagnosticera historiska personer, man gör sig dessutom till en tråkig torrboll.

Frågan om galenskap eller inte-galenskap och sant eller falskt skymmer vad jag anser vara det häftigaste med Swedenborg. Här är en människa som ser, en människa som känner, och som inte är rädd för att nedteckna sina syner och känslor på papper. Det sägs att Swedenborg var väldigt barnkär, och det förvånar mig inte. Det kommer som sagt tillbaka i hans stora slutsats, att man måste klä av sig sina förutfattade meningar och se saker och ting med barnets blick. Oavsett om man tror på Gud eller inte så är det någonting att inspireras av.

63. Greta Garbo

Greta Garbo. Ett guldglimmande namn. Inte så mycket ett namn, egentligen, som en magisk formel, skimrande av hemliga drömmar och nattens stjärnor. När jag hör någon säga "Greta Garbo" undrar jag ofta en flyktig sekund vad det är personen talar om: en grekisk myt, ett filosofiskt begrepp, ett bevingat ord på latin...?

Anledningen till att namnet fått detta nästan overkliga skimmer är naturligtvis på grund av den gudomligt upphöjda status hon har i filmhistorien. Greta Garbo var inte i första hand en filmskådis, hon var en filmstjärna. Regissören G.W. Pabst, som spelade in Garbos första film efter genombrottet med Gösta Berlings saga, sa att man bara vart hundrade år kan se ett ansikte som Greta Garbos. Inflytelserika engelska kritikern Kenneth Tynan uttryckte sig mindre högtravande, men framförde samma poäng: "What, when drunk, one sees in other women, one sees in Garbo sober." Jag vet att alla inte håller med mig, men jag vill påstå att hon som aktör betraktad egentligen var ganska ordinär. I stumfilmer fungerar hennes skådespelarstil fint, visst, men hon sticker inte ut så särskilt mycket i de filmerna heller. Rent skådespelartekniskt alltså. Det som gör att vi lägger märke till henne är framförallt den stjärnmagnetism och lätt androgyna skönhet hon utstrålar. Det som fick Pabst och många med honom att falla pladask. Greta Garbo är aldrig i första hand Drottning Kristina, Mata Hari, Anna Karenina eller någon annan av de personer hon iklätt sig rollen som. Hon är, på gott och ont, först och främst alltid Greta Garbo. Det är förbannelsen som riktigt stora filmstjärnor bär på: de är alltid större än rollerna de spelar. Men det är förstås också anledningen till att de är så älskade.

"Garbo talks!" utropade annonserna och filmaffischerna inför hennes första talfilm, Anna Christie. Eftersom Garbo var notoriskt tillbakadragen i livet utanför vita duken, så hade få hört hennes röst. Sin sista offentliga intervju hade hon gett flera år tidigare, bara 23 år gammal. I filmen spelar hon en ung, men sliten, ex-prostituerad. Hon har anlänt till sin gamla hemstad för att återknyta kontakten med sin far men börjar med att besöka en bar för lite vederkvickelse. Vid ett tomt bord slår hon sig trött ner och levererar de första orden filmpubliken hörde från Garbos mun: "Gimme a whisky, ginger ale on the side, and don't be stingy, baby!" Rösten visade sig vara djup och mörk, och precis som whiskyn hon beställde, nästan lite rökig. Publiken blev förtjust. Det är intressant att fundera på i vilken grad framgångarna för Garbo, som förkroppsligade denna typ av mystiska och androgyna kvinnoideal, la grunden för senare filmstjärnor av samma typ. Vem hade Lauren Bacall varit utan Garbo?

Greta Garbo beskrivs ofta som gåtfull, förmodligen till stor del för att hon var en motvillig superstjärna. Som ovan nämnts gav hon inte intervjuer och hon gick heller aldrig på premiärer. Hon tillbringade mycket tid själv på rummet och gillade aldrig Hollywood. Det gjorde henne speciell och hemlighetsfull, men det störde också många. När hon 1932 utan förklaring åkte hem till Sverige (hon skulle snart återvända till Hollywood) skrev en uppretad film- och skvallerjournalist:

Vem är hon som tror att hon kan tillåta sig sådana fasoner? Världens största skådespelerska? Och om hon också är det? Det var Sarah Bernhardt och det var Eleonora Duse, men ingen av dem vände pressen och publiken ryggen ... Krönta huvuden, miljonärer och berömda författare på besök i Hollywood har bett att få träffa Garbo. Hon har vägrat. Vem är hon, frågar vi, som vågar uppföra sig så?

Det var helt enkelt oförståeligt att en person som haft turen att bli filmstjärna inte skulle älska att vältra sig i lyxen och uppmärksamheten på storartade Hollywoodevents. Men hennes stjärna fortsatte ändå att lysa starkt genom hela 30-talet. Om hon var med i en film, så var det självklart att man sålde in den med hennes namn. Hon var inte bara större än sina roller, hon var också större än sina filmer. När hon 1939 spelade in sin första komedi (och sin nästa sista film över huvud taget) så drog man publik till salongerna genom lockbetet: "Garbo laughs!" Garbo, Garbo, Garbo. Under ett par årtionden tillhörde hon de allra största i världens glittrigaste underhållningsindustri. Samtidigt som hon oftast längtade bort och hem. Gifta sig ville hon aldrig göra. Megastjärnan John Gilbert kom närmast – men honom lämnade hon vid altaret. Ju mer man lär sig om Garbo, desto mer förstår man att det fanns en melankoli i guldskimret. Svenskan från Blekingegatan 32 var filmvärldens mest beundrade person, men förstod själv aldrig varför.

Greta Garbo passade inte i Hollywood, och hon passade egentligen inte särskilt bra i talfilmer. Ta till exempel Grand Hotel från 1932. Hon är förstås toppnamnet, före storheter som John Barrymore och Joan Crawford. Men jämfört med Crawfords synnerligen moderna och för tiden naturalistiska skådespel framstår Garbo alltför fast i stumfilmserans spelmetoder: stora gester och tydligt skådespel var viktigt när det inte fanns någon röst att lita till, men blev snabbt malplacerat när ljudet gjorde entré. Trots det så känns det alltid som en högtidsstund att se henne på skärmen. Det är så att man vill ropa in barnbarnen, samla alla i soffan, be dem vara tysta, och så försiktigt viska: titta, där är hon, där är Greta Garbo!

64. Roy Andersson

Vad gjorde Roy Andersson mellan 1975 och 2000? Frågan håller en vaken om nätterna. Å ena sidan har vi hans sjuttiotal, med tidernas svenska kärleksfilm En kärlekshistoria och det fascinerande misslyckandet Giliap; å andra sidan hans 2000-tal med den märkvärdiga och nyskapande "trilogi om att vara människa" som inleddes med Sånger från andra våningen. Men däremellan alltså 25 år av ... vad? Man kan tänka sig Roy Andersson på tröskeln till de odödliga filmskaparnas himmel. Alfred Hitchcock, eller vem det nu är som bestämmer där uppe, tittar upp från ansökningspapperna med en sträng min: "Guldlejonet är visserligen imponerande, mycket imponerande ... men jag noterar en ganska ansenlig lucka i CV:t här. Kan min herre vara så vänlig att förklara den?" Roy skruvar besvärat på sig. För visst finns det en förklaring, men det är kanske inte den som vi, eller Alfred Hitchcock för den delen, vill höra.

Roy Andersson ägnade nämligen en stor del av tiden mellan 1975 och 2000 åt att göra reklamfilm. Det är en mycket intressant aspekt av hans filmskapande, närmast unik så vitt jag vet för skapare av så kallad "finkultur", att det i så hög grad utvecklade sin särprägel inom reklambranschen. Det finns emellertid en logik här. För Roy Andersson har bilden alltid, och särskilt i hans senare verk, varit central; och att skapa effektiva och talande bilder är så klart a och o inom reklambranschen. Den som är bekant med Anderssons trilogi om att vara människa, med dess säregna bildspråk, kan redan tidigt känna igen vissa typiska stildrag i hans reklam- och kortfilmer. Ett exempel är Härlig är jorden från 1991, en del av stafettfilmsprojektet 90 minuter 90-tal. Filmen börjar med att en samling nakna människor packas in i en lastbil där de gasas ihjäl. En stor del av bildrutan fylls av betraktande åskådare i kostym. En av dem är en namnlös mäklare i mustasch, som vi under resten av filmen får följa i en serie mardrömslika tablåer. Den stillastående kameran, gråbeigea färgtonen och surrealistiska stämningen känns igen från Roy Anderssons senare långfilmer, men också från reklamfilmer för Lotto och Handelsbanken. Ja, och Posten så klart. För ni minns väl Lasse? Gubben i keps som var ursinnig över omorganisationen av det svenska postsystemet i början av 00-talet, då postkontoren lades ner och ersattes av postombud i form av bensinmackar, tobaksbutiker eller den lokala livsmedelsaffären. I en serie reklamfilmer beställda av det statliga aktiebolaget, kallar Lasse Posten för förrädare och samhällsförstörare. Det kanske inte var bättre förr, men det var i alla fall en riktig post! Den djupa ångest över samhällsförändringarna som framskymtar i Lasses blick, påminner inte så lite om de olyckliga människor som befolkar en film som Du levande. Det är som om Roy Anderssom på något vis vill kommunicera samma budskap och världsbild, oavsett om det gäller en seriös konstfilm eller en reklam för folköl.

Under Roy Anderssons många och långa år i reklambranschen börjar en idé så sakteliga att formas inom honom. En idé om ett visionärt filmprojekt, som inte ska likna någonting annat. Av förklarliga skäl har han, efter över 20 års frånvaro från långfilmen, svårt att få finansiärer och bidragsgivare att öppna plånböckerna för hans vilda idéer. Men med hjälp av reklamfilmspengarna bygger han upp en studio och börjar skapa det som ska bli Sånger från andra våningen på egen hand. År 1997, en bra bit innan filmen är färdigställd, sänds en dokumentär på SVT om inspelningen. I dokumentären märks det tydligt att det här är ett projekt som betyder mycket för Roy Andersson. Den som lägger ner så mycket tid, pengar och resurser på något så märkligt och avvikande, måste ha en stark drivkraft. Han säger: "Hela filmen handlar om upplösningen ... vi är på väg mot en total upplösning ... jag är nästan säker på att om man går för långt i moralupplösningen, kan man inte vända tillbaka, då återstår bara en renande katastrof ... och den känner jag ligger hotande nära." Och i ett annat klipp: "Min starka drivkraft är att ... få ledarskiktet avklädda. Kasta ett ljus på dem som de inte är beredda på." Även om Roy Andersson framstår som en jovialisk Göteborgare, så är det uppenbarligen hat och skräck som drivit honom att påbörja detta enorma projekt.

I dokumentären framgår också i hur hög grad Roy Andersson tänker sina filmer i bilder. I ett omfattande mappsystem förvarar han tidningsurklipp, fotografier och kopior av konstverk; allt inspirationsmaterial till scener i hans film. Hans filmskapande är antitesen till snabba klipp. I sin filmteoretiska text Vår tids rädsla för allvar skriver han att: "Jag kan inte se någon anledning att skildra något i flera bilder, om man kan göra det i en." Följaktligen består också Sånger från andra våningen av enbart 46 klipp,  ett klipp för varje scen. Kameran är utzoomad, tempot långsamt. Vi får tid och möjlighet att ingående studera detaljerna i Roy Anderssons tablåer och göra vår egen tolkning av scenerna. Istället för snabba meningsskapande montage, ger han oss möjligheten att skapa egna inre montage under betraktandet av en och samma bild. Denna berättarteknik har han sedan dess, med benhård konsekvens, fortsatt att använda sig av i uppföljarna Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det finns ingen anledning att tvivla på att hans kommande film Om det oändliga kommer se ut på ungefär samma sätt.

Vilka inre montage som skapas i Roys huvud, där utanför porten till de odödliga filmskaparnas himmel, är oklart. Han har suttit och väntat ett tag nu. Plötsligt öppnas en liten sidodörr och ut kommer Francois Truffaut, Alfred Hitchcock franske springpojke. "Roy!" Roy tittar upp. "Ja?" Truffaut harklar sig och tar på en viktig min innan han säger: "Jo, vi har konfererat lite där inne nu och vi tycker nog att du trots allt har gjort dig förtjänt av att komma in till oss. Konst är ju i slutändan ändå konst, har vi resonerat, även om den tar omvägen via reklamfilmen." Roy Andersson spricker upp i ett stort lättat leende. Truffaut fortsätter: "Vi kommer nu skicka hem en odödlighetsblankett till din folkbokföringsadress. Den kommer finnas att hämta hos närmaste postombud."

65. Karl Gerhard

Är det inte märkligt att någon över huvud taget bryr sig om Karl Gerhard idag? Det finns ju så mycket som talar för att han borde vara irrelevant och bortglömd. Låt mig kort rada upp fyra anledningar till det: 1. Han sysslade med revyer, eller i klartext: underhållning. Det är inte den typen av kulturell aktivitet som brukar kanoniseras och leva kvar i sekler – och jo, i år har det gått precis ett sekel sedan Karl Gerhard satte upp sin första professionella revy. Stagnelius och Atterbom kommer vi ihåg, men vilka stod på bargolven under 1830-talet och drog lustiga visor om samtidens fisförnäma kulturfolk? Ingen minns. 2. Underhållningen Karl Gerhard sysslade med bygger till stor del på humor. Kärlekens plågor är eviga, vilket gör att vi kan njuta av Sapfos tusenåriga gamla dikter lika mycket som av årets romantiska Hollywoodsnyftare. Men humor har ofta ett kort bäst före-datum. I takt med att samhället förändras så framstår inte längre samma saker som kittlande och utmanande, och mycket gammal humor faller platt. 3. Karl Gerhard strösslade sina kupletter med en mängd dagsaktuella ämnen och namn, varav många idag fallit i glömska. Per Albin Hansson och August Strindberg lever ju kvar i vårt kollektiva minne, och en eller annan kanske känner till Fredrik Böök eller Pauline Brunius, men hur många nickar igenkännande när Gustaf Fredriksson och Harry Hjörne kommer på tal? Vilka vet idag att det för knappt hundra år sen fanns en uppmärksammad debatt om Fredrika Bremer-statyn i Humlegården? Än mer komplicerat blir det när man inser att många av referenserna till diverse societetskändisar inte ens är explicita (ett namn kan man i alla fall googla sig till kunskap om) utan bara alluderas till genom mer eller mindre subtila antydningar. 4. Karl Gerhard var en scenartist. Scenkonsten är en flyktig konstart, upplevd av dem som hade lyckan att vara på plats och sedan bara bevarad i minnena på desamma. Det finns en anledning till att den kulturintresserade idag känner till bra många fler film- än teaterregissörer från gamla tider. Filmskaparnas konst finns (ofta) bevarad och arkiverad, möjlig att upptäcka i sin ursprungliga form på ett sätt som av naturliga skäl inte går när det gäller scenframträdanden.

Och ändå, mina damer och herrar, är Karl Gerhard tidernas sextiofemte bästa svensk. Den första och största anledningen till det är i mina ögon glasklar: Karl Gerhard var en briljant författare. Det är väl inte en etikett man vanligtvis förärar kuplettmakare med, men hans litterära elegans, subtila ironi och påhittiga ordekvilibrism förtjänar inget sämre epitet. 

Låt oss börja med litterär elegans. Har ni hört något av Karl Gerhard, har ni antagligen hört "Den ökända hästen från Troja". Redan de första raderna sätter tonen, med historieberättarens förmåga att måla upp ett fängslande inledningsscenario: "Allting går igen ur tidens grums och mögel / dyker upp ett skrämmande fantom". Det skrämmande fantom som dyker upp är det moderna nazi-Tyskland, ytligt förklätt i kupletten som "den ökända hästen från Troja". Med genomgående referenser till grekisk mytologi kritiserar Karl Gerhard sedan Hitler, nazismens medlöpare, och den svenska undfallenheten. Det är litterärt och det är elegant. Här kan vi också ana en anledning till Karl Gerhards fortlevnad i vårt minne. Han tog ställning, han vågade vara offentligt politisk när det inte alls var självklart att vara det, och har i och med det fått nästan lite av en hjälteroll. "Den ökända hästen från Troja" framfördes i revyn Gullregn under krigsåren i början av 40-talet och mötte förutom hyllningar också förbud och kritik. (I publiken till en av föreställningarna satt för övrigt Johnny Bode i sin hakkorsuniform.) Karl Gerhard kanske ville vara politisk för att hans föregångare Ernst Rolf inte var det, på samma sätt som den opolitiske Povel Ramel senare reagerade mot Karl Gerhards samhällskritiska stil. (Hegel kan säkert berätta mer om hur sådant där fungerar.) Men Karl Gerhard var också aktiv under en period i historien som uppmuntrade till att man tog ställning. Han har själv sagt om nazitiden, i tv-programmet Söndagsbilagan: "Det var en tid då det fanns någonting att skriva om, då det fanns något som var värt att gå emot." Karl Gerhard ska emellertid inte missförstås som en bekymmersam politisk aktivist. Mest av allt var han en skojfrisk optimist, men han visste när någonting allvarligt behövde sägas. Författaren Bertil Malmberg har formulerat det bäst: "Jag misstänker att Karl Gerhard aldrig tagit saker på allvar, förutsatt att det inte varit fråga om något allvarligt."

Hans subtila ironi är ett av hans kännemärken. Många har säkert hört den hurtigt medryckande kupletten "Jazzgossen" från 1922. I ett av Kalle Linds avsnitt ur podcasten Snedtänkt ägnar han och Matilda Magnusson lång tid åt att diskutera hur man kan förstå sången idag, och hur den sannolikt uppfattades när det begav sig. Dessa "söta gossar, som har tusch på sina ögonlock" dansar runt i moderna utstyrslar och vickar på stjärten. Samtidens publik kan säkert ha uppfattat det som att Karl Gerhard gör sig lustig över de effeminerade fjollorna, men kanske är det snarare så att han står på jazzgossarnas sida, och driver med gamla tiders mansideal? Lyssna och döm själva. Och de sexuella anspelningarna – för visst finns de där? – gick sannolikt den tidens publik förbi, men uppfattas som ganska uppenbara för många idag. Här har vi alltså ytterligare en förklaring till varför Karl Gerhard och kupletter som "Jazzgossen" har fortsatt liv: Platta texter glöms bort medan ambivalenta och subtila sådana inte upphör att fascinera.

Roligast är kanske ändå hans påhittiga ordekvilibrism. Han bänder på uttalet på ord för att det ska rimma, vilket för lyssnaren innebär roande lustigheter. I "Det jämnar alltid ut sig någonstans" överraskar han oss med att rimma "någonstans" med "konsistens" (tänk snobbigt franskt uttal) och "Anatole France" (tänk taffligt svenskt uttal). Ibland var hans inställning till morfologi rent anarkistisk. I "Axlarna ska slutta" rimmar han "slutta" med "uppercutta" och "departement justutta" och massa andra knasiga konstruktioner. "Amoriska" kan hos Karl Gerhard problemfritt paras med "bedåriska". Dessa ordförvrängningar är så typiska för honom att de ibland kallas för karlgerhardrim. Effekten blir intressant nog inte den av pinsamma nödrim utan istället humoristisk upptäckarglädje bland språkets möjligheter.

Ett klargörande bara: Naturligtvis ska kupletterna lyssnas på i första hand, inte läsas. Då upptäcker man också Karl Gerhards teatrala förmågor. (Fraseringen! Tajmingen!) Det är alltså inte riktigt sant det jag skrev tidigare att Karl Gerhards konst inte finns bevarad. Hans revyframträdanden kan vi, med få undantag, inte längre ta del av, men flera av de bästa sångerna finns bara ett Spotify-knapptryck bort. Karl Gerhard var visserligen inte ett musikgeni, som den något yngre revykungen Ramel, även om han skrev vissa av melodierna själv. Men han är lika underbar att lyssna på. Om Povel Ramel var en musiker som framförde sina fyndiga kupletter, var Karl Gerhard snarare en skådespelare som gjorde detsamma. (Povel Ramels skådespelarkvaliteter var för övrigt ... högst begränsade.)

Någonting om Karl Gerhards roliga elakhet måste också sägas. En favoritanekdot: Ernst Rolf hade just sett franska underhållningsstjärnan Maurice Chevalier uppträda i Stockholm. Begeistrad skickade Rolf ett telegram till stjärnan. "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag för att kalla mig artist." Gerhard fick nys om detta och telegraferade han också: "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag också för att Ernst Rolf kallar sig artist." Jag vet inte hur just Rolf reagerade på detta, men faktum är att de flesta som utsattes för Gerhards många pikar blev stolta över det. Tänk att få bli dissad av Karl Gerhard! Det innebär ju en sorts förevigande. Kalle Lind berättar att någon uttryckt det på följande vis: "Borgerligheten gick på premiären för att få en blåtira, och gick sedan back stage för att få blåtiran signerad." Inte bara den vanliga borgerligheten förresten. Självaste statsminister Tage Erlander såg det som en ära att förekomma i Karl Gerhards kupletter. "Det är klart man tycker det är roligt att bli utsatt för en av våra främsta samhällskritikers giftpilar. Jag njuter av det.", sa han i tidigare nämnda avsnitt av Söndagsbilagan. 

Karl Gerhard var inte elakt elak. Han hade glimten i ögat. Glimten är ofta ironisk, det är sant, men aldrig utan hjärtlighet. Det är i slutänden glädjen som Karl Gerhard skänker oss som gör honom värd att återupptäcka. Det är helt enkelt kul att lyssna till hans sprittande formuleringskonst och underfundigt bitska drifter med det ena och andra. Karl Gerhard får mig att uppskatta livet lite, lite mer. Det finns alltid ett sätt att se livet från den ljusa sidan (ljuset från den livliga sidan råkade jag först skriva; det hade varit typiskt karlgerhardskt.) Eller för att avsluta med mästarens egna ord: "Klaga ej över att rosorna har taggar. Var istället glad att taggarna har rosor."