31. Gunnar Björnstrand

En präst förbereder nattvarden. Lägger ut brödet. Ställer fram vinet. Kallar på de församlade och låter dem förtära Kristi lekamen och blod. Rabblar orden som hör till. Om syndernas bekännelse, förlåtelse och evigt liv.

Han har tappat tron. Han säger det inte, men vi kan se det i hans ansikte.

Det mänskliga ansiktet var centralt i Ingmar Bergmans filmkonst. I nästan alla hans filmer spelar närbilder på karaktärernas ansikten en viktig roll. För att en skådespelare skulle tilltala demonregissören krävdes alltså ett ansikte uttrycksfullt utöver det vanliga. Ett sådant hade Gunnar Björnstrand. Prästen Tomas i Bergmans film Nattvardsgästerna behöver inte säga något, för att vi ska förstå hans själsliga kamp och lidande – hans "jävla ångest" för att tala bergmanska. Lidandet och tvivlet är skulpterade i hans anletsdrag. Björnstrand var själv inte främmande för religiösa grubblerier – under 50-talet hade han konverterat till den katolska kyrkan och förblev katolik livet ut. Inspelningen av Nattvardsgästerna, den kanske allra svartaste av Bergmans filmer, lär ha skapat en olustig stämning mellan skådespelaren och regissören, och det skulle dröja innan de samarbetade igen.

Gunnar Björnstrand brukar stå för ett slags robust, stabil manlighet i de filmer han är med i. Man kan jämföra honom med Max von Sydow, den ende manlige skådespelare med liknande status hos Bergman. Om von Sydow är den känslige drömmaren, så är Björnstrand den trygge handlingsmannen. En anledning till att prästen Tomas tvivel gör ett så starkt intryck på oss, är att vi känner att han en gång i tiden har varit bergfast och orubbligt säker i sin tro. Jämför med Max von Sydows riddare Antonius Block i Det sjunde inseglet – en man vars själva grundnatur tycks präglas av tvivel. Än mer uppenbar blir kontrasten i filmen Ansiktet från 1958, där von Sydow spelar den gåtfulle och plågade hypnotisören Albert Vogler, och Björnstrand medicinalrådet Vergerus, en självsäker representant för den moderna vetenskapen. (Notera att Björnstrands karaktär har samma efternamn som Jan Malmsjös stränge biskop i Fanny och Alexander. Måhända såg Bergman en likhet mellan dessa två karaktärers livsfientlighet – den enes motiverad av religionen, den andres av vetenskapen.) De två Bergmanfavoriternas typiska personligheter återspeglas också i deras röster och sätt att tala – von Sydows ibland nästan ohörbara mummel, Björnstrands välartikulerade och kraftfullt manliga stämma.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag sett Gunnar Björnstrand på film i någon annan roll, än som värdig medelålders man. En snabb titt på hans biografi bekräftar också att han slog igenom på filmduken relativt sent, med sin första stora filmroll 1943 (i dramat Natt i hamn) då han var 34 år gammal och sin första Bergmanfilm (den mindre kända Det regnar på vår kärlek) några år senare. Det var först på 50-talet, då Björnstrand var i 40-årsåldern, som han blev känd för den stora publiken för sin medverkan i filmer som Gycklarnas afton, Sommarnattens leende, Smultronstället och Det sjunde inseglet. Han förekom dock även i lättsammare sammanhang än Bergmans – som exempel kan nämnas hans återkommande roller i Nils Poppes omåttligt populära Bom-filmer.

Gunnar Björnstrand är en av Sveriges stora skådespelare – men jag upplever att han trots det förblivit lite av en doldis i jämförelse med andra återkommande Bergmanaktörer som Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, och Ingrid Thulin. Kanske är det delvis en vilja att lyfta fram denne centrale aktör i svensk filmhistoria, som fått oss att placera honom så högt på vår lista. Om jag ska försöka sätta fingret på de mer specifika anledningarna till hans placering, så tror jag vi måste återkomma till den där stabila manligheten jag var inne på tidigare. I Gunnar Björnstrands auktoritet och närvaro på filmduken, ser vi den man vi egentligen skulle vilja vara. Och när vi någon gång (som i Nattvardsgästerna och Ansiktet) ser hans karaktärer brytas ned av tvivel, om det så bara är för ett kort ögonblick, så ger det oss en närmast njutbar påminnelse om att även den mest gediget uppförda mur kan rämna. Tvivlet och ångesten blir därmed inte bara något som veka naturer ägnar sig åt, utan grundläggande hot ständigt närvarande i den mänskliga tillvaron. Jag inbillar mig att det var av precis samma anledning som Bergman skattade Björnstrand så högt – i honom såg han det han ville vara (och kanske delvis också faktiskt var), men också möjligheten att rasera samma manliga ideal. Kanske gick han för långt i denna strävan med Nattvardsgästerna. Filmen ledde som sagt till en konstnärlig brytning mellan Björnstrand och Bergman. Strax därefter gick Björnstrands kontrakt med Svensk filmindustri ut och han började istället ägna sig huvudsakligen åt teater.

Sin sista filmroll gjorde Björnstrand 1982 i Bergmans storverk Fanny och Alexander som skådespelaren Filip Landahl. Han hade då tio år tidigare drabbats av en stroke som förlamat stora delar av hans kropp och gjorde det svårt för honom att minnas sina repliker. Björnstrand hade blivit en bruten man, men förmådde fortfarande göra intryck på en scen. I ett gripande klipp från dokumentärfilmen Dokument Fanny och Alexander ser vi den store aktören kämpa mot sviktande förutsättningar för att åstadkomma en sista stark rollprestation. Fyra år senare var han död. Demonregissören som gjort honom till en stjärna överlevde honom med flera decennier och detsamma kan sägas om andra tidigare nämnda Bergmanfavoriter. Kanske är det anledningen till att vårt kollektiva minne av Björnstrand i högre grad än i andra liknande fall har bleknat.

Det kanske inte är så särskilt troligt att du någon gång den närmaste tiden kommer ha anledning att passera genom Katolska kyrkogården i Stockholm. Om du nu ändå skulle ha vägarna förbi, stanna då gärna till en stund vid Gunnar Björnstrands grav. Stanna till, lyft på hatten och skänk en tanke till skådespelaren som Ingmar Bergman gång på gång återkom till för att projicera sina allra starkaste drömmar om manlighet på – och sina allra svartaste tankar om tvivel.