Sidor

torsdag 20 juni 2019

2. Astrid Lindgren

Minns du när du brukade leka i solen istället för att förbanna den när den bländar dig genom spårvagnsfönstret? Kommer du ihåg när din nya tröjas viktigaste funktion inte var att sitta snyggt på kroppen, utan att kunna användas som den ena stolpen när du spelade boll i trädgården? När buskaget utmed vägen utgjorde en värld full av myllrande hemligheter och ännu inte hunnit bli något som måste klippas och skötas om?

Jo, förmodligen minns du den tiden, åtminstone lite vagt. Kanske var det den bästa tiden i ditt liv och då tänker du ofta tillbaka på den med ljuv längtan. Kanske var den fylld av ganska mycket skit, men ack, tänk att i så fall få chansen att vara barn på nytt. Med andra föräldrar eller utan mobbningen eller med bättre sagor att fly in i under sommarlovsdagarna. I vilket fall som helst så är det något speciellt med att vara barn. Alla olika perioder i livet är unika på sina sätt, men barndomen intar en särställning. I en sorts grundläggande mening har vi då vår oskuld kvar. Allt är nytt. Världen, som kanske tar slut vid affären, är en enorm plats. Vi har ännu inte sett Spanien. Vi har ännu inte hört talas om Spanien. Storögt tar vi in erfarenhet efter erfarenhet, utan att vara kapabla (förbannade) att göra avmätta jämförelser med annat. Dag efter dag upptäcks livet på nytt. (Förutom när vi ska åka på långa bilresor till släktingar. Det tycks vi ha tillbringat hela evigheten med att göra.) Alla verkar vara överens: barndomen är något unikt värdefullt. Barn är unikt värdefulla. Vad kan då vara finare  och viktigare  än att skänka dessa små varelser så underbara upplevelser som möjligt?

Ganska mycket, verkar svaret vara, om man ska vända sig till litteraturvärlden. Jag är inte en av dem som tycker det är skandal att Astrid Lindgren inte fått nobelpriset i litteratur. Sådant där vet Svenska Akademiens experter mycket mer om än vad jag gör. Kanske finns det också en logik i att vuxna människor ger priser till sådant som i första hand berör vuxna människor. Likväl är det ändå så, att barnlitteratur inte tas på fullaste allvar. Alla älskar Astrid, självklart, men mer som folkkär sagotant än som mästerlig författare. Men häri finns en paradox: om nu barn är det viktigaste vi har, borde väl också barnlitteratur vara den viktigaste litteraturen? Den litteratur som förmår väcka en läslust som sedan kan hålla i sig ett helt liv. Den som kan förgylla eller rent av rädda tillvaron under en så avgörande tid i livet. Det är ju heller knappast så att barn är dåliga läsare. Alla förmågor är förvisso inte särskilt utvecklade: sådant som helhetsförståelse och den lite snorkiga egenskapen att kunna se flera lager i texten tillhör kanske inte barns mest utmärkande förmågor. Men det vägs med råge upp av deras benägenhet att totalt leva sig in i berättelser. Många vuxna skulle offra ett finger eller två för att återfå förmågan att helt slukas upp av litteratur. Barn är inte bara duktiga läsare, de är också passionerade sådana. Hur många har inte suckat över att de inte längre läser så mycket som de önskar, innan de nostalgiskt börjar prata om sin stora bokslukarperiod när de var 7-8 år eller 14-15 eller någonstans däremellan? När de glupskt tog sig an bok efter bok. När de verkligen älskade litteratur.

Så okej. Barnlitteratur är något verkligt betydelsefullt. Vem är då den främsta författaren inom denna konstform? Verkligen bäst någonsin av alla i hela världen? Det kan inte vara någon annan än vår alldeles egen Astrid Lindgren.

Störst är hon i alla händelser. Titta bara på statistiken: Böckerna har sålts i en sisådär 150 miljoner exemplar. Hur många gånger de har lånats ut från biblioteken vet jag inte, men jag har med egna ögon sett hur slitna Astrids böcker brukar vara. Hon är översatt till mer än hundra (!) språk. Hon har inte bara tilldelats alla möjliga priser  flera priser har också instiftats i hennes namn. Men hujedamig vad statistik är tråkigt. Och det jag nyss räknat upp säger heller ingenting om hur många som är väl bekanta med Astrids alla uppdiktade världar. Många är de som aldrig läst ett ord i hennes böcker, men som drömt om Nangijala, som vet precis hur man gör ett ordentligt vårskrik och som funderat på att hissa upp sin lillasyster i flaggstången. Som sjungit "Idas sommarvisa" och suckat över skolans tråkiga pluttifikationstabell. Kort sagt: som levt sina liv integrerade med händelser, uttryck och platser från Astrid Lindgrens skapelser.

Jag själv är inget undantag, trots att Lindgren inte var allestädes närvarande i mitt barndomshem. Ett av mina allra tidigaste minnen var från tv-rummet på Parkvägen i Stora Mellösa. Vi tittade på Emil i Lönneberga och, om mitt minne inte sviker mig, så hade Emil placerat ut råttfällor under familjens köksbord. Den barske pappan Anton trummade med foten på golvet, än hit, än dit  och det gjorde lilla femårige Martin alldeles skräckslagen. Jag visste att han skulle fastna när som helst och då börja gallskrika. Men jag visste inte när! Sådan hoppa-till-skräck klarade jag inte av, så jag sprang genast ut ur rummet och ända hem till min storebrors kompis, där jag i lugn och ro satte mig för att titta på Dödligt vapen istället. Jag har förstås flera Astridrelaterade minnen: Sommarturen till Villa Villekulla där de satte upp teaterscener med Pippi och poliserna som jagade henne. Lekarna i trädgården, där jag var Blomkvistinspirerad mästerdetektiv. Den lite konstiga känslan (en tidig form av kärlek, utan tvekan) som jag kände för Ronja när jag såg filmatiseringen av Ronja rövardotter. Även senare i livet: Hur tagen jag blev när jag läste den lilla berättelsen Pelle flyttar till Komfusenbo, som lyckades skapa klump i halsen och arbete i tårkanalerna på bara några sidor. Hur uppslukad jag blev av dokumentärserien om Lindgrens liv. Eller den gången jag plötsligt blev sjuk och frågade en person jag håller kär om råd. Rådet hon gav var enkelt: lyssna när Astrid Lindgren läser sina egna sagor på Spotify. Jag lydde och lät mig ledsagas igenom Ronja rövardotter. Tillfrisknade nästan omedelbart.

Många älskar Astrids världar genom en andrahandskälla, ofta någon av Olle Hellboms filmatiseringar. Det är naturligtvis inget fel med det. Men jag vill återkomma till det jag snuddade vid tidigare. Astrid Lindgren var inte bara en fantasirik skapare av sagovärldar, hon var dessutom en oerhört skicklig författare. Hon skrev så rent och klart, ibland med flera upprepningar som ger en nästan poetisk effekt. "Du vet så lite du, Mio", "Sök, sök överallt!" och "om vi inte vore så små och ensamma" är bara tre exempel på återkommande fraser och meningar ur Mio, min Mio. För att inte tala om faderns kärleksfullt återkommande "Mio, min Mio". Upprepningarna binder ihop episoderna, de skänker innehåll åt karaktärerna och de ger det där lite förhöjda intrycket som passar sagogenren så bra. Den komprimerade stilen som Lindgren behärskar till fullo kan också hjälpa till att skapa starka känslor hos läsaren. Ett exempel är när Mios far, konungen i Landet i Fjärran, hör Mio skratta i rosenträdgården. Mio, som innan han kom till Landet i Fjärran hette Bosse och inte fick någon kärlek från sina fosterföräldrar, blir orolig när han kommer på sig själv med att skratta så högt i faderns närvaro. När han i sitt tidigare liv någon enstaka gång hade skrattat så fick han bara bannor av sina fosterföräldrar, som tyckte han förde oväsen. Men Mios riktiga far, konungen, uppmuntrar honom bara att skratta ännu mer. Sedan vänder han sig mot rosengårdsmästaren och säger: "Jag tycker om fågelsången. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i trädgården." Det är konkret och ganska fåordigt. Inga stora åthävor. Men känslorna väller upp i mig bara jag tänker på det här stycket.

Allra bäst tycker jag Lindgren är i sina fantasybetonade verk, där hon också vågar ge sig i kast med tunga ämnen som död och tyranni. Mio, min Mio har jag redan talat om. Bröderna Lejonhjärta måste självklart också nämnas. Båda böckerna – som tillhör de bästa jag läst – behandlar det klassiska temat om kampen mellan gott och ont. Och det är barn som har huvudrollen. Det är förstås ingenting ovanligt i barn- och ungdomsböcker, men ofta har de en roll som anses lite mer realistisk för dem att ha. Ett barn kan väl inte vara den som ska rädda världen undan ondska och förtryck? Jo, i Astrid Lindgrens böcker kan de det. Det är ett konstnärligt under att det inte blir vare sig fånigt eller gulligt. Nioåriga Mio ska strida mot onda riddar Kato. Självklart ska han det. Visst får han hjälp av skogen, av bergen, av sjön  av allt i naturen som hatar Kato lika mycket som människorna gör. Han får också hjälp av svärdsmidare, Jum-Jum och alla möjliga människor och djur han möter längs vägen. Så visst, nioåringen gör inte allting själv. Men det är inget konstigt med det. I Astrids berättelser hjälper man varandra. Det finns alltid plats för genuin välvilja. Har någon författare höjt upp dygden snällhet till såna sublima nivåer som Astrid Lindgren? Aldrig känns det töntigt. Aldrig himlar man med ögonen. När jag läser Astrid, oavsett om det är mörkare historier som Bröderna Lejonhjärta eller idylliska berättelser som Alla vi barn i Bullerbyn, så är det framförallt en sak jag känner när jag slår ihop pärmarna. En sak jag vill sträva efter. Jag vill försöka bli en lite bättre och snällare människa.

Tänk om jag inte är ensam om att känna så? Hur mycket gott har inte Astrid Lindgren i så fall bidragit med? Alldeles oavsett om någon blivit en bättre människa av att ta del av hennes berättelser, så är det nästan svindlande att försöka tänka på hur mycket glädje hon skänkt både barn och vuxna över hela världen. (God barnlitteratur är nästan alltid också god vuxenlitteratur.) Så mycket tröst. Så många drömmar. Så mycket energi. Har någon annan svensk betytt så mycket för så många människor? Jag tror inte det. Från mitt vuxna perspektiv är kanske det allra viktigaste att Astrid Lindgren kan få mig att komma ihåg hur det är att vara barn, och därigenom få en förnyad kärlek till både barndom och barn. Ja, ibland kan jag till och med känna mig lite som barn igen när jag läser henne. Det är svårt att sätta ord på hur mycket det betyder.

                                                              *

Ser du det stora buskaget där borta? Ja, där på andra sidan vägen. Det finns några öppningar i den som man kan krypa in i. Ska vi fylla upp saftflaskan och springa dit? Vi får inte glömma att ta med oss några bullar. De ligger på skafferiskåpets översta hylla och vi når dem om vi ställer oss på stolen. I buskaget kan vi gömma oss från den trista världen runt omkring. Nej, jag tror inte Madicken, Skorpan eller Herr Nilsson väntar oss där. Men väl spännande växter, några slemmiga daggmaskar och många lösa grenar vi kan göra figurer av. Hur fantastiska är inte dessa ting? Hur spännande är inte buskaget, om vi kan se det med barnets ögon? En värld full av myllrande hemligheter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar