Sidor

onsdag 19 juni 2019

3. Hjalmar Söderberg

I en rännsten utanför en nedgången krog i Gamla stan satt en gång fader Movitz. Full, eländig, kläderna i trasor. Han levde, söp och dog i ett Stockholm vi numer bara kan se genom ett nyckelhål. Hundra år senare promenerade, förlåt flanerade, en ung man vid namn Tomas Weber förbi på samma gata. Tankfull, melankolisk, klädd efter senaste herrmodet. Weber levde i ett helt annat Stockholm, ett Stockholm som vi faktiskt kan känna igen från våra egna tankfulla promenader. Ni vet, det där Stockholm där man plötsligt en vårkväll kan bli stående och uppleva något i stil med följande:
Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinjigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.
Ett smärtsamt vackert Stockholm för de ensamma och grubblande. Hjalmar Söderbergs Stockholm.

Vad skulle den svenska huvudstaden vara utan Hjalmar Söderberg? Och, för den delen, vad skulle den svenska kärleken vara utan Hjalmar Söderberg? I hans romaner förenas två saker som vid första påseende kan tyckas ha ganska lite att göra med varandra: för det första, smärtsamma skildringar av mänskligt begär; och för det andra, flanerande kring ett bländande vackert skildrat Stockholm. Men när vi läser Förvillelser, Doktor Glas eller Den allvarsamma leken, framstår deras samband med varandra som så självklart att vi har svårt att se hur det ena skulle kunna leva utan det andra. Hur kommer det sig? Kanske är det så att flanerande och grubblerier över livet och kärleken passar bra ihop eftersom de delar samma form  tankarna går planlöst från det ena till det andra ämnet, precis som flanören rör sig från gata till gata, från torg till torg, utan att veta var han ska ta vägen vid nästa korsning. Årstidernas och vädrets växlingar motsvarar själens ständiga pendlande mellan lust och leda. Stockholm är också en sällsynt bra stad för melankoliska funderingar  kall, vacker, dränkt i nordiskt vemodigt ljus – en stad där lidandet kan få något ljuvt över sig och bli möjligt att smälta. Att sitta ensam på sin kammare och grubbla fram och tillbaka över kärleksbekymmer och livets eländighet, blir snabbt lika torftigt och tråkigt i skrift som det är i verkligheten. Men låt grubblerierna ta form med ett blåskimrande sommarkvälls-Stockholm som bakgrund, så blir intrycket något helt annat.  Prova själv vet jag, nästa gång du känner dig nere. Ta en promenad i kvällssolen och låt dina tankar reflekteras av husfasaderna och dina sorger färgas av den bleklila himmeln. Min erfarenhet är att det fungerar.

I Hjalmar Söderbergs författarskap (liksom i det bästa av tidens svenska målarkonst) förenas realism och vackra stämningslägen. Hans impressionistiska språk passar som handen i handsken för både tänkandet och flanerandet. I hans romaner bjuds vi inte på några långrandiga utläggningar om kärlekens väsen och dylikt. Viktiga tankar och händelser förmedlas så kort och kärnfullt som möjligt  i snärtiga aforismer ("Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och föraktad") respektive genialiskt korthugget redovisade händelseförlopp, som i följande episod från Den allvarsamma leken, där Arvid ska ringa på hos sin älskade Lydia:
Han gick upp de fyra trapporna och ringde på dörren.
Ingen öppnade.
Han ringde igen. Ingen öppnade dörren.
Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade.
Han gick på en krog och söp förfärligt.
Den klockrent träffsäkra och ärliga tonen i Hjalmar Söderbergs texter, som fick hans samtid att tala om "snusk" och "bristande fantasi", men som får hans verk att framstå som oöverträffat levande hundra år senare, var ingen slump. Liksom Bellman förmodligen inte var helt obekant med livet på krogen, så var inte heller Söderberg någon främling för kärleksbekymmer i Stockholmsmiljö. Han hade själv promenerat på samma gator som Tomas Weber, Martin Birck, doktor Glas och Arvid Stjärnblom. Männen som sitter på kaféer och diskuterar livet är inspirerade av, och ibland direkt hämtade från, verkliga människor i den kulturella Stockholmsvärld som journalisten Söderberg verkade i  fast kanske ändå allra mest från honom själv. Han har träffande beskrivit sin metod som att "skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer". Och även om vi så här hundra år senare kan uppleva Hjalmar Söderbergs Stockholm som en lockande fantasivärld, så var det alltid den näraliggande samtiden som skildrades i hans romaner. Söderberg skämdes inte för att vara samtida, tvärtom så kryddade han sina verk med referenser till dagsaktuella händelser, personer och samtalsämnen.

De olyckliga kärlekshistorierna hade också en bakgrund i Hjalmar Söderbergs eget liv. Lydia från Den allvarsamma leken är till exempel inspirerad av Maria von Platen, som den gifte Söderberg för en tid hade en affär med. Apropå detta bör man väl också nämna den tragiska historien om hans första hustru Märta. Efter långvarig fysisk och psykisk ohälsa blev hon 1917 omyndigförklarad på grund av "varaktig sinnessjukdom". Skilsmässa togs ut och Hjalmar fick vårdnaden om parets tre barn. Märta Söderberg avled femton år senare efter att ha vistats på olika institutioner resten av sitt liv. Fallet har uppmärksammats på senare tid. Märta var med stor sannolikhet inte alls sinnessjuk och det hela ska mest ha varit ett sätt för den store författaren att med hjälp av mäktiga vänner inom kulturliv och läkarkår upplösa ett äktenskap han ville fly från. Är det sant, och det tvivlar jag inte på, så är det givetvis ett exempel på ett förfärligt övergrepp i en tid då gifta kvinnor i många avseenden var rättslösa gentemot sina män. Historien gör Hjalmar Söderberg till en sämre människa än vad man hade trott och hoppats på  men den gör honom kanske också (hur hemskt det än känns att skriva det) till en än mer trovärdig ögonvittnesskildrare av "kroppens lust och själens obotliga ensamhet".

Man behöver emellertid inte göra Hjalmar Söderberg till något slags helgonfigur han inte var, för att motivera hans höga placering på denna lista. Doktor Glas säger: "Det finns människor som saknar alla anlag för lycka och som känner det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor strävar inte efter lycka utan efter att få lite form och stil på sin olycka." Det är drastiskt uttryckt, men det finns en sanning däri. För den som är olycklig, finns många gånger ingen bättre tröst än att försöka göra något vackert av sin olycka. Om detta är bra eller dåligt, eller kanske rentav lite löjligt, vet jag inte  men det har förmodligen varit den yttersta drivkraften bakom många av historiens främsta konstnärliga verk. Därför kan man inte bedöma stor konst först och främst efter dess moraliska kvaliteter. Litteraturkritikerna som sågade Hjalmar Söderberg längs med fotknölarna så länge han levde hade rätt  han var en ungdomens förförare, en författare av "okyska alster", en man som kunde visa förståelse för både mördare och äktenskapsbrytare. Han var allt detta  och han var det vackrare än någon annan svensk någonsin har varit.




4 kommentarer:

  1. Trevligt att ni gav Söderberg en så här bra placering. Kommer du ihåg att du inspirerade mig att läsa Söderberg igen? Det är väl 10 år sedan, tror jag. Tänk, hans böcker hade blivit bättre!

    SvaraRadera
  2. Jo nu när du säger det, så minns jag faktiskt! Ibland kan en omläsning ge mycket, det är nog något man borde göra oftare : )

    SvaraRadera
  3. Ja, jag kan inte komma på någon bok som inte blivit bättre andra gången jag läst den. Så är det det där med tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis. Jag kan nog ha svårt ibland att prioritera omläsningar, när det finns så mycket nya böcker att läsa.

      Radera