När vi nu skriver 2019 känns det betydligt lättare. Jag kan släppa ambitionen att hitta någon ny, tidigare obekant vrå av hans gärning att analysera (även om sådana säkerligen finns) och bara kort och gott utgå från vem Bergman är för mig, nämligen först och främst en skapare av ett antal storslagna och minnesvärda filmupplevelser.
Jag tror faktiskt det började med Persona.
När Bergman dog 30 juli 2007 hade jag sedan något år tillbaka ett brinnande filmintresse, till stor del skapat av julklappen 1001 filmer du måste se innan du dör och upptäckten av filmcommunityt Filmtipset. Fram till sommaren 2007 var jag dock fortfarande i hög grad en typisk filmgrabb. Pulp Fiction och Peter Jacksons splatterepos Braindead var mästerverken i min personliga filmkanon. Men nu jäklar hade jag bestämt mig för att det skulle bli Bergman för hela slanten. Jag skyndade hem från mitt sommarjobb som städare för att hinna se eftermiddagsfilmerna SVT börjat sända som hyllning till den avlidne demonregissören. Och en dag var det alltså dags för Persona. Jag var inte jättevan vid konstfilm på den här tiden och hade nog inställningen att det skulle vara bra av mig om jag kunde få till en (på filmtipsspråk) "stabil trea" av upplevelsen. Men jag blev golvad. Redan det magnifika montaget i filmens prolog sög in mig i dess säregna stämning och förhäxningen höll i sig under hela det täta kammarspelet i den lilla stugan på Gotland. Och när filmen under ett känslomässigt klimax efter ungefär halva speltiden bokstavligt talat tycks brista och spräcka sin egen ram, så tyckte jag det var bland det mest genialiska jag sett på en TV-skärm.
Upplevelsen av Persona blev inledningen till en lång kärlekshistoria med Ingmar Bergman. Jag såg i rask följd flera av hans verk. Såg och förtjusades av de fantastiska skådespelarprestationerna och det vackra fotot, av det existentiella djupet och den konstnärliga djärvheten, av de levandegjorda kyrkomålningarna i Det sjunde inseglet, vemodet i Smultronstället, de nattsvarta grubblerierna i Nattvardsgästerna, den sommarlätta charmen i Sommarnattens leende, överdådet i Fanny och Alexander. Naturligtvis upptäckte jag på samma gång verk av andra stora regissörer, men på något vis var ändå Bergman stommen i mitt utforskande av filmkonsten. Måttstocken som allt annat mättes emot.
Under samma tid upptäckte jag också litteraturen på allvar och kanske är det egentligen nästan lika naturligt att nämna Ingmar Bergman i det sammanhanget. Bergman började sin bana som dramatiker och när han väl kom in i filmens värld var det som manusförfattare till filmen Hets. Hans filmer känns även fortsatt väldigt litterära i jämförelse med andra stora regissörers. Om man någon gång ser kritik mot Bergman och ifrågasättande av hans höga status som filmskapare, så utgår den ofta från just detta. Trots att hans verk revolutionerade filmkonsten, så tycks det aldrig eller sällan vara den primära anledningen till att de skapades. Man kan jämföra med en auteur som Jean-Luc Godard, som under hela sin karriär haft som främsta mål att hitta nya vägar för filmen, oaktat hur trist resultatet i slutändan blir att se på. Men när det gäller Bergman så får i alla fall jag intrycket att han så gott som alltid utgick från en historia han ville berätta, ett ämne han ville diskutera eller en dialog han ville se framförd. Kanske är det just därför vi kan acceptera att replikerna i Bergmans filmer knappast låter särskilt naturliga eller trovärdiga som mänsklig konversation betraktade. Vi förstår att de inte finns där för att bidra till filmernas realism, utan för att "läsas" som djupsinniga tankar över livet, döden och förhållandet mellan man och kvinna. Att det fungerar och inte blir stelt och löjligt, hänger så klart i hög grad på de fantastiska skådespelarna. Vi har nämnt flera av dem redan, men de kan gott nämnas igen: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Victor Sjöström i Smultronstället, Ingrid Bergman i Höstsonaten, Max von Sydow, Bibi Andersson, Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck i Sommarnattens leende, Jan Malmsjö i Fanny och Alexander, Gunnel Lindblom, Erland Josephson och många fler. Och på något vis så blir det inte heller "bara" teater, utan verkligt stor filmkonst. Bergman kunde nämligen inte avhålla sig ifrån att uppbåda hela det filmiska artilleriet för att ge kraft till sina manus – användandet av okonventionell klippning i en film som Persona, de scenografiska triumferna i Viskningar och rop och Fanny och Alexander, och så klart det ständigt lika vackra fotot, signerat genierna Gunnar Fischer och Sven Nykvist.
Det teatraliska agerandet i Ingmar Bergmans filmer kan också sättas i samband med den syn på människan och tillvaron som framkommer i många av hans verk. Världen är en teater, där vi alla spelar roller. Maskerade, sprattlande som marionettdockor försöker vi nå fram till de stunder av närhet och kärlek som verkligen betyder något. I hans dystraste filmer från 60-talet – den så kallade "trilogin om Guds tystnad" och redan nämnda Persona – får man intrycket att det över huvud taget inte finns någon flykt från denna bittra maskerad. Men i flera andra filmer finns det ljuspunkter – jag tänker på Nils Poppe och Bibi Anderssons skådespelarpar i Det sjunde inseglet och även på Bibi Andersson och hennes två liftande kamrater i Smultronstället – fingervisningar om att det lyckliga livet bortom religiösa och existentiella grubblerier är möjligt.
Samtidigt går det väl inte att komma ifrån att Ingmar Bergman, likt sin store andlige fader August Strindberg, först och främst kännetecknades av sitt behov av att ständigt peta där det gör som ondast. Till skillnad från Strindberg var han dock inte någon explicit samhällskritiker. Nej, Bergman var fixerad vid den individuella människans sår, snarare än samhällets. Vid dessa sår uppehöll han sig emellertid med sådan envishet att han genom sitt livsverk till sist lyckades frammana något av en kollektiv egenskap hos oss svenskar. Jag syftar naturligtvis på den svenska ångesten. Fenomenet är inte bara intellektuellt och känslomässigt. Nej, vi tycker oss se det i den dystra barrskogen som kantar våra landsvägar; i röda stugor, i gula rapsfält och i tomma människoansikten på Sergels torg en tisdagskväll; i alkoholstinna midsommaraftnar och julfiranden med familjen; hugget i sten i det karga landskapet på Bergmans Fårö – på något vis inbäddat i själva vår uppfattning av begreppet "Sverige". Det hade väl funnits där även utan Bergman, men knappast tagit samma utkristalliserade form i vårt (och världens) kollektiva medvetande.
Men trots att Ingmar Bergman var så "svår" lyckades han ändå bli folklig. Den berömda schackscenen i Det sjunde inseglet finns inpräntad i var och ens medvetande. Och jag vet inte om det är sant, men bara faktumet att man ofta får höra hur skilsmässorna ökade i Sverige efter Scener från ett äktenskap, säger ju någonting om Bergmans status ute i stugorna. Det är väl också så att de flesta svenskar knappast kan undvika att förr eller senare stöta på en man som hade en så dominerande roll i svenskt kulturliv under så lång tid. Så många trådar går tillbaka till honom. Oavsett var man drar någonstans, så ramlar Bergman förr eller senare ner framför näsan på en. Jag har ingen statistik på saken, men jag tror inte att någon annan person nämnts i så många inlägg på den här bloggen som Bergman. Hans ande svävade över texterna om Sven Nykvist, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson; och han spelade en viktig biroll även i inläggen om Victor Sjöström och Ingrid Bergman. Detta säger något om hans betydelse i vårt land och om varför vi har utnämnt honom till världshistoriens bäste svensk.
Så nog kan vi utgå ifrån att nya aspekter på Ingmar Bergman och hans verk kommer fortsätta att grävas fram. Vi behöver inte vara oroliga för att kulturjournalisterna som ska fira regissörens 200-årsjubileum 2118 kommer lida någon brist på material. Vid det laget kommer emellertid uppgiften att sammanställa listor över tidernas bästa svenskar ha fallit på någon annans lott. Jag, Martin och Johannes kommer vara borta sedan länge. Vi kommer ha avslutat våra livs banor på samma sätt som vi avslutade den här listan.
Med en bister man vid en klippig strand. Som länge gått vid vår sida. Som ingenting och ingen undgår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar