95. Monica Zetterlund

Det är kanske en kliché, men jag tänker ändå citera Tage Danielssons vackra och träffande ord om Monica Zetterlund:

En nattklubbsdrottning doftande av logar.

Ett lingonris som satts i cocktailglas.

En blond negress från Värmlands huldraskogar.

Monica Zetterlund. En jazzpaschas,

en sång som hejdar sig, till hälften hunnen,

och drar den där när Fröding satt på dass.

En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.

Men märk det vemodsdraget över munnen:

ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.

Det sägs ibland att man är vad man äter. Monica Nilsson (som hon en gång i tiden hette) må ha bott i en arbetarlänga i Hagfors, men hon levde på en diet av Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald. Det var en av den moderna erans tjusningar (eller förbannelser, beroende på hur man ser på saken) att en kulturyttring kunde paketeras i ett fodral, flyttas över en ocean och sedan planteras i en helt annorlunda mylla. Tack vare detta kunde ett sådant fenomen som Monica Zetterlund växa upp och på något sätt framstå som både hemtamt och exotiskt på samma gång - på båda sidor om Atlanten. 

När Monica Zetterlund under en vistelse i Paris träffar på Marlon Brando, envisas han med att kalla henne för "Sven Zetterlund", eftersom "Monica" låter "för internationellt". Det mystiska och motsägelsefulla med en nordisk blondin mitt i den svarta jazzvärlden, är uppenbarligen en del av vad som gör henne fascinerande i amerikanska ögon. På motsvarande sätt får hon här i Sverige ett spännande, internationellt skimmer över sig, tack vare sina bekantskaper med legendariska jazzmusiker och uppträdanden för mångmiljonpublik i amerikanska tv-shower. Det exotiskt lockande skapas i mötet mellan lingonriset och cocktailglaset, mellan logen och nattklubben, mellan det hemtama och det främmande.

I Monica Zetterlunds person förenas också det upphöjda och det jordnära. Hennes utstrålning är magisk, men den gör henne aldrig helt och hållet till en sånggudinna bortom denna världen. Hon är alltför fräck, frisk och full i sjutton. De intensiva framträdandena som jazzsångerska, där ett höjt ögonbryn tycks kunna sluka upp en hel tv-publik, kompletteras helt naturligt av frejdiga nummer i Hasse och Tages revyer. Ett exempel på hennes raka och rättframma personlighet är den fantastiska memoarboken Hågkomster ur ett dåligt minne, skriven tillsammans med Tom Alandh. Boken är fullspäckad med anekdoter och avslöjande inblickar i dåtidens svenska och internationella nöjesvärld. En del av dess charm ligger i ren namnmagi - hon har en kärleksaffär med Earl Hines, blir friad till av Elvin Jones, Donald Byrd bjuder henne på middag på "Tre Remmare mittemot NK", och Miles Davies köper drinkar (och ger skamliga förslag) i New York. Hennes villa i Lidingö utvecklar sig till rena pensionatet för vilsna jazzsjälar från jordens alla hörn. Hon tycks charma dem alla, precis som hon charmade hela svenska folket.  

Det musikaliskt mest framstående av alla hennes möten med jazzens stora är förmodligen Waltz for Debby, albumet hon spelade in 1964 tillsammans med den legendariske pianisten Bill Evans. Hur gick det till när en man som bara några år tidigare medverkat på tidernas jazzskiva Kind of Blue spelade in ett album med vår egen Monica Z? På sätt och vis var det Beppe Wolgers förtjänst. Denne hade skrivit en svensk text till Evans komposition "Waltz for Debby", som han kallade för "Monicas vals". När Bill Evans blev presenterad för Monica Zetterlund i samband med ett besök i Stockholm, meddelade han henne att han hört "Monikas vals" och tyckte mycket om den. Monica blev överlycklig och bjöd sin vana trogen hem Bill och hans fru Elaine till sin villa. Av alla vilsna jazzsjälar som under årens lopp vistades på pensionatet i Lidingö var förmodligen Bill och Elaine Evans bland de allra mest vilsna. Båda var tunga heroinister och vid ett tillfälle ska de till och med ha försökt sila i sig snö som låg på  husets fönsterbräde. På något vis blev ändå Bill Evans övertalad att spela in en skiva tillsammans med Monica Zetterlund. Inspelningen skedde i all hast och tog bara fyra timmar. Resultatet blev ett fint album där jag personligen gillar de svenskspråkiga låtarna allra bäst - folkvisorna "Jag vet en dejlig rosa" och "Vindarna sucka uti skogarna", samt "Om natten" med musik av Olle Adolphsson (och en mycket märklig text av Carl Fredrik Reuterswärd). Och så "Monikas vals" så klart, den förtjusande svenska versionen av "Waltz for Debby", som på sätt och vis varit upprinnelsen till hela projektet.

Det säger mycket om Monica Zetterlund att hon bara en kvart efter att inspelningen var avklarad, skulle stå på scen i Hasse och Tages revy Gula Hund. Och där någonstans, klockan tjugo över sju en sensommarkväll 1964, i en taxi mellan Europa Film Studio och Chinateatern, på väg från en inspelning av amerikanska jazzstandards och svenska visor med en av tidernas mest berömda jazzpianister, till ett revyuppträdande med två av Sveriges mest folkkära komiker, så hittar vi väl själva sinnebilden av det Monica Zetterlund var. Ett värmländskt yrväder, ständigt på väg i ilfart mot nya områden att ösa sin begåvning, entusiasm och livsglädje över. En logdoftande nattklubbsdrottning. Ett lingonris i cocktailglas.  

96. Torgny Segerstedt

“Jag avskyr karaktärsdanande situationer!” Någon hade frågat dandyn och målaren Nils Dardel varför han lämnade Europa under andra världskriget, och fått ett ovanligt ärligt svar. Borde han inte ha stannat och hjälpt till på något sätt? Tagit ansvar, kämpat för det godas seger? Tack, men helst inte, kanske en annan gång. Och vem kan klandra honom? Jag kan se det framför mig: Ett krig bryter ut i Sverige och jag befinner mig i verklig fara. Möjligheten uppstår att glida med ett tåg neråt kontinenten där allt är lugnt och fridfullt. Jag tar med mig mina närmaste och åker på momangen. Sedan kan jag tryggt sitta där i en solig förort till Barcelona och lägga pannan i djupa veck: någonting måste göras, nu är det dags att dra sitt strå till stacken! Så börjar jag swisha pengar till motståndsrörelser, skicka kläder till Röda Korset och trycka på gilla-knappen när nån skriver sympatiska facebookinlägg. Bra Martin, nu har du hjälpt till.

Det är tur ändå, att alla inte är sådana. Torgny Segerstedt stod aldrig i några skottlinjer, bokstavligt talat, och han åkte inte ner till centraleuropa för att rädda judar. Det han däremot gjorde var att med pennans hjälp angripa nazismen, från dess maktövertagande i Tyskland ända fram till krigets slutskede, 31 mars 1945, när Segerstedt avled. Han gjorde det utifrån sin plattform som huvudredaktör och ledarskribent för Göteborgs Handel- och Sjöfarts-Tidning (GHT) och han gjorde det med en ihärdighet, rättframhet och okuvlighet som var sällsynt - inte bara i Sverige, utan även i resten av Europa. Det blev tydligt av reaktionerna efter hans död, då flera stora tidningar och organisationer runt om kontinenten hyllade honom. Fransk radio basunerade ut att han var “Europas samvete”.

Från dagens perspektiv kan det förefalla självklart att ta kraftfull ställning mot nazismen. Många fler än Segerstedt gjorde naturligtvis det också. Men de flesta såg flera skäl till att uppvisa större försiktighet än vad han gjorde. Till en början visste ingen riktigt vart de fascistiska idéerna skulle ta vägen, och den moderna demokratin - som på många ställen, inklusive Sverige, var ny vid den här tiden - hade uppvisat en hel del brister. Inte minst svaga regeringar. Faktum är att Segerstedt själv riktade kritik mot folkväldet under 20-talet. Och ni vet: Hitler lyfte den tyska ekonomin och Mussolini fick tågen att gå i tid. Mest handlade det nog ändå om rädsla och om uppgivenhet inför nazismens styrka. När kriget satte igång så ville Sverige som neutralt land givetvis hålla sig utanför och inte reta upp ett mäktigt och krigshungrigt Tyskland. Segerstedt brydde sig emellertid föga om diplomatisk finkänslighet. Rikets säkerhet? Sin egen? Äh. Här stod ideal på spel.

Han hade alltid varit sådan, Segerstedt. Inte rädd för att reta upp folk, inte rädd för att polemisera och kritisera. Han inledde sin bana som religionshistoriker och det uppstod omgående stridigheter. Hans avhandling underkändes av ideologiska skäl. De konservativa beskyllde honom för att inte vara teologiskt renlärig och det hjälpte inte att han hade giganter som Nathan Söderblom på sin sida. Segerstedt ville vara teolog men ville han verkligen vara kristen? Åtminstone på den tiden, i början av 1900-talet, hängde dessa saker ofrånkomligen ihop. Segerstedt intog ståndpunkter som retade akademikerna på de teologiska institutionerna. Han såg religion som en företeelse liknande den estetiska, helt förlagd till känslo- och stämningslivet. Några utsagor om hur verkligheten är beskaffad kan inte hämtas från teologin. I hans sista rent vetenskapliga arbete (“Gammal och ny religiositet”, 1915) formuleras hans synsätt kärnfullt i en mening, som också exemplifierar hans polemiska stil: “Det rymmes mer verklig religiositet i en av Frödings dikter än i hela vår teologiska litteratur.”

Segerstedt skulle snart överge den akademiska banan och istället ägna sig åt journalistiken. Han var under några år redaktör för den liberala tidskriften Forum innan han 1917 blev huvudredaktör på GHT. Segerstedt var tidningens totalt dominerande röst. Han skrev kåserier, minnesrunor, ledare, betraktelser och recensioner. Han uppges ha skrivit 10 000 artiklar under sina 28 år som tidningens chef.

Politiskt hade Segerstedt liberala övertygelser. Frihet var det ideal han ständigt förfäktade, särskilt den individuella friheten. I J. Viktor Johanssons (sekreterare i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg) minnestal över Segerstedt, så formuleras tidningsmannens övertygelse så här: “De nyskapande krafterna utstrålade alltid från individerna; kollektiviteten var alltid steril.” Av den anledningen var Segerstedt inte bara starkt kritisk till Sovjets auktoritära kommunistregim utan hyste även som nämnts vissa betänkligheter kring den svenska demokratins förträfflighet. Han tycks ha oroat sig för att personligheterna - de utmärkande individerna, som han älskade så högt - skulle trängas undan i folkväldets samhälle. Han uttryckte, lite motsägelsefullt kan tyckas, vid ett par tillfällen viss beundran för Mussolini. Ambivalenta uttalanden som “Fascismen är en olycka för ett land. Dock är den vida att föredra framför den rena anarkin” var inte helt otypiska för Segerstedt kring mitten av 20-talet. Men när nazisterna grep makten i Tyskland under påföljande decennium så var han en av de första att inse faran. Och han tänkte inte vika sig under något som helst tryck.

För tryck fick han utstå. Redan vid tiden för nazismens maktövertagande var han tydlig med sin ståndpunkt: “Nationalsocialismen är ett uppror mot kulturen” och “Hitler är en förolämpning” var tidiga omdömen som han förde fram i sin tidning. Det ledde till den beryktade episoden med Herrman Görings telegram. Göring varnade för att sådana “smutsiga utlåtanden [var] en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan” och undrade hotfullt om tidningen tänkt fortsätta publicera liknande tal om rikskanslern. Segerstedt stod på sig, fortsatte att varna för utvecklingen i Tyskland, och kunde inte låta bli att ironisera över händelsen. Fräckt och roligt kommenterade han senare den uppmärksamhet telegrammet gett tidningen: “Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef. De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo.”

Inre påtryckningar fanns det också gott om. Tidningen konfiskerades åtta gånger under kriget för att den riskerade rikets säkerhet och statsminister Per Albin Hansson ansträngde sig förgäves för att få Segerstedt att upphöra med sina provokationer. Kungen, Gustav V, försökte även han tala honom tillrätta. Det är viktigt att vara ödmjuk här. Kanske hade många av oss kritiserat en sådan person idag? Rikets säkerhet ÄR ju faktiskt en viktig angelägenhet, och han VAR verkligen störig och obändig på många sätt. Han drog sig inte för att raljera om han var på det humöret. Det finns också de som menar att hans hat mot Hitler och nazismen främst berodde på att han såg dem som en obildad pöbel, att han föraktade deras råhet och dumhet - kort sagt att det var hans aristokratiska sinne som förolämpades av nazismen, snarare än någon djup känsla för demokratiska eller medmänskliga ideal. Det är förmodligen, som med det mesta, en komplicerad fråga.

I vilket fall kan vi konstatera en sak: Segerstedt avskydde inte karaktärsdanande situationer. Med sin ogrumlade och tydliga röst har han blivit en viktig symbol för den rakryggade kampen mot nazismen, och i förlängningen mot allt som är viktigt att bekämpa. Han vek sig inte när många andra gjorde det. Inte minst i Norge, dit tidningsexemplar av GHT smugglades in under kriget, har han blivit en stor hjälte. Alla tider behöver sina Segerstedts - inte minst, är jag rädd, vår egen.

97. Christopher Polhem

Den unge Ikaros spände på sig ett par vingar av fjädrar och vax, tillverkade av hans far. Vingarna tog honom högt upp i skyn, men trots faderns förmaningar flög han för nära solen. Vaxet smälte, vingarna föll sönder, Ikaros tumlade ner och drunknade i det Ikariska havet.

Lärdomen av den här klassiska berättelsen, skulle några säga, är att lyssna på sin far. Men den skulle lika gärna kunna vara att aldrig sätta på sig en uppfinning som ens far har tillverkat, och tro att allt ska gå bra. Främst har berättelsen dock tolkats som ett exempel på överdriven nyfikenhet, övermod eller hybris. Den mänskliga historien är full av liknande berättelser, där det går illa för människor som tror sig vara något de inte är, som vill uppnå någonting de inte är ämnade för, som gör uppror mot den gudomliga (men ofta högst mänskliga) ordningen. Det allmänna rådet var att stanna vid det yrke man hade fötts in i. Man skulle bedöma det man hade kunskap om. Man skulle inte utmana det traditionella sättet att göra saker på i samhället. Allting var rättvist, ordnat och därför gott. Och på himlavalvet lyste stjärnorna, som de alltid hade gjort, i alla tider. Aldrig rörde de på sig, varför skulle du?

Det vore lätt, alltför lätt, att från den här beskrivningen av hur det var förr i tiden, när mörker rådde, när man trodde på tatariska växtlamm och rullade människor i tjära och fjädrar, måla upp nutiden som full av upplyst upptäckaranda. Men vi har till synes fortfarande behov av häxprocesser och syndabockar. Och hur är det egentligen med nyfikenheten? Vanlig vardaglig nyfikenhet. Finns den? Är det verkligen någon som till vardags undrar över hur en rullgardin eller ett kylskåp fungerar? Egentligen?

Hur det än är med den saken så vill jag att vi tar oss till 1700-talets Sverige. Då levde nämligen två personer som satte nyfikenheten i främsta rummet.

Curiositas Naturalis kallade Carl von Linné en av sina avhandlingar. (Vilken han förmodligen lät en av sina studenter försvara i en opponering, som var brukligt på den här tiden.) Uttrycket "curiositas naturalis" handlar om att vara besjälad av en nyfiken vetgirighet inför naturen. Hur hänger allt samman? Vad påverkar vad? Linné trodde att malaria orsakades av lerpartiklar i dricksvattnet, vilket idag när vi vet att sjukdomen orsakas av Hanif Balis twitterkonto framstår som naivt. Men för det mesta hade han ganska rätt. Det viktiga är att han hade nyfikenheten, då är det okej att göra fel ibland. Så länge man undrar och fortsätter fundera. I en text om Christopher Polhem lanserar den framlidne sociologen Johan Asplund det snarlika uttrycket "curiositas mechanicae" för den besläktade nyfikenheten inför hur mekaniska anordningar fungerar. Polhem var född 1661, det vill säga ett halvt sekel tidigare än Linné, men i det avseendet är de väldigt lika. Det var nyfikenheten inför hur saker och ting hänger ihop och fungerar som drev dem vidare.

Christopher Polhem, eller Christopher Polhammar som han hette innan han adlades 1716, föddes på Gotland, visade tidigt fallenhet för mekanik och fick 1687 chansen att komma till Uppsala för att hjälpa till att reparera domkyrkans medeltida konstur. Uppsala! Här fanns domkyrka, kändisar (Olof Rudbeck d.ä.), kändisbarn (Olof Rudbeck d.y.) och vilt studentliv. Studentens lyckliga dar? Ja kanske. Det är svårt att veta när så mycket becksvart vatten har runnit under Fyrisån, men Polhem verkar inte ha varit en rolig prick att ha att göra med. I en levnadsteckning sägs det att han "levde med pennan i hand" och att han "i sitt ytterliga självmedvetande var en ovanligt svårmedgörlig person." Det låter inte som en person som blir till festens medelpunkt. 1690 blev han introducerad i Bergskollegium, och det är för de uppfinningar och tekniska konstruktioner han genomförde för gruvnäringen som Polhem är mest känd. "Den svenska mekanikens fader". Det är så han kallas. Men till skillnad från Ikaros faders vaxvingar fungerade Polhems uppfinningar. För Bergskollegium konstruerade han bland annat en gruvmaskin, som med hjälp av vattenkraft fraktade upp malm från gruvgångarna upp till ytan. Gruvmaskinen imponerade på Karl XI och Polhems karriär var igång.

Men vi måste tillbaka till nyfikenheten, för det är med den som allting börjar och slutar. Asplund skriver att det karakteristiska för Polhems begåvning var hans vilja att fullt ut förstå mekaniska anordningar eller att med hjälp av dessa fullt ut förstå fysikaliska fenomen. Hur fungerar en stånggång, hur fungerar en rullgardin? Och vad lär vi oss om världen genom att förstå hur de fungerar? Asplund gör Polhem rent utav till ett vetenskapligt föredöme. Polhems vetenskapliga grundinställning var att avmystifiera. Förenkla, inte krångla till saker i onödan. Han avskydde ritningar och i sin undervisning, som pedagog, undvek han både ord och bild och förlitade sig i stället på modeller. Han strävade efter största möjliga lättfattlighet. Polhems pedagogiska tankar är kanske mest synliga i hans mekaniska alfabet, ursprungligen 79 trämodeller, som visade olika rörelseomvandlingar. Att försöka beskriva en av dessa trämodeller är svårt, särskilt för oss som inte lever med pennan i hand. Och det blir bara svårare ju mer komplicerad anordningen är. Men när vi ser en av Polhems modeller får vi en intuitiv förståelse för hur rörelseomvandlingen sker. Modellen överträffar ibland både bilden och den skrivna texten. Och en fint tillverkad modell kan till skillnad från en krånglig beskrivning eller en oförståelig illustration vara lustfylld och ja vacker. Det förstår en bra pedagog. Det förstod Polhem. Det förstår inte alla som försöker lära ut saker i skolan.

Det är av de här anledningarna Polhem återfinns på den här listan. För hans nyfikenhet, för hans vilja att avmystifiera mekanikens gåtor, för hans pedagogiska insats och tankar. Då är det okej att vara ovanligt svårmedgörlig. (Och skelögd.)

98. Tomas Brolin

Jag var nio år när ett gäng Karin Boye-dopade fotbollspojkar charmade Sverige under några heta sommarveckor vid mitten av 90-talet. De dansade en sommar. De bolltrollade, nickade och drack oceaner med vatten. Inför varje match slog mysfarbror Tord Grip upp en bok. Han läste: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Och trots att fotbollspojkarna redan hade sprungit tusen mil, sprang de tusen till.*

Jag är uppvuxen med att Sverige är världens tredje bästa land i fotboll. Det kom därför som en mindre chock när jag insåg att det är vi inte alls. Tomas Brolin bröt foten en regnig kvalmatch samma höst och verkligheten kom ikapp. Sedan följde år av besvikelser. Alla landslagsupplagor fick bära oket av att jämföras med landslaget -94. Och med Brolins skada var min barndom slut. Världen är inte rosenrosa, den är en allas kamp mot alla. Livet är inte en dans på en regnbåge av drömmar, det är hårt, grymt och – alldeles för långt.

Men om Tomas Brolins benbrott representerar mitt uppvaknande till världens grymhet så representerar han också någonting mer hoppfullt. Han lärde mig att man kan komma ifrån sin invanda svenskhet. Man kan vara född i Hudiksvall och dribbla av brasilianare i ett världsmästerskap i världens främsta sport. Jag såg Tomas Brolin spela fotboll. Jag såg honom smeka fram passningar. Jag såg honom göra mål mot förvirrade rumäner. Jag såg honom betvinga gravitationen i en målgestspiruett. Jag såg honom dribbla. Fotboll kunde se ut så här.

Ibland hörs röster om att det är förvånansvärt få svenskar som spelar i utlandet. Röster som säger att "vi" borde få fram fler bra fotbollspelare. Det är det inte alls. Det borde vi inte alls. När jag skriver de här raderna är det mitt på dagen och hade det inte varit för snön på marken hade det redan varit beckmörkt. Jag tycker att den här texten rullar på ganska bra, men om jag säger det rakt ut så finns det alltid någon som ska påpeka att det där inte passar sig och som dämpar ens glädje. Jag föreslår att vi betraktar varje svenskt fotbollsproffs som ett mirakel. Eller åtminstone skänker en tanke åt alla ideella krafter inom det svenska idrottsväsendet.

Tomas Brolins flytt från Norrköping till Parma 1990 var ett sådant mirakel. Det här var på en tid när inte många i Sverige – särskilt inte en femåring i Örebro – hade möjlighet att se de italienska ligamatcherna. Jag såg aldrig Brolin spela för Parma. Men jag utgår från att han gjorde det bra. I Kristina Kappelins klassiska Italiensk dagbok från 2014 (pocketutgåva 2015), får vi i alla fall bakgrunden till Brolins Italienflytt. Parma hade nyligen tagit sig upp till Serie A och ägaren livsmedelskoncernen Parmalat ville ha unga lovande spelare som de hoppades utveckla och sälja vidare med vinst. Italienarna tjusades av svenskens nordiska bakgrund. Brolin själv tyckte att Parmas stadskärna var ful. Och när han beställde en Hawaii på en av stadens pizzerior var kulturkrocken ett faktum. Parma är känt för fyllda pastarätter som "tortelli d'erbetta" and "anolini in brodo", inte för pizza med ananas på.

Det är lätt att romantisera Serie A på 90-talet. Det här var långt innan dagens vältränade fullblodsproffs. Det här var långt innan Kim Källström avslöjade att han aldrig åt godis eller Cristiano Ronaldo visade upp sina muskler. Det här var en tid när fotbollsspelare gärna tog sig en pizza och en och annan eller alldeles för många öl efter en match. En enklare tid. Och Brolin passade in.

Tomas Brolin i Kappelins tappning framstår som ganska okunnig om alla politiska händelser runt omkring honom. Men man tjusas av hans bortskämda barnslighet. Det är klart att en nioåring väljer honom som idol, och inte säg Jonas Thern. Hur som helst vill man honom inget ont. Men ont gjorde det att se benbrottet hösten -94. Och ont gjorde det att se hans resterande karriär. Leeds. Aj. Crystal Palace. Ännu mer aj. När han slutligen la skorna på hyllan 1998 kändes det helt logiskt och följdriktigt. Vissa skulle säga att det var ett par år för sent. Men det är samma småskurna personer som vill rycka ifrån människor deras drömmar.

För några år sedan såg jag Kennet Andersson på en knatteturnering i Örebro. Han bar på ett nät med fotbollar, eller om det var en säck med västar och koner. Jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg den gängliga gestalten och det karakteristiska leendet. Och så målgesten förstås, de där dubbla pistolerna. För den måste han väl ha gjort? Det var några år sedan nu, det är svårt att minnas. Men han kunde knappast ha gjort målgesten samtidigt som han bar på ett nät bollar eller en säck västar. Och varför skulle han göra den utanför fotbollsplanen? Jag måste minnas fel. Minnesbilderna blandas ihop.

Samma sak händer varje gång jag ser Brolins populära och uppskattade instagramkonto. Där får jag allt jag inte visste att jag behövde. En uppdatering från en pool i Mallorca, ett leende från en gammal fotbollshjälte, ett säkert helt okej travtips. På samma gång ser jag framför mig hans mål mot Rumänien, hans dribblingar mot Brasilien, den snabba frisparken mot Bulgarien. Tänk ändå, att VM-hjältarna från -94 går omkring mitt ibland oss, som vilka dödliga människor som helst.

Nu har jag tagit en lång omväg för att äntligen kunna säga: Jag har bara ägt en enda fotbollströja i mitt liv. En tröja jag stolt har burit och svettats i, en tröja jag har vunnit många påhittade världsmästerskap i, på gräsplanen utanför mitt barndomshem. En vit Parma-tröja med "Brolin" på ryggen.

* Källa: VM-krönikan 1994.

99. Hedvig Charlotta Nordenflycht

Det är inte särskilt roligt att läsa gammal svensk poesi. Bläddra igenom en lyrikantologi och de tidigaste dikterna du stöter på är småtrevliga hyllningar till naturen eller högtidliga verk fyllda av referenser till antik mytologi. Okej okej - de kan vara rätt roliga att läsa - men de är inte dikter som får hjärtat att blöda lite extra inne i bröstkorgen. I vissa fall är det bästa man kan uppbåda en sorts kylig beundran inför den tekniska bedriften, ungefär som när man nickar lite imponerat åt en skicklig gitarrist som övar skalor i högt tempo. Men berörs man? Nja.

Men så kommer man fram till Hedvig Charlotta Nordenflycht, född 1718. “Min levnads lust är skuren av, / och döden är min längtan.” Plötsligt är det en verklig person som talar, en människa av kött och blod, en människa som du och jag. Det högtravande och lite tillkrånglade språket från de tidigare 15-, 16-, och 1700-talsdiktarna är borta. Nordenflychts bästa poesi är ren och kraftfull. Den är också - vilket är helt centralt - lidande. En av konstens allra största och viktigaste funktioner är att få människor att upptäcka att också andra har lidit. “[...] / min tid i gråt förrinner, / min ungdoms lust försvinner”. Någonstans finns det någon som vet hur det känns. Vi människor är inte så olika ändå. En välbärgad kvinna från 1700-talet kan med ens bli din hemliga följeslagare, förstå dig bättre än många av kompisarna runt omkring.

Nordenflycht var en pionjär i Sverige för det personliga och känslosamma diktandet, och kan definitivt ses som en föregångare till romantiken. I sann romantisk anda speglade också lyriken hennes eget smärtsamma liv. Hon förlovade sig, varpå mannen snart dog. Några år senare gifte hon sig - varpå mannen snart dog. Det är klart att man i ett sådant läge inte är så sugen på att skriva hjältedikter om Herkules. Men sedan då? Ja, hon blev hjälplöst och olyckligt förälskad i en yngre man, och förblev i det tillståndet fram till sin tidiga död vid 44 års ålder. Så kan det gå.

Men Nordenflycht var inte bara en svärmisk romantiker, långt därifrån. Hon var en upplysningskvinna i en tid av upplysningsmän, och betraktas idag som en tidig, framstående feminist. Hon kämpade för att kvinnor skulle ses som intellektuellt jämbördiga med män och hennes egna litterära förmågor utgjorde i sig själva starka argument för hennes ståndpunkt. Nordenflycht skrev dessutom i flera olika genrer och kunde vara såväl satirisk som rationellt resonerande - det vemodiga och personliga diktandet var således inte hennes enda sida. Andra insatser kan också kort nämnas: Hon arbetade för språkförnyelse, i Olof von Dalins fotspår, vilket är en anledning till att hennes dikter är mer lättlästa än många tidigare poeters. Hon hade även några fingrar med i franskklassicismens genombrott i Sverige, via arbeten som hon gjorde tillsammans med författarna och vännerna Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustav Philip Creutz. Beundransvärt och betydelsefullt, alltsammans, värt den allra djupaste respekt.

Men det är inte därför jag skriver om henne här. Det är inte sådant Historiskt Viktigt som får min röst att bli lite för ivrig och mina pupiller att vidgas när Nordenflycht kommer på tal under samtal med vänner ute på puben (jag väntar fortfarande på att dessa samtal faktiskt ska inträffa i verkligheten någon gång). Jag skriver om henne därför att hennes dikter berör mig. Sture Allén har skrivit att hon "tog livsfrågorna på allvar" och det märks i hennes lyrik. Vad gällde hennes eget själsliv ledde detta allvarliga begrundande ofta till sorgmod. Hennes mästerligt melankoliska tonträff kanske bäst exemplifieras av dikten Över en hyacint, skriven om det hon kände för mannen hon älskade i slutet av sitt liv. I dikten tar hon väl hand om sin hyacint, älskar blommans liv och skönhet, men hur väl hon än vårdar växten så vissnar den till slut: “Du hastigt all min möda glömmer / Och ledsnar vid min ömma vård”. Hon inser till slut att det är lönlöst att klandra en blomma för att den är en blomma, att det som sker obönhörligen måste ske. Det leder till de resignerade - eller accepterande? - slutraderna:

Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
Det måste vara som det är.

Det måste vara som det är. Deprimerande rader, absolut, men hur upplyftande är det inte att någon har skrivit dem?

100. Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger var en av våra mest framträdande klassiska tonsättare. Lyssna särskilt på Vainos två sånger i operan Arnljot...

Nej, det här går inte. Hörrni, jag kan väldigt lite om klassisk musik. Och jag ska inte låtsas vara en expert på den svenska musikhistorien. Faktum är att den skrämmer mig. Jag kan knappt hålla en gitarr i rätt ledd och jag går särskilt vilse i all terminologi kring den klassiska musiken. Jag har inför den här listan bara doppat tårna lite grann i en stor damm som darrande och löftesrikt speglar all min rädsla. Återstår bara att på ett så bra sätt som möjligt beskriva mina känslor när jag lyssnar och förklara varför vi har valt att placera Wilhelm Peterson-Berger på plats 100 på den här listan.

Så här inledde jag en tidigare version av den här texten:

Den här världen uppstod i samma sekund en singulär punkt fick andnöd. Punkten tog ett djupt andetag och på utandningen bredde stjärnor och galaxer ut sig över universum. Tid och rum skapades. En utbildad fysiker skulle antagligen ha uttryckt saken annorlunda. Men poängen är att vi har denna in- och utandning att tacka för allt som existerar eller har existerat. Dinosaurierna, blommor, sextonhundratalet och Wilhelm Peterson-Berger.

Pompöst? Möjligen. Men jag ville ändå försöka uttrycka någonting centralt om Wilhelm Peterson-Berger. Han är så motsägelsefull och så svår att få grepp om att det kändes lika bra att börja från början, det vill säga med alltings början.

Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) var en levande motsägelse, en person som förenade det bästa och det värsta hos människan. Han skapade underbart vackra pianotrudelutter, men skrev samtidigt nedgörande och elaka musikrecensioner. En gång fick P-B (det var hans initialer i tidningen) på nosen av en tonsättare vars musik han hade kallat osvensk och parasitär. Wilhelm Peterson-Berger var antisemit och brinnande antinazist. Han var kulturkonservativ och politiskt anarkist. Han var himmel och helvete. Wilhelm Peterson-Berger var en sådan person om vilken man säger att man antingen älskar eller hatar honom och tror sig ha fått någonting sagt. I själva verket består de allra flesta människor och företeelser av tusen motstridiga element. Det mesta i världen är oändligt mycket mer komplicerat än att kunna få rum i så snäva kategorier som gott eller ont. Ett dygn har både dag och natt, som en av våra nationalskalder uttryckte det. Kjell Höglund alltså. Det är bara det att när det gäller Wilhelm Peterson-Berger är kontrasterna lite mer grälla, lite mer uttrycksfulla, lite mer uppenbara. Han var motsägelsefull på ett alldeles eget sätt.

Vi har som ni hör att göra med en så kallad Karaktär. Och alla som vet någonting om sådana Karaktärer vet att de inte är det mest moderna man kan framhäva i vårt upplysta och förnuftiga tidevarv. Hur kan vi motivera Wilhelm Peterson-Bergers plats på listan? Hur kan det komma sig att tre anemiska män har valt honom till en plats på en sådan här lista?

Ja herregud, hur. Lyssna på alla Frösöblomster. Naturen och Jämtland har aldrig låtit så vacker, tilldragande, löftesrik och ljuvt lekfull. Man vill dansa i skymningen, hälsa våren i Adamsdräkt, skutta på barriga stigar och sjunga sommarens lov. Lyssna på tonsättningen till Karlfeldts dikt "Längtan heter min arvedel". Lyssna på det sublimt vackra körstycket "I furuskogen". Och ja, LYSSNA på Vainos två sånger i den andra akten av operan Arnljot. Bara gör det.

Wilhelm Peterson-Bergers uppenbara skönhetsdyrkan kom sig inte av en slump. Han hade en genomtänkt estetik och kunde sin Nietzsche. Denna skönhetsdyrkan kom också till uttryck i hans musikkritik. Till skillnad från idag, då kritikern lever som på nåder, och nästan i skymundan torgför sina åsikter i statsunderstödda tidskrifter och tidningar, så hade P-B en central plats i dåtidens kulturliv. I spalterna varnade P-B för modernismens okultiverade påhitt. Efter framförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett 1923 skrev P-B att de fyra kvartettspelarna var fyra dårar som framförde en femtes ”barbariska nattomtöcknade fantasier”. Som många andra under den här tiden (särskilt de som hade förläst sig på Nietzsche och missförstått honom) varnade P-B för det förment judiskt-modernistiska hotet. Det var den finlandssvenske tonsättaren Moses Pergament (med judisk bakgrund) som efter en sådan text besökte Wilhelm Peterson-Berger och slog honom på käften. Våld är kanske aldrig att rekommendera, men den kan vara mer eller mindre förståelig. Det finns dock en hel del som talar för att P-B:s antisemitism till viss del var en tillägnad överklassretorik. Förstå mig rätt, det är inte ett försvar för antisemitism att personen ifråga använder sig av denna jargong för att passa in eller av blek opportunism. Det gör det nästan värre. Det är alltid väldigt svårt att hitta ursäkter för sådan tankemässig feghet. Å andra sidan tonsatte Wilhelm Peterson-Berger Bo Bergmans dikt "Vid ässjorna", ett rasande stycke om hur eländigt järnbruksarbetarna hade det. Wilhelm Peterson-Berger var förvisso kulturkonservativ men närmast anarkistisk i sin politiska övertygelse.

Wilhelm Peterson-Berger var en man för sin tid. Idag har hans stormiga kulturstrider sedan länge bedarrat. Det är inte längre frågor om skönhet som upptar kulturdebatten, utan frågor om klimatet och nyutnämnda ministrars frisyrer. Wilhelm Peterson-Berger skulle inte ha passat in i vår tid, han skulle ha gjort bort sig i de politiskt korrekta salongerna. Han skulle ha hostat eller skrattat vid fel tillfälle. Lagt en syrlig kommentar som inte gått hem. Sagt någonting opassande om judar. Det funkar liksom inte längre. Världen har på gott och ont förändrats. Även om Wilhelm Petersons-Bergers antisemitism är vidrig så finns det ändå någonting fascinerande med en person som hade varit så fullständigt apart i dagens kulturliv. Han hade liknat bisamråttan i Mumindalen, ständigt mässande om modernismens futtighet och samhällets snara undergång. Ingen hade lyssnat på honom. Ni får förlåta mig för att jag känner något som liknar sympati. Jag menar, det kommer inte att hända, Wilhelm Peterson-Berger kommer inte att besöka vår tid. Men när man tänker sig honom i dagens jagcentrerade och marknadsanpassade kulturklimat känner man nästan ömhet. Jag förmodar att det är en känsla man kan kosta på sig när världen (trots allt) inte är full av Karaktärer av Wilhelm Peterson-Bergers typ, och det har hunnit gå tillräckligt lång tid för att man ska betrakta vissa personliga skavanker i ett förlåtande ljus. Samtidigt kan man ju känna saknad för en tid när kulturkritiker självständigt styrde samtalet och inte enbart förde en så kallad tynande tillvaro.

Ytterligare en sak som komplicerar bilden av Wilhelm Peterson-Berger är hans oklara förhållande till kvinnor. Han var aldrig gift och tycks aldrig ha haft någon kärleksrelation till en kvinna. Det här gör att Wilhelm Peterson-Berger utmärker sig i förhållande till samtidens karlakarlar som Karlfeldt, Heidenstam och Engström, som skröt om sina kvinnoäventyr. Det här styrker min tes att viss nationalromantik och framförallt avsky mot ett förment judiskt-modernistiskt hot är en kompensation för sexuell inbundenhet. Ja, eller så var han helt enkelt homosexuell. Såklart finns och fanns homosexualitet i alla samhällsklasser, men det tillhör liksom inte bilden av en nationalromantisk fiende till den judiska modernismen att också vara bög. Nej, det är sannerligen inte lätt att få ihop bilden av Wilhelm Peterson-Berger.

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har konsekvent kallat Wilhelm Peterson-Berger för "Wilhelm Peterson-Berger". (Förutom de gånger jag har använt initialerna P-B.) Jag har inte försökt förkorta det. Jag vet inte varför. Kanske var det bara så att jag ville få med hela namnet, hela personen, i tankarna när jag skrev den här texten.

101. Albertus Pictor

I dessa klimathotens tider är vi nog många som känner för att skippa flyget till sommaren. Jo, visst är det lite trist. Det blir bökigare att ta sig till London, Italien eller Thailand och man vill ju inte sitta hemma och uggla hela semestern. Men snacket om "hemester", "svemester" och "staycation" är inte bara floskler som uppfunnits för att trösta den som av moraliska eller ekonomiska skäl går miste om Rom eller Phuket. Det finns faktiskt ett överflöd av ta del av även på hemmaplan, just precis i ditt grannskap. Ta bara en sådan sak som kyrkorna. När man tillbringar nästan all sin tid i stadsbebyggelse, så är det lätt att så småningom börja betrakta det som råkar ligga emellan städerna som något tomt och innehållslöst, som en transportsträcka av åkrar och barrskog. Därför blir jag nästan lite vimmelkantig varje gång det slår mig vilken kulturhistorisk skatt som vilar där ute i landskapen mellan tågstationerna. Det fullkomligt kryllar ju av urgamla byggnader, medeltida skulpturer och konstföremål som skulle vara en ära och prydnad för vilket museum som helst!

Visst finns det smolk i bägaren. I italienska helgedomar (bara ett par timmars billig Ryanairresa bort) är överdådiga fresker regel snarare än undantag. Man kanske inte kan förvänta sig en Michelangelo, Giotto eller Signorelli i varje kvarterskyrka, men nog finns där i alla fall åtminstone en smaklös rokokomålning. I Sverige däremot är det idel vitkalkade valv som möter besökaren. Under samma 1700-tal som katolska målare på kontinenten skruvade upp barocken ytterligare ett snäpp och skapade de mest kitschiga och överdrivna kyrkointeriörer som världen skådat, så bestämde sig de lutheranska svenskarna för att helt sonika kalka över de målningar som fanns, eftersom dessa ansågs vara opassande i ett kyrkorum. Jag klandrar inte dessa renläriga allvarsmän. De målningar som en gång prydde takvalven fanns där för att fylla en viss funktion. När de av en eller annan anledning inte fyllde den funktionen längre, så fanns det ingen anledning att ha dem kvar. Ett fullt logiskt, funktionalistiskt tänkande (om än med ett annat begrepp än idag om vad en rimlig funktion kan tänkas vara). Hur det nu än är med den saken, så är det lätt att som nutidsbetraktare bli beklämd av de tomma, vita ytor som blev resultatet.

Som tur är så finns det även här i Sverige undantag. Fyrtiofem minuter med bil från min hemort ligger Härkeberga kyrka, vars valv av någon anledning lyckades undkomma kalkningshysterin. Ett utmärkt utflyktsmål att förgylla hemestern med! Jag fyller kaffetermosen, sätter mig i bilen och ger mig ut på väg 263 mot Enköping. Mannen som i slutet av 1400-talet målade de valv jag är på väg för att se, var att döma av sitt namn och sina judekarikatyrer av tyskt ursprung. I hävderna omnämns han som "Albertus Pictor", "Albert Målare" och "Albrekt Målare". (Ibland dyker även titeln "Albrekt Pärlstickare" upp, en benämning som kanske snarast får en att tänka på något slags tysk hippie som sysslar med pärlplattor. Förklaringen ligger i att Albertus inte bara var målare, utan också ledare för en stockholmsk verkstad som broderade liturgiska plagg - en passande syssla under den svenska vintern, då det helt enkelt var för mörkt för att påbörja några storslagna kyrkomålningar.) Hela trettiosju svenska kyrkor bär målningar utförda av Albertus Pictors hand. Bekant för de flesta är förmodligen motivet med Döden som spelar schack i Täby kyrka, en framställning som via den berömda scenen med Döden och Riddaren i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet tagit sig djupt in i det populärkulturella allmängodset. Storslagna målningar finns även på platser som Dingtuna, Flodafors, Härnevi och Husby-Sjutolft.

Främst av Albertus Pictors bevarade verk är kanske ändå det som pryder mitt resmål. Takmålningarna i Härkeberga kyrka är ett av få verk av konstnären som varken varit övertäckta eller förbättrade av sentida klåpare och de är därmed bevarade i ovanligt gott skick. Det är alltså med viss förväntan jag kliver in genom kyrkans portar. Där inne luktar det trä och gammal sten, en doft som alltid försätter mig i en underlig sinnesstämning. Vid ingången står en behållare  med informationsblad om byggnadens historia och utsmyckning (sådana små blad finns i alla kyrkor). Jag plockar pliktskyldigt upp ett, men det blir kvar i handen oläst medan jag gapande och med värkande nacke betraktar figurerna ovanför mig. Där är profeten Jona som blir kastad överbord och uppslukad av en valfisk. Och därborta har vi ju den råstarke Simson som vrider nacken av ett lejon. Josef kastas i en brunn av sina bröder. Moses slår vatten ur en klippa. Ackompanjerat av flöjtspel och trummor snurrar livets hjul obevekligt mot döden. De små detaljerna är lika fascinerande som de stort upplagda scenerna. Ovanför livets hjul sitter en igelkottsliknande varelse med grymt utseende och betraktar skådespelet. På en pilaster sitter en man och spelar mungiga. En räv fångar en gås. Narrar spelar på mandola och fiddla. En jude i toppig hatt sticker upp huvudet och räcker ut tungan åt Gregorii mässa. Antisemitismen i det sistnämnda motivet är naturligtvis beklämmande, men den ymniga närvaron av små monster, djävlar och misshagliga personer av olika slag är ändå djupt fascinerande, och visar på ett förhållningssätt till religiös utsmyckning som är ljusår ifrån (den egentligen mer förståeliga) moralismen hos 1700-talets kalkbeväpnade lutheraner. Allt får vara med, högt och lågt, det onda likaväl som det goda. Det ska knappast ses som utslag av inkluderande tolerans. Bilderna finns där av didaktiska skäl, för att ytterligare illustrera de laster och dödssynder det berättas om i de bibliska historierna. Möjligen fanns här också ett inslag av magiskt besvärjelsetänkande, där man genom att bokstavligt talat måla Fan på väggen, kanske kunde förta lite av hans kraft.

Jag stannar till lite vid målningen av livets hjul. De fyra figurerna runt hjulet åtföljs av varsin banderoll med latinsk skrift: Regnabo ("jag skall ha makten"), Regno ("jag har makten"), Regnaui ("jag har haft makten") och Sum sine regno ("jag är utan makt"). Bilden vill troligtvis illustrera den gamla devisen om att högmod går före fall, men den är väl i själva verket också en träffande sammanfattning av allas våra liv. Vi börjar som barn med förväntningar på livet, fortsätter som vuxna med kraft och förmåga, blir gamla och blickar tillbaka på det som varit och kunde ha varit, och slutar maktlöst nergrävda i myllan. Det var säkert inte konstnärens avsikt, men jag tycker mig se hur samtliga gestalter ovanför mig bär på något slags resignation inför dessa livets realiteter. Även om helhetsintrycket är det av ett rikt och levande myller, tycks de individuella figurerna märkligt oberörda av vad som pågår. Vissa har fått på sin lott att spela muntra toner på flöjt, andra att uppslukas av vidunder, kastas i brunnar eller brinna i helvetet. Det är inget att jaga upp sig över. Livets hjul snurrar och allt är som det måste vara... För en kort stund tappar jag uppfattningen om tid och rum. Nacksmärtan tar mig tillbaka ner på jorden igen. Det finns gränser för hur länge en människa kan stirra upp i ett tak. "Det kanske var av ergonomiska skäl som de där tråkmånsarna på 1700-talet tog bort det levande och myllrande ur våra kyrkor", tänker jag på vägen tillbaka till bilen.

Natten efter besöket i kyrkan börjar jag drömma. Bilderna tumlar runt i mitt inre - livets hjul, blomsterornament, flöjtspelare och små monster... Det är febrigt och stressigt, som alltid när jag druckit för mycket kaffe för sent på dagen. På morgonen känner jag mig långt ifrån utvilad. Semestern är för övrigt slut. Det är dags att gå till jobbet igen. Pendeltåget har knappt hunnit komma in på perrongen, förrän besöket i Härkeberga kyrka är glömt. Men kan man tänka sig. Någon månad senare får jag anledning att besöka Sankt Nicolai kyrka i min barndomsstad Nyköping. Det är en fin och trevlig kyrka på många vis, men takvalven är smutsvita. Livlösa, stränga och tomma. Döm om min förvåning när dessa valv plötsligt framför mina ögon börjar fyllas med figurer. Simson, Jona, Noa, valfiskar, lejon, narrar och tusen andra gestalter i svart, brunt, beige och ljusblått. De täcker varje tum, lyckas klämma sig in i de mest otillgängliga skrymslen. Och det stannar inte där, nej, den kyligt glänsande metallen längs rulltrappan på pendeltågsstationen, frysdisken på Willys, snöblasket utanför fönstret, varje tom vit yta, allt täcks av samma överdådiga fresker. Och jag tänker att vi trots allt behöver de tomma, vita ytorna. Att vila ögonen på, att fylla med vad vi vill. Som lekplatser där de drömmar som fötts ur konsten kan tumla vidare.

Självporträtt från Lids kyrka.