27. Joakim Thåström

Det var hemma hos Rilles farsa jag såg dem första gången. Punkskivorna. LP-omslagen hängde på väggen och skvallrade om en magisk, farlig och annorlunda värld. Sex Pistols, Leather Nun, Bitch Boys, The Clash, G.B.H. och Exploited ... men det första punkbandet jag fastnade för var ett gäng grabbar från Stockholmsförorten. Med rasande samhällskritiska texter, slamriga gitarrer och en intensivt vrålande sångare, spelade de sig in i mitt hjärta för att stanna. Bandmedlemmarna skulle med tiden gå vidare till andra projekt, sångaren bli en etablerad man med relationer med svenska kulturpersonligheter – men den ungdomliga glöden från de första åren med bandet skulle aldrig överträffas.

Bandet jag talar om är så klart KSMB, sångaren Michael Alonzo. Det dröjde dock inte länge förrän jag också hade upptäckt den svenska punkens urmoder Ebba Grön. I 20 år gamla låtar fann jag en direkthet och renhet i känslan mitt tolvåriga jag aldrig hört maken till. Sångaren, en ung Joakim Thåström, tittade rätt in i min ögon som om den decenniedjupa avgrunden mellan oss inte existerade. Allt kunde jag kanske inte relatera till – referenser till Sven Tumbas hustrus träningsklubb gick mig förbi och när Thåström i den episka "We're Only in It for the drugs, No. 1" sjunger "Det finns inget att göra här ute för oss, det finns ingenting här för oss", så bet det kanske inte till hundra procent på en liten grabb som ändå mest ville sitta inne och läsa böcker. Men de underliggande känslorna – framtidsångest i "Va ska du bli?", sexuell frustration i "Ung & Kåt" – fanns, eller skulle snart växa fram, inom mig också. Jag vet inte om det kan finnas något sådant som en introvert och konflikträdd punkare – förmodligen kan det inte det – men om det kan finnas,  så var detta vad jag var. Jag klädde mig inte i några provocerande kläder (förutom en och annan drogliberal keps), härjade inte runt med kompisar på stan och sade så gott som aldrig emot mina föräldrar. Men i mitt inre kände jag mig som värsta rebellen. Där var det punk och hip hop som gällde, Thåström och Eminem, och det fick gärna vara så uppkäftigt och grovt som möjligt. Det var kort sagt den läsande lilla bokmalens uppror, som aldrig tog sig så särskilt långt utanför pannbenets gränser. Det kan låta futtigt och begränsat,  men för mig betydde det mycket, och jag har allt sedan dess fortsatt göra mina revolter under läslampan och mellan hörlurarna.

Men Ebba Grön var mer än bara punk. Det förstod jag när min samlings-CD så småningom nådde fram till saxofonsolot i "Mamma, pappa, barn", till syntharna i "Scheisse", till avskalade låtar som "Mental istid" och "Die Mauer", och till ett fullblodigt popmästerverk som "Flyktsoda". Därifrån var steget inte långt till Thåströms nästa band Imperiet, där produktionen blev än mer varierad. Magnifika tolkningar av Taube och Bellman dök upp mellan mer ordinära rockhits som "Alltid rött, alltid rätt" och "Du ska va president". Den unge gossens gläfs ersattes av den mogne mannens growl, inte utan att mitt tonåriga jag kände ett styng av besvikelse. Det finns något vackert hos en pojke med järnrör, som aldrig helt kan motsvaras av en rockstjärna med pretentioner. Men ändå, den som lärt sig älska "Saker som hon gör" och "Kriget med mig själv" kommer aldrig kunna nöja sig med enbart punk igen. (Och jag lärde mig, Gud vad jag lärde mig.)

Så här långt är det ganska lätt att sammanfatta Thåströms karriär. Thåström var Ebba Grön och Imperiet – och Ebba Grön och Imperiet var Sveriges svar på The Clash. De lät likadant (fast på svenska) och följde (med några års eftersläpning) ungefär samma utveckling. Och för mig personligen betydde de nästan lika mycket på ungefär samma sätt. Joe Strummer och Joakim Thåström pekade ut vägen för mig mot en hel värld av fantastisk musik, men likt Dante måste lämna sin Vergilius bakom sig vid inträdet till Paradiset, så var jag tvungen att ta farväl av Strummer och Thåström i tjugoårsåldern, när lockelserna från andra musikaliska njutningar blev för stark.

Där någonstans kunde min relation med Thåström ha slutat. Visst hade jag honom i tankarna i samband med den här listan,  men ärligt talat tyckte jag det kändes lite pinsamt att ta upp saken med mina medskribenter. En gammal punkrockare liksom ... vissa ungdomsförsyndelser ska man kanske helst hålla tyst om? Tänkte jag. Döm om min förvåning när det istället var Martin och Johannes som plötsligt började hajpa Thåström. Och vilken Thåström? Jo, solo-Thåström, en upplaga av rockikonen jag hade mycket vagt begrepp om. Nu var det inte tal om att han skulle vara en svensk Joe Strummer – nej, karln var tydligen Sveriges egen Nick Cave!

Jag blev nyfiken och började lyssna. Den första skivan jag tog tag i blev Skebokvarnsv. 209 från 2005. Jag blev förtjust – men framför allt blev jag berörd. Efter de poetiska 80-talsexcesserna, där Thåström befunnit sig när jag lämnat honom åt sitt öde tolv år tidigare, så fanns här återigen något av samma krassa saklighet som präglade Ebba Gröns tidiga låtar. Till och med miljöerna var ofta desamma – i inledningslåten "Brev till 10:e våningen" blickar Thåström tillbaka på ungdomsminnen från Rågsved; i "The Haters" minns han de tidiga dagarna med bandet (The Haters var ett tidigt namn på det som senare skulle bli Ebba Grön). Perspektivet är dock ett annat. Thåström är nu i 50-årsåldern och inte lika arg längre. Istället tycks han melankolisk och nyfiken – vad var det som hände egentligen där i slutet av 70-talet? Och vad har hänt sedan dess? Det är ett slags vemodigt bokslut vi får höra. Framför allt var det "Söndagmåndagsång" som slog än en sträng djupt inom mig. Thåström sjunger:

Man vet att man är hemma för stan är likadan
Man vet att man är hemma
Men det är ändå inte samma sak
Vad bryr jag mig om fredag
Vad bryr jag mig om lördag
Det här är en söndagmåndagsång

Jag kommer inte ifrån Rågsved, men jag kommer ifrån Oppeby en bit utanför Nyköpings centrum och jag lovar,  känslorna är desamma för mig. Thåström möter människor på gatan som han inte sett "sen nån gång när vi var punk". Han känner inte längre igen dem, men är glad att se att de lever. Själv stannar jag till utanför huset där Rilles farsa bodde – skulle jag känna igen dig Rille, om jag såg dig nu?

Joakim Thåströms karriär är kort sagt en hel utvecklingsroman och det finns kanske ingen annan svensk artist lika väl lämpad att lotsa en människa genom livets alla stadier. Han plockar upp dig när du är ung och arg, låter dig först vråla ut din frustration, för att sedan när tiden är inne forma dina politiska övertygelser, vidga dina musikaliska vyer och introducera dig till litteraturen; sedan, när du blivit äldre och resignerad, så finns han där igen och visar hur du kan vara det på ett uthärdligt, ja rentav vackert sätt. Jag skulle inte kalla Thåström för en fadersgestalt – han är mer som en storebrorsa som redan varit där du är och som du nu kan se upp till när du är som mest vilse och inte vet var du ska göra av allt det nya. Thåström har varit ung, kåt och beväpnad; men också gammal, resignerad och full av minnen. Det har inte alltid varit lätt ska gudarna veta, men kan han så kan du.