Världen är, låt oss erkänna det, en för jävlig plats. Jävligheten är heller inget som började med intåget av mikrovågsugnen, sociala medier, eller något annat modernt påfund. Krig, hat och kaos har alltid funnits. Som tur är har de flesta möjligheten att skära av sig från den stora världen och istället ägna energi åt den lilla. Vänner och familj. Promenader i skogen. Fredagstaco framför en spännande film. Vi kan ibland säga "jag orkar inte" till krigen i Kongo, diplomatiska kriser mellan USA och Nordkorea eller fattigdomen i Bangladesh. Ingen dömer oss särskilt hårt för det.
Alla har inte möjlighet att vända ryggen åt de stora världsproblemen. Personer med stor politisk makt måste konstant hantera komplexa situationer och ta svåra beslut. Många går med stor entusiasm och idealism in i sådana positioner för att sedan sakta brytas ned. Det är deprimerande att beakta flera diktatorers fall från hoppfulla och välmenande intellektuella till råa och korrumperade maktmänniskor (Mugabe är bara ett sorgligt exempel ur mängden). Utmaningarna blev för stora, lockelserna likaså. Även ledare i fungerande demokratiska samhällen tappar ofta glöden och blir desillusionerade. Yes we can? Nej, det visade sig visst inte vara så lätt.
Hur kommer det sig att Dag Hammarskjöld lyckades bibehålla sitt hopp om en bättre värld genom ett årtionde präglat av upprepade världskriser, som antingen berodde på eller förvärrades av kalla krigets iskyla? Det är en fråga jag snart ska återkomma till, men först är det på sin plats att säga något om vem Hammarskjöld var och hur hans livsresa såg ut.
Dag växte upp i en adlig överklassfamilj. Det är inte många som kan skryta med att ha haft Uppsala slott som sitt barndomshem, men det hade Dag kunnat göra om han varit gjord av skrytsamt virke, något som den ödmjuke mannen definitivt inte var. Hans far, Hjalmar Hammarskjöld, blev statsminister när Dag var nio år gammal. Statsministern var en ganska osmidig och auktoritär typ som gjorde sig impopulär bland folket under en svår tid. Första världskriget härjade, matbristen var kännbar och Hjalmar tilldelades öknamnet "Hungerskjöld". Men för sonen gick utbildning och karriär som på räls. Litteraturstudier övergick i ekonomistudier och redan som ung nationalekonom landade han viktiga poster i Finansdepartementet (där han tillsammans med Ernst Wigforss var med och la grunden för det svenska välfärdssamhället) och Riksbanken. Vägen gick sedan vidare till Utrikesdepartementet. Fortfarande något av en doldis, särskilt i internationellt hänseende, valdes han 1953 som generalsekreterare för FN. Något förstaval var han inte, men Sovjet la in sitt veto på de fyra första presenterade alternativen. Plötsligt var en av världens mäktigaste män en svensk.
Huvuduppdraget för FN och dess generalsekreterare är att arbeta för fred och säkerhet över hela världen. I en organisation som inte hade mer än åtta år på nacken och under ett högst osäkert världsläge så var det ett extra svårt uppdrag. Företrädaren Trygve Lie välkomnade honom med de peppande orden "Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb" (sedan får Englands förbundskaptener i fotboll ha vilka åsikter de vill om den saken). Suezkris följdes av Kongokris. För att inte tala om Ungernrevolt, revolution i Irak och Fidel Castros maktövertagande i Kuba. Detta samtidigt som västblockets och östblockets kalla krig svävade hotfullt över världshändelserna. Hammarskjöld medlade – ofta framgångsrikt – i dessa kriser. Han omtolkade FN:s stadgar på ett sådant sätt att generalsekreteraren fick mer makt. Det innebar att han i högre utsträckning kunde ingripa när stormakterna la in sina veton. Ett resultat var att han lyckades skapa UNEF, "de blå baskrarna", som var en väpnad fredsstyrka. Tidigare hade FN bara haft observatörer. De blå baskrarna spelade en viktig roll i bl a Suezkrisen.
Berömd är Hammarskjöld också för principen om tyst diplomati. Han menade att öppen debatt ofta försvårar motsättningar och styrkedemonstrationer blir mindre viktiga när det saknas publik. Tanken återspeglas i Vägmärken, en bok bestående av den samling nedtecknade reflektioner som Hammarskjöld lämnade efter sig: "Den lilla grabben tar ett par skeva skutt på ett ben, utan att ramla. Och fylls av beundran för sin duktighet, dubbelt stark eftersom det finns åskådare. Blir vi någonsin vuxna?" Med sin tysta diplomati och sitt balanserade omdöme nådde Hammarskjöld flera framgångar i sitt medlande. Men alla gillade honom inte. Särskilt inte stormakterna. Sovjet vände sig slutligen kraftigt emot honom och även från väst kändes sig vissa svikna av svensken. Hammarskjöld var en mycket populär ledare trots allt, men det var framförallt de små nationerna som älskade honom. "Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd" konstaterade han i ett svarsanförande på Sovjets kritik mot honom. Mod var ingen kvalitet som Dag Hammarskjöld led brist på. Men mod kunde inte rädda honom när flygplanet han färdades med under mystiska omständigheter kraschade i Nordrhodesia hösten 1961. FN:s generalsekreterare avled omedelbart.
Men hur var det nu med Hammarskjölds karaktär? Hur kom det sig att han orkade kämpa? Hans otroliga plikttrogenhet, viljan att göra rätt, var säkerligen en faktor. Den djupa religiositet som framkommer i Vägmärken måste också ha givit honom styrka att fortsätta. Jag tror även att ödmjukheten inför sin roll, den ständiga insikten om att hans uppdrag är så mycket viktigare än hans person, hjälpte honom att behålla fotfästet. De allra viktigaste ledtrådarna kan vi kanske ändå hitta i det citat som jag inledde den här texten med. Vikten av att kunna förlåta världen. Om och om igen. För att kunna göra det det krävs, tror jag, en stor dos människokärlek och en nästan gudomligt strävsam och tålmodig optimism.
Dag Hammarskjöld var en av våra internationellt mest betydelsefulla svenskar under 1900-talet, kanske den världspolitiskt allra viktigaste. Ändå är det nästan mer hans person än hans bedrifter som intresserar mig. Det finns något speciellt, nästan paradoxalt, med honom. Rakryggad diplomat, ja, men också inåtvänd mystiker. Han var en byråkratisk poet och en känslig maktman. Internationell kändis men samtidigt en ensam person som aldrig tycks ha haft några romantiska relationer.
I slutänden var han ändå bara en människa som du och jag, vilket han vore den första att erkänna. Det är också i hans evigt allmänmänskliga tankar jag vill avsluta den här texten, för det är då jag tycker som allra mest om honom:
Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar