Sidor

fredag 17 maj 2019

26. Alfred Nobel

Vid vilken tidpunkt kan vi göra det slutgiltiga bokslutet över en människas liv? Strax efter dödsögonblicket? Ja, så är det nog för de flesta av oss. När vi dör har vi inte längre något att säga till om och de efterlevande skapar snabbt en etablerad bild av vilka vi var. Den bilden lever sedan kvar i allt mer urvattnat skick fram till den tidpunkt (närmare än vi kanske tror) då vi är totalt bortglömda. I sällsynta fall kan dock en människa få ett helt nytt "liv" efter sin död. De första man kommer att tänka på är kanske de konstnärer och poeter som förblir ouppmärksammade under sin levnad, för att först efter döden få sitt stora erkännande. Men den man som är ämnet för dagens text lyckades med något liknande på ett helt annat sätt. Vill man vara krass kan man säga att han köpte sig till ett nytt liv efter döden. Och det vore kanske inte helt falskt, men det vore å andra sidan inte heller hela sanningen. Varenda rik knös som någon gång har levt och dött har någonting uppkallat efter sig ett hus, en stiftelse, en gata eller en föreläsningssal. Men det är bara Alfred Nobel som har Nobelpriset.

Vi börjar från början. Vid nio års ålder flyttade Alfred till Sankt Petersburg med sin familj. Hans far Emmanuel hade en fabrik i den ryska huvudstaden och var en visionär uppfinnare som blandade framgångar med återkommande ekonomiska katastrofer. Alfred kom att bli kvar 20 år i Ryssland och det var där hans livs stora intressen formades. Vetenskapen så klart, den hade han ju med modersmjölken, men också poesin en minst lika stark passion för den unge Nobel. I Sankt Petersburg under mitten av 1800-talet var de romantiska strömningarna starka och Alfred slets länge mellan vetenskapen och poesin. Vad skulle han ägna sitt liv åt? Även om frågan i praktiken skulle få ett rungande tydligt svar allt eftersom hans fortsatta karriär utvecklade sig, så blev den aldrig helt besvarad i hans inre.

Det var den ryske professorn Nikolaj Zinin som först visade Alfred Nobel hur nitroglycerinet fungerade. Nitroglycerinet var en vätska med fruktansvärd sprängkraft, som dock dessvärre var till synes omöjlig att kontrollera. Nobel började experimentera med vätskan på floden Nevas is. När han till sist flyttade tillbaka till Sverige fortsatte experimenten i en malmgård på Söder. Arbetet var inte riskfritt. I september 1864 sprang hela anläggningen i luften. Sex personer dog, däribland Nobels egen bror Emil. Myndigheterna förbjöd av förklarliga skäl nitroglycerintillverkning inom bebyggt område och Nobel fick förlägga verksamheten till en pråm i Mälaren och så småningom till en fabriksanläggning i det då obebyggda Vinterviken (där byggnaderna står kvar än idag). Samma år som den nämnda sprängningsolyckan patenterade Nobel tändhatten som möjliggjorde säker destination och ett par år senare patenterades blandningen av nitroglycerin med den fasta substansen kiselgur. Den sistnämnda innovationen gjorde den tidigare svårkontrollerade vätskan till en mer behändig deg som möjliggjorde säkrare transporter. Nobel döpte uppfinningen till dynamit.

Alfred Nobel gav sig ut på sälj- och etableringsturné i Europa och USA för att lansera sin nya uppfinning, nya fabriker grundlades (och exploderade titt som tätt) och bland entusiasterna fanns August Strindberg:
Du Swartz [krutets uppfinnare], en liten edition lät taga
för de förnäma och för furstehusen
Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,
som ständigt lägges upp i hundratusen!
skrev den store nationalförfattaren år 1883  kanske det första, men definitivt inte det sista, avtryck Nobels namn skulle göra på den litterära sfären. Dynamitens potential var oerhörd. Europas järnvägar grävde sig med dess hjälp under bergskedjor och stadskärnor; järn kunde plockas upp från tidigare oåtkomliga källor. Med livsfarliga ämnen i handbagaget reste Nobel världen runt för att slå mynt av sin revolutionerande uppfinning. Så småningom etablerade han ett kontor i Paris, där han fortsatte göra landvinningar i den ädla konsten att spränga saker i luften. Pengarna rullade in och Nobel blev ofantligt rik.

1893 förvärvade han Bofors bruk och förvandlade det till en modern vapenfabrik. Bofors skulle sedermera växa till ett betydande svenskt exportföretag, med jämna mellanrum återkommande i moraliska och politiska debatter om vapenförsäljning, och stundtals närmast en symbol för svenskt storpolitiskt hyckleri  vi är en neutral och fredlig nation, men tjänar gärna pengar på att andra slår ihjäl varandra. Men Nobel själv trodde (eller påstod i alla fall att han trodde) att de alltmer raffinerade förstörelsevapen han frambringade i själva verket skulle leda till fred  vem skulle våga föra krig, när fienden var i besittning av sådana kanoner?

Alfred Nobel skiljer sig på flera sätt från andra stenrika svenskar. I sin bok Svenska förmögenheter går Göran Hägg igenom de stora svenska förmögenhetsbyggarna – Wallenberg, Rausing, Kamprad, Bonnier med flera. Apropå Nobel konstaterar Hägg att dynamitens skapare faktiskt är den ende riktige uppfinnaren i den långa raden av rika knösar som boken tar upp. Alfred Nobel, skriver Hägg, är "den ende som bryter regeln att Oppfinnar-Jocke förblir fattig medan farbror Joakim sopar hem vinsterna i slutändan".

Pengar och vetenskaplig genialitet är fascinerande, det går inte att komma ifrån, och Nobel hade alltså enorma mängder av bådadera. Men det som gör honom alldeles särskilt intressant är de många motsägelserna i hans person. En butter enstöring som sålde dödsbringande dynamit  men som på samma gång hyste en obesvarad kärlek till den berömda fredsaktivisten Bertha von Suttner och instiftade världens mest berömda pris för fredsinsatser. För nej, det går så klart inte att komma ifrån detta med Nobelpriset när man skriver om Alfred Nobel. 1890 hade Nobel flyttat till San Remo där han avled 1896. Något år före sin död skrev han sitt berömda testamente där det stadgades att så gott som hela hans förmögenhet skulle gå till fem priser åt "dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Efter att Nobel avlidit deponerades testamentet hos Enskilda Banken och dryga 31 miljoner kronor kunde lämnas över till Nobelstiftelsen i december 1900. Följande år delades de första prisen ut. Genom kloka och i viss mån tursamma investeringar och försäljningar har fondens värde genom åren bibehållits och så småningom ökat, så att det nu är nära dubbelt så stort som Nobels ursprungliga donation. Pristagarna kan i dagens läge se fram emot i runda slängar 10 miljoner spänn  inte undra på att hela den vetenskapliga och kulturella världens blickar riktas mot Sverige och Stockholm en gång varje höst.

Tack vare priset har Nobels namn fått en lyster som knappast motsvaras av någon annan svensks  en lyster som även spridit sig till Sverige som nation i allmänhet och de inblandade institutionerna i synnerhet, något som på ett ironiskt sätt illustrerats särskilt tydligt när någon av dem råkat i blåsväder. Den allmänna indignationen kring Karolinska Institutet under Macchiariniskandalen blev än starkare mot bakgrund av att lärosätets professorer varje år delar ut Nobelpriset i medicin och fysiologi; och debattvågorna kring Svenska Akademien under de senaste årens turbulens har förmodligen blivit än mer rasande på grund av dess ärofyllda och åtminstone på kultursidorna extremt uppmärksammade utdelande av litteraturpriset (den allmänna chocken, som även jag delade, när det stod klart att det inte skulle bli något Nobelpris 2018, var ju för övrigt närmast komisk). Sådan är Nobelprisets kulturella, vetenskapliga och moraliska tyngd. Vi får inte heller glömma Nobelfesten, själva definitionen av en exklusiv (nåja, hela Sverige deltar ju visserligen via TV) och uppklädd galatillställning.

Nobels namn framkallar berusande och smått yrselframkallande associationer hos mig av krig och fred, pengar och idealism, vetenskap och konst, ensamhet och elegans. Jag vet inte om jag kan motivera hans plats på listan bättre än så här: han var en jäkla märklig figur under sitt liv och ännu mer efter sin död. Hans namn symboliserar landet Sverige när vi skäms över det som mest och när vi är som allra mest malligt stolta över det. Men i slutändan kvarstår kanske framför allt intrycket av en tragisk man, en stenrik vapenhandlare som egentligen ville bli romantisk poet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar