7. Sture Dahlström

Caotico Q Himmelstrutz, baron, författare, uppfinnare, universalgeni och enmansorkester, sitter och knappar på en skrivmaskin på en restaurang. Han vill arbeta men blir distraherad av en man ur vars pannben en stor älgkrona växer fram. Kronan mjuknar och faller ner som brun tång i mannens ansikte. Mannen börjar gråta och går sin väg. Restaurangen är på väg att stänga och Himmelstrutz blir ombedd att lämna. Han sätter sig på trottoarserveringen. Det är kallt och jävligt, men som han själv skulle säga, en författare måste skriva nära döden. En konstnär, en kollega i branschen, kommer förbi och ger honom en filt. Himmelstrutz fäller ner bordsparasollet. Natten kommer och går. Ett TV-team anländer på morgonen och vill göra en intervju med den ökände Himmelstrutz. Pöbeln måste ha genikött, tänker han och begär saftigt betalt för sina svar. De luttrade journalisterna sticker in den ena tusenlappen efter den andra bakom parasollet, och Himmelstrutz skriver ner sina svar i snön:

Baron anses ju allmänt som en litterär outsider, på vilket sätt anser ni er vara olik andra svenska författare?
JAG ÄR BÄTTRE.
Ha-ha, baron. Ni har tydligen ingen hög tanke om era kolleger?
TAMBOSKAP.
(...)
Varför är baron alltid klädd i svart?
DEN FRUKTANSVÄRDA MELANKOLIN I MITT FOSTERLAND KRÄVER SVART KLÄDSEL. LIKSOM SORGBAND OM PENIS OCH PUNG.
Osv. osv.

Intervjusvaren från Himmelstrutz blir mer och mer nonsensartade, och journalisterna blir irriterade och misstänksamma. Är det verkligen den berömda baronen som har förskansat sig bakom parasollet? Situationen börjar bli ohållbar och Himmelstrutz letar efter en utväg. Han lyfter på parasollkanten och utnyttjar den nordiska trögtänktheten och rymmer.

Det här är handlingen i det första kapitlet, de första tio sidorna, i Sture Dahlströms Cyklonmannen från 1992. Allt man förknippar med Stures böcker, det enorma tempot, den skruvade fantasin, och den eskalerande galenskapen, är närvarande. De inledande händelserna säger också väldigt mycket om Sture Dahlström, och om hans sätt att se på sig själv och sitt författarskap. På ett typiskt Sture Dahlströmskt manér är Caotico Q Himmelstrutz nämligen ett ställföreträdande jag som brottas med en ofta oförstående eller fientlig omgivning. Sture Dahlström kallas ibland för Sveriges enda beatförfattare, och det är både passande och missvisande. Samma frihetstörst och galna upptåg kan man hitta bland amerikanska beatförfattare, men hos Sture är de uppförstorade och liksom betraktade ur en surrealistisk skrattspegel, och framförallt utspelar de sig alltid i kontrast eller opposition mot specifikt svenska företeelser som jantelag och pålitlig myndighetsutövning.

Alla ställföreträdande jag Sture skapat i sina böcker – med bisarra namn som Caotico Q Himmelstrutz, Bergman-Wasa, Xerxes Sonson Pickelhaupt och Karl Andersson – lever sina liv i hundraåttio. Från den ena boksidan till den andra kan Sture som Himmelstrutz hoppa från idén att utveckla ett "pestharnesk", en genomskinlig kroppskondom skapad för en mänsklighet i celibat – till kyskhet skrämd av könssjukdomar – till ett projekt att frakta en äkta gammal runsten hela vägen från Sverige till ett indianreservat i USA, med baktanken att skapa publicitet och turistintäkter till det fattiga reservatet. Stures alla protagonister ränner dessutom ständigt efter kjolstyg och är ständigt på flykt ifrån eller i bråk med byråkratgråa svenska myndighetsmän, som vill sticka hål på hans kreativa skaparbubblor och tämja honom. I Stures böcker fastnar inga idéer på ritbordet. Det värsta som kan hända är de kreativa krafterna försvinner, att livet inte längre pekar framåt mot nästa erövring eller projekt, att kuken skrumpnar.

Jag är rädd att allt det här får Sture Dahlström att framstå som en kåtskrivande författarbock innan ett mer upplyst tjugohundratal och metoo-medvetenhet. Låt mig svara på den beskyllningen med ett nja. Det finns visserligen partier i Stures böcker som inte är samma andas barn som till exempel samtyckeslagen. Och nä, inte klarar hans böcker Bechdeltestet, Russotestet och vad alla test nu heter. Men jag rusar till hans försvar här. För det första var en av metoo-rörelsens mest tråkiga konsekvenser att människor fått allt svårare att skilja mellan verk och upphovsman, mellan det levda och det gestaltade livet (kontroversen kring Mr Cool ploppar upp i huvudet). För det andra består hans böcker knappast av en lång räcka lyckade ligg. Eller, även i de fall de gör det så består de inte BARA av det. Det finns plats för motgångar och misslyckade förförelseakter. Det finns även plats för kvinnlig lust och ja subjektivitet, som det heter.

Caotico Q Himmelstrutz är på så vis inte identisk med Sture Dahlström, men visst det finns paralleller och likheter. När Sture skrev Cyklonmannen var han till exempel rejält trött på närgångna journalister. Det berättar Mats Keyet, som har skrivit den enda biografi över Sture Dahlström som jag känner till. Det är ingen stor biografi, men Keyet har gjort ett grannlaga jobb att plita ner alla tänkbara biografiska fakta om Sture Dahlström. Särskilt intressant är det att följa den otroliga historien kring hur en av Stures böcker, Gökmannen (på engelska Cockoo's Progress), var på väg att bli Hollywood-film, regisserad av Sam Peckinpah. Det hade varit ett otroligt intressant samarbete, men planen stöp tyvärr på målsnöret... Keyet kan inte ha haft det helt lätt att skriva om Sture Dahlström. I Cyklonmannen figurerar faktiskt en stackars levnadstecknare som försöker teckna en bild av Himmelstrutz liv och konstnärskap. Det slutar med att han går ner sig totalt, blir galen och tjuter mot månen. Var det här en varning från Stures sida: försök inte ens? Men biografin kom ut (vid millennieskiftet, precis på sluttampen av Stures liv) och när jag för något år sedan läste den mötte jag en författare och människa som både var och inte var som sina påhittade figurer. Efter uppväxten i Husqvarna och resor i Spanien, USA och Marocko, levde Sture Dahlström merparten av sina år ett relativt tryggt och stilla författarliv i bergen utanför Malaga, med familj och uppiggande besök av konstnärskollegor. Långt ifrån Sverige och det svenska. Och om det är något som går som en röd tråd i alla Stures böcker, från de finstämda (!) tidiga böckerna Änglar blåser hårt och Kaktusstigen till de senare mer burleska och absurda mästerverken Den store Blondino, Gökmannen och Den galopperande svensken, så är det flykten från den svenska lagomheten, den stela byråkratin och isande livsfientligheten. Som jag påtalade i min text om Nils Dacke startar Sture som Karl Andersson i Huggormens tid till och med ett upproriskt parti med namnet Dackes drabanter för att väcka motstånd mot "centralkukarna" i Stockholm. I Stilla dagar på floden får den svenska livsfientligheten en högst verklig dimension när en arktisk kyla som tycks komma ur Sveriges inre leder till att en glaciärliknande is täcker hela landets yta.

Stilla dagar på floden, utgiven 1996, var Sture Dahlströms sista bok, men det var den första bok av honom jag läste, och när jag skriver det här förs jag i mina minnen tillbaka till åren i Linköping då jag prenumererade på förlaget Bakhålls böcker. Deras böcker var visserligen uselt formgivna, men utgivningen var alltid spännande och expanderade mitt tjugoåriga sinne. Är det möjligt att tänka och skriva så här? Mest spännande var Stures böcker. I den här bloggen har bloggförfattarna vid ett flertal tillfällen återkommit till åren i Linköping och det är klart att ett projekt som detta också blir eller förvandlas till en berättelse om oss själva. Martin, Gabriel och jag upptäckte Sture Dahlström någorlunda samtidigt och det skapade ett gemensamt band till hans författarskap.

Men det här handlar inte bara om sentimentala studentminnen från en trio förlästa trettioåringar. Sture Dahlström. Sture. Dahlström. På en sjundeplats över tidernas bästa svenskar. Verkligen? Jag ser framför mig hur läsaren tar sig för pannan. Hur tänkte vi där? Det är ju ändå lite galet, när man tänker efter. Men ett tänkbart svar gömmer sig redan i den formuleringen. När man tänker efter. Eftertanke och rationella tankekonstruktioner kan vara nog så välbehövliga, särskilt när man sitter framför en tenta eller vill skapa ett gott samhälle – och det ska naturligtvis läggas till, innan en förförelseakt – men de kan också leda till självtvivel och en förlamande självreflektion. Man mår som allra bäst när man handlar, när man inte tänker efter utan bara rushar på. Det är vad Stures böcker säger och det var tacksamt att höra som osäker student, när erotiken och livets alla gåvor låg en eller ett par självsäkra handlingar bort. Vad vi framförallt älskar hos Sture Dahlström är livsglädjen och energin till att göra saker och ting som hans böcker inspirerar till. Energi till att leva. Energi till att göra... ja någonting vadsomhelst. En recensent (för dagensbok.com, tror jag) skrev att läsning av Sture Dahlström fick honom att vilja "gå ut och bygga ett hus. Eller riva ett." Det är den ostoppbara energin som Stures böcker skänker.

I Huggormens tid konstruerar Sture som Karl Andersson en lista på JA-författare och NEJ-författare. Martinson, Ivar Lo, Moa och Moberg tillhör de förra. NEJ-författarna däremot (bland andra Strindberg) uppehåller sig alldeles för länge vid "äktenskapsgräl och annat skitprat" och de beskriver "rum fulla av möbler och porslin..."  Jag vill, precis som Sture själv, placera honom bland JA-författarna. Det finns andra författare som på många vis är bättre, som skriver mer varierat och som är mer medvetna. Det finns författare som skriver om äktenskapsgräl och som kan beskriva rum fulla av möbler och porslin in i minsta detalj. Men i ren och skär energi har Sture Dahlström ingen jämlike.

Vill ni veta mer, ja då får ni läsa Keyets biografi eller Sture Dahlströms böcker – de finns där välsorterade bibliotek eller antikvariat finns. Men ännu hellre, lägg ifrån dig boken och gör någonting vadsomhelst, bygg eller riv ett hus, yla mot månen, skriv ett epos, hoppa jämfota eller älska vildsint. TÄNK BARA INTE SÅ FÖRBANNAT. RUSHA PÅ.

8. Jan Stenmark

Vet ni vad som är överskattat? Att lyckas sätta fingret på saker och ting. Den exakta beskrivningen av ett fenomen eller ett känsloläge hyllas gång efter gång, nästan automatiskt. "I sin andra roman sätter Generisk Författare fingret på hopplösheten kring bostadssituationen ...", "Ingen tidigare tv-serie har så på pricken fångat tristessen hos ...", osv. Men när något är tydligt inringat och utpekat, ja då är det ju färdigt. Klappat och klart. Inget mer att se här, passera vidare. Sådan på pricken-konst kan förstås vara belysande och bra, men den äger inte magnetisk attraktionskraft. Vi går inte tillbaka till den om och om igen när vi redan fullt ut har förstått vad den går ut på.

En man tittar ut genom persiennerna på sitt fönster. Han ser ganska modstulen ut. Det finns ingenting uppseendeväckande med det man kan skymta av hans hem. Några blommor i fönstret. En brödrost. Under bilden står det: "På åtta minuter kokar man ett ägg. Men när man inte kokar ägg?" Jag tänker på den här bilden ibland, kanske en gång varannan månad i snitt, och har gjort det sedan jag första gången såg den för gissningsvis 12-13 år sen. Jag måste redan nu, för att bättre (errhm) sätta fingret på vad jag ville säga i första stycket, omformulera mig en aning. Jag tycker om när konstnärer och författare lyckas sätta fingret på saker. Jag vill bara inte veta precis vad det är som de sätter fingret på. När jag tittar på bilden med äggkokarmannen känner jag bara jaaaa, EXAKT så! Än en gång har Jan Stenmark med små medel lyckats fånga känslan av ... av ... hur meningslöst livet kan upplevas utan våra vanor och rutiner? Den moderna människans alienation? Tristessen? Är det tomheten i vardagen eller tomheten utanför vardagen som skildras? Jag vet inte riktigt vad det är. Men det är något. "Det hade slutat regna. Och hunnit börja igen." Fingret är tydligt. Men vad fasiken pekar han på egentligen?

Med regelbunden briljans frammanar Jan Stenmark just denna typ av reaktion hos betraktaren. Jag vet ingen konstnär som så ofta lyckas vara kirurgiskt exakt och samtidigt så undflyende. Hur Stenmark arbetar rent konkret är ingen märkvärdig gåta. Arbetsprocessen är häpnadsväckande enkel. Han bläddrar i ett par glättiga livsstilsmagasin från 50-talet (eller liknande) och väljer en bild. Ofta använder han sig av collagekonstens metoder och klipper ut ett par olika bilder som han sedan sammanför till en enda. I relation till bilden skriver han en kort mening eller emellanåt bara något enstaka ord. Färdigt. (Ibland gör han också tvärtom: börjar med texten.) Detta skulle vem som helst kunna göra! Jan Stenmarks konstnärsgenialitet ligger naturligtvis inte i tekniska bedrifter. Den ligger i blicken för det tragikomiska, för det oväntade perspektivet, för det absurda men samtidigt vardagliga. En bild på en huslänga. Två meningar under: "Det naturliga hade väl varit att heja på det minsta huset. Men jag kände bara förakt." Det finns två sätt att reagera på Stenmarks bilder av det här slaget. Det ena är "huh?", det andra är "det är det bästa jag sett". Det är fullt naturligt att man ibland förhåller sig helt likgiltig inför hans verk, och ibland nästan bryter ihop av skratt. Har man en känsla av vad han pekar på, blir det genialt, och uppfattar man det inte, så är det bara knäppt och konstigt.

Stenmark balanserar inte alltid på den här gränsen. Ofta är det uppenbart vad det handlar om. När en kvinna kommer ut i trädgården och ropar "Torgny, var är du?" och Torgny svarar utanför bild: "Studierektor – eller ropade du var?" så har han helt enkelt hört fel på var och vad. Och det är väldigt roligt att han på allvar skulle kunna tro att hans (förmodade) partner inte vet vad han sysslar med och ivrigt vill ta reda på det mitt i natten genom att oroligt ropa ut genom dörren. Ibland är det orimliga eller överdrivna reaktioner som är källan till humor i Stenmarks verk. Mannen som tycker att kvinnan är dum i huvudet för att hon aldrig varit vid havet, är förstås en klassiker. Ibland är det reaktionen som är rimlig, men agerandet som är konstigt. Ofta är alltsammans bara fullständigt bananas, som sjuksköterskan som minsann inte tappar fattningen på grund av en liten skitstad som Uddevalla. Oavsett hur humorn har frambringats, är det gemensamt för alla stenmarkare att de alltid hellre förklarar för lite än för mycket. Bilderna är ofta lika vaga och bisarra som livet självt – och livet är det ju ingen som förklarar för en.

Det verkar som att många tycker bäst om Stenmark när han är rolig på ett knäppt och ganska okomplicerat sätt. Prickarna över soffan. Älgen som skjuts. Bra grejer såklart, men själv tycker jag ändå allra mest om honom när han är som djupast tragikomisk. Mästerverken som känns som en tagg i hjärtat, samtidigt som de frammanar tårar av skratt. Mannen som låtsas le, för att hon ska tro att han är full av liv. Pojken som metar i badrumsfönstret, vilket mamman tycker är lönlöst eftersom hon tror på ett slags mening med livet. Gossen som ser sin mamma le så där som hon aldrig ler mot honom. Bilden på kvinnan vid symaskinen i industrin och konstaterandet att vi inte föds för att vi vill det, och på den vägen är det. De bästa av de bästa är de bilder som förenar melankolisk svärta med just den där svårtolkade otydligheten jag var inne på tidigare. Bilden på ett dukat bord. Och så texten: "Så länge porslinet låg invirat i tidningspapper var allt lugnt. Men när det virats upp började ätandet, drickandet, levandet, döendet." Fantastiskt är det också när det finns en hjärtknipande hoppfullhet i smärtan. Pappan som leende försöker trösta sin gråtande pojke och säger: "Men bordtennis finns." Det är talande att såväl ultrapessimisten E.M. Cioran som Monty Python tillhör Stenmarks stora inspirationskällor. Hos Stenmark samexisterar djupaste svartsyn och komisk absurditet i självklar förening.

Jag vet att jag redan har länkat sönder den här texten, men jag kan lova att jag fått utöva stor självdisciplin för att inte nämna ännu fler favoriter. Det handlar verkligen inte om någon enstaka lyckträff här och där. Stenmark har en unik förmåga att med små medel träffa djupt mänskliga fenomen. När andra behöver långa romaner eller filmer på sig att berätta en rörande coming of age-historia, gör Stenmark det med en bild och en mening. Jag tänker på pojkarna i skogen som blickar mot industriområdet: "Träden var färdigklättrade och vi gick mot vår första arbetsdag på bruket." Apropå trädklättrande: har förlusten av barndomen (för det är väl det han sätter fingret på här ... eller?) någonsin skildrats så nostalgiskt och melankoliskt som i bilden med mannen som går genom porten och förbi trädet, utan att klättra upp i det?

Nej, jag lyckas inte hålla mig i skinnet. Slutar jag inte nu kommer jag snart ha länkat till varenda jäkla konstverk Stenmark skapat. Ni får upptäcka hans ogripbara geni på egen hand, om ni mot förmodan inte redan är bekant med hans verk. Jag skriver "mot förmodan" eftersom han blivit riktigt folklig med åren. Han publiceras regelbundet i Aftonbladet. Hans verk finns återgivna i fina månadskalendrar och på tekoppar. I sociala medier poppar hans bilder upp här och där. Hans verk är svårfångade, men tydligen lätta att uppskatta. Är det inte varje kulturskapares dröm, att både vara originell och populär på samma gång?

Haha, apropå popularitet, har ni sett den där stenmarkaren när tre kvinnor ...

(ad infinitum)

9. Victor Sjöström

Den kompromisslöse demonregissören Ingmar Bergman sätter sig snällt i ringen runt gubben, nyfiket som ett litet barn. Runt sig har han filmproduktionens skådespelare. Alla vänder de förväntansfullt blicken mot den trötte åldringen. De har inte jättemycket tid på sig. Egentligen är de alla där för att spela in Bergmans mästerverk Smultronstället, men i de lite längre pauserna mellan tagningarna passar de på att samla sig kring gubben, som också är filmens huvudrollsinnehavare. Han är gammal, nästan 80 år, och ofta vresig. Varje dag prick klockan halv fem ska han vara hemma för sin whiskygrogg – annars får de hitta någon annan för rollen. Bergman, inte känd för att behöva fjäska eller vilja vika sig, accepterar kraven och anpassar filminspelningen efter dem. Just nu är gubben på ganska gott humör och då vill ingen missa möjligheterna att få höra om gamla tider. Det är därför de samlats i ring runt honom. Berätta om de tidiga skådespelarna! Berätta om Filmstadens barndom, om Charles Magnusson! Hur var Mauritz Stiller? Och framförallt: berätta om ditt arbete! Bibi Andersson, Ingrid Thulin, övriga medarbetare och inte minst Ingmar Bergman själv lyssnar uppmärksamt.

Vem var denne skröplige gubbe, som imponerade så på svenska filmeliten? Jo, det var den svenska guldålderns främsta filmskapare: Victor Sjöström. Huh? Har Sverige haft en guldålder? Det kanske inte är alla som är medvetna om det, men läs en internationell filmhistoria (eller se Mark Cousins utmärkta The Story of Film) och Sverige som filmskapande land kommer att behandlas vid två tillfällen. Det ena är när Bergman diskuteras, förmodligen i samband med 50- och 60-talets stora europeiska auteurer. Det andra är när Sverige några år under stumfilmseran ledde den konstnärliga utvecklingen. Detta är vår storhetstid. Hur kom det sig? Förklaringarna är som vanligt många och komplexa, men till stor del berodde på att att vi kunde springa till oss en tätposition medan andra filmländer som Italien och Frankrike ägnade pengar, energi och manskap åt första världskriget. Det handlade också om en tidig insikt att film kunde vara konst. Tidigare hade svensk film ofta massproducerats efter givna mallar, men nu satsade Svensk Filmindustri på färre produktioner, som i gengäld kunde vara mer påkostade och genomtänkta. Bara de bästa och mest innovativa regissörerna fick styra skutorna. Och de bästa var Mauritz Stiller och Victor Sjöström.

Stiller gjorde företrädesvis eleganta komedier med en del snyggt inramade berättelser och läckra regilösningar, men filmerna framstår ändå som ganska ordinära idag. Sjöströms filmer har behållit sin konstnärliga kraft på ett helt annat sätt. Faktum är att flera av dem fortfarande gör ett häpnadsväckande intryck, både tekniskt och känslomässigt. Filmerna spelades inte sällan in i storslagna naturmiljöer, där den briljante filmfotografen Julius Jaenzons insatser måste nämnas, och berättelserna grundade sig på respekterade litterära förlagor (uppseendeväckande ofta berättelser av Selma Lagerlöf). Skådespelet var för tiden ovanligt naturalistiskt, liksom kärvt och nordiskt. Sjöströms film Terje Vigen från 1917 brukar stå som startskottet för den svenska guldåldern och den fångar både stormande hav och stormiga känslor på ett tilltalande sätt. Sjöström spelade som så ofta själv huvudrollen och visade att han var en fantastisk aktör. Han var en mästare på ansiktsuttryck, både de upprörda och nedtonade. Från Terje Vigen till Smultronstället visar Sjöström att han faktiskt kan räknas till de bästa inte bara bakom kameran, utan också framför.

Mästerverket framför andra är nog ändå Körkarlen från 1921. Lagerlöfs saga om suputen David Holm (spelad av Sjöström) som levt ett hatiskt liv och dennes väg till försoning med sig själv och människorna runt honom, skildras på ett genuint rörande sätt i Sjöströms filmatisering. Men det är inte bara ett starkt drama, det är också en stämningsfull skräckfilm. Med hjälp av raffinerade dubbelexponeringar skapas suggestiva bilder som stämningsfullt fångar de övernaturliga inslagen i berättelsen. Se filmen i en vackert restaurerad version med passande musik sent på kvällen och jag kan lova en filmupplevelse utöver det vanliga. Körkarlen innebar Sjöströms internationella genombrott och det slutliga erkännandet av den svenska filmen som konstnärligt högtstående.

Hollywood gick naturligtvis inte miste om tillfället. Två år senare, 1923, hade Sjöström börjat arbeta i USA. Här skapade han ytterligare ett par storartade filmer, inte minst den tragiska He Who Gets Slapped (Han som får ta emot örfilarna). En uppburen forskare (spelad av den magnifike Lon Chaney) sviks av familj och vetenskapssamfund och ramlar ner på botten. Förskjuten av sin familj döljer han sin gamla identitet och antar rollen som clown vid en cirkus. Som om inte det var degraderande nog för den tidigare respekterade vetenskapsmannen så går hans clownroll ut på att skrattande ta emot alla andras förolämpningar och slag. Det finns en scen i filmen som fortfarande förföljer mig. Clownen har med tiden förälskat sig i en medarbetare på cirkusen. En dag under ett samtal med henne är det som om han bestämmer sig. Plötsligt, för någon minut, tar han av sig den teatrala mask som han använt som skydd mot sin tragedi och sitt lidande. Han skrattar inte längre, han är genuin och allvarlig. Det är en risk att ge henne sin kärleksförklaring, men han tar den. En kort stund tittar hon tyst på honom. Sedan brister hon ut i ett hjärtligt skratt och säger "för en sekund trodde jag du var allvarlig." Clownen ser oändligt lidande ut, men finner sig snart och börjar också skratta, mer desperat och fasadlikt än någonsin tidigare.

Den typen av starka scener i starka berättelser lyckades Sjöström ofta förmedla, samtidigt som han också alltid var en imponerande tekniker: en mästare inte bara på mänsklig psykologi utan även på filmmediets möjligheter. En annan scen från en av hans Hollywoodfilmer som är fastbränd i mitt minne kan fungera som exempel. Den är från The Wind (Stormen). En maktlös kvinna utan andra möjligheter gifter sig med en förälskad man. Det visar sig mycket snart att hon inte kan älska honom så som han trott och hoppats, och en scen utspelar sig mellan dem när det börjar gå upp för honom hur det ligger till. Mannen lämnar genast hennes rum. Sjöström väljer att skildra karaktärernas stress och ångest genom att först klippa mellan hur de nervöst går fram och tillbaka i sina respektive rum, för att sedan bara filma deras ben som vankar av och an. Ett kort klipp på den vinande stormen som omger huset klipps in däremellan för att ytterligare piska upp känsloläget. När mannen sedan skyndar tillbaka till rummet, ser vi fortfarande bara deras ben. Vi förstår all hennes rädsla och osäkerhet genom ett litet tillbakaflyttande av ena foten när han närmar sig. Så kan man med små medel visa väldigt mycket. Det är en enkel scen, men klippningen mellan karaktärerna och fokuset på fötterna ökar på ett kongenialt sätt spänningen hos tittaren. Först när han våldsamt kysser henne skiftar regissören till helbild igen. (Minut 39 till 41 i detta klipp för den som vill titta.)

Jag hoppas att fler kan lägga eventuella fördomar om gammal film åt sidan. Filmhistorien genomgår inte en rak utveckling där allting blir bättre och bättre, lika lite som konst-, musik- eller litteraturhistorien gör det. Olika tider använder olika medel för att säga olika saker. Det kan bli fantastiskt bra på olika sätt. Vid sidan av några verk inom den tyska expressionismen, La Passion de Jeanne d'Arc (En kvinnas martyrium), Buster Keatons och Charlie Chaplins komediverk och några av F.W. Murnaus skapelser, så är det först och främst Victor Sjöström man ska vända sig till om man är sugen på genuint kvalitetsmässig stumfilm. Börja med Körkarlen. Gå sedan vidare med He Who Gets Slapped. Runda av med The Wind (om du kan ha överseende med det ganska skrattretande slut som filmbolaget krävde), Terje Vigen och, eftersom du förhoppningsvis ännu inte är mätt, Berg-Eyvind och hans hustru. Kom sedan och säg att Victor Sjöström inte är historiens nionde bästa svensk, om du vågar löpa risken att han från andra sidan graven förvandlar dig till en dubbelexponerad clown i vindpinade stormlandskap. Och gör en jäkligt bra film om dig.

10. Jan-Ove Waldner

Den svenske bordtennisspelaren Peter Karlsson har just vunnit sin karriärs största seger, singelturneringen i Europamästerskapen i Bremen, år 2000. Kommentatorn i SVT, Staffan Lindeborg, har fått tag i Jan-Ove Waldner för ett par snabba kommentarer. J-O svarar glatt och utförligt på frågorna; han är naturligtvis jätteglad för sin svenske kompis skull. Som tittare märker man snart att Lindeborg börjar känna sig mer och mer stressad i takt med att den svenske pingislegendaren pratar på. Till slut avbryter kommentatorn honom och säger: "Nu måste du faktiskt skynda dig ner till prisutdelningen, J-O" (eller något i den stilen, jag citerar från minnet). Varpå J-O för någon halv sekund ser uppriktigt förbryllad ut, innan han skiner upp i ett leende och konstaterar att just det, det hade han alldeles glömt bort. J-O Waldner hade nämligen själv deltagit i mästerskapet, slutat trea, och ska ta emot en bronsmedalj.

Den här lilla anekdoten är belysande av framförallt två skäl. För det första säger det något om vilken sensationellt framgångsrik karriär J-O hade bakom sig. Han var extremt van vid att vinna priser. Bara samma år som historien ovan utspelade sig hade eller skulle 35-åringen vinna guld i lag-VM och silver i singelturneringen i OS. Det var inte av arrogans eller besvikelse som J-O tycktes ha glömt bort att han faktiskt spelat till sig en bronspeng i den där EM-turneringen. Det var bara ingen stor grej för honom.

För det andra säger det något om Waldners personlighet. Han har alltid haft en sorts tillbakalutad everyman-aura och en charmig nonchalans. När Waldner går runt med sin småplufsiga mage i pingishagen och avfyrar pillemariska leenden, så får man känslan av att han bara är en vanlig svensk farsa som mellan travloppen bestämt sig för att springa ner till källaren och slå några bollar med sin entusiastiske son – uppenbart överlägsen, men kan också tappa några bollar här och där eftersom han inte tar det på så stort allvar. Det är förstås inte riktigt så det förhåller sig, men alltför långt ifrån sanningen är det ändå inte. När Waldner var ung tog han ofta stora ledningar, men för spännings skull släppte han sedan upp motståndarna så att det blev nagelbitande jämt i matcherna – innan han till slut bestämde sig för att avgöra (naturligtvis innebar detta också en och annan totalt onödig förlust).

När han var koncentrerad, däremot, så gick det annorlunda till. Som den där gången när lillkillen J-O prompt ville hinna hem till en sportsändning på tv och helt sonika vann sista setet mot sin motståndare med 21-0. Eller när han som yngste någonsin tog sig ända fram till EM-final, där han föll mot den fem år äldre Mikael Appelgren. Det var 1982 och han var då sexton år ung. Att två svenskar nådde final var ett tecken på att Sverige var en framväxande stormakt inom bordtennis. I VM-sammanhang så räckte det naturligtvis inte till mot kineserna. I Kina är pingis nationalsport och landet har fem miljoner fler licenserade bordtennisspelare än vad det finns människor i Sverige. Läs gärna föregående mening en gång till och låt det sjunka in. Nej, Sverige nådde visserligen final i lag-VM tre gånger i rad under 80-talets början och mitt (83, 85 och 87) men förlorade matcherna mot Kina med 1-5, 0-5 och 0-5, så det var aldrig nära. När Sverige nådde sin fjärde raka lag-VM-final 1989 fanns det inga tecken på att det skulle sluta på något radikalt annorlunda sätt. Visserligen hade vi ett riktigt starkt lag med lirare som vuxit till världsspelare, bland andra nyss nämnde Appelgren och Jörgen Persson. (En inte alls oviktig parentes: Jag har Jörgens autograf i mitt exemplar av Herman Hesses "Stäppvargen".) Och särskilt då J-O Waldner, faktiskt redan nu kanske den allra bästa spelaren i världen. Men nu var det alltså lag-final och inget land har så extremt hög snittnivå på sina spelare som Kina. Vad som hände? Sverige vann varenda jäkla match, alla fem, och den kinesiska muren var nedriven. I singelturneringen möttes återigen två svenskar. Waldner slog Persson och tog sitt första VM-guld.

Här någonstans började sagan på allvar. Den om det svenska pingisundret i allmänhet och bollgeniet J-O Waldner i synnerhet. Plötsligt var det Kina som skickade spelare till Sverige. När Waldner förlorade den där OS-finalen 2000, så var det mot en av världshistoriens allra bästa spelare, Kong Linghui. En spelare som tillbringade det tidiga 90-talet med att åka till Sverige och modellera hela sin stil på de framgångsrika svenskarnas spel, naturligtvis först och främst Waldners. J-O kallas "det evigt gröna trädet" i Kina för sin förmåga att ge generation efter generation av kineser (och andra) smisk. Han inte bara höll sig kvar i världstoppen – han ledde den – i sisådär 15-20 år. Alltmedan han framstod som den där luriga gamängen som kan få för sig att showa och spexa mitt i en VM-final, eftersom det är så jäkla kul att lira boll.

Men stopp ett tag. Vem bryr sig? Ärligt talat: pingis? Vi är inne på topp tio av denna lista och ett antal svenska storstjärnor i flera andra sporter har inte dykt upp. Gunder Hägg, Sarah Sjöström, Annika Sörenstam och Peter Forsberg lyser med sin frånvaro. Utövare i idrotter som vi åtminstone från vårt svenska och västerländska perspektiv tycker är minst lika stora som bordtennis. Det finns några anledningar till att jag håller J-O högre än alla dessa andra. En sak är som sagt hur stort bordtennis är i ett land med över en miljard invånare. Waldner sägs under långa perioder ha varit mer känd i världens folkrikaste land än vad amerikanska presidenten var. Det är närmast absurt. En annan faktor är Waldners personlighet, som jag varit inne på. Alla älskar J-O. Så har det alltid varit, även när löpsedlarna fyllts av mörka rubriker om festskandaler och spelmissbruk.

Men det finns också något särskilt med sporten bordtennis (full disclaimer: jag är en gammal pingisspelare själv, så jag är partisk i frågan). Det är en sport där kravet på bolltalang och spelförståelse är så renodlat. Visst är det viktigt med god fysik, men jämfört med andra sporter är det klart underordnat. Samspel med lagkamrater är irrelevant så länge du inte spelar dubbel. Taktik är viktigt, självklart, men hjälper ingen vart om du inte får den där lätta lilla bollen att göra som du vill. Du står ensam där och möter en boll som i hög hastighet kommer emot dig. På bråkdelen av en sekund ska du vinkla ditt rack exakt rätt – det är ytterst små vinklar som avgör om ditt slag kommer gå som du tänkt eller ej. Dessutom måste du ha en förmåga att avläsa – jag vill nästan säga känna på dig – hur mycket skruv bollen har och anpassa ditt slag efter det. Pingis är en så utpräglat teknisk sport och du kan inte gömma dig bakom lagkamrater, du kan inte göra "ett viktigt jobb i det tysta" eller bli en toppspelare genom att vara bra på något annat. I fotboll kan din bollteknik möjligen vara begränsad, men kompenseras genom taktisk begåvning, fysisk styrka, lojal offervilja för laget eller något annat. I pingis är det kört om du inte kan hantera bollen. Därför kan man också se de största spelarna som tillhörande de största bollgenierna. Och ärligt talat så finns det något särskilt tilltalande med ren talang. Det är som sköna anletsdrag. Den som äger dem har inte jobbat för dem, kan inte förklara dem, är inte "värda" dem, och borde kanske därför inte heller åtnjuta vår beundran. Men någonstans är det ändå detta vi fascineras mest av. Det är som om skönheterna och bolltalangerna blivit välsignade av gudarna själva, ja kanske rent av smittats av något gudomligt. När man ser J-O Waldner slå en no look-forehand i bortre hörnet och sedan vinna VM-finalen 1997 (21-0 i set sammanlagt under turneringen, en av pingishistoriens allra största bedrifter) är det som att bevittna något mer än en duktig idrottsman. Det är snarare som att råka få en glimt av ett naturens under.

Undret själv gör inget för att förhäva sig. Han tar sin plufsiga mage och sitt pillemariska leende och lufsar ut ur pingishagen. I bästa fall kommer han ihåg att vänta på sin VM-medalj, om han nu inte har något viktigt på tv att hinna hem till.

11. Allan Edwall

Året är 1935 när en elvaårig pojke i en jämtländsk bruksort sätter sig ner för att skriva ett brev till Fjodor Dostojevskij. Han har precis läst ut Anteckningar från ett källarhål och skriver till den store ryska författaren för att muntra upp honom.

Bäste herr Dostojevskij, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!

Han fick aldrig något svar.

Pojken hette Allan Edwall och han lämnade så småningom hemorten Hissmofors för Dramatens elevskola. En magnifik karriär och livet väntade. När Edwall dog i sviterna av prostatacancer 1997 var det som en av Sveriges största och mest folkkära skådespelare. Han hade drivit en egen teater, och spelat i filmer av Ingmar Bergman, Olle Hellbom och Jan Troell. Men han lät aldrig berömmelsen stiga honom åt huvudet. Genom hela sitt liv, vill jag mena, behöll han något av den elvaåriga pojken inom sig. Den som skrev till Dostojevskij för att muntra upp honom.

Det är just det barnsliga i Allan Edwall som jag vill ta fasta vid i den här texten. Till skillnad från många andra hövliga kulturutövare, ingen nämnd ingen glömd, tog Allan Edwall barnkultur och barnfilm på allvar. Många tar sig upp för kulturens parnass utan att ägna ett ögonblick åt att se nedåt, men Edwall tog parti för dem som ännu inte hunnit upp eller som aldrig kommer att ta sig dit. Att vara barn är att uppleva hur det är att vara maktlös, och Edwall stod alltid på de maktlösas sida.

Jag var förmodligen några år yngre än elva när jag för första gången såg Allan Edwall på film. Om det var i Rasmus på luffen, Ronja rövardotter, Bröderna Lejonhjärta eller Emil i Lönneberga, kan jag verkligen inte komma ihåg, och det slår mig, samtidigt som jag skriver ner det här, hur tätt förknippad han är med Astrid Lindgrens sagovärld och hur omistlig han var varit under hela min barndom. Näst efter VM-krönikan 94 var kassetterna med filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser mina högst värderade. Edwall, som när filmerna spelades in var en profilerad Dramaten-skådespelare, kunde utan vidare ta klivet in i Lindgrens värld som en trygg äldre farbror eller gubbe. I filmerna stod Allan Edwall för den del av de vuxnas värld som inte bara var upptagen av att intrigera och slåss utan som förstod barnen och deras önskemål, rädslor och drömmar. Det enda undantaget är som Emils pappa, och det säger någonting om Edwalls skådespelartalang att det dröjde väldigt länge innan jag insåg att Emils pappa också var Skalle-Per och Paradis-Oskar.

Skalle-Per var den Astrid Lindgren-karaktär som Edwall själv tyckte mest om. I en intervju jämförde Edwall Skalle-Per med andra bräckliga figurer i litteraturhistorien, som till exempel soldaten Svejk i Bertolt Brechts pjäs. (En roll han hade spelat på Dramatens scen.) Skalle-Pers och Svejks bräcklighet ger dem möjlighet att säga sanningar från ett annat perspektiv. Edwall fortsätter:

Samma sak kan faktiskt sägas om barn – de är fysiskt svagare än vuxna och de är kortare, så de tittar på världen från knähöjd. De kan inte tillgripa makt och auktoritet som vi gör. Kanske är det därför som de kan identifiera sig med Skalle-Per. Barn har en så stark känsla för rättvisa.

I en komplicerad och förvirrande värld erbjuder sagan en tacksam tydlighet. Ljus och mörker står mot varandra, i en evig kamp. Det är svårare att bibehålla känslan för rättvisa när man växer upp. Hyran ska betalas, semesterresor ska planeras och fonderna måste ge avkastning. Det är inte lika lätt att identifiera ondska, om den inte paraderar fånigt i skock eller uttrycker sig på ett igenkännbart ondskefullt vis. Och rättvisa? Det är väl ändå ett begrepp som endast hör hemma i sagans värld? Det är barn som uppskattar sagor mest, men kanske är det vuxna som är mest i behov av dem.

Det är därför det finns någonting ”barnsligt” också i Allan Edwalls politiska engagemang. Musiken var en stor del av Edwalls liv. Vid inspelningen av Rasmus på luffen hade han med sig ett munspel. När som helst kunde han ta fram munspelet och improvisera fram sånger, och många hamnade i den slutliga filmen. Det är också i de visor som Edwall knåpade ihop som hans politiska engagemang är mest tydligt. "Den svenska solen" är en parodi av en passiv socialdemokrat, och i visor som "Årstider" och "När små fåglar dör" tog Edwall parti för de som lämnas bakom när framåtskridandet ångar vidare:

Å vi kan knappast rå för att små fåglarna dör, det är sådant som småfåglar gör.

Å en viss allergi får man finna sig i, om man önskar en stark industri.

Allan Edwall var sitt ursprung trogen. Vad är det man säger? Man kan ta skådespelaren från brukssamhället, men man kan inte ta brukssamhället från skådespelaren. I ”Bli som far” tecknar han en bild av ett samhälle som har glömt de sina. Och där det enda man kan göra är att efterlikna sin far för att ärva ”fabrik och nevros”. Den enda friheten är friheten att välja sin förtryckare.

Svälj din förtret, ta sken i vacker hand
När makten trampar på din ömma tå
Du lever i ett demokratiskt land
Där du kan välja sätt att trampas på

Det är ingen vacker bild av Sverige, och det är långt ifrån Paradis-Oskars munspelsvisor. Det är många som känner till att Allan Edwall sjöng och skrev egna visor, men hur bekant är det hur mycket sälta och skarpa iakttagelser som visorna innehåller? I stället har bilden av Allan Edwall som Sveriges mysfarbror fått släta över hans politiska engagemang.

Rollerna som Paradis-Oskar och Skalle-Per exemplifierar Edwalls dragning till aparta roller, till samhällets utstötta, idioter, gamla gubbar eller alkoholiserade. Edwall valde sådana roller för att få möjlighet att uttrycka sanningar från ett annat perspektiv, men också för att de passade hans fysiskt expressiva skådespelarstil som ligger nära det komiska och groteska. Edwall placerade sig i en folklig teatertradition där hela kroppen tas till bruk för att uttrycka känslor och stämningar. Jag tror att det var Robert Gustafsson som sa att för att spela full ska man inte försöka spela onykter, man ska spela en full person som försöker spela nykter. Kanske är det därför Edwall lyckades så bra i sina roller. Han gick aldrig till överdrift. Eftersom Edwall själv kände sig ganska apart och udda, så gällde det för honom att begränsa sig själv och sitt uttryckssätt.

Men om jag bara ska lyfta fram en av Edwalls många roller, en personlig favorit, så är det som den åldrande skomakaren Gustafsson i Vem älskar Yngve Frej? efter en roman av Stig "Slas" Claesson. Skomakaren är en av tre gubbar som i en liten by på landet upplever att de har blivit fråntagna sina sysslor och uppgifter när alla andra har flyttat in till stan. Filmen är fylld av Slas underbara humor och milda ironi över samhällsutvecklingen. Och hur mycket jag än uppskattar Allan Edwalls syrliga samhällskommentarer så älskar jag honom mest när han bara i sin person utgör en kommentar över hur fel världen är. I filmens första scen går skomakaren ner till brevlådan vid vägen och sätter upp en skylt. Han tar några steg bakåt för att betrakta skylten, på vilken det står "Mottager ej mera arbete". Han tittar till vänster. Han tittar till höger. Ingen bil så långt ögat når. Han går hemåt igen, mer fundersam än uppgiven. Men inte glad. Vad är nyttan med att gå i pension när det ändå inte finns något arbete att slippa göra?

Man ser framför sig en elvaårig pojke som ser filmen och skriver ett brev: Bäste herr Gustafsson, du ska se att det känns bättre snart. Upp med hakan!

12. Ingrid Bergman

Det är inte sant att människor aldrig förändras. Men i vissa lyckliga fall kan man redan tidigt i en människas liv utläsa vem hon är och vad hon går för.

När Ingrid Bergman fick sin första filmroll var hon sexton år gammal, men det stora genombrottet kom med Gustaf Molanders Intermezzo från 1936. Det var en roll som gjorde att inflytelserika människor på andra sidan Atlanten fick upp ögonen för henne. Särskilt David O. Selznick visade sig ivrig att få träffa henne. Så pass att han bestämde sig för att bjuda över den tjugoettåriga nordiska skönheten (som hon ofta beskrevs) till Hollywood för en nyinspelning av filmen. Av allt att döma var Selznick en högdragen och självupptagen man, med en boxares fysik och envishet. Ingen kan ha något att invända mot den beskrivningen, men för historieböckerna kan man tillägga att han också var Hollywoods vassaste producent. I sin självbiografi har Bergman beskrivit sitt första möte med Selznick. Bergman och Selznick hade stämt träff, men den beryktade producenten dröjde. Bergman sattes att vänta framför en filmduk, men mitt i filmvisningen blev hon avbruten av upplysningen om att Selznick hade anlänt och väntade i köket. När hon trädde in såg hon en man, som hon förmodade var Selznick, breda ut sig över köksbordet och metodiskt stoppa in mat i munnen. Han fixerade henne med sin blick. Utan några som helst hälsningsfraser eller ursäkter bad Selznick Ingrid Bergman att ta av sig skorna. Ingrid, självmedveten om sin längd, svarade snabbt att det inte skulle hjälpa; hon hade på sig låga skor utan klack. Selznick muttrade, men lämnade ämnet för att kommentera hennes namn istället. Ingrid? Det kunde lätt feluttalas "ein-grid". Och Bergman lät för germanskt. Kunde hon tänka sig att byta till Lindstrom? Lindstrom lät som Lindbergh, och förde tankarna till Charles Lindbergh, den berömda piloten. Ingrid flammade till och gav Selznick en föreläsning om hur stolt hon var över sitt efternamn. Selznick blev en aning förvånad över Ingrids indignation men svarade att de inte behöver bestämma någonting direkt utan att det kunde vänta till morgondagen. Sedan tog han sig tid att granska hennes ansikte. Han hittade flera detaljer som kunde förbättras. Bland annat var hennes ögonbryn för tjocka och hennes tänder i dåligt skick. Men ingen fara. Selznick skulle morgonen därpå köra henne till en sminkstudio där de kunde rätta till alla skavanker och skevheter. Den här gången brusade Ingrid upp ordentligt. Hon genmälde skarpt att hon var den hon var och att hon inte ville förändras ett dugg. Om det inte passade så skulle hon åka hem till Sverige igen. Kanske, sa hon, borde han inte ha köpt grisen i säcken. David O. Selznick, den berömda Hollywood-producenten, slutade att äta men fortsatte att stirra på henne.

Här kunde historien om Ingrid Bergman ha tagit slut. 

Det är förstås inte omöjligt att tänka sig att Bergmans internationella filmkarriär hade tagit fart ändå, men för tillfället var vägen till stjärnglansen spärrad av en producent med boxarutseende som ville förändra allt hon var och stod för. Många andra hade sagt ja tack och villigt tagit emot berömmelsen och pengarna. Men Ingrid Bergman stod på sig. Om historien om Ingrid Bergman tagit slut här hade Sverige varit tre Oscarsstatyetter och en stor filmstjärna fattigare. Framförallt hade vi gått miste om alla oförglömliga ögonblick i filmer som Notorious, Höstsonaten och Casablanca. Visst, även i ett alternativt universum utan Ingrid Bergman hade vi kanske fortfarande pratat om kysscenen i Notorious, pianoscenen i Höstsonaten, och att ”play it again, Sam” faktiskt aldrig yttras i Casablanca. Utan Ingrid Bergman hade det ändå inte varit samma sak.

Men Selznick fick en idé.

Han fortsatte att stirra på Ingrid Bergman tills en gnista tändes i hans ögon. Han hade kommit på en idé som var så enkel, trodde han, att ingen i hela Hollywood hade gjort något liknande tidigare. Han skulle inte förändra någonting med Ingrid Bergman. Hon skulle fortsätta att vara sig själv. Hon skulle bli den första "naturliga" skådespelerskan. Man föreställer sig att Selznick gick och la sig lycklig den natten, glad över att ha vunnit Ingrid Bergmans gunst och över sin stora idé. Dagen därpå gav han sig i kast med att noggrant konstruera bilden av Ingrid Bergmans naturlighet. Här är det värt att stanna upp en aning. Låter inte det här som en självmotsägelse? Var inte själva poängen att Ingrid Bergman skulle vara sig själv? Var det inte vad Selznicks briljanta idé gick ut på? Men vad Selznick i själva verket förstod är att få saker kräver så mycket ansträngning och noggrant planerande som att skapa bilden av okonstlad charm och otvungen enkelhet. Han försökte därför kontrollera alla delar av Ingrid Bergmans helylle-image: alla intervjuer hon gjorde, alla roller hon tog, alla fotografier som togs. Allting skulle gå igenom honom. För att riktigt förstå hur grundligt Selznick gick tillväga räcker det att citera hans instruktioner för hur Bergman skulle fotograferas:

• avoiding the bad side of her face
• keeping her head down
• giving her the proper hairdress
• avoiding long shots and low camera angles
• shading her face and using "effect lighting"

Instruktionerna handlade alltså inte bara om huruvida Bergman skulle vara sminkad eller inte, utan också om vilken ansiktshalva som skulle undvikas (den högra) och vilka fototekniker som skulle användas. Instruktionerna tjänade till att lyfta fram Ingrid Bergmans enkelhet och naturlighet. Vid slutet av 30-talet var den tidigare generationens filmstjärnor, Greta Garbo och Marlene Dietrich, på nedgång. Ingrid Bergman lanserades av Selznick både som en ny Garbo och som anti-Garbo. Garbo var enigmatisk, gåtfull och ouppnåelig, medan Bergman beskrevs som levande, frisk och jordnära. En girl next door, som man utan tvekan kunde presentera för sin kära mor.

Nyinspelningen av Intermezzo blev en succé och Bergmans karriär såg ut att sikta mot stjärnorna. Selznick hade lyckats. Men så var det det här med tjejen som vägrade att ge med sig, som utan att tveka kunde läxa upp en stjärnproducent om han inte gjorde som hon ville. Bergmans egna önskemål och bångstyriga vilja komplicerade saker och ting. Den riskerade att förstöra Selznicks noggrant konstruerade fantasibild. Ofta gick Bergman med på Selznicks instruktioner, men det hände att hon vägrade att ha på sig smink och kom med galna infall som att spela teater vid sidan av filmkarriären. Sprickorna började synas när hon kämpade och till slut lyckades få rollen som prostituerad i Victor Flemings Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Ingrid Bergman som en hora? Hur gick det ihop med hennes image som helylletjej? Selznick var inte glad men han försökte göra det bästa av situationen.

Det blev med tiden tydligt att Ingrid Bergmans vilja var för stark för Selznick att binda och kontrollera. Både professionellt och privat. Ingrid Bergman var gift och hade ett barn när hon anlände till Hollywood, men det hindrade henne inte från att inleda en affär med den världsberömda fotografen Robert Capa. Samtidigt levde bilden av Ingrid Bergman som den friska, okonstlade och naturliga skådespelerskan ett eget liv. Den fortsatte att påverka människors uppfattning av Bergman. Även efter att hon lämnat Selznicks produktionsbolag och fortsatte att spela det ena komplicerade kvinnoporträttet efter det andra, uppfattades hon som en person som privat aldrig tog ett glas för mycket och som ägnade hela sin lediga tid åt familjen. Bilden av henne som en svärmorsdröm gav henne vissa friheter att ägna sig åt utomäktenskapliga aktiviteter, men det var en bild som var förutbestämd att en dag krossas.

Hur det gick till är för många välbekant. Det började 1947 med att Bergman såg två av den italienska regissören Roberto Rosselinis filmer och bestämde sig för att skicka honom ett brev där hon erbjöd honom sina tjänster. Bergman flyttade därpå till Italien, lämnade barn och make och inledde en kärleksaffär med Rosselini. Den här gången fanns ingen Selznick som kunde skyla över saker och ting. Allting pågick framför skvallerpressen och de skvallersugna tidningsköparnas ögon. Skandalen var ett faktum. I den här texten tänker jag inte ägna många ord åt skandalen, Bergmans tre filmer med Rosselini eller hur hon många år senare tilläts komma tillbaka till Hollywood som på nåder. Jag vill bara slå fast att hela Ingrid Bergmans återstående liv och karriär kan betraktas i skenet av det avgörande ögonblick när hon stod upp mot David O. Selznick och vägrade att anpassa eller ge med sig. Hennes frihetsbegär hittade ständigt nya utlopp och hennes omutliga vilja drev henne att ständigt söka nya roller, utmaningar och älskare. Den sista delen av hennes liv slogs hon inte längre med bilden av henne själv som den präktiga helylletjejen, utan med det åldersfixerade Hollywood, där det blev svårare och svårare för henne att hitta vettiga roller.

Det är därför det är så underbart att Ingrid Bergman fick kröna sin karriär med rollen som den världsberömda pianisten Charlotte Andergast i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Det finns inga bättre ord för att beskriva Bergmans prestation än mästerlig. Hennes storslagna gester och dramatiska ansiktsuttryck gör henne klippt och skuren för att gestalta den stolta Charlotte. Ingrid Bergman klagade en gång på att alla bara ville tala om filmen där hon spelar mot Humphrey Bogart. Inget ont om Casablanca, men jag hade inte rest några invändningar om alla hade velat tala om Höstsonaten istället. Personligen var det dock en svår tid för Ingrid Bergman. Relationen med Ingmar Bergman var inte helt konfliktfri och hon plågades av smärtor under inspelningen. Höstsonaten hade premiär 1978. Fyra år senare hade Ingrid Bergman gått bort i bröstcancer.

Det finns få lärdomar att dra av döden. Därför måste den här texten sluta i vad Ingrid Bergman lämnar efter sig, och vad det är som fortfarande fascinerar. Jag tror att det finns människor därute som ser på Ingrid Bergman som endast en nordisk skönhet, ett viljelöst föremål för kamerans lins och en projektionsyta för regissörens begär. (Alfred Hitchcock var som bekant olyckligt kär i Bergman.) Men det vore att reducera hennes egen vilja, som var lika närvarande när hon valde att spela prostituerad och synas i Rosselinis filmer, som när hon satte ner foten när Selznick ville göra henne till någon hon inte var. Ingrid Bergman levde sitt liv, utan att bry sig om vad omgivningen tyckte, och även om det handlar om en framgångsrik och vacker skådespelerska så finns det någonting beundransvärt i det. Bilden av den "naturliga" Ingrid Bergman var visserligen till stor del en konstruktion, ett fantasifoster av skrupellös producent och en publik som ville ha sina stjärnor oskuldsfulla och snövitsrena. Men det finns en sanning i lögnen som gör lögnen sann. Ingrid Bergman var den naturliga stjärnan för att hon genom hela livet var sann mot sig själv, mot sina önskemål och sin egen oförlikneliga vilja. 

13. Zlatan Ibrahimović

 Erik Hamrén – ett försvarstal

Den 4 november 2009 presenterades Erik Hamrén som ny förbundskapten för det svenska landslaget i fotboll. Till en början kändes det bra och hyllningsrösterna var unisona. Ut med det trista och defensiva, in med glädje och "shining"! Men det dröjde inte särskilt länge innan det stod pinsamt klart hur det egentligen låg till. Mannen var ett skämt. Spelidé saknades och den en gång så stolta svenska organisationen stod i spillror. Det vore väl orättvist att säga att Hamrén var en dålig tränare rakt av – han hade till exempel lyckats bra i Örgryte och Rosenborg – men det tycktes otvivelaktigt vara så att han inte passade särskilt bra för ett lag som svenska landslaget, där stabil defensiv och god organisation var a och o. (Detta tycks för övrigt bekräftas av Hamréns nuvarande tränaruppdrag på Island.)

Men samtidigt som vi alla suckade över landslagets hopplöshet, så var det som om vi också levde i en märklig parallellvärld där det i själva verket aldrig hade funnits lika stor anledning att vara stolt över Sverige i fotbollssammanhang. I den blågula tröjan älgade nämligen ett jättelikt fotbollsgeni runt och gjorde drömmål på löpande band. Zlatan. Visst hade han stundtals varit bra även under Lasse Lagerbäck – vem kan glömma klacken mot Italien eller skottet från omöjlig vinkel mot Ungern? Men det var när allt kommer omkring enstaka glimtar i ett lag där individen i regel fick ge vika för det starka kollektivet. Under Hamrén verkade emellertid jätten stormtrivas. Det var under den här perioden, från 2009 och några år framåt, som det blev fullständigt uppenbart att Zlatan Ibrahimović var Sveriges bästa spelare genom tiderna. Och vi älskade honom.

En fotbollsspelare som Zlatan har nämligen förmågan att skänka något mer än bara underhållning och glädje för stunden. Han har förmågan att skänka hopp. Det här blir lite fånigt, men jag ska ge ett exempel ur mitt eget liv. Senhösten 2009 befann jag mig i Melbourne på en Australienresa som var på upphällningen. Pengarna började ta slut och de outhärdliga jobben som försäljare av el och takisolering gav inte den utdelning jag hade hoppats på. Zlatan å sin sida befann sig i Barcelona, dit han blivit värvad för en astronomisk summa till världens bästa klubblag. Den 29 november skulle El Clásico spelas – en av fotbollens allra hetaste och största matcher mellan Barcelona och Real Madrid. För första gången någonsin med en svensk världsstjärna i en potentiell huvudroll. Jag var givetvis tvungen att se matchen, trots att det innebar att jag mitt i natten fick promenera in från St Kilda till en sportbar i centrala Melbourne som jag visste skulle visa den. Besvikelsen blev därför stor när matchen startade framåt småtimmarna och Zlatan (som precis återhämtat sig från en skada) började på bänken. Jaha, var det så här den nattliga eskapaden skulle sluta, med ett vanligt Zlatanlöst El Clásico? Jag beställde en till öl och försökte trycka undan besvikelsen så gott det gick. Men så i andra halvlek byttes fransmannen Thierry Henry ut och Zlatan kom in på Camp Nou. Yes! Jag och de två andra svenskarna en bit bort (som jag minns det var vi så gott som de enda som tittade på matchen) slängde ett menande ögonkast på varandra. Nu var det dags för vår svenska stolthet att göra entré! Och mycket riktigt, bara 10 minuter senare slog högerbacken Dani Alves ett inlägg som Zlatan slog in på volley. 1-0 till katalanerna, vilket också blev matchens slutresultat. Zlatan Ibrahimović hade avgjort El Clásico.

När jag klev ut från sportbaren hade solen börjat gå upp över staden. Jag kände mig yr av trötthet, men också nästan löjligt glad. För en av få gånger i mitt liv kände jag mig genuint stolt över att vara svensk. Eller ok, lite småbelåten över Sverige känner jag mig rätt ofta – typ hela tiden när jag skriver på den här listan, om jag ska vara ärlig – men sådär riktigt stolt, så det kittlar i magen av glädje, har jag kanske bara känt mig under den där promenaden genom Melbourne en tidig novembermorgon. (Det här kan vara en efterhandskonstruktion, men banne mig om jag inte till och med gick och nynnade på en egen variant av The Ballerinas & The Pendeltones klassiska hyllningslåt "Zlatan & jag": "Ohiyaa Zlatan å ja, vi är från samma land ...". Kanske rentav på lätt skånska.) I stoltheten fanns också ett starkt stråk av revanschkänsla. Jag tänkte på cheferna på företagen jag arbetat för och på alla tanter och gubbar som snäst åt mig när jag knackat dörr – när allt kom omkring, vad hade egentligen de jävlarna att vara stolta över? Mark Viduka? Aussie rules football? Jag hade Zlatan.

En fotbollsspelare som Zlatan har också förmågan att skapa ögonblick som vi aldrig glömmer. År 2012 skulle Friends Arena invigas med en vänskapsmatch mot England. Zlatan gjorde (så klart) arenans första mål någonsin. England vände dock till 2-1, vilket länge såg ut att bli slutresultatet, innan Zlatan under sista kvarten gjorde ytterligare två mål och vände ställningen till 3-2. Redan då stod det naturligtvis klart att Zlatan var kvällens huvudperson och hans prestation det man skulle minnas av matchen i efterhand. Sedan inträffade det obegripliga. Det finns ögonblick i historien då så gott som alla, när de senare tänker tillbaka, minns precis var de befann sig. Oftast är det hemska händelser det är fråga om. Terrorattacker, mord på statschefer och dylikt. Men ta mig sjutton om det inte på samma sätt etsat sig fast i mitt minne hur jag låg och slöade i en säng i Uppsala, då jag plötsligt från vardagsrummet hör Robert Perlskogs röst (fast i mitt minne har det alltid varit Lasse Granqvist måste jag erkänna): "Det blir mål! Det är det värsta jag sett, det är inte klokt, han cyklar in den där från 25 meter! Det ska inte gå!". Zlatans cykelspark mot England är inte det vackraste fotbollsmål som gjorts. Men det är kanske det kraftfullaste, galnaste och mest osannolika sättet en boll någonsin förts i mål på en fotbollsplan på, och framför allt: ingen annan än Zlatan skulle ha kunnat göra det. Vi trodde länge detsamma om exempelvis Maradonas solomål mot England i VM-kvartsfinalen 1986. Messi bevisade att vi hade fel. Men än så länge har det mig veterligen inte dykt upp en fotbollsspelare som gjort något som liknar Zlatans vidunderliga spark på Friends Arena, och om det ändå har skett är jag övertygad om att det skulle upplevas som en tursam slump – och inte som i Zlatans fall som en visserligen osannolik, men ändå naturlig konsekvens av hans sätt att spela fotboll.

Det här leder mig in på vad som kanske är allra häftigast med Zlatan som fotbollsspelare. Han är så jäkla unik. Det finns ingen annan som honom. Han har aldrig varit allra bäst i världen, men han har varit ett fenomen, en singularitet, omöjlig att kopiera. Och han har haft en personlighet som kunnat matcha hans egenskaper som fotbollsspelare. Vem är Cristiano Ronaldo som person? I grund och botten bara en vanlig idiot. Messi? Har han ens en personlighet? Men Zlatan har (på gott och ont naturligtvis) varit lika larger than life utanför planen som på den. Och det sjukaste av allt – snubben är svensk!

Och här måste vi till sist komma tillbaka till Erik Hamrén. Zlatans karriär som klubblagsspelare hade så klart varit lika lysande utan Erik som svensk förbundskapten. Och det hade givetvis gått bättre för svenska landslaget som lag betraktat med en Lasse eller Janne vid rodret. Men Zlatan hade inte varit den han var i landslaget utan Erik Hamrén. Han hade inte varit Sveriges bästa målskytt genom tiderna. Och vi andra vanliga dödliga svenskar som slötittar på landslagets kvalmatcher, ja, vi kommer få se Sverige gå till fler mästerskap, vi kommer få se landslaget göra plattmatcher och bragdmatcher, och någon gång på 50 år eller så kanske vi kommer få uppleva ett nytt VM 94 – men vi kommer aldrig aldrig få se något som Zlatan i den blågula tröjan igen. Så tack Erik – inte för den dåliga organisationen, för "shining" eller för läckande försvar; men tack för att du gav utrymme för Zlatan att bli den han alltid var menad att vara i den blågula landslagströjan. Det genialiska, det verkligt stora, föds inte särskilt många gånger. När det väl sker så får ett fåtal av oss chansen att ge plats och kratta manegen för den stores show. Detta lyckades Hamrén med. För oss andra återstår det bara att stanna upp, gapa av förundran och ta till vara på uppvisningen medan den pågår.