84. Tore Wretman

Jag är uppväxt på nittiotalet, med sex syskon och två överarbetade föräldrar. När tiden inte räckte till inhandling och tillagning, och de kulinariska kunskaperna var bristande, så tog mina föräldrar vissa genvägar. Risotto för oss barn bestod av rester av ris, köttfärs och soja. Blodpudding åts med ketchup. Köttfärssås utan tomater. Vi åt naturligtvis, vi visste ju inget annat. Som barn var det hur gott som helst. Det var först långt senare vi upptäckte att risotto och fondue är maträtter som "egentligen" ser ut på ett helt annat sätt. Ska fondue ätas med bröd – och ost!?

Jag har mest överseende för min barndoms matupplevelser. Vi var sju barn, sju giriga små munnar att mätta. Jag förstår att tiden inte räckte till för att lägga ner hela sin själ i varje maträtt. Dessutom var helgmaten någonting helt annat. Jag minns min pappas potatismos och såser, och det vattnas i munnen. Men ändå. Till vardags kunde vi få "stuvade makaroner" gjord på enbart makaroner och mjölk, och "grillspett" med stekt prinskorv, mamma Scans köttbullar och gurka i tjocka skivor.

Mina föräldrar var antagligen alldeles för upptagna med att arbeta och skaffa barn för att inse hur mycket som förändrades omkring dem. Det är ofta så. Man förändras i takt med samhället och tidsandan. Det är först när man stannar upp och jämför som man kan upptäcka förändringen. Till exempel när barnen äntligen växer upp och flyttar hemifrån. På senare år har mina föräldrar återfått intresse för eller helt enkelt fått mer tid till ordentlig matlagning. De var sena på buljongen. Redan 1983 stod det i Expressen att "Stockholm har blivit en matstad" och tevetablåerna var redan då späckade med matprogram i olika former: "Överallt, i alla tänkbara och otänkbara program, är det långkok på gång."

När jag för några år sedan skrev en uppsats i svensk mathistoria, slogs jag av hur mycket som hände i matväg i landet på 1980-talet. Det var då antalet restauranger i Stockholm mångdubblades, det var då utbudet på Systembolaget breddades, och det var då en upplysande vinprovning med Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft (som min uppsats handlade om) kunde sändas i teve, till stor häpnad för den tittande allmänheten. Intresset vändes också mot dem som tillagade måltiderna. Kocken tog på 1980-talet steget ut i det allmänna medvetandet. Han (det var ofta en han) var inte längre en simpel hantverkare, nu fick han ett ansikte och ett namn. Det var samma utveckling som kocken hade genomgått i Frankrike nästan tvåhundra år tidigare. Det tog alltså två sekler innan idén om kocken som romantiskt geni fick genomslag inom våra gränser. Men idag syns han överallt. Till och med för att höja statusen på hamburgare till haute cuisine.

Om man var tvungen att välja en, bara en, av alla som låg bakom den här förändringen, så skulle man välja Tore Wretman. Han är så betydelsefull. Det går inte att tänka sig det svenska matundret utan honom. Man brukar säga att alla ryska författare på 1800-talet kröp fram ur Gogols kappa. Dostojevskij, Turgenjev, och så vidare, alla har de Gogol att tacka. Han beredde vägen. På samma vis är det med Tore Wretman. Fast det handlar inte om ryska författare, utan om svenska kockar och gastronomer. Och kappan är en rostfri kastrull.

Tore Wretman slog igenom i teve med matprogrammet Novisen vid spisen, som började sändas 1950. Wretman sjöng husmanskostens lov. Men det var viktigt att använda riktiga råvaror. Strömmingen skulle stekas i smör, inte olja. Och tjock grädde skulle det vara till Janssons frestelse. Tore Wretman utvecklades i programmet till en folkbildare av rang. Men viktigast av allt är att han höjde matlagningens status. När Wretman pratade om gräddens roll i matlagningen, att den ofta fungerar som den sammanbindande länken mellan de skarpa smakmotsättningar som kan ingå i en rätt, jämförde han den slutligen med en annan konstform. Grädden ska vara "undertonen i den symfoni en maträtt bör vara." Att jämföra en maträtt med en symfoni var ett väldigt tydligt sätt att uppvärdera matlagningskonsten till en av de högre konstformerna.

Från att ha varit ett simpelt hantverk blev matlagning så småningom någonting som (även i Sverige) kunde utövas med finess och kreativitet. Som vanligt när ett yrkes status höjs så förändrar det tråkigt nog också könstillhörighet. Det vore inte helt oriktigt att säga att med Tore Wretman slutade det vara omanligt att stå vid spisen. Man är inte längre effeminerad eller bögig med ett förkläde och soppslev i handen. Man är ett potentiellt kreativt geni. Det här var inte en förändring över en natt. Men några av de första fröna planterades av Wretmans matprogram. 

Som restauratör är Tore Wretman mest förknippad med Operakällaren. 1955 övertog han restaurangen och efter en omfattande renovering öppnade den åter igen 1961. När jag gjorde militärtjänst hade jag knappast hört talas om Tore Wretman, men jag kände till Operakällaren och dess namn frammanade bilder av lyx och överdådiga rätter, som värmde och hånade mig när jag stod och frös ända in i märgen på mitt vaktpass utanför slottet i Stockholm. En kväll pekade en kapten ut restaurangen för mig, där den ligger som en strandad val vid Kungsträdgården. Han berättade säkert någon skröna eller anekdot, det brukade han göra. Kanske om vad som försiggick i Operakällarens överdådigt inredda innanmäte, på tiden när Tore Wretman egenmäktigt svängde kökssleven.

Matlagning är en av de efemära konstarterna. Med det menar jag att de försvinner i samma ögonblick som de konsumeras eller förtärs. Det är ingen tillfällighet att Ingmar Bergman numera är mest känd för sina filmer. Alla som har sett hans teateruppsättningar håller på att bli äldre och dör. Det ligger liksom i sakens natur. Det bästa sättet att ändå uppnå någon form av odödlighet är att sätta sin prägel på sin omvärld. Ingen kan längre uppleva Tore Wretmans kokkonst, men hans inflytande lever kvar i allra högsta grad. Bland hans många insatser för det svenska köket kan nämnas att han introducerade avokado och grönpeppar, och att han uppfann Toast Skagen. Han var en av medgrundarna till Gastronomiska akademin och var betydelsefull när matlagningsvetenskap etablerades som forskningsämne på universiteten. Framförallt var han i sin person och hela sin livsgärning en folkbildare som spred matlagningskunskap till hela befolkningen.

Ni hör mamma och pappa. Det finns inga ursäkter!

85. Gunnar Nordahl

Jag ska snart skriva om Gunnar Nordahl, denna idrottsgigant som dominerade den italienska fotbollen under flera år på 50-talet. Men jag vill börja i en annan ände. För att förstå Nordahls storhet, så måste man först ha klart för sig vilken betydelse fotbollen har i Italien. Abstrakta utsagor som att fotboll är religion för italienarna ger ingen särskild målande bild av situationen. Låt mig istället ge ett par konkreta exempel. Tomas Lappalainen berättar i sin läsvärda bok Italien om när han som svensk akademiker i slutet av 80-talet bodde i ett italienskt kloster, där andra italienska universitetsanställda också hade sin hemvist. Reflekterande samtal om samhällsvetenskap, landets politiska historia och liknande intellektuella spörsmål präglade de gemytliga middagarna i klostret. Men så blev det dags för fotboll. Visserligen fanns det flera tv-rum, men bara ett huvudsakligt vardagsrum, och där ville alla se sin favoritklubb spela. Varje person menade att just deras lag representerade den vackraste fotbollen och att de andra i rummet borde överge sin inskränkta lokalpatriotism för de estetiska värdenas högre syften. Allt eftersom det blev uppenbart att sakligt resonerande inte skulle leda någon vart, blev de fotbollsfanatiska lärde männen allt mer desperata. Lappalainen beskriver diskussionernas utveckling: "från subtilt vävda argumentkedjor över spefulla sarkasmer till råa hånskratt och blodstörtningsartade raseriutbrott. Emotionell råstyrka avgjorde för det mesta vilken match som skulle ses." Detta uppträdande skedde alltså på veckobasis av normalt stillsamma akademiker. Och då hade matcherna inte ens börjat. När en svensk domare enligt en av de närvarande hade gjort en tveksam insats, fick landsmannen Lappalainen stå till svars för allt möjligt: svenskar i Italien som inte brydde sig om att lära sig språket ordentligt, den höga självmordsstatistiken i Sverige, osv.

Denna oerhörda passion genomsyrar alla klasser, åldrar och kön i Italien. Unga flickor skriver skoluppsatser om sina favoritlag. Partier vinner röster genom deras associationer med olika klubbar. När Napoli för första gången vann ligan 1987 var det fullständigt kaos i staden, men tankarna vändes också till de döda. Dagarna efter segern kunde man läsa vad som skrivits dit i stor och vacker stil på kyrkogårdsmurarna: "Ack vad ni gått miste om". Så ja, fotbollen är viktig i Italien. "Vår tids sista heliga ritual", kallade författaren och filmregissören Pasolini sporten. Om det nu går att skriva ett simpelt "sporten" om något för italienarna så livsviktigt som fotboll. Efter andra världskriget blev fotbollen extra betydelsefull, som det förmodligen allra viktigaste samhällskittet. Materiellt höll Italien raskt på att återhämta sig från kriget; såväl sönderslagna industrier som läckra fotbollskatedraler prioriterades i återuppbyggnaden. Fotbollen behövdes, som lisa för själen. I Grenoli – ett fotbollsäventyr formulerar Eva af Geijerstam det kärnfullt: "Människorna ser till favoritsporten för att restaurera den förkrossade själsliga infrastrukturen".

Det var detta Italien som arbetargrabben Gunnar Nordahl landade i år 1949. Han var då 28 år gammal och hade flerfaldiga SM-guld med Norrköping under bältet. OS-guld med Sverige hade han plockat hem året innan där han blev turneringens bäste målgörare. Men nu skulle han som en av de första svenska spelarna våga sig på ett osäkert liv som proffs i utlandet. Nytt språk, nya seder, i ett krigshärjat land. Ett land som bryr sig ohälsosamt mycket om varje steg deras fotbollsspelande idoler tar på planen. Hur skulle det gå?

Nordahl debuterade på en fotbollsarena som bara några år tidigare hade använts som en avrättningsplats för judar och partisaner. Det var en relativt obetydlig mitt-i-veckan-match mot dussingänget Pro Patria, men arenan var knökfull. Alla var nyfikna på det nya proffsköpet från Sverige. De stora svenska tidningarna var på plats för att för första gången rapportera från en italiensk fotbollsmatch. Det började illa. Pro Patria tog ledningen och Nordahl kände sig tung i kroppen, hängde inte med i Milans spel. Publiken visade sitt missnöje. Medan han sprang runt på planen så började tankarna formuleras i hans huvud: "Om jag tar flyget till Zürich redan nu på kvällen, så är jag hemma till helgen. Då kan jag vara tillbaka på brandstationen redan måndag morgon." Hans fru Irma hade också sagt åt honom: "Går det inte bra så är det bara att komma hem igen!" Att Nordahl på detta sätt nästan gav upp, blev paradoxalt nog det som lugnade honom. Tränaren och lagkamraterna var vänliga mot honom i pausen, och han spelade mer avslappnat i andra halvlek. Milan kvitterade, och efter ett av Nordahls patenterade ryck så dunkade han in lagets ledningsmål. "Det kändes som att skjuta i bomull", har han senare kommenterat den perfekta träffen. Nordahls Milanäventyr hade börjat.

Det skulle bli ett fantastiskt framgångsrikt äventyr. Tillsammans med sina svenska lagkamrater Gunnar Gren och Nils Liedholm (Grenoli-kedjan) så förtjusade han den italienska publiken. Nordahl blev snart dubbad Il bisonte, bisonoxen, för sin enorma kraft och sitt explosiva steg. Om Gren och Liedholm var mer av eleganter, så var det Nordahls nästan animaliska styrka som ingav den djupaste fruktan hos motståndarna. Man fick intrycket av att Nordahls ostoppbara skott skulle fortsätta att flyga över Milanos gator och ut över kontinenten om inte nätmaskorna var där för att stoppa dem. Tillsammans skulle Grenoli egentligen bara åka på en riktigt tuff motgång under sina år i Milan. Det var i deras första derby mot Inter. Matcherna mot lokalrivalen var duster som fansen alltid la mycket stor vikt vid. Milan tappade en 4-1-ledning till smärtsam förlust med 5-6. Gren sa i omklädningsrummet efteråt: "Från och med idag, grabbar, måste vi komma ihåg en sak. Vi får aldrig mer lägga av förrän vi gjort det sjunde målet!" Sagt och gjort: följande tre matcher vann Milan med 7-1, 7-1 och 7-0.

Det är lätt att peka på all förbluffande statistik som visar på Nordahls storhet. Han vann skytteligan i Milan rekordmånga fem gånger. Ingen annan utlänning har gjort så många mål i den italienska högstadivisionen (225 stycken) och bara de legendariska italienarna Silvio Piola och Francesco Totti har gjort fler över huvud taget. Men siffror är svåra att ta på. Då är det bättre att vända sig till enskilda tillfällen. Som mötet mot storlaget Juventus i februari 1950. Juventus ledde ligan med tre poäng före just Milan, och kände sig segervissa på sin hemmaplan i Turin. Deras försvar, anförda av den eleganta centerhalven Carlo Parola, hade släppt in minst antal mål i hela serien. Planenligt tog de också tidigt ledningen i matchen. Men sedan, under bara några få chockartade minuter, gjorde alla tre svenskar på planen varsitt mål. I halvtid låg de skärrade ligaledarna under med hela 4-1. Efter paus fortsatte svenskarna med sitt snabba, symfoniliknande samspel, och Nordahl fullbordade snart sitt hat-trick. Det märkligaste var inte att matchen slutade med förnedrande 7-1 i Milans favör. Det verkligt ögonbrynshöjande var att Parolo – värdigheten själv, aldrig utvisad under hela sin karriär – mot slutet av matchen tappade fattningen och brutalt kapade Nordahl. Juventusfansen hade aldrig sett något liknande från Parolo, som dessutom utanför sidlinjerna var god vän med Nordahl. Utan protest lämnade han planen efter att ha visats det röda kortet. Till och med de allra bästa och lugnaste försvararna kunde drabbas av total vanmakt när de ställdes mot den svenske bombaren.

Det finns idag ett nostalgiskt skimmer över Gunnar Nordahl. Inte bara i Italien utan även här i Sverige. Detta trots att han inte var med i de svenska landslagsframgångarna i världsmästerskapen på 50-talet, på grund av det svenska fotbollsförbundets regler som förbjöd betalda proffsspelare att delta i landslaget. (När förbudet väl lyftes var han för gammal för att vara med.) Redan i början av 80-talet vändes det drömska blickar bakåt, när Torsson släppte sin odödliga "Det spelades bättre boll", med nyckelrader som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, det spelades bättre boll innan de unga tog vid." Det handlar förstår mer om en längtan tillbaka till en svunnen era, än om en beundran för just Gunnar Nordahl. Det sägs ibland att fotbollens oskuld gick förlorad vid den tid när Grenoli (ni minns: Gren, Nordahl och Liedholm) splittrades. Efter det drog eländet med rå kommersialism, cyniskt spel och smutsig politik igång. Jag har själv aldrig sett Nordahl spela fotboll, mer än på några grovkorniga youtubeklipp. Det är klart att det även för mig rör sig om en sorts falsk nostalgi, en dröm om en tid som jag aldrig upplevt. Alla som har åtminstone någon romantisk ådra i kroppen känner väl till det fenomenet. Visst, det är klart att världen var full av skit då också. Fotbollen var inte änglalikt ren den heller. Och Nordahl skulle säkerligen utklassas av dagens proffsspelare. Men det handlar inte om det. Det handlar om berättelserna, om myterna, om drömmarna. Och i den stora underbara fotbollshistorien finns, bland ikoner som Pelé, di Stefano och Stanley Matthews, också en svensk bisonoxe från Västerbotten. Det spelades kanske inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men den spelades annorlunda, och det känns himla fint att tänka tillbaka på den ibland.

Gunnar Nordahl (höger) står och samtalar med Juventus stjärnback Carlo Parola inför en vänskapsmatch i Milano.

86. Marcus Larson

Bilden av den lidande konstnären som i armod uttrycker sitt innersta väsen på tavlans kanvas, efter ett liv fyllt av äventyr och tuberkulos, är faktiskt inte mer än ungefär två hundra år gammal. Innan dess hade man haft en mer prosaisk syn på konstnärerna. Michelangelo? Tja, det var väl mest en skicklig hantverkare som utförde de uppdrag hans arbetsgivare beställde av honom. (Först senare har man blickat tillbaka på de gamla mästarna med en vördnadsfull syn på dem som skapande genier.) Men under 1800-talet började det hända något. Fler konstnärer kunde ägna sig åt måleriet för sin (och dess) egen skull och konsten blev då, tja, konst och inte bara jobb. Samtidigt växte det fram en kritikerkår som hade makten att höja vissa konstnärer till skyarna. Tidsandan hade också förändrats: reaktionen mot den upplysningstid som hade premierat ideal som balans och harmoni, och som satte människans rationalitet på piedestal, blev allt starkare. Allt detta innebar att tiden var mogen för ett nytt sätt att se på konst. Personliga uttryck, subjektivitet och genialitet blev plötsligt centrala fenomen inom konsten. Charles Baudelaire uttryckte det kanske bäst, när han 1846 skrev: "När man säger Romantiken säger man den moderna konsten, alltså innerlighet, andlighet, färg, strävan efter det oändliga med alla medel som är egna för konsten."

I en sådan tid trädde Marcus Larson fram. Hans livsöde passade perfekt för den romantiska tidsåldern. Han checkade av de flesta boxarna: kringflackande ungdom på kontinenten, snabb uppgång och raskt fall, ett självförbrännande liv i sus och dus, olyckligt äktenskap, ung död (39 år) och ja - drabbad av tuberkulos. Många kallade honom för geni, medan andra såg honom som en sensationsmålare. Han var den typen det uppstår skrönor om. En dag började hans ateljé att brinna, vilket var en stor katastrof. Det sägs att Larson, när han på väg hem såg huset stå i lågor, stoppade människorna som samlats för att släcka branden. Istället tog han fram sitt staffli och målade av det brinnande huset.

Men det får vara som det vill med Marcus Larsons liv. Det är hans konst som verkligen fascinerar. Tänk dig att du är van att betrakta stillsamma landskapstavlor, med några kor som lufsar runt vid ett par björkar och lite vatten, och så plötsligt ställs du inför Larsons landskap. Vattenfall i Småland heter en av hans berömda målningar. Småland? Really? Jag tänker snarare på Mordor. Det måste närmast ha varit en chock för den intet ont anande landskapsavnjutaren, att drabbas av dessa oroväckande och vidunderliga skildringar. Larson var vår mest dramatiske 1800-talsmålare och likt andra romantiker ville han skildra det sublima i naturen. Det vördnadsbjudande finns i det oerhörda. Samtidigt ses det vildsinta också som ett uttryck för inre känslor. Stormen i naturen speglar stormen i konstnären. Om det verkligen förhöll sig på det viset, så kan man undra hur Larson egentligen mådde när han målade havsbilder som dessa.

Idag är "det romantiska geniet" ett starkt ifrågasatt begrepp. Det ligger knappast i tiden att ens tro på genialitet i konstnärlig mening (det luktar för essentialistiskt för många), och konstnärsromantiska ideal betraktas ofta som fåniga, ansvarslösa och alltför maskulint kodade. Men fasiken, gå till ett museum och titta på Marcus Larsons konst. Det får vara som det vill med såväl genikult som romantiska klichéer - hans bästa målningarna är i vilket fall fullständigt hänförande. De lyfter oss upp ur vår trista vardag och bort från vår vanliga verklighet. De kan med sin skönhet och intensitet nå in till rum inom oss som vi sällan klarar av att besöka på egen hand. Vi kan uppleva något som inte riktigt går att förklara. Är det kanske det som menas med sublimitet?

Nu när jag sitter här och funderar på hur jag ska avsluta den här texten, lyfter jag blicken och ser ut genom fönstret. Snön ligger tung över Masthuggsberget, som är svagt upplyst av rödskimrande ljussken från gatlyktor. Uppe på berget sträcker sig kyrkan majestätiskt upp mot den djupblå skymningshimlen. Det är en storslagen vinterscen jag har framför mig. Om jag kisar lite ser det nästan ut som en målning av Marcus Larson. Större komplimang än så kan jag nog inte ge. Till naturen, menar jag.

87. Gunnar Asplund

Huset som gav upphov till namnet på arkitekturstilen brutalism, Villa Göth, ligger på Döbelnsgatan i närheten av Uppsala slott. En dag bestämde jag mig för att cykla dit och ta mig en titt. På vägen till huset började jag fundera på vad jag ville uppnå med cykelturen. Hur huset ser ut kunde jag naturligtvis söka fram på Google – det är en av fördelarna med att leva i en digital tidsålder. Det måste ha varit någonting annat som fick mig att sätta mig på cykelsadeln en eftermiddag i januari. Frågan blev än mer påtaglig när jag kom fram och insåg att jag knappt kunde se huset på grund av en högrest häck. Det lilla jag såg genom buxbomen (eller vad det var) gav mig ingen tillfredsställelse. Det var inte mycket till konstupplevelse. Det var vinter och kallt och till sist blev jag rysligt självmedveten. Jag tog en selfie, la upp den på Instagram (för att inte cykelturen skulle vara fullständigt bortkastad) och cyklade hem igen.

Vad jag kom att tänka på senare är att arkitektur är en väderberoende konstform. Det går inte att sitta uppkrupen i soffan med en filt i sitt studentboende (vars innetemperatur är anpassad efter hyresgästernas betalningsförmåga) och ta del av en arkitekts bästa verk. Man kan bildgoogla eller bläddra i en konstbok, men det är ändå inte samma sak som att se byggnaderna i verkligheten. Det är något som skiljer arkitektur som konstform från film, litteratur och musik. Vill man se Villa Göth i januari så är man helt enkelt tvungen att bege sig ut i kylan. Det var antagligen det jag omedvetet hade insett när jag begav mig ut i ett kylslaget Uppsala för att titta på huset. Men så stod det en häck i vägen, och det lilla jag såg lyckades inte väcka några större känslosvall i mitt inre. Nej, vill man göra Villa Göth rättvisa ska man vänta till våren, och helst be de nuvarande ägarna att klippa ner häcken.

Villa Göth gav visserligen namn åt arkitekturstilen brutalism, men ordet började snart användas för större byggnadskomplex i ruffigare omgivningar än den idylliska Uppsalagatan. Ingen kan bli upprörd vid åsynen av Villa Göth, men i regel är brutalistiska byggnader inte särskilt populära. De rivs på löpande band i många länder och städer. De förknippas med betongsocialism och storskaliga lösningar. Trots detta (eller tack vare) har de blivit populära bland trendkänsliga hipsters. Flera böcker om brutalism har kommit ut de senaste åren, och det finns även stadsguider där man kan söka upp brutalistiska byggnader innan de rivs. När jag var i Zagreb letade jag upp Rakete, tre brutalistiska flervåningshus. Med lite fantasi ser de ut som startfärdiga raketer. Och min bror, en stor brutalistfantast, har köpt en pappersmodell av Sporto Rūmai, som vi bägge letade upp i Vilnius. Trenden att leta upp brutalistiska byggnader kan förvisso kritiseras. Som ett slags exotism eller underklassafari. Det här är trots allt, särskilt i forna Joguslavien, byggnader för människor som inte har råd att bo någon annanstans. Att uppskatta brutalism kan ur det perspektivet betraktas som ett privilegium för människor som aldrig har upplevt totalitär och oskön statskommunism.

Fast det omvända är mer vanligt. Nämn brutalism (eller dess föregångare funktionalism) och vissa människors blod kokar. Särskilt människor som sympatiserar med det så kallade Arkitekturupproret, vars devis är "det finns alternativ till fyrkantiga lådor". Företrädarna för det här upproret vill ha en "människovänlig" och "vacker" arkitektur. Förmodligen blir de alldeles till sig i brallan varje gång de går längs med Strandvägen i Stockholm. Det är lätt att göra sig lustig över "upproret" och den här typen av människor, men i grunden handlar det nog om att de känner sig förbisprungna av det ständiga framåtskridandet. När man lever i en byggboom och ens hemstad förändras framför ens ögon så måste man hålla fast i det som är fast och tryggt, till exempel en vackert ornamenterad människovänlig fasad.

Det här för mig till Gunnar Asplund, Sveriges internationellt sett mest kända arkitekt och också en företrädare för funktionalismen under några år i skarven mellan 20- och 30-talet. Asplund var ansvarig för Stockholmsutställningen 1930, då funkisen slog igenom på bred front, och var även en av många författare bakom stridsskriften acceptera 1931, där funkisidéerna sattes på print. Inte heller jag är förtjust i allt funkisidéerna innebar (vila i frid Klarakvarteren), men man måste förstå det lockande med funkisen för att förstå dess inflytande. Man måste, som man säger, placera funkisen i en kontext.

Det lockande med funktionalismen var att en arkitektonisk idé kunde giftas med ett socialt program: folk skulle inte längre bo trångt, mörkt och med dålig standard. Lortsverige kunde byggas bort. Luft och rymd, raka linjer och lättstädade ytor prioriterades framför onödiga ornamenteringar. Arkitekturens uppgift blev att se till att människor fick en bra bostad och livsmiljö. Och ur de nya bostäderna, ur den nya livsmiljön, skulle en ny (och mindre smutsig) människa träda fram. Föreställde man sig. Det vore inte fel att säga att funkisidéerna perverterades senare under miljonprogrammet och rivningarna av gammal stadsbebyggelse. Fast man kan lika gärna säga att de drogs till sina mest logiska slutsatser. Kan man verkligen med matematisk precision bygga fram en livsmiljö? Funktionalismen vittnar om tidens modernistiska och utopiska framstegsidéer, där man trodde sig kunna planera och ordna allt uppifrån.

Hur man ställer sig till funkisen påverkar hur man uppskattar Asplunds livsgärning. Om man är skeptisk eller kritisk bortser man ofta från hans mest radikala funkisperiod. Då kan man hitta linjer mellan hans tidiga och sena byggnader. Personligen uppskattar jag Asplunds sociala engagemang. 1917–1918, under den svenska hungersnöden, hjälpte Asplund till att bygga nödbostäder på Södermalm. Det var under samma tid han ritade Villa Snellman, ett av hans tidiga hus, och där hans stildrag redan är uppenbara. Ni kan också titta på Listers härads tingshus, och naturligtvis Stockholm stadsbibliotek, som stod klart 1928, en katedral värdig stadens huvudbibliotek. För ett exempel på ett senare verk kan man nämna Stockholm stadsarkiv som började byggas först efter Asplunds död 1940. Mot slutet av 20-talet blev han som sagt funktionalist. I acceptera avfärdades författarnas tidigare byggnader. Även stadsbiblioteket avfärdades som en arkitektonisk återvändsgränd. Men Asplund hade av allt att döma en motsägelsefull inställning till de funktionalistiska idéerna, och man skulle som författaren till Funkis: Stilen som byggde Sverige kunna driva tesen att Asplunds funkisperiod bara är en parentes i hans verkförteckning.

Även om Asplund aldrig var en hårdhudad funktionalist så tycker jag inte att man ska vifta bort hans funkisperiod som ett kort och förvirrat delirium. Genom hela sin karriär var Asplund nämligen upptagen av sådant som de mest drivande funkisföreträdarna var intresserade av: ljus och rum. Under några år tog hans intressen honom i en riktning som han sedan avvek ifrån. Konstigare än så är det nog inte. Författaren till Funkis: Stilen som byggde Sverige nöjer sig dock inte med det utan bemödar sig om att säga någonting stort och betydelsemättat om Asplund och hasplar ur sig att Asplund aldrig var funktionalist, utan att "tidlösheten var hans egentliga signum". Personligen har jag aldrig förstått vad det innebär att kalla någonting för tidlöst eller varför det nödvändigtvis skulle vara någonting bra. Dumheten är också tidlös, vill jag be om att få påpeka. Men låt oss acceptera författarens beskrivning, låt oss kalla Asplund för tidlös. Hur ser tidlösheten ut?

Besöker man Skogskyrkogården kanske man kan få syn på den. Kyrkogården invigdes 1920 och utformades av Asplund i samarbete med Sigurd Lewerentz. Jag går längs med gravarna, under kolonnerna till krematoriet, in i Heliga korsets kapell. Jag tänker inte ofta på ord som måttfullhet, balans, elegans. Men här gör jag det. Utan att skämmas. Ibland hör man sägas att "arkitektur är stelnad musik", och även om det inte är ett uttryck jag använder till vardags, så tvivlar jag inte på att människor som gör det vet vad de pratar om. Men när jag promenerar i Skogskyrkogården – det är sommar, fåglarna kvittrar aningslöst och jag öppnar upp mig för allt omkring mig – känns det plötsligt helt rimligt, ja helt rätt, att utbrista att arkitektur är stelnad musik. Det är klart att jag uppskattar ett knasigt Hundertwasser-hus lika mycket som vem som helst, men det finns någonting skönt och harmoniskt i att betrakta ett hus ritat av Gunnar Asplund. Eller att röra sig i en plats utformad av honom. Det är som skillnaden mellan att lyssna på Peter Brötzmann och att lyssna på Bach.

Gunnar Asplund verkar inte ha levt ett liv som man väver legender av. Det finns inga häpnadsväckande anekdoter om en människa som av arbetskamrater och familj beskrivs som ”en torr föreläsare, men en god kamrat, en chef som gav böcker i julklapp åt sina anställda och en viljestark projektledare.” Jag antar att han la ner all sin genialitet i sitt arbete. Och hans byggnader är idag älskade, ja närmast folkkära.

Nå, men vad tycker jag om funktionalismen? Hur ska man bygga? Vad är bra arkitektur? Jösses, här avkrävs man svar. Men jag har tyvärr inga sådana. Inga bra i varje fall. Det enda jag vet är att jag skulle ta cykeln för att titta på ett hus ritat av Gunnar Asplund. Alla gånger.

88. Sven Nykvist

Låt oss för en stund tänka på filmerna som vi älskar. Vad är det vi i första hand minns? Rent konkret, vad är det som dyker upp i huvudet på oss? Jag tror att det är bilderna. De är grundstenarna som bygger upp allt det andra. Känslorna en film förmedlar, styrkan i berättelsen, dramaturgins fläckfria uppbyggnad, skådespelarens briljanta gestaltande av en karaktär - allt det kommer sedan. Först kommer bilderna. Film är en visuell konstform trots allt. Jag har glömt många av turerna i själva historien, men jag kommer aldrig glömma bilderna av Charlie Chaplin som nervöst biter på naglarna i slutet av Stadens ljus. Shirley McLaines underbara lilla leende innan hon säger "shut up and deal" som svar på Jack Lemmons kärleksförklaring i Ungkarlslyan - det är en bild som finns djupt inpräntat i mitt minne. I dessa fall har det mycket med skådespelarna att göra, förstås, och de enskilda bildernas signifikans för berättelsen som helhet. Men ibland är det bara bilderna i sig själva, som isolerade konstverk, som träder fram för ögonen när jag erinrar mig olika filmer.

Säg Viskningar och rop och jag gör genast följande bildassociationer: Fyra kvinnor i vita klänningar strosar igenom en vacker höstlig park. En klocka tickar ödesdigert i närbild. Röda väggar som fond åt kraftigt inzoomade ansikten. Avstånd, färger, beskärning - allt bidrar till att maximera styrkan i filmens berättelse och teman, men fungerar också som svidande vackra konstverk i egen rätt. Ingmar Bergmans film blev flerfaldigt Oscarsnominerad, men den vann bara i en kategori: bästa foto. Och det var Sven Nykvist som ansvarade för det. Tio år senare vann han priset igen, för sin lika oförglömliga prestation med Fanny och Alexander.

Det var framförallt ljuset som Nykvist intresserade sig för och med tiden bemästrade fullt ut. Det var i samarbete med Bergman som han på allvar började utforska ljusets potential. I sin memoarbok berättar han om hur det började. Nykvist skulle i arbetet med Jungfrukällan filma några landstrykare som smög längs en vägg. Solen hade gått ned och ljuset var lite trist, så han la på några strålkastare. Detta medförde skuggor på väggen. När Bergman, dagen därpå, tittade igenom det filmade materialet skrek han till: "Det kan för fan inte bli några jävla skuggor när solen gått ned!" Det blev startpunkten till ändlösa samtal och diskussioner mellan de båda om ljusets möjligheter och betydelse. Nykvist arbetade tillsammans med Bergman fram en naturalistisk stil. Det artificiella skulle bort och verklighetens ljus skulle användas. Gott så, men det innebar oerhörda ansträngningar: Under arbetet med Såsom i en spegel kunde de bara spela in några minuter per dag eftersom firma Bergman-Nykvist krävde exakt rätt skymningsljus. I den deppiga Nattvardsgästerna fick ljuset aldrig bli för vackert. Bara i en scen skulle ljuset bryta fram genom molnen, och då var uppgiften för Nykvist att följa en enskild ljusstrimma på sin färd genom kyrkfönstren för att slutligen falla på altaret, där Gunnar Björnstrand stod knäböjd. En oerhört delikat uppgift som lyckades först några dagar innan inspelningsperioden var över. Poängen är denna: Nykvist fuskade aldrig. Hårt jobb och stor kreativitet krävdes för att få till den speciella atmosfär som Bergmans 60- och 70-talsfilmer har och för att fånga det nordiska ljus som flera av filmerna är kända för.

Nykvists naturalistiska men vackra foto väckte uppmärksamhet internationellt och på senare dar arbetade han med flera av de stora filmskaparna: Andrej Tarkovskij (Offret) och Woody Allen (En annan kvinna och Små och stora brott) inte minst. Han fortsatte med krävande projekt långt förbi pensionsåldern, och ville inte sluta så länge det fanns lust kvar. "Jag vill inte dö nyfiken", som han konstaterar i sina memoarer. Han fortsatte att ständigt fundera över hur scener bäst skulle filmas. Vilken ton ska det vara i färgen? Hur skapas en viss atmosfär bäst? Han släppte aldrig sin besatthet kring ljusets roll. Memoarboken jag refererat till ett par gånger heter just Vördnad för ljuset och i Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica skriver regissören om deras inställning:

Vi är båda restlöst fängslade av ljusets problematik. Det milda, farliga, drömlika, levande, döda, klara, disiga, heta, häftiga, kalla, plötsliga, mörka, vårliga, infallande, utfallande, raka, sneda, sinnliga, betvingande, begränsande, giftiga, lugnande, ljusa ljuset. LJUSET!

Tack vare denna besatthet vid ljus, färg och komposition så har Sven Nykvist skapat bilder som finns starkt inpräntade i min och miljoner andra människors minnesbanker. Men han är också en dold hjälte, eftersom det naturliga ljuset ofta bara är en ödmjuk tjänare för filmen som helhet. Varför är Såsom i en spegel och Persona så bra filmer? Fantastiska skådespelare, existentiella frågor, skarpa manus och tryckande atmosfärer? Absolut. Men också ljussättningar och bildkompositioner som ligger till grund för att vi ska beröras av allt det ovan nämnda. Först kommer bilderna. Och många av de allra bästa var det Sven Nykvist som gav oss.

89. Alice Tegnér

Under diskussionerna inför denna blogg laborerade jag och mina kumpaner med flera olika kriterier för inval på listan. Alla som någon gång läst våra alster vet att vi använder begreppet "bra" mycket brett. Personlig uppskattning av konstnärliga verk, historisk betydelse, idrottsliga framgångar, fascinerande livsöden, allmän genialitet - det mesta passerar när rangordningens dag kommer. De absurda jämförelser som blir resultatet är en del av charmen med hela projektet. Till just denna lista tillkom en alldeles särskild kategori bra personer. De svenska. De som är omistliga för den svenska upplevelsen och som, om man får vara lite drastisk, definierar vad det över huvud taget innebär att i kulturell mening vara svensk.

Till denna kategori hör Alice Tegnér. När jag skriver detta menar jag självklart inte att upplevelsen av Tegnér är något slags exkluderande kriterium för vem som får vara svensk eller inte. Det finns säkert massor av svenskar som inte har någon som helst relation till henne och det kommer med största sannolikhet en dag då ingen längre vet vem hon var - då det typiskt svenska är något helt annat eller kanske inte finns över huvud taget. Men här och nu går det inte att komma ifrån att hennes sånger för många av oss uppfattas som en självklar del av den brokiga vävnad som är "det svenska". Det finns säkert franska, ryska, colombianska och bengaliska motsvarigheter och de kanske får Alice Tegnér att framstå som en tafflig amatör, vem vet. Det spelar ingen roll. Tegnér var ändå helt självklart med i snacket från allra första början i det här projektet, medan det däremot inte fanns på världskartan att ta med någon kompositör av barnvisor från 1800-talet när vi en gång i tiden listade fransmän. Detta beror så klart på att den här listan ligger närmare, att den tvingar oss tillbaka till en tid då vi aldrig hört Serge Gainsbourg, aldrig sett en film av Marcel Carné och aldrig läst mer än några sidor av Jacques Lacan. Kort sagt, den för oss tillbaka till barndomen.

Det är i barndomen vi stiftar bekantskap med fenomen, som vi senare med bestämdhet hävdar "alltid" har funnits. Dessa fenomen ligger egentligen bortom begrepp som "bra" och "dåligt". "Är Alice Tegnérs visor bra?" känns som en felställd fråga. Alice Tegnérs visor är. Ta "Bä bä vita lamm" till exempel. Håll med om att det nästan känns orimligt att någon människa skrivit den. Fogat samman orden. Tagit ut melodin på piano. Skapat en sång som dagen innan inte existerade. Visst har även "Bä bä vita lamm" något så tråkigt som en tillkomsthistoria. Visan bygger på en gammal engelsk barnramsa, "Baa Baa Black Sheep", som ursprungligen sjöngs till ungefär samma melodi som "Blinka lilla stjärna". Och vet ni vem som skrev den första svenska texten till ramsan? Jo ... August Strindberg! I Strindbergs version går den:

Bä, bä, svarta lam, har du någon ull?
Bä, bä, söta barn, jag har säcken full
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
Och sedan tu par strumpor åt lilla, lilla bror

I senare tryck av ramsan blev det svarta lammet vitt och år 1892 lade Alice Tegnér vantarna på texten och gav den melodin som vi idag tar för given. Men ingenting av detta hade framstått som särskilt troligt för mig och mina kompisar när vi sjöng "Bä bä svarta get, var det du som sket?" på dagis, något som inte hade varit tillnärmelsevis lika roligt om inte förlagan varit en sådan självklarhet för oss. Ord som "söndagskjol" och "helgdagsrock" var outplånligt inetsade i mitt sexåriga jags medvetande, trots att jag inte hade en aning om vad de betydde (man kan väl inte heller begära av en sexåring att han ska förstå alla Strindbergs litterära innovationer). Men jag uppfattade inte heller att de över huvud taget borde ha en betydelse, lika lite som jag frågade mig vad stenarna på skolgården eller molnen på himlen "betydde". De var bara där.

En annan Tegnérsång som har en oerhörd sentimental betydelse för mig personligen är "Sov du lilla videung". Min mamma och pappa brukade nämligen sjunga den för mig varje natt innan jag skulle somna. Jag vet inte hur länge det pågick, men känslan är att det var så pass långt upp i åldern att det skulle vara lite pinsamt att erkänna. Nu är det så att jag för en månad sedan blev far till en liten dotter. När jag en av de första nätterna på neonatalavdelningen skulle nynna något för att få henne att sova, gissa vad jag sjöng ... jo naturligtvis, utan att ens tänka på det, samma visa som mina egna föräldrar sjöng för mig som liten. En viss musikalisk och lyrisk kvalité är säkert en förutsättning för att en sång ska kunna leva vidare på det sättet. Och visst, melodin är jättefin och orden (formulerade av Zacharias Topelius) vackra, men det handlar ändå inte om det. Visans kraft och betydelse kommer ur dess plats i mitt (vårt) medvetande.

Tegnérs upplevda "svenskhet" kommer sig också av att hennes visor ofta är kopplade till något så typiskt svenskt som de skiftande årstiderna. Varje årstid har sin egen Tegnérsång. "Sov du lilla videung" representerar så klart vintern, "Blåsippan ute i backarna står" våren, "Ute blåser sommarvind" (kanske den vackraste av alla hennes melodier) sommaren och "Mors lilla olle" hösten. Julen, denna den mest älskade av alla svenska högtider, förekommer givetvis också flitigt i hennes produktion. "Tre pepparkaksgubbar" är Tegnérs verk och likaså en av mina personliga favoriter, "Gläns över sjö och strand" (med text av Viktor Rydberg). Den sistnämnda är en betydligt mer komplex historia än de klassiska barnvisorna och jag har alltid, på ett bra sätt, upplevt den som den konstigaste av alla traditionella julsånger. "Stilla natt" och "Nu tändas tusen juleljus" är stämningsfulla så klart, men "Gläns över sjö och strand" för oss, med sin mystiska text och kontraintuitivt snirklande melodi, närmare julnattens kristna mysterium.

Annars är den utmärkande egenskapen för Tegnérs visor deras enkelhet och de ska också i min mening framföras enkelt. Söker man fram hennes sånger på Spotify hittar man pampiga körversioner av "Ute blåser sommarvind", "Sov du lilla videung" ackompanjerad av alla möjliga olika instrument och "Gläns över sjö och strand" framförd av Tommy Körberg. Det är inte min kopp te. Ett piano är väl ok, men ännu bättre är den mänskliga rösten i ensamhet. Tegnérs visor ska vara portabla, möjliga att plocka fram när som helst och nynna i förbifarten för att lugna, trösta eller fördriva tiden. Kanske hade Alice Tegnér känt en smula bitterhet över denna beskrivning. Själv hade hon ju allra helst velat vara ett namn inom den seriösa, avancerade konstmusiken. Så blev det inte. Förutsättningarna för kvinnliga kompositörer att slå sig fram under det sena 1800-talet var inte goda. Men hur glömd hon än må vara hos konserthusens symfoniorkestrar, så lyser hon självklarare än solen på Sveriges skolgårdar och för en sexåring kan ingenting bli finare än så.

90. Johnny Bode

Du vet hur det är. Torsdagseftermiddagen är gråmulen och du är på väg hem från jobbet. Det slår dig att mataffären behöver passeras - filmjölken är snart slut där hemma. Du hälsar på damen i kassan så som du alltid gör, du packar ner varorna i påsen så som du alltid gör, går hem och packar in varorna i kylen så som du alltid gör. Ryggen värker lite. Du läser några nyheter på datorn och glömmer genast bort dem. Städar undan dammet bakom byrån som du just fått syn på. Lägger dig och vilar lite i sängen men tröttnar snart på det, går istället upp och kokar en kopp kaffe. Du lägger dig i sängen och vilar igen. Tar fram en bok, bläddrar förstrött i den någon minut, lägger den ifrån dig igen. Mekaniskt tar du fram en kortlek och lägger en omgång patiens. Utan kännbar inspiration är du på väg att göra det igen när flera kort glider ner i springan mellan sängen och väggen. I brist på annan sysselsättning börjar du onanera men glömmer snart bort vad du håller på med och undrar plötsligt med mild förvåning vad handen gör i närheten av ett ointresserat könsorgan. För en sekund, innan du håglöst slår undan föreställningen, hinner du tänka: det vore roligt om livet innehöll något mer än det här. Kanske slår du ändå inte undan tanken, du låter den gro till en känsla, som växer till ren beslutsamhet: du inser att du måste rycka upp dig, att du måste göra någonting av din dag, att livet finns där för att ta vara på - och hoppar energiskt upp ur sängen. Men då ena benet somnat efter timmar av inaktivitet rasar du genast ihop på mattan, i en hög av gårdagens chipssmulor och existentiell ångest.

I dessa stunder är det lätt att avundas personer vars liv verkligen innehållit något mer. Inte nödvändigtvis något bättre, något mer meningsfullt, bara något mer. Vissa av dessa personer, till skillnad från karaktärer i Sture Dahlström-romaner, har dessutom existerat på riktigt. En av dem hette Johnny Bode och är mest känd som mytoman, låtskrivare, kleptoman, schlagersångare, pornograf, operettkompositör, landsförrädare, könsrockspionjär, mentalpatient, pianist, societetsherre och romanförfattare - men han var naturligtvis mycket mer än så. Nazist, till exempel. Och kommunist.

Det kan ju inte vara på riktigt, invänder du. Tja, det är svårt att svara på, för vem vet vad som är sant och riktigt när det gäller Johnny Bode. Han föddes 1912 i alla fall, och närde tidigt musikdrömmar. Han såg upp till revykungar som Ernst Rolf och började redan som barn sjunga kupletter för familjen. Som femtonåring skrev han en skolrevy som genast stoppades av rektorn och fick följden att Bode relegerades från skolan. Det stod i manuset att revyn skulle avslutas med "flickskolans nakenprakt i stor Parisfinal" och det ansågs tydligen inte helt passande. Det var möjligen första gången som Bode satte sig själv i klistret, raserade det han byggt upp - men det var sannerligen inte den sista.

Bode hamnade sedan som äldre tonåring i Stockholm. Han fick sjunga in sånger, ofta egenskrivna, och kom i kontakt med sin idol Rolf. Visserligen fick han en hel del kritik i recensionerna: han ansågs feminin, smaklös och flamboyant. Men det gick ändå på många sätt bra för Bode. Han lärde känna filmregissören Hasse Ekman som han skrev hitten "En herre i frack" tillsammans med, insjungen av Hasses superstjärna till far, Gösta Ekman den äldre. Bode tänkte med framgången i ryggen inte gå miste om möjligheten att leva livet - Johnny Bode-style. Han blev snabbt känd på stadens krogar, där han beställde in lyxrätter till frukost och regelbundet bjöd sina vänner på den ena överdådiga middagen efter den andra. Inte för att han hade råd med detta, nej nej. När notan kom ursäktade han sig, låtsades behöva besöka herrummet, och smet ut ur lokalen. Ett effektivt sätt att göra sig ökänd bland såväl krogar som vänner. Vänner ja. Bode började stjäla saker från sin inflytelserika vän Ekmans hem. När det försvunnit värdefulla silvertallrikar efter en fest så undersökte familjen mysteriet genom att fråga runt på stadens pantbanker. Där hittades tallrikarna och vem hade lämnat in dem tror ni? Ja, det var slutet på den vänskapen. Bode drogs in i ytterligare bedrägerihärvor - han och hans kumpaner hade tryckt falska checkar - och ställdes inför rättegång. Johnny Bode hade flärdfullt stigit till toppen för att sedan själv outröttligt gräva sig ner till botten igen.

I samband med rättegången gjordes en undersökning av Bodes mentala hälsa och man kom fram till att han var psykiskt sjuk. Undersökningarna var i sig tveksamma och verkar ha varit av lätt pseudovetenskaplig och rasbiologisk karaktär. Han åkte in på Sankt Sigfrids (mental)sjukhus och satt där under resten av 30-talet. Men skam den som ger sig! Under permissionerna fortsatte Bode att spela in musik och han var mer populär än någonsin bland skivköparna. Började det ljusna igen månntro? Om så var fallet gjorde Bode allt han kunde för att vända skutan neråt igen. Han lockades av nazismens pompösa ståtlighet och gick med i högerextrema Svensk Opposition. Efter en tur i Finland besökte han Karl Gerhards antinazistiska revyföreställning iklädd sin finska frivilliguniform, som var en nazistisk mundering med hakkors på. Det finns en obekräftad historia som säger att han innan föreställningen, iklädd denna uniform, gick in i Gerhards loge och heilade, varpå han frågade om han fick framföra en nyskriven kuplett. Vi får gissa att Gerhard avböjde förslaget.

I vilket fall blev Bode gripen efter det uppträdet och skulle skickas tillbaka till Sankt Sigfrids. Han kontaktades dock av norska Gestapo och lyckades åla sig ur myndigheternas grepp och smita iväg med ett tåg till grannlandet. Där sjöng han nidvisor om Sverige och satte upp en fiaskoartad revy åt Quislingrörelsen. Han lyckades återigen på något sätt trassla in sig i kriminalitet och utvisades till Sverige. Här ville ingen veta av landsförrädaren, som placerades på Sankt Sigfrids igen. Hans musik förbjöds i all radio och ingen ville ta i honom med tång. Karriären var död och begraven. Han släpptes till slut ut från sjukhuset men bara efter att ha gått med på att tvångssteriliseras. Bode hade lyckats hitta en ny botten att ramla ner på. Skulle han kunna resa sig ännu en gång?

Jodå. Han fick så småningom några musikjobb och det fanns några som sträckte ut honom en hand. Kommunisten Per Meurling till exempel, som i artiklar försvarade Bode efter kriget. Bode tackade senare genom att stjäla Meurlings manus till en erotisk roman och ge ut under eget namn. Nåväl, efter en period i Östtyskland varifrån han snart utvisades, så väntade framgång på honom i Wien. Åt den berömda Wienoperan skrev han operetter, nu under aliaset Juan Delgada. Han hade provat många alias tidigare, bland annat Sven Svensk, Hjärtats August och Florence Valentin (japp, popbandet har tagit sitt namn härifrån), men det var under Delgada som han förförde sin publik i Wien. Lyckan log Bode i ansiktet igen. En kort stund.

Nya och gamla brott gjorde sig tyvärr påminda. Polisen i Sverige fick snart nys om vem denne Delgada var och han utvisades följaktligen från ett fjärde land. Denna gång fick han i alla fall möjlighet att återvända, vilket han gjorde efter avtjänat straff i Sverige. Bode trivdes bra i Wien och gifte sig med en ung tjej. Han fortsatte dock med spektakulära lögner. Min favorit är nog den när han påstår att han skrivit An der schönen blauen Donau (tillkommen 45 år före Bodes födsel) och när folk undrade "var det inte Strauss som skrev den?" svarade han bara "jo, jag kallade mig så vid den tiden". Efter ytterligare klammer med rättvisan, psykotiska drabbningar och skilsmässa från sin fru så åkte Bode hem till Sverige för gott. Han var på botten. Igen.

Han skulle hinna resa sig - eller vad vi ska kalla det - ytterligare en gång. En dag när han satt och sjöng snuskvisor och drog rövarhistorier för studenter i Lund så klev två porredaktörer in genom dörren och erbjöd Bode möjligheten att spela in en skiva. Han tog chansen och spelade in Bordelmammas visor, detta pionjärverk inom könsrocken. Det är för denna musik han är mest känd idag. Det skulle också bli Bodes sista riktiga framgång. Efter det här sjönk han sakta ner mot botten igen. Till slut var han en nästan helt ensam missbrukare som bodde i en liten lägenhet. När han dog 1983 kom åtta personer på hans begravning.

Men vänta nu. Vad är det som gör Johnny Bode bra egentligen? En omoralisk och lättsinnig figur, under en period förbunden med minst en av de värsta förbrytarideologierna, och som idag är mest känd för barnsliga sexvisor? Jo, det stämmer. Hans liv är heller ingenting att romantisera, egentligen. Han drabbades tidigt av svek och fortsatte sedan att själv oupphörligt svika familj och vänner. Han utsattes för övergrepp i och med tvångssteriliseringen. Möjligen var han verkligen psykiskt sjuk. Men det är omöjligt att ta del av Bodes livshistoria och undvika att på djupet förundras över den. Den är så fascinerande maximalistisk. Tänk att ett människoliv kan se ut så här! Det är inte så att jag inspireras av Bodes karaktärsdrag eller upptåg - barn, gör inte som Johnny Bode - men själva energin som finns bevarad i historien om honom är svår att inte smittas av. Det finns också uppmuntran att hämta i hans sätt att nästan alltid komma igen, hur djupt han än sjunkit. Upp och hoppa, tycks Bode vilja säga oss. Testa på livet ännu en gång!

Du kanske ligger där på mattan bland dina chipssmulor och din förlorade värdighet. Men du kan resa dig igen. Just detta - kanske ingenting annat - bör du lära av Johnny Bode, mästaren av självförvållade katastrofer. Det finns en andra och en tionde chans för dig också. Lyckan väntar runt hörnet.