64. Roy Andersson

Vad gjorde Roy Andersson mellan 1975 och 2000? Frågan håller en vaken om nätterna. Å ena sidan har vi hans sjuttiotal, med tidernas svenska kärleksfilm En kärlekshistoria och det fascinerande misslyckandet Giliap; å andra sidan hans 2000-tal med den märkvärdiga och nyskapande "trilogi om att vara människa" som inleddes med Sånger från andra våningen. Men däremellan alltså 25 år av ... vad? Man kan tänka sig Roy Andersson på tröskeln till de odödliga filmskaparnas himmel. Alfred Hitchcock, eller vem det nu är som bestämmer där uppe, tittar upp från ansökningspapperna med en sträng min: "Guldlejonet är visserligen imponerande, mycket imponerande ... men jag noterar en ganska ansenlig lucka i CV:t här. Kan min herre vara så vänlig att förklara den?" Roy skruvar besvärat på sig. För visst finns det en förklaring, men det är kanske inte den som vi, eller Alfred Hitchcock för den delen, vill höra.

Roy Andersson ägnade nämligen en stor del av tiden mellan 1975 och 2000 åt att göra reklamfilm. Det är en mycket intressant aspekt av hans filmskapande, närmast unik så vitt jag vet för skapare av så kallad "finkultur", att det i så hög grad utvecklade sin särprägel inom reklambranschen. Det finns emellertid en logik här. För Roy Andersson har bilden alltid, och särskilt i hans senare verk, varit central; och att skapa effektiva och talande bilder är så klart a och o inom reklambranschen. Den som är bekant med Anderssons trilogi om att vara människa, med dess säregna bildspråk, kan redan tidigt känna igen vissa typiska stildrag i hans reklam- och kortfilmer. Ett exempel är Härlig är jorden från 1991, en del av stafettfilmsprojektet 90 minuter 90-tal. Filmen börjar med att en samling nakna människor packas in i en lastbil där de gasas ihjäl. En stor del av bildrutan fylls av betraktande åskådare i kostym. En av dem är en namnlös mäklare i mustasch, som vi under resten av filmen får följa i en serie mardrömslika tablåer. Den stillastående kameran, gråbeigea färgtonen och surrealistiska stämningen känns igen från Roy Anderssons senare långfilmer, men också från reklamfilmer för Lotto och Handelsbanken. Ja, och Posten så klart. För ni minns väl Lasse? Gubben i keps som var ursinnig över omorganisationen av det svenska postsystemet i början av 00-talet, då postkontoren lades ner och ersattes av postombud i form av bensinmackar, tobaksbutiker eller den lokala livsmedelsaffären. I en serie reklamfilmer beställda av det statliga aktiebolaget, kallar Lasse Posten för förrädare och samhällsförstörare. Det kanske inte var bättre förr, men det var i alla fall en riktig post! Den djupa ångest över samhällsförändringarna som framskymtar i Lasses blick, påminner inte så lite om de olyckliga människor som befolkar en film som Du levande. Det är som om Roy Anderssom på något vis vill kommunicera samma budskap och världsbild, oavsett om det gäller en seriös konstfilm eller en reklam för folköl.

Under Roy Anderssons många och långa år i reklambranschen börjar en idé så sakteliga att formas inom honom. En idé om ett visionärt filmprojekt, som inte ska likna någonting annat. Av förklarliga skäl har han, efter över 20 års frånvaro från långfilmen, svårt att få finansiärer och bidragsgivare att öppna plånböckerna för hans vilda idéer. Men med hjälp av reklamfilmspengarna bygger han upp en studio och börjar skapa det som ska bli Sånger från andra våningen på egen hand. År 1997, en bra bit innan filmen är färdigställd, sänds en dokumentär på SVT om inspelningen. I dokumentären märks det tydligt att det här är ett projekt som betyder mycket för Roy Andersson. Den som lägger ner så mycket tid, pengar och resurser på något så märkligt och avvikande, måste ha en stark drivkraft. Han säger: "Hela filmen handlar om upplösningen ... vi är på väg mot en total upplösning ... jag är nästan säker på att om man går för långt i moralupplösningen, kan man inte vända tillbaka, då återstår bara en renande katastrof ... och den känner jag ligger hotande nära." Och i ett annat klipp: "Min starka drivkraft är att ... få ledarskiktet avklädda. Kasta ett ljus på dem som de inte är beredda på." Även om Roy Andersson framstår som en jovialisk Göteborgare, så är det uppenbarligen hat och skräck som drivit honom att påbörja detta enorma projekt.

I dokumentären framgår också i hur hög grad Roy Andersson tänker sina filmer i bilder. I ett omfattande mappsystem förvarar han tidningsurklipp, fotografier och kopior av konstverk; allt inspirationsmaterial till scener i hans film. Hans filmskapande är antitesen till snabba klipp. I sin filmteoretiska text Vår tids rädsla för allvar skriver han att: "Jag kan inte se någon anledning att skildra något i flera bilder, om man kan göra det i en." Följaktligen består också Sånger från andra våningen av enbart 46 klipp,  ett klipp för varje scen. Kameran är utzoomad, tempot långsamt. Vi får tid och möjlighet att ingående studera detaljerna i Roy Anderssons tablåer och göra vår egen tolkning av scenerna. Istället för snabba meningsskapande montage, ger han oss möjligheten att skapa egna inre montage under betraktandet av en och samma bild. Denna berättarteknik har han sedan dess, med benhård konsekvens, fortsatt att använda sig av i uppföljarna Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det finns ingen anledning att tvivla på att hans kommande film Om det oändliga kommer se ut på ungefär samma sätt.

Vilka inre montage som skapas i Roys huvud, där utanför porten till de odödliga filmskaparnas himmel, är oklart. Han har suttit och väntat ett tag nu. Plötsligt öppnas en liten sidodörr och ut kommer Francois Truffaut, Alfred Hitchcock franske springpojke. "Roy!" Roy tittar upp. "Ja?" Truffaut harklar sig och tar på en viktig min innan han säger: "Jo, vi har konfererat lite där inne nu och vi tycker nog att du trots allt har gjort dig förtjänt av att komma in till oss. Konst är ju i slutändan ändå konst, har vi resonerat, även om den tar omvägen via reklamfilmen." Roy Andersson spricker upp i ett stort lättat leende. Truffaut fortsätter: "Vi kommer nu skicka hem en odödlighetsblankett till din folkbokföringsadress. Den kommer finnas att hämta hos närmaste postombud."

65. Karl Gerhard

Är det inte märkligt att någon över huvud taget bryr sig om Karl Gerhard idag? Det finns ju så mycket som talar för att han borde vara irrelevant och bortglömd. Låt mig kort rada upp fyra anledningar till det: 1. Han sysslade med revyer, eller i klartext: underhållning. Det är inte den typen av kulturell aktivitet som brukar kanoniseras och leva kvar i sekler – och jo, i år har det gått precis ett sekel sedan Karl Gerhard satte upp sin första professionella revy. Stagnelius och Atterbom kommer vi ihåg, men vilka stod på bargolven under 1830-talet och drog lustiga visor om samtidens fisförnäma kulturfolk? Ingen minns. 2. Underhållningen Karl Gerhard sysslade med bygger till stor del på humor. Kärlekens plågor är eviga, vilket gör att vi kan njuta av Sapfos tusenåriga gamla dikter lika mycket som av årets romantiska Hollywoodsnyftare. Men humor har ofta ett kort bäst före-datum. I takt med att samhället förändras så framstår inte längre samma saker som kittlande och utmanande, och mycket gammal humor faller platt. 3. Karl Gerhard strösslade sina kupletter med en mängd dagsaktuella ämnen och namn, varav många idag fallit i glömska. Per Albin Hansson och August Strindberg lever ju kvar i vårt kollektiva minne, och en eller annan kanske känner till Fredrik Böök eller Pauline Brunius, men hur många nickar igenkännande när Gustaf Fredriksson och Harry Hjörne kommer på tal? Vilka vet idag att det för knappt hundra år sen fanns en uppmärksammad debatt om Fredrika Bremer-statyn i Humlegården? Än mer komplicerat blir det när man inser att många av referenserna till diverse societetskändisar inte ens är explicita (ett namn kan man i alla fall googla sig till kunskap om) utan bara alluderas till genom mer eller mindre subtila antydningar. 4. Karl Gerhard var en scenartist. Scenkonsten är en flyktig konstart, upplevd av dem som hade lyckan att vara på plats och sedan bara bevarad i minnena på desamma. Det finns en anledning till att den kulturintresserade idag känner till bra många fler film- än teaterregissörer från gamla tider. Filmskaparnas konst finns (ofta) bevarad och arkiverad, möjlig att upptäcka i sin ursprungliga form på ett sätt som av naturliga skäl inte går när det gäller scenframträdanden.

Och ändå, mina damer och herrar, är Karl Gerhard tidernas sextiofemte bästa svensk. Den första och största anledningen till det är i mina ögon glasklar: Karl Gerhard var en briljant författare. Det är väl inte en etikett man vanligtvis förärar kuplettmakare med, men hans litterära elegans, subtila ironi och påhittiga ordekvilibrism förtjänar inget sämre epitet. 

Låt oss börja med litterär elegans. Har ni hört något av Karl Gerhard, har ni antagligen hört "Den ökända hästen från Troja". Redan de första raderna sätter tonen, med historieberättarens förmåga att måla upp ett fängslande inledningsscenario: "Allting går igen ur tidens grums och mögel / dyker upp ett skrämmande fantom". Det skrämmande fantom som dyker upp är det moderna nazi-Tyskland, ytligt förklätt i kupletten som "den ökända hästen från Troja". Med genomgående referenser till grekisk mytologi kritiserar Karl Gerhard sedan Hitler, nazismens medlöpare, och den svenska undfallenheten. Det är litterärt och det är elegant. Här kan vi också ana en anledning till Karl Gerhards fortlevnad i vårt minne. Han tog ställning, han vågade vara offentligt politisk när det inte alls var självklart att vara det, och har i och med det fått nästan lite av en hjälteroll. "Den ökända hästen från Troja" framfördes i revyn Gullregn under krigsåren i början av 40-talet och mötte förutom hyllningar också förbud och kritik. (I publiken till en av föreställningarna satt för övrigt Johnny Bode i sin hakkorsuniform.) Karl Gerhard kanske ville vara politisk för att hans föregångare Ernst Rolf inte var det, på samma sätt som den opolitiske Povel Ramel senare reagerade mot Karl Gerhards samhällskritiska stil. (Hegel kan säkert berätta mer om hur sådant där fungerar.) Men Karl Gerhard var också aktiv under en period i historien som uppmuntrade till att man tog ställning. Han har själv sagt om nazitiden, i tv-programmet Söndagsbilagan: "Det var en tid då det fanns någonting att skriva om, då det fanns något som var värt att gå emot." Karl Gerhard ska emellertid inte missförstås som en bekymmersam politisk aktivist. Mest av allt var han en skojfrisk optimist, men han visste när någonting allvarligt behövde sägas. Författaren Bertil Malmberg har formulerat det bäst: "Jag misstänker att Karl Gerhard aldrig tagit saker på allvar, förutsatt att det inte varit fråga om något allvarligt."

Hans subtila ironi är ett av hans kännemärken. Många har säkert hört den hurtigt medryckande kupletten "Jazzgossen" från 1922. I ett av Kalle Linds avsnitt ur podcasten Snedtänkt ägnar han och Matilda Magnusson lång tid åt att diskutera hur man kan förstå sången idag, och hur den sannolikt uppfattades när det begav sig. Dessa "söta gossar, som har tusch på sina ögonlock" dansar runt i moderna utstyrslar och vickar på stjärten. Samtidens publik kan säkert ha uppfattat det som att Karl Gerhard gör sig lustig över de effeminerade fjollorna, men kanske är det snarare så att han står på jazzgossarnas sida, och driver med gamla tiders mansideal? Lyssna och döm själva. Och de sexuella anspelningarna – för visst finns de där? – gick sannolikt den tidens publik förbi, men uppfattas som ganska uppenbara för många idag. Här har vi alltså ytterligare en förklaring till varför Karl Gerhard och kupletter som "Jazzgossen" har fortsatt liv: Platta texter glöms bort medan ambivalenta och subtila sådana inte upphör att fascinera.

Roligast är kanske ändå hans påhittiga ordekvilibrism. Han bänder på uttalet på ord för att det ska rimma, vilket för lyssnaren innebär roande lustigheter. I "Det jämnar alltid ut sig någonstans" överraskar han oss med att rimma "någonstans" med "konsistens" (tänk snobbigt franskt uttal) och "Anatole France" (tänk taffligt svenskt uttal). Ibland var hans inställning till morfologi rent anarkistisk. I "Axlarna ska slutta" rimmar han "slutta" med "uppercutta" och "departement justutta" och massa andra knasiga konstruktioner. "Amoriska" kan hos Karl Gerhard problemfritt paras med "bedåriska". Dessa ordförvrängningar är så typiska för honom att de ibland kallas för karlgerhardrim. Effekten blir intressant nog inte den av pinsamma nödrim utan istället humoristisk upptäckarglädje bland språkets möjligheter.

Ett klargörande bara: Naturligtvis ska kupletterna lyssnas på i första hand, inte läsas. Då upptäcker man också Karl Gerhards teatrala förmågor. (Fraseringen! Tajmingen!) Det är alltså inte riktigt sant det jag skrev tidigare att Karl Gerhards konst inte finns bevarad. Hans revyframträdanden kan vi, med få undantag, inte längre ta del av, men flera av de bästa sångerna finns bara ett Spotify-knapptryck bort. Karl Gerhard var visserligen inte ett musikgeni, som den något yngre revykungen Ramel, även om han skrev vissa av melodierna själv. Men han är lika underbar att lyssna på. Om Povel Ramel var en musiker som framförde sina fyndiga kupletter, var Karl Gerhard snarare en skådespelare som gjorde detsamma. (Povel Ramels skådespelarkvaliteter var för övrigt ... högst begränsade.)

Någonting om Karl Gerhards roliga elakhet måste också sägas. En favoritanekdot: Ernst Rolf hade just sett franska underhållningsstjärnan Maurice Chevalier uppträda i Stockholm. Begeistrad skickade Rolf ett telegram till stjärnan. "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag för att kalla mig artist." Gerhard fick nys om detta och telegraferade han också: "När jag ser herr Chevalier på scen så skäms jag också för att Ernst Rolf kallar sig artist." Jag vet inte hur just Rolf reagerade på detta, men faktum är att de flesta som utsattes för Gerhards många pikar blev stolta över det. Tänk att få bli dissad av Karl Gerhard! Det innebär ju en sorts förevigande. Kalle Lind berättar att någon uttryckt det på följande vis: "Borgerligheten gick på premiären för att få en blåtira, och gick sedan back stage för att få blåtiran signerad." Inte bara den vanliga borgerligheten förresten. Självaste statsminister Tage Erlander såg det som en ära att förekomma i Karl Gerhards kupletter. "Det är klart man tycker det är roligt att bli utsatt för en av våra främsta samhällskritikers giftpilar. Jag njuter av det.", sa han i tidigare nämnda avsnitt av Söndagsbilagan. 

Karl Gerhard var inte elakt elak. Han hade glimten i ögat. Glimten är ofta ironisk, det är sant, men aldrig utan hjärtlighet. Det är i slutänden glädjen som Karl Gerhard skänker oss som gör honom värd att återupptäcka. Det är helt enkelt kul att lyssna till hans sprittande formuleringskonst och underfundigt bitska drifter med det ena och andra. Karl Gerhard får mig att uppskatta livet lite, lite mer. Det finns alltid ett sätt att se livet från den ljusa sidan (ljuset från den livliga sidan råkade jag först skriva; det hade varit typiskt karlgerhardskt.) Eller för att avsluta med mästarens egna ord: "Klaga ej över att rosorna har taggar. Var istället glad att taggarna har rosor." 

66. Jens Lekman

Finspång den tredje februari 2007. Ni skulle ha varit där! Eller nä förresten, det fanns säkert tusen andra ställen som var viktigare, intressantare eller roligare att vara på den kvällen. Men jag var där i alla fall och fick ett minne för livet som jag aldrig kommer glömma. Eller aldrig och aldrig förresten, förr eller senare så glömmer man väl nästan allt. Men jag kommer ihåg det nu i alla fall och det måste ju betyda någonting.

Jens Lekman hade konsert på Folkets hus. Han hade fått ett mejl från gymnasieeleverna Ida och Emilia som ville anordna en musikfestival i den lilla bruksorten. Jens, som mindes sina barndomssomrar hos morfar som bodde i trakten, blev nostalgisk och ställde upp gratis. Jag och två vänner studerade i Linköping vid den här tiden. Vi ringde Ida och fixade biljetter (det var så man skulle göra) och så åkte vi dit. Vi var väl kanske drygt 100 personer som var där. Efter ett par harmlösa förband kliver Jens upp. Han säger: "Ni får gärna prata med varandra. Jag spenderade en stor del av mitt liv utan att prata mycket alls och det ledde mig ingen vart." Publikens hjärtan smälter. Han framför en cover på Paul Simons "You can call me Al" och vi bjuds på en försmak från det kommande albumet Night Falls Over Kortedala ("A Postcard to Nina" var det, närmare bestämt). Prick klockan ett kliver en "Kling och Klang"-ordningsvakt med mustasch upp på scenen och meddelar att nu är tiden ute och vi får lov att gå hem. Då tar Jens med sig gitarren, sätter sig på ett staket utanför Folkets hus i Finspång och spelar "Tram # 7 To Heaven" för vinternatten. Där och då blev det väl egentligen klart att om jag någon gång, sisådär 12 år senare, skulle göra en lista över världshistoriens bästa svenskar, så skulle Jens Lekman placera sig någonstans på topp 70. Minst.

Åren går.

Man flyttar några gånger. Åker till Australien och kommer hem igen. Tar examen. Tar examen igen. Får ett jobb. Blir gråhårig. Gifter sig och skaffar barn. Och så en dag blir det dags att skriva det där inlägget som på ett vis påbörjades redan den där vinternatten i Finspång tredje februari 2007. Det är svårt, för hur jäkla bra Jens Lekman än är, så måste denna text ofrånkomligen handla om nostalgi. Men det finns ännu ingen riktigt etablerad form för att göra nostalgi av 00-talet. Det måste gå några år till. Vi som var unga då måste ta oss igenom småbarnsåldern och börja tjäna bättre pengar. Vi måste etablera oss i samhället och hamna "mitt i livet" som man säger. Och när vi väl står där, till mitten hunna på vår levnads vandring, så kommer vi få en närmast outhärdligt stark lust efter att återuppleva vår ungdom. Vi kommer vara beredda att återigen springa på konserter med våra ungdomshjältar (barnen kommer vara så pass stora att de kan vara hemma själva). Biljetterna kommer vara dyrare den här gången. Skivbolagen kommer gnugga händerna över den nya marknaden. Håkan Hellström kommer sluta att släppa nya skivor och istället framföra Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet på Ullevi. Det kommer anordnas "Best of the 00's"-festivaler. Det kommer göras nya filmer om 9/11 och finanskrisen, och vi kommer alla förtjusas över de tidsenliga kostymerna. Och kanske kommer våra barn se ett visst exotiskt skimmer över decenniet och med en ironisk blinkning dra fram våra gamla hipsterattiraljer ur garderoben.

Men vi är inte där än. Än så länge är Jens Lekman bara en mer eller mindre otidsenlig artist, som det dock finns så många anledningar att älska. I hans texter förenas storslagen och blåögd romantik med ironisk fyndighet; stora känslor med vardagsbetraktelser. Vad som verkar vara en smäktande kärlekssång, kan i själva verket handla om den lokala svartfrisören: "When Shirin cuts my hair it's like a love affair, let those locks fall to the ground or let them stay there. I show her my passport, what I looked like, but she just smiles and lets me know it's gonna be all right ..." ("Shirin"). I "Kanske är jag kär i dig" inleder Jens med en historia om en gris, men sången går strax över till svårigheten att föra en konversation med någon man är kär i:

I saw on TV about this little kid
Who had a pig for a pet
His mom had once been attacked by a dog
So a pig was the closest thing he could get

This has of course nothing to do with anything
I just get so nervous when I'm talking to you ...

Precis som all bra indiepop handlar Jens Lekmans musik om att göra något mycket storslaget av vardagens små misslyckanden. Patetisk kanske, men om ens tillvaro till större delen består av just sådana små misslyckanden, så är det ju själva ens liv i uppförstorad form som spelas upp när man lyssnar på Jens. Musiken blir en sådan där kompis som verkligen förstår en och därför känns helt naturlig och avslappnad att umgås med. Det handlar sannerligen inte om att bli utmanad intellektuellt; det handlar om att hitta vänskap, kärlek och förståelse i popmusiken.

Samtidigt, till skillnad från ens riktiga vänner, så kan Jens också bli en hjälte, någon att se upp till och idolisera. Att musiken lyfter från vardag till pophimmel, har till stor del att göra med hans starka känsla för vackra melodier och samplingar. Den här bloggen heter ju "Världshistoriens 101 bästa svenskar" och om nu Jens Lekman även har någon historisk betydelse, och inte bara är tidlöst bra (vilket hade räckt alldeles utmärkt för mig), så ligger den kanske i hans användande av samplingar för att skapa storslagen popmusik. I detta avseende var Jens Lekman, när han slog igenom, ett slags flaggskepp för den fantastiska kreativitet som 00-talets genomslag för internetkulturen innebar. Jens brydde sig inte om att cleara alla samplingar, det hade kostat skjortan; han körde på ändå och hoppades att det skulle hålla. Det framstod inte som någonting särskilt konstigt i en tid då den enorma explosionen av tillgång till musik som Internet och möjligheten till nedladdning medförde, också förde med sig en känsla av att allt var ok att sno, att allt var tillåtet att lyssna på och ingenting förbjudet att inspireras av. Musikvärlden, både de som lyssnade och de som skapade, präglades av en obetvinglig glupskhet efter nya, vackra ljud, oavsett vilken genre de råkade komma ifrån. Inom indiepopen innebar det att 90-talets rättrogenhet spolades bort och att indiekidsen lämnade de skramliga gitarrerna och började dansa extatiskt till syntslingor och hiphopsamplingar. I denna utveckling intog Sverige en framstående position. Jens Lekman och hans gelikar på västkusten var lika älskade hos amerikaner och australiensare som hos sina landsmän. Sverige var (och är kanske fortfarande) den globala medelklassens Utopia; sprudlande, bitterljuv popmusik var drömrikets soundtrack.

Så vi ses väl på den där nostalgikonserten om några år. Jens kommer vara där. Jag kommer vara där. Martin och Johannes också. Jag vet inte vilka Ida och Emilia är idag, men jag litar på att de också kommer vara där. Ordningsvakten från Finspång kommer inte att vara där, han kommer sitta på ett ålderdomshem någonstans. (Men det är lugnt, vi kommer ändå gå hem klockan ett.) Alla kommer vara vänner och allt kommer bli bra igen. Precis som det var 2007.

67. Jöns Jacob Berzelius

Föreställ dig att du öppnar dörren till en mörk källare. Du ser provrör med bubblande vätskor, skålar, degeltänger, smältskopor och tjocka uppslagna böcker med ekvationer och understrukna ord. En man i en lång rock står med handen om ett provrör, i vilket en kemisk reaktion av något slag äger rum. BANG! En hög smäll. Rummet fylls sakta av en tjock rök, en frätande lukt irriterar näsan och halsens slemhinnor. Det tar ett tag innan du inser att det inte är Walter White du har framför dig. Nej, året är 1817 och du har gått rakt in i ett kemiskt experiment. En röst ur dunklet ropar triumferande: Jöns Jacob du har gjort det igen!

Jag har aldrig riktigt trott på bilden av den kyliga, objektiva vetenskapsmannen, som kallt och rationellt registrerar hur verkligheten är beskaffad. När man läser om vetenskapliga upptäckter är det dock lätt att få det intrycket. De vetenskapliga resultaten presenteras utan omsvep, men allt slit och alla tårar och all glädje talas det mindre om. I själva verket finns det ingen vetenskap utan känslor. I sin bok Origen y epílogo de la filosofía (1960) skriver den spanska filosofen José Ortega y Gasset att även om en vetenskaplig upptäckt framstår som kall och objektiv, så innebär inte det att upptäckten inte gjordes i heta, passionerade känslosvall. Det vore naivt att tro någonting annat. Redan den gamle greken Parmenides påtalade upptäcktens transcendentala karaktär. Det vill säga, upptäckten presenterar oss med en vision av världen, och tar oss från ett tillstånd till ett annat. Den gör oss till seende. Den tar oss till ett tillstånd av hängiven extas. Parmenides kunde inte beskriva tillståndet utan att ta till religiösa metaforer. Så kraftfull kändes upptäckten. Samtida vetenskapsmän har vittnat om samma rena känsla. 

Var det så för Jöns Jacob Berzelius, när han upptäckte grundämnet selen 1817? Det är inte omöjligt. Berzelius var visserligen känd för sina exakta experiment och beräkningar, men det finns ingen motsättning mellan noggrannhet och passionerade känslosvall. Min skildring av upptäckten är dock en fantasiprodukt, född av en vilja att tro att kemiupptäckter förr i tiden ägde rum i rökiga källarrum, gärna i samband med en liten smäll eller explosion. Det ska bubbla, fräta och pysa.

Hur upptäckten än gick till måste Berzelius ha känt att den var på tiden. Berzelius var vid tillfället redan internationellt ryktbar och på god väg att bli Sveriges mest betydande vetenskapsman sedan Carl von Linné. Han hade redan upptäckt ett grundämne, cerium 1803, och skulle komma att upptäcka ytterligare två innan han för sista gången placerade provrören i provrörsstället. Men nu hade det gått fjorton år sedan sist. Det är klart att han måste ha känt frustration över alla misslyckade försök och omvärldens tilltagande förväntningar. Historien vittnar om att det är svårt att följa upp en succé. Berzelius kämpade med den svåra andra grundämneupptäckten. Men efter mycket hårt jobb och otaliga experiment och beräkningar kunde han äntligen presentera selen för omvärlden 1817. Och sedan rann det på. Efter upptäckten av selen följde upptäckten av kisel 1824 och torium 1829. Upptäckten av fyra grundämnen är förvisso bara en liten del av Berzelius insats för kemin. Han var tidig med att lansera atomteorin (även om han var tveksam till atomens existens), införde de nuvarande bokstavsbeteckningarna för olika ämnen, och påverkade andra svenska kemister till den grad att han brukar kallas den svenska kemins fader.

Vad kul för Berzelius. Men varför ska man bry sig?

Det finns inget givet svar på den frågan. Hur konstigt det än låter så är det inte alldeles självklart att bry sig om en svensk naturvetenskapsman från 1800-talet. Berzelius ställde hela sitt yrkesliv i kemins tjänst och älskade förmodligen sitt jobb. Och Sverige gynnades av hans tjänster. Redan tidigt insåg man kemins betydelse eller nytta för landets ekonomi. Men vad har upptäckten av cerium, selen, kisel och torium gjort för oss – och för dig? Vad är det som är så magnifikt med Berzelius gärning? Varför ska man bry sig?

Det har med de bubblande vätskorna att göra.

I min påhittade skildring av Berzelius upptäckt syns kemins lockelse och tjusning. Det är förmodligen överdrifter, men vi måste prata om den tjocka röken, den mystiska stämningen, och framförallt måste vi prata om vad som händer i provröret, den kemiska reaktionen som uppenbarar verklighetens sammansättning och egenskaper. Vi måste faktiskt prata om vad kemi är för någonting. Och varifrån den kommer.

Vetenskapshistoriker har haft mycket att säga om vetenskaper som fysik och biologi, men de har inte haft lika mycket att säga om kemins uppkomst. Det har åtminstone två orsaker. För det första har många kemiska praktiker och upptäckter gjorts i andra sammanhang än strikt vetenskapliga. Såväl alkemister, apotekare, färgare som metallurger har bidragit med mycket. För det andra har kemi ofta betraktats som en praktisk, inte en teoretisk, vetenskap. Och eftersom huvudets kunskap har prioriterats framför handens så har kemi kommit att värderas aningen lägre. Både fysik och biologi har kopplats till stora filosofiska idéer – men det finns få filosofiska idéer kopplade till kemi. Fysiken har tidsresor och parallella universum, biologin har drömmen om en perfekt klassifikation, genmodifiering och socialdarwinism. 

Kemin har drömmen om att göra guld. 

Vänta, det är inte så tokigt som det låter. Numera behandlas alkemin som den förvirrade kusinen från landet, men faktum är att kemin som modern vetenskap uppstod ur alkemin och att det länge över huvud taget var helt meningslöst att prata om en uppdelning mellan alkemi och vetenskap. Isaac Newton är kanske den mest kända alkemisten, men han var långt ifrån den ende som drömde om att göra guld. Alkemisterna höll sina upptäckter hemliga, de jobbade med bubblande vätskor, och de experimenterade ständigt med olika ämnen för att hitta fram till de vises sten, det mirakulösa ämne som hade så fantastiska egenskaper som att förvandla oädla metaller till ädla, bota sjukdomar och förlänga livet. Jag vill påstå att jakten på de vises sten beskriver kemins urscen. Det är få som längre tror på ett sådant ämne. Alkemistens dröm var just det, en dröm. Men hans dröm ligger till grund för kemins tro på att man genom att blanda olika ämnen i en kemisk reaktion kan komma verkligheten nära. 

Du är tillbaka i källaren. Jöns Jacob Berzelius står med provröret i handen, fortfarande omtöcknad av smällen. En av hans lärjungar står uppspelt framför honom och ser det som bara efter några sekunder blir synligt även för Berzelius själv. Röken skingras och framför honom, i den lilla glasbehållaren, glimmande som guld men i själva verket något minst lika underbart och fantasieggande, ser Berzelius vad som hans livslånga erfarenhet säger honom är ett nytt, hittills oupptäckt grundämne. Hans ansiktsuttryck spricker ut i ren glädje och exaltation, som strax övergår till lättnad. 

Varför man ska bry sig? Jag har inte kunskap nog för att avgöra vad Berzelius upptäckter har lett eller bidragit till. Det är möjligt att hans insats inte ens är till det goda. Allting som bidrar till det vetenskapliga framåtskridandet är trots allt inte positivt i det stora hela. Jag bryr mig ändå om Berzelius och hans vetenskapliga gärning. Det är inte för vad de har lett till, utan för drömmen som ligger bakom varje vetenskaplig insats, oavsett om det handlar om fysik eller biologi, kemi eller alkemi. Det är drömmen om att röken ska skingras och att den gyllene sanningen ska framträda. Det är drömmen om att få uppleva upptäcktens rena glädje.

68. Axel Oxenstierna

Jag är arkivarie. Arkivet är som alla vet skillnaden mellan barbari och civilisation. I ett barbariskt samhälle bara gör man; i ett civiliserat samhälle skriver man ner vad man gör och sparar det någonstans. En förutsättning för ett fungerande arkiv är dock att det finns något slags ordning i görandet. Det måste finnas former för det man gör, personer som kontrollerar att dessa former efterlevs, personer som utarbetar  rutiner för att formerna efterlevs, personer som kontrollerar att utarbetandet av rutinerna för efterlevandet av formerna sker enligt ordnade former, personer som dokumenterar, standardiserar, reglerar och, naturligtvis, personer som bestämmer över de andra. Det måste kort sagt finnas en byråkrati. De flesta av oss arkivarier sysslar på ett eller annat sätt med byråkratins efterlämningar.

Som arkivarie måste jag därför hysa en viss respekt för en man som kallats för "den svenska byråkratins fader". Den statsapparat som Axel Oxenstierna skapade och organiserade var inte bara en förutsättning för Sveriges stormaktstid, utan kanske också det bästa vi tog med oss därifrån efter att krigarkungarna lämnat scenen och de kontinentala besittningarna gått förlorade. (Bli inte ledsna nu Skåne och Jämtland, jag gillar er också!) Sverige är fortfarande ett av världens mest välordnade land. Regeringskaoset hade kunnat fortsätta ett halvår till. Statsapparaten hade rullat på ändå. Visst finns det något skrämmande i detta. Det går liksom inte riktigt att identifiera vem som styr skeppet. I en diktatur kan folket, när det blir tillräckligt uppretat, gadda ihop sig, ta fram högafflarna, peka ut vägen till diktatorns palats och sedan störta honom. Den som med samma glöd sätter sig upp mot byråkratin villar ofrånkomligen in sig i den rena rättshaverismens irrgångar, för att så småningom förloras helt bland alla anmälningar, överklaganden, beslut och protokoll. Byråkratin tuffar tryggt vidare som om ingenting hade hänt. Samtidigt tycks nästan alla av oss, även om vi inte alltid erkänner det, föredra det byråkratiska samhället framför de kända alternativen. Det är tryggt, ordnat och bekvämt. Saker fungerar. Och här i Sverige åtminstone har också byråkratin, trots sin formella stelhet och kalla regelefterlevande, ett ganska mänskligt anlete. Vi känner att den innerst inne är snäll och vill oss väl.

Vad var det han gjorde då, Axel Oxenstierna? Tja, till exempel var det han som delade in landet i de län, som på det stora hela fortfarande finns kvar idag med ungefär samma gränser. Ska man styra ett land på ett effektivt sätt, så duger det inte att skicka ut fogdar och knektar hipp som happ för att uträtta maktens ärenden. På så sätt får man sällan något vettigt gjort och får man det så blir det knappast bestående. Nej, makten måste utövas under ordnade former och lika överallt; och det kräver att landet delas upp i lagoma stora munsbitar för byråkratin att administrera. Det var också på Axel Oxenstiernas initiativ som det svenska Postverket, denna vitala nerv i samhällskroppen, inrättades år 1636. Kungar och myndigheter må ge hur stränga eller kloka order som helst – kommer de inte fram med posten är det inte mycket bevänt med dem.

Själva den statliga myndighetens idé kan sägas ha formulerats och formaliserats under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Visst fanns det kollegier och sekreterare även under Gustav Vasa och hans söner, men det var under Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna som deras verksamhet organiserades, arbetsområden fördelades och uppgifter reglerades. Mellan envåldshärskare och folk skapades ett hierarkiskt nät av ämbetsmän, sekreterare och undersekreterare; var och en med sin särskilda plats och uppgift i maskineriet. Kanske kände den upphöjde och av Gud utvalde Konungen stundtals ett visst främlingskap inför det komplexa urverk av befogenheter och delegationsordningar, som hans vilja behövde färdas igenom innan den blev verklighet; och kanske kan vi, det vill säga "folket", känna något liknande i dagens samhälle där all makt ju ska utgå ifrån oss. Men urverket fungerar och ger resultat, och det är i slutändan huvudsaken.

Axel Oxenstierna må ha varit den svenska byråkratins fader, men han var knappast i första hand någon byråkrat själv. Han var en maktmänniska och ledare, i praktiken landets regent under den tid efter Gustav II Adolfs död, då drottning Kristina fortfarande var omyndig. Han var inte som kung Gustav Adolf en man som gav sig ut på slagfältet under trettioåriga kriget, men som strateg styrde han krigsförloppet med järnhand. Sveriges stora landvinningar efter freden i Brömsebro 1645 och westfaliska freden 1648, bär i hög grad Axel Oxenstiernas fingeravtryck. Och det är kanske främst i det ljuset vi ska se även hans byråkratiska landvinningar. Allt handlade i slutändan om att smörja den svenska krigsmaskinen. Den kanonmat Sverige hade att erbjuda vägde som stycke kött betraktat inte särskilt mycket i jämförelse med det stormakterna på kontinenten kunde ställa upp med. Det lilla vi hade ute i torp och bondgårdar fick vi istället se till att utnyttja så effektivt som möjligt. Detta krävde inte bara en god organisering av själva armén, utan även av hela samhället runt omkring. Axel Oxenstierna såg detta faktum klarare än någon annan och handlade därefter.

Vi kan alltså konstatera att byråkratin är en pålitlig bundsförvant, oavsett om målet är att slå ihjäl tyska katoliker eller att bygga välfärdssamhället. Pålitlig, men blind. Ty i byråkratin ser varje kugge i regel bara sitt eget lilla delmål. De mest fruktansvärda illdåd kan begås, medan byråkraten tycker sig fylla i samma blankett som alltid. Men här har faktiskt vi arkivarier ett litet moraliskt försprång. För även om statsapparaten så administrerar sig ända fram till helvetets portar, så kan vi alltid i efterhand säga att vi bara var där för att dokumentera eländet.

69. Tomas Tranströmer

Be någon skriva en dikt och du kommer få en samling liknelser och metaforer. Vi mer upplysta vet ju att poesi kan se ut i stort sett hur som helst så länge radbrytningen är tillräckligt konstig, men för gemene man tror jag att poesin framför allt är liknelsernas och metaforernas konst. Släng in en liknelse i en roman, vetenskaplig artikel eller statlig utredning. Även om det inte är poesi det rör sig om, så blir intrycket genast mer poetiskt. Jag skulle till exempel i den här texten kunna skriva: "Tomas Tranströmers poesi är som en frisk vårvind, en solstråle genom fönstret, det första djupa andetaget en iskall vintermorgon. Att läsa hans dikter är att glänta på dörren till nya, inre rum. I hans pianofingrar blir verkligheten en diamant med oändligt många fasetter. Likt helgonfigurer är de sköna att betrakta, men har sitt yttersta rättfärdigande i att de pekar bortom sig själva. Mångskiftande likt skogens vajande träd, föränderliga likt havets vågor – den som doppar huvudet i Tranströmers skogstjärn, kommer upp ur vattnet med nya ögon. Livet är en tågresa mot okänt mål, en irrvandring genom tajgan, ett handlöst fall i ett hisschakt; Tranströmers poesi får oss att upptäcka fönstret i kupén, se skogsstjärnan mellan tallarnas rötter, att för ett kort ögonblick bli osäker på om du faller eller flyger ... "

Och intrycket skulle genast bli mer poetiskt.

Frestelsen att skriva liknelser och metaforer skapar naturligtvis klichéer. Samma (eller liknande) uttjatade och utnötta fraser dyker upp gång på gång i otaliga poetaspiranters valhänta skaldeförsök. Ett billigt sätt för "svårare" poeter att undvika dessa fallgropar, blir att istället göra liknelserna och metaforerna alltmer orimliga och ologiska. Allt detta har bidragit till att ge ett visst dåligt rykte till den poetiska liknelsen. Är det i själva verket inte bara en sysselsättning för lata dilettanter som vill bli litterära namn, men inte pallar med att skriva en riktig bok? Att det blivit så är dock synd och skam. Anledningen till att människor en gång i tidernas begynnelse satte sig ner kring lägerelden och började likna det ena vid det andra, är ju att det på det hela taget kan vara en riktigt givande verksamhet, upphov till mycken mänsklig fröjd och insikt. Livet går så klart vidare även utan ögonöppnande liknelser och halsbrytande metaforer, men onekligen blir det lite gråare, tråkigare och dummare. Så vad göra åt detta beklagliga tillstånd? Tja, det är väl som det alltid har varit när det gäller att skapa god konst. Vi måste helt enkelt snickra ihop liknelser och metaforer som både är bra och nya. Inte förlita oss på samma gamla beprövade knep som tröskats oändligt många gånger, men inte heller skapa nytt bara för nyhetens skull. Poeterna måste vräka klyschorna överbord, men samtidigt se till att "sätta metaforerna" (som vi skulle ha sagt i idrottssammanhang).

En man, sedermera Nobelpristagare, som verkligen skruvade in sina liknelser i krysset, var Tomas Tranströmer. Så vitt jag kan se beror så gott som hela hans storhet som poet på att han förmådde träffa rätt med sina poetiska liknelser och det på ett sätt som nästan varje gång upplevs som både självklart och helt nytt. Att läsa en dikt av Tranströmer är som att lära sig ett häpnadsväckande fakta man inte haft en aning om tidigare eller som att upptäcka en ny gata i hemstaden som på något vis undgått ens uppmärksamhet under alla år. Jag ska ge några smakprov. Inledningen på dikten "Preludium" till exempel: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. / Fri från den kvävande virveln sjunker / resenären mot morgonens gröna zon / Tingen flammar upp. /.../". Här ger Tranströmer genom ett överraskande bildspråk en helt ny infallsvinkel på något så vardagligt som att vakna. Nästan alla dagar i ditt liv har du vaknat, men kanske har du aldrig tidigare tänkt på hur nattduksbordet, täcket och klädbyrån flammar upp i samma stund som ögonlocken öppnas och medvetandet återvänder från sömnen. Tranströmers poetiska gärning kan kanske överlag sägas ta avstamp i just detta mellantillstånd som ibland uppstår när man vaknar, där tingen framträder för medvetandet utan att begreppen om dem riktigt hunnit fästa sig ännu. Det kan vara ångestladdat som i dikten "Namnet" där diktjaget slumrar till i baksätet på en bil och vid uppvaknandet upplever några skräckfyllda sekunder då han inte kommer ihåg vem han är. Men i detta mellantillstånd finns också utrymmet för att skapa nya sätt att betrakta tingen; att fästa andra begrepp än de vanliga vid dem. Himlen kan bli något som ställer sig "på lut mot väggen" (dikten "Vermeer"), solen kan "andas på oss med sin röda blåst" ("Landskap med solar"), Sverige kan vara "ett uppdraget, avtacklat skepp" ("Epilog") och vårt kustland ligga som "en stupad drake i något kärr bland dis och dunster" ("Elegi").

En illustration av hur Tomas Tranströmers poesi kan berika våra upplevelser är historien om hur jag successivt fördjupade min kärlek till Frans Liszts pianostycke "La lugubre gondola". Redan under den första skälvande lyssningsminuten, när jag inte visste något annat om musiken än att den var komponerad av Liszt, så måste den med sin allvarliga skönhet ha framstått som fantastisk och djupt berörande. Än bättre blev stycket när jag slängde ett öga på titeln – "La lugubre gondola" ("sorgegondolen" på svenska). En ensam, dyster gondol guppande på mörka vatten ... en suggestiv bild i sig, men också en anslående metafor för livets resa mot okänt mål. När jag sedan läste på om verkets tillkomst visste min förtjusning nästan inga gränser. I början av 1880-talet, då Liszt hunnit bli en gammal man, umgås han med Richard Wagner i Venedig. Bara några månader efter ankomsten till staden avlider emellertid Wagner och Liszt bevittnar hur hans kropp bärs av en gondol i begravningsprocession genom Grand Canal. Det är detta som inspirerar till pianostycket. Den åldrade Liszt som betraktar den döde Wagner i en venetiansk gondol på väg mot dödsriket .... nej, nu kunde det inte bli bättre. Trodde jag. En dag några månader senare satt jag och bläddrade i en bok med Tomas Tranströmers samlade verk. Jag stötte på dikten "Sorgegondol nr 2":

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
   borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom
   framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

Och Tranströmer hade rätt. Precis så lät det! (Lyssna själva om ni inte tror mig.) Jag trodde att mitt poetiska intryck av "La lugubre gondola" var klart efter att titel och tillkomsthistoria gjort sitt, men Tranströmer bevisade att det fanns ytterligare en dimension att veckla ut; att upplevelsen kunde berikas än mer med några väl valda metaforer.

Tomas Tranströmers poesi gör alltså den mänskliga erfarenheten större. Ta mängden papper som går åt till att trycka Tranströmers samlade verk och sätt den i relation till hur mycket varje diktsamling utvidgar läsarens värld ... nej, jag vet att man inte ska bedöma poesi i termer av nytta, men jag kan ändå inte låta bli att frestas av räkneövningen. Det Tranströmer gjorde var magiskt och effektivt. Sen kan man välja att kalla det för att "glänta på dörren till nya rum", "upptäcka nya fasetter på verklighetens diamant" eller "skruva in liknelser i krysset". Tycker ni inte dessa metaforer träffar rätt, så ring gärna någon av Sveriges poeter och beställ bättre. De brukar behöva pengarna.

70. Robyn

"Are you Robyn? The real Robyn?" undrade en exalterad Britney Spears första gången hon fick prata i telefon med det svenska stjärnskottet. Det är en fascinerande historia: Sextonåriga Robin Carlsson får 1995 ett stort genombrott i Sverige med debutalbumet Robyn is here, och särskilt med singlarna "Do You Know (What It Takes)" och "Do You Really Want Me (Show Respect)". Ett par amerikanska skivbolag vill ge ut hennes album i USA, och när det sker två år senare har en medioker och såsig ballad ersatts av hitlåten "Show Me Love". Robyn gör succé. Jive, det skivbolag som förlorade dragkampen om hennes signatur, beslutar hämndlystet att hitta sin egen amerikanska version av Robyn och göra henne till stjärna. En sjungande barnskådis som varit med i Disneyprogrammet The Mickey Mouse Club väljs ut för syftet. För att inte misslyckas använder de samma studio som Robyns musik spelats in i. De väljer också – vilket är avgörande – att använda samma låtskrivare. Max Martin och Denniz Pop hade legat bakom ett par av Robyns största framgångar och naturligtvis måste den amerikanska kopian arbeta med samma popgenier. Martin (Denniz Pop avled tragiskt redan 1998) skrev Britney Spears debutsingel "...Baby One More Time" och det var starten på en av de mest framgångsrika karriärerna i pophistorien, åtminstone i säljsiffror och kändisskap räknat. Så ja, inflytande på popvärlden fick hon redan tidigt, tonårstjejen från Södermalm.

Men det blev också tidigt tydligt att Robyn inte var typen som villigt tänkte låta sig stöpas i precis den form som skivbolagschefer, PR-konsulter och låtskrivare hade planerat för henne. Redan när hon slog igenom så berättade hon för tidningar att hon inte ämnade bli en simpel produkt. Och visst, det är lätt att säga, men Robyn skulle snart visa att det låg sanning och handlingskraft bakom orden. Hennes självständighet visade sig bland annat i att Max Martin såg fram emot att arbeta med Spears eftersom det var en flicka han hoppades inte skulle lägga sig i så mycket, i kontrast till svenskan. Robyn fortsatte ändå att under några år ge ut kommersiellt anpassad popmusik, till stor del styrd av skivbolaget. Karriären rullade på. Det hade varit så enkelt att låta det fortgå på det viset. Visserligen avtog populariteten i USA, som inte gav ut hennes följande skivor (bland annat på grund av låtar som handlade om abort, och som Robyn vägrade att utelämna), men hon hade blivit miljonär genom sina framgångar och fick jobba med musik-Sveriges främsta namn. Flera av låtarna är också verkligt fina popkarameller, som exempelvis "Play" och "Keep This Fire Burning". Vid sidan av musiken arbetade hon med ett meningsfullt uppdrag som Unicef-ambassadör. Vad kunde fattas henne?

Självständigt inflytande över sitt artisteri och konstnärskap, skulle det visa sig. I ett försök att förbättra sin situation bytte hon skivbolag (från BMG till just Jive), men ironiskt nog blev nya bolaget snart uppköpta av BMG, så någon verklig förbättring kom inte till stånd. När skivbolagsbossarna inte var nöjda med den nya electropopdoftande "Who's That Girl?" fick Robyn nog. Hon beslutade att lämna Jive och startade 2004 eget skivbolag. Kanske var det först nu som, för att låna Spears ord, "The real Robyn" trädde fram.

Redan första singeln, "Be Mine!", fångar mycket av det som präglat Robyns musik sedan dess. Inte minst handlar det om hennes förmåga att verka sårbar och rakryggad på samma gång. Uttrycket är naket och självutlämnande, texten ledsam. Men man får samtidigt känslan av att hon inte viker med blicken, att hon fortsätter gå framåt oavsett hur smärtsamt det är. Det finns något märkligt triumferande i musiken när hon sjunger "You never were, and you never will be mine." Det är som att hon vägrar att förneka den bistra sanningen, men lika mycket vägrar att krossas av den. Succésinglar som "With Every Heartbeat" och "Dancing On My Own" har samma kvaliteter. Knepet med att trycka in melankoliskt gråta-i-kudden-stoff i storslagen danspopförpackning har tidigare använts effektfullt av legendariska grupper som Pet Shop Boys och New Order. De senaste femton åren är det svenska Robyn som lyckats med det bäst av alla.

Det finns många intressanta dubbelheter med Robyns musik. Den lyckas vara både intim och extrovert, ensamt bitterljuv och jublande extatisk – på samma gång. Den känslomässiga direktheten andas indie, men hennes popstjärnestatus och de välproducerade låtarna passar inte riktigt in i den mallen. När musikjournalister försöker peka på Robyns betydelse så är det ofta just att hon lyckas förena kommersiellt gångbar topplistepop med något som många anser vara mer autentiskt och innerligt. Det är ingen slump att Robyn var en av de första renodlade popartisterna som inflytelserika indierock-magasinet Pitchfork på allvar intresserade sig för.

Men hon har andra sidor också. Jag minns att jag drabbades av hur cool "Konichiwa Bitches" kändes när den kom. Här var en gammal Mix Megapol-artist som plötsligt framförde något helt eget: en absurd, komisk, fräck och eklektisk låt (och video!). Visst, den är kanske egentligen mest en fnissig bagatell. En kul lek med stilar. Men en sak framstod fullständigt glasklart: Robyn gjorde numera vad helst hon hade lust med och hon gjorde det med en självklarhet som var förförisk. Jag minns att jag en natt drömde att jag var djupt förälskad i henne, och förblev lycklig i detta tillstånd ända fram tills jag upptäckte att en kompis var lika förtjust i henne som jag, och beklagligt nog tycktes ha större framgång. Att det var en dröm spelade ingen roll: jag var arg på honom i flera dagar efteråt. (Det är lugnt Filip – allt är förlåtet.)

Om någon hade förstått hur jag kände under de där dagarna så var det nog Robyn själv. Hon är en mästare på att förmedla romantisk längtan och alla dess trassliga sidospår. I "Indestructible" erkänner hon sina misstag: "I never was smart with love / I let the bad ones in and the good ones go", men bestämmer sig för att ändå älska som om hon aldrig blivit sårad förut, som om hon vore oförstörbar. Så här på papperet ser det ut som klichéer, men det låter inte som klichéer. När hon på senaste albumet Honeys avslutningsspår sjunger "I'm never gonna be broken hearted, ever again [...] never gonna let it happen" så kan det förefalla som att hon har tänkt om. Men det låter inte som att hon tar det hon sjunger på allvar riktigt. Rösten är ovanligt lättsam och finurlig, som om det bara är en liten dagdröm hon ägnar sig åt. Hon vet säkert att det inte är sant, att hon sannolikt kommer att åka på nya besvikelser längs livets snåriga stig. Men – och jag tycker det är så himla fint – hon verkar faktiskt alldeles okej med det.