26. Alfred Nobel

Vid vilken tidpunkt kan vi göra det slutgiltiga bokslutet över en människas liv? Strax efter dödsögonblicket? Ja, så är det nog för de flesta av oss. När vi dör har vi inte längre något att säga till om och de efterlevande skapar snabbt en etablerad bild av vilka vi var. Den bilden lever sedan kvar i allt mer urvattnat skick fram till den tidpunkt (närmare än vi kanske tror) då vi är totalt bortglömda. I sällsynta fall kan dock en människa få ett helt nytt "liv" efter sin död. De första man kommer att tänka på är kanske de konstnärer och poeter som förblir ouppmärksammade under sin levnad, för att först efter döden få sitt stora erkännande. Men den man som är ämnet för dagens text lyckades med något liknande på ett helt annat sätt. Vill man vara krass kan man säga att han köpte sig till ett nytt liv efter döden. Och det vore kanske inte helt falskt, men det vore å andra sidan inte heller hela sanningen. Varenda rik knös som någon gång har levt och dött har någonting uppkallat efter sig – ett hus, en stiftelse, en gata eller en föreläsningssal. Men det är bara Alfred Nobel som har Nobelpriset.

Vi börjar från början. Vid nio års ålder flyttade Alfred till Sankt Petersburg med sin familj. Hans far Emmanuel hade en fabrik i den ryska huvudstaden och var en visionär uppfinnare som blandade framgångar med återkommande ekonomiska katastrofer. Alfred kom att bli kvar 20 år i Ryssland och det var där hans livs stora intressen formades. Vetenskapen så klart, den hade han ju med modersmjölken, men också poesin – en minst lika stark passion för den unge Nobel. I Sankt Petersburg under mitten av 1800-talet var de romantiska strömningarna starka och Alfred slets länge mellan vetenskapen och poesin. Vad skulle han ägna sitt liv åt? Även om frågan i praktiken skulle få ett rungande tydligt svar allt eftersom hans fortsatta karriär utvecklade sig, så blev den aldrig helt besvarad i hans inre.

Det var den ryske professorn Nikolaj Zinin som först visade Alfred Nobel hur nitroglycerinet fungerade. Nitroglycerinet var en vätska med fruktansvärd sprängkraft, som dock dessvärre var till synes omöjlig att kontrollera. Nobel började experimentera med vätskan på floden Nevas is. När han till sist flyttade tillbaka till Sverige fortsatte experimenten i en malmgård på Söder. Arbetet var inte riskfritt. I september 1864 sprang hela anläggningen i luften. Sex personer dog, däribland Nobels egen bror Emil. Myndigheterna förbjöd av förklarliga skäl nitroglycerintillverkning inom bebyggt område och Nobel fick förlägga verksamheten till en pråm i Mälaren och så småningom till en fabriksanläggning i det då obebyggda Vinterviken (där byggnaderna står kvar än idag). Samma år som den nämnda sprängningsolyckan patenterade Nobel tändhatten som möjliggjorde säker destination och ett par år senare patenterades blandningen av nitroglycerin med den fasta substansen kiselgur. Den sistnämnda innovationen gjorde den tidigare svårkontrollerade vätskan till en mer behändig deg som möjliggjorde säkrare transporter. Nobel döpte uppfinningen till dynamit.

Alfred Nobel gav sig ut på sälj- och etableringsturné i Europa och USA för att lansera sin nya uppfinning, nya fabriker grundlades (och exploderade titt som tätt) och bland entusiasterna fanns August Strindberg:

Du Swartz [krutets uppfinnare], en liten edition lät taga
för de förnäma och för furstehusen
Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,
som ständigt lägges upp i hundratusen!

skrev den store nationalförfattaren år 1883 – kanske det första, men definitivt inte det sista, avtryck Nobels namn skulle göra på den litterära sfären. Dynamitens potential var oerhörd. Europas järnvägar grävde sig med dess hjälp under bergskedjor och stadskärnor; järn kunde plockas upp från tidigare oåtkomliga källor. Med livsfarliga ämnen i handbagaget reste Nobel världen runt för att slå mynt av sin revolutionerande uppfinning. Så småningom etablerade han ett kontor i Paris, där han fortsatte göra landvinningar i den ädla konsten att spränga saker i luften. Pengarna rullade in och Nobel blev ofantligt rik.

1893 förvärvade han Bofors bruk och förvandlade det till en modern vapenfabrik. Bofors skulle sedermera växa till ett betydande svenskt exportföretag, med jämna mellanrum återkommande i moraliska och politiska debatter om vapenförsäljning, och stundtals närmast en symbol för svenskt storpolitiskt hyckleri – vi är en neutral och fredlig nation, men tjänar gärna pengar på att andra slår ihjäl varandra. Men Nobel själv trodde (eller påstod i alla fall att han trodde) att de alltmer raffinerade förstörelsevapen han frambringade i själva verket skulle leda till fred – vem skulle våga föra krig, när fienden var i besittning av sådana kanoner?

Alfred Nobel skiljer sig på flera sätt från andra stenrika svenskar. I sin bok Svenska förmögenheter går Göran Hägg igenom de stora svenska förmögenhetsbyggarna – Wallenberg, Rausing, Kamprad, Bonnier med flera. Apropå Nobel konstaterar Hägg att dynamitens skapare faktiskt är den ende riktige uppfinnaren i den långa raden av rika knösar som boken tar upp. Alfred Nobel, skriver Hägg, är "den ende som bryter regeln att Oppfinnar-Jocke förblir fattig medan farbror Joakim sopar hem vinsterna i slutändan".

Pengar och vetenskaplig genialitet är fascinerande, det går inte att komma ifrån, och Nobel hade alltså enorma mängder av bådadera. Men det som gör honom alldeles särskilt intressant är de många motsägelserna i hans person. En butter enstöring som sålde dödsbringande dynamit – men som på samma gång hyste en obesvarad kärlek till den berömda fredsaktivisten Bertha von Suttner och instiftade världens mest berömda pris för fredsinsatser. För nej, det går så klart inte att komma ifrån detta med Nobelpriset när man skriver om Alfred Nobel. 1890 hade Nobel flyttat till San Remo där han avled 1896. Något år före sin död skrev han sitt berömda testamente där det stadgades att så gott som hela hans förmögenhet skulle gå till fem priser åt "dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Efter att Nobel avlidit deponerades testamentet hos Enskilda Banken och dryga 31 miljoner kronor kunde lämnas över till Nobelstiftelsen i december 1900. Följande år delades de första prisen ut. Genom kloka och i viss mån tursamma investeringar och försäljningar har fondens värde genom åren bibehållits och så småningom ökat, så att det nu är nära dubbelt så stort som Nobels ursprungliga donation. Pristagarna kan i dagens läge se fram emot i runda slängar 10 miljoner spänn – inte undra på att hela den vetenskapliga och kulturella världens blickar riktas mot Sverige och Stockholm en gång varje höst.

Tack vare priset har Nobels namn fått en lyster som knappast motsvaras av någon annan svensks – en lyster som även spridit sig till Sverige som nation i allmänhet och de inblandade institutionerna i synnerhet, något som på ett ironiskt sätt illustrerats särskilt tydligt när någon av dem råkat i blåsväder. Den allmänna indignationen kring Karolinska Institutet under Macchiariniskandalen blev än starkare mot bakgrund av att lärosätets professorer varje år delar ut Nobelpriset i medicin och fysiologi; och debattvågorna kring Svenska Akademien under de senaste årens turbulens har förmodligen blivit än mer rasande på grund av dess ärofyllda och åtminstone på kultursidorna extremt uppmärksammade utdelande av litteraturpriset (den allmänna chocken, som även jag delade, när det stod klart att det inte skulle bli något Nobelpris 2018, var ju för övrigt närmast komisk). Sådan är Nobelprisets kulturella, vetenskapliga och moraliska tyngd. Vi får inte heller glömma Nobelfesten, själva definitionen av en exklusiv (nåja, hela Sverige deltar ju visserligen via TV) och uppklädd galatillställning.

Nobels namn framkallar berusande och smått yrselframkallande associationer hos mig – av krig och fred, pengar och idealism, vetenskap och konst, ensamhet och elegans. Jag vet inte om jag kan motivera hans plats på listan bättre än så här: han var en jäkla märklig figur – under sitt liv och ännu mer efter sin död. Hans namn symboliserar landet Sverige när vi skäms över det som mest – och när vi är som allra mest malligt stolta över det. Men i slutändan kvarstår kanske framför allt intrycket av en tragisk man, en stenrik vapenhandlare som egentligen ville bli romantisk poet.

27. Joakim Thåström

Det var hemma hos Rilles farsa jag såg dem första gången. Punkskivorna. LP-omslagen hängde på väggen och skvallrade om en magisk, farlig och annorlunda värld. Sex Pistols, Leather Nun, Bitch Boys, The Clash, G.B.H. och Exploited ... men det första punkbandet jag fastnade för var ett gäng grabbar från Stockholmsförorten. Med rasande samhällskritiska texter, slamriga gitarrer och en intensivt vrålande sångare, spelade de sig in i mitt hjärta för att stanna. Bandmedlemmarna skulle med tiden gå vidare till andra projekt, sångaren bli en etablerad man med relationer med svenska kulturpersonligheter – men den ungdomliga glöden från de första åren med bandet skulle aldrig överträffas.

Bandet jag talar om är så klart KSMB, sångaren Michael Alonzo. Det dröjde dock inte länge förrän jag också hade upptäckt den svenska punkens urmoder Ebba Grön. I 20 år gamla låtar fann jag en direkthet och renhet i känslan mitt tolvåriga jag aldrig hört maken till. Sångaren, en ung Joakim Thåström, tittade rätt in i min ögon som om den decenniedjupa avgrunden mellan oss inte existerade. Allt kunde jag kanske inte relatera till – referenser till Sven Tumbas hustrus träningsklubb gick mig förbi och när Thåström i den episka "We're Only in It for the drugs, No. 1" sjunger "Det finns inget att göra här ute för oss, det finns ingenting här för oss", så bet det kanske inte till hundra procent på en liten grabb som ändå mest ville sitta inne och läsa böcker. Men de underliggande känslorna – framtidsångest i "Va ska du bli?", sexuell frustration i "Ung & Kåt" – fanns, eller skulle snart växa fram, inom mig också. Jag vet inte om det kan finnas något sådant som en introvert och konflikträdd punkare – förmodligen kan det inte det – men om det kan finnas,  så var detta vad jag var. Jag klädde mig inte i några provocerande kläder (förutom en och annan drogliberal keps), härjade inte runt med kompisar på stan och sade så gott som aldrig emot mina föräldrar. Men i mitt inre kände jag mig som värsta rebellen. Där var det punk och hip hop som gällde, Thåström och Eminem, och det fick gärna vara så uppkäftigt och grovt som möjligt. Det var kort sagt den läsande lilla bokmalens uppror, som aldrig tog sig så särskilt långt utanför pannbenets gränser. Det kan låta futtigt och begränsat,  men för mig betydde det mycket, och jag har allt sedan dess fortsatt göra mina revolter under läslampan och mellan hörlurarna.

Men Ebba Grön var mer än bara punk. Det förstod jag när min samlings-CD så småningom nådde fram till saxofonsolot i "Mamma, pappa, barn", till syntharna i "Scheisse", till avskalade låtar som "Mental istid" och "Die Mauer", och till ett fullblodigt popmästerverk som "Flyktsoda". Därifrån var steget inte långt till Thåströms nästa band Imperiet, där produktionen blev än mer varierad. Magnifika tolkningar av Taube och Bellman dök upp mellan mer ordinära rockhits som "Alltid rött, alltid rätt" och "Du ska va president". Den unge gossens gläfs ersattes av den mogne mannens growl, inte utan att mitt tonåriga jag kände ett styng av besvikelse. Det finns något vackert hos en pojke med järnrör, som aldrig helt kan motsvaras av en rockstjärna med pretentioner. Men ändå, den som lärt sig älska "Saker som hon gör" och "Kriget med mig själv" kommer aldrig kunna nöja sig med enbart punk igen. (Och jag lärde mig, Gud vad jag lärde mig.)

Så här långt är det ganska lätt att sammanfatta Thåströms karriär. Thåström var Ebba Grön och Imperiet – och Ebba Grön och Imperiet var Sveriges svar på The Clash. De lät likadant (fast på svenska) och följde (med några års eftersläpning) ungefär samma utveckling. Och för mig personligen betydde de nästan lika mycket på ungefär samma sätt. Joe Strummer och Joakim Thåström pekade ut vägen för mig mot en hel värld av fantastisk musik, men likt Dante måste lämna sin Vergilius bakom sig vid inträdet till Paradiset, så var jag tvungen att ta farväl av Strummer och Thåström i tjugoårsåldern, när lockelserna från andra musikaliska njutningar blev för stark.

Där någonstans kunde min relation med Thåström ha slutat. Visst hade jag honom i tankarna i samband med den här listan,  men ärligt talat tyckte jag det kändes lite pinsamt att ta upp saken med mina medskribenter. En gammal punkrockare liksom ... vissa ungdomsförsyndelser ska man kanske helst hålla tyst om? Tänkte jag. Döm om min förvåning när det istället var Martin och Johannes som plötsligt började hajpa Thåström. Och vilken Thåström? Jo, solo-Thåström, en upplaga av rockikonen jag hade mycket vagt begrepp om. Nu var det inte tal om att han skulle vara en svensk Joe Strummer – nej, karln var tydligen Sveriges egen Nick Cave!

Jag blev nyfiken och började lyssna. Den första skivan jag tog tag i blev Skebokvarnsv. 209 från 2005. Jag blev förtjust – men framför allt blev jag berörd. Efter de poetiska 80-talsexcesserna, där Thåström befunnit sig när jag lämnat honom åt sitt öde tolv år tidigare, så fanns här återigen något av samma krassa saklighet som präglade Ebba Gröns tidiga låtar. Till och med miljöerna var ofta desamma – i inledningslåten "Brev till 10:e våningen" blickar Thåström tillbaka på ungdomsminnen från Rågsved; i "The Haters" minns han de tidiga dagarna med bandet (The Haters var ett tidigt namn på det som senare skulle bli Ebba Grön). Perspektivet är dock ett annat. Thåström är nu i 50-årsåldern och inte lika arg längre. Istället tycks han melankolisk och nyfiken – vad var det som hände egentligen där i slutet av 70-talet? Och vad har hänt sedan dess? Det är ett slags vemodigt bokslut vi får höra. Framför allt var det "Söndagmåndagsång" som slog än en sträng djupt inom mig. Thåström sjunger:

Man vet att man är hemma för stan är likadan
Man vet att man är hemma
Men det är ändå inte samma sak
Vad bryr jag mig om fredag
Vad bryr jag mig om lördag
Det här är en söndagmåndagsång

Jag kommer inte ifrån Rågsved, men jag kommer ifrån Oppeby en bit utanför Nyköpings centrum och jag lovar,  känslorna är desamma för mig. Thåström möter människor på gatan som han inte sett "sen nån gång när vi var punk". Han känner inte längre igen dem, men är glad att se att de lever. Själv stannar jag till utanför huset där Rilles farsa bodde – skulle jag känna igen dig Rille, om jag såg dig nu?

Joakim Thåströms karriär är kort sagt en hel utvecklingsroman och det finns kanske ingen annan svensk artist lika väl lämpad att lotsa en människa genom livets alla stadier. Han plockar upp dig när du är ung och arg, låter dig först vråla ut din frustration, för att sedan när tiden är inne forma dina politiska övertygelser, vidga dina musikaliska vyer och introducera dig till litteraturen; sedan, när du blivit äldre och resignerad, så finns han där igen och visar hur du kan vara det på ett uthärdligt, ja rentav vackert sätt. Jag skulle inte kalla Thåström för en fadersgestalt – han är mer som en storebrorsa som redan varit där du är och som du nu kan se upp till när du är som mest vilse och inte vet var du ska göra av allt det nya. Thåström har varit ung, kåt och beväpnad; men också gammal, resignerad och full av minnen. Det har inte alltid varit lätt ska gudarna veta, men kan han så kan du.

28. Eugène Jansson

Det är den 17 mars 1907 och Thielska galleriet har smyckats till fest. Som värdparet Ernest och Signe Thiel älskar att omge sig med lysande begåvningar är hela den svenska kulturella eliten inbjuden. En efter en, eller två och två, ankommer de utklädda gästerna. Deras intåg beströs med rosenblad. Väl inne i salarna kan gästerna avnjuta inte bara Ernest Thiels magnifika konstsamling, utan också de tusentals väldoftande rosor som de tomma ytorna mellan målningarna har dekorerats med.

Av lätt insedda skäl har festen gått till historien som Rosenmaskeraden. Maskeraden var en stor kulturell händelse, flitigt omskriven i gästernas brev, som sedermera skickades till mindre lyckligt lottade icke inbjudna människor. Att Rosenmaskeraden har blivit så legendomsusad har också att göra med ett bevarat fotografi. På fotografiet syns tidens berömdheter, bland andra skådespelaren Anders de Wahl, sångerskan Harriet Bosse, arkitekten Ragnar Östberg, och konstnärerna Axel Törneman och Georg Pauli, samtliga mer eller mindre utspökade.

Målaren Eugène Jansson, tidernas tjugoåttonde bästa svensk, står i en sjömansdräkt trea från vänster. Precis till höger om honom syns författaren Hjalmar Söderberg. "Hjalle" var en ofta sedd gäst i det thielska hemmet och var en stor beundrare av Eugène Jansson, eller "Fotogen" som han kallades, på grund av sin vana att måla med terpentinförtunnad oljefärg. Som på alla maskerader varierade ambitionsnivån. En sjömansdräkt är ett säkert kort, och jag tycker Fotogen kommer undan med godkänt. Hjalle är på fotografiet delvis skymd och det är svårt att se hur han är klädd, men man får hoppas att han tog uppgiften på allvar. Å andra sidan kanske författare kan få vara förskonade från kravet att hitta på raffinerade utstyrslar, vana som de är att klä ut sig. Det är möjligt att läsaren får veta mer om Hjalle i sinom tid, men vem var Eugène Jansson på den här typen av tillställning? (Jag tänker inte envisas med att använda smeknamnet ”Fotogen”.) Var han festens medelpunkt eller den som lutad mot en pelare försökte dölja hur obekväm han i själva verket var? Eugène Jansson och Carl Larsson var två av den store mecenaten Ernest Thiels närmaste vänner och de tre träffades ofta under vänskapliga former. I sina memoarer har Ernest Thiel beskrivit Carl Larsson som "solig, öppen, tillgänglig, älskvärd, vänsäll och frispråkig". Eugène Jansson, däremot, var ”kärv, butter, sluten och tillknäppt". Allt tyder på att Eugène Jansson var en fåordig enstöring, men Thiels beskrivning måste balanseras med att Jansson också hade dandyeska drag; ständigt utsökt klädd och med dandyns distanserade blick. Han var dessutom modig nog att dyka upp på maskeraden, till skillnad från Carl Larsson, som förmodligen stannade hemma i Sundborn och målade ytterligare en familjeidyll. Eugène Jansson förenade i sin person konstnärsrollens inåtvändhet med dandyns intresse för yta, prål och lyfta cocktailglas – som en blandning mellan Ernst Josephson och Nils Dardel.

Jag har inte haft tillfälle att gå till källorna, det vill säga breven, så jag kan bara föreställa mig vad som hände på Rosenmaskeraden, då den tidens kulturella elit tog tillvara på tillfället att förkrigsfesta och bjuda motstånd mot vardagen i det läckra lustspel som en fest innebar och fortfarande innebär. Jag kan bara gissa vad som utspelade sig bland höjda glas, fjädrar och utstuderade ögonkast, eller vilka samtalsämnen som avhandlades mellan efterrätten och cigarren i salongen. Det spelar då egentligen ingen roll. Jag vet inte, och kan därmed behålla frågorna obesvarade och mystiken levande. Men eftersom jag inte vet kan jag lika gärna gissa att de pratade om Oscar Wilde. Den irländska provokatören var nämligen på modet, och särskilt de tankar han framförde i Lögnens förfall, där Wildes tankar om konsten förs fram i humoristiskt spirituella satser. Eller vad sägs om "naturen är alltid efter sin tid" eller "konsten uttrycker ingenting annat än sig själv”? En av Wildes idéer är särskilt relevant för min diskussion om Eugène Jansson. Enligt Wilde är det inte så att konsten återger en redan given verklighet, snarare är den delaktig i att forma verkligheten, eller rättare sagt, vår bild av den. Wilde använder som exempel Londons dimmor, som visserligen alltid har existerat i en rent objektiv mening – får man förmoda – men människor förr i tiden såg dem inte. "De existerade icke, förrän konsten uppfunnit dem”, som Wilde skrev på sitt typiskt tillspetsade vis. Det var upp till konstnärer som till exempel J.M.W. Turner att rikta människors blick mot Londons dimbankar, och på så vis uppfinna dem. Man kan på samma sätt ställa sig frågan om inte Eugène Jansson har medverkat till vår bild av Stockholm. Hur såg Stockholm ut, innan Eugène Jansson klädde staden i blått?

Det är för sina blåmålningar av Stockholm som Eugène Jansson är mest ihågkommen. Den blå timmen, l'heure bleu, är timmen mellan solens nedgång och nattens inträdande, och som den enstöring han var förelade Jansson ofta sina strövtåg i staden till just skymningstimmen. Vad han såg och upplevde försökte han så småningom överflytta till sina målardukar. Jansson sägs ha målat i en oavbruten, inspirerad anspänning och i en tidig blåmålning som Vårskymning från 1895, är det som om Janssons psyke avspeglas i varje febrigt penseldrag. Det är en målning där, med Ulf Lindes ord, varje touch blir ett poetiskt tecken. Janssons många  Stockholmsskildringar kulminerade i hans fem Nocturne-målningar som färdigställdes runt sekelskiftet. Min favorit är Nocturne (1901), där formupplösningen och abstraktionen har gått så långt att målningen tycks lösgöra sig från det avbildade, men om man bara vill så kan man se ett typiskt Stockholmlandskap med båtar, strömmar och kajpromenader – ett Stockholm oupplösligt förenat med Janssons blick.

Efter sina blåmålningar valde Jansson att ägna tre år åt intensiva modellstudier. Han återkom 1907 med ett helt nytt motivval, nämligen muskulösa nakna män. I Naken yngling ser vi "Knutte", Janssons favoritmodell Knut Nyman, stå i en dörrpost. Bakom honom ser vi en av Janssons blåmålningar, liksom för att indikera att konstnären har lämnat den typen av motiv bakom sig. Naken yngling är på så vis en övergång från det gamla till det nya. I Flottans badhus, 1907, syns en grupp män betrakta en dykare. Jansson har fångat ögonblicket när dykaren har kastat sig från trampolinen, likt en pil som klyver luftrummet, men rörelsen är avstannande, dykarens blick söker det mörka vattnet, och vi förstår att han, på grund av tyngdlagens oundviklighet, snart kommer att bryta den skälvande ytan. Dykaren är en förevändning för Jansson att få teckna de badande männen, vars kroppar smeks av ett varmt solljus, liksom glödande vid deras hud. Janssons modeller var män med arbetarklassbakgrund, och hans motivval motiverades av en såväl erotisk som estetiskt motiverad smak. Eftersom Jansson var homosexuell är det ingen djärv gissning att han njöt av de män som gick omkring nakna i hans ateljé och tog plats på hans dukar. Att vara homosexuell har alltid varit förknippat med att kunna signalera och tolka subtila tecken, och särskilt så när homosexuella handlingar fortfarande var olagliga. Janssons nakenstudier är knappast subtila för moderna ögon, och det var de knappast heller för de som redan var invigda i teckenspelet. De som förstod, förstod.

Eugène Jansson målade alltså både badande vältränade män och blå vyer av Stockholm. Hur hänger de här motivvalen ihop? Den frågan kanske kan besvaras genom att undersöka två av hans självporträtt. I det första, från 1901, står Jansson helt klädd i svart framför ett bord och ett fönster. Utanför fönstret syns det Stockholm i blå nyanser som han la halva sin konstnärsgärning på att skildra. I det andra självporträttet, från 1910 (som jag har valt att illustrera den här texten med), har Jansson valt att porträttera sig själv som en vitklädd dandy bland de nakna män som var hans studium den andra hälften av sin karriär. Det är, menar jag, ingen tillfällighet att Jansson har valt att porträttera sig själv på de här visen. Han ställde sig framför badande nakna män, som för att säga: det här är jag, det här är en del av mig. Han ställde sig framför en blå vy av Stockholm och sa samma sak. Eugène Janssons blåmålningar är på så vis och lika mycket en förlängning av hans drömmar och åtrå som någonsin hans målningar av nakna män.

Jag vet inte hur Stockholm såg ut innan Eugéne Jansson levde. Men nästa gång jag går längs med Hornsgatan nattetid eller ser ut över Riddarfjärden i gryningen, och beundrar hur vacker staden är i sin blå färgprakt, så ska jag skänka en tanke åt målaren och uppfinnaren Eugène Jansson som gjorde min upplevelse möjlig.

29. Dag Hammarskjöld

Så skall världen varje morgon skapas på nytt, förlåten - i dig, av dig. (Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld.)

Världen är, låt oss erkänna det, en för jävlig plats. Jävligheten är heller inget som började med intåget av mikrovågsugnen, sociala medier, eller något annat modernt påfund. Krig, hat och kaos har alltid funnits. Som tur är har de flesta möjligheten att skära av sig från den stora världen och istället ägna energi åt den lilla. Vänner och familj. Promenader i skogen. Fredagstaco framför en spännande film. Vi kan ibland säga "jag orkar inte" till krigen i Kongo, diplomatiska kriser mellan USA och Nordkorea eller fattigdomen i Bangladesh. Ingen dömer oss särskilt hårt för det.

Alla har inte möjlighet att vända ryggen åt de stora världsproblemen. Personer med stor politisk makt måste konstant hantera komplexa situationer och ta svåra beslut. Många går med stor entusiasm och idealism in i sådana positioner för att sedan sakta brytas ned. Det är deprimerande att beakta flera diktatorers fall från hoppfulla och välmenande intellektuella till råa och korrumperade maktmänniskor (Mugabe är bara ett sorgligt exempel ur mängden). Utmaningarna blev för stora, lockelserna likaså. Även ledare i fungerande demokratiska samhällen tappar ofta glöden och blir desillusionerade. Yes we can? Nej, det visade sig visst inte vara så lätt.

Hur kommer det sig att Dag Hammarskjöld lyckades bibehålla sitt hopp om en bättre värld genom ett årtionde präglat av upprepade världskriser, som antingen berodde på eller förvärrades av kalla krigets iskyla? Det är en fråga jag snart ska återkomma till, men först är det på sin plats att säga något om vem Hammarskjöld var och hur hans livsresa såg ut.

Dag växte upp i en adlig överklassfamilj. Det är inte många som kan skryta med att ha haft Uppsala slott som sitt barndomshem, men det hade Dag kunnat göra om han varit gjord av skrytsamt virke, något som den ödmjuke mannen definitivt inte var. Hans far, Hjalmar Hammarskjöld, blev statsminister när Dag var nio år gammal. Statsministern var en ganska osmidig och auktoritär typ som gjorde sig impopulär bland folket under en svår tid. Första världskriget härjade, matbristen var kännbar och Hjalmar tilldelades öknamnet "Hungerskjöld". Men för sonen gick utbildning och karriär som på räls. Litteraturstudier övergick i ekonomistudier och redan som ung nationalekonom landade han viktiga poster i Finansdepartementet (där han tillsammans med Ernst Wigforss var med och la grunden för det svenska välfärdssamhället) och Riksbanken. Vägen gick sedan vidare till Utrikesdepartementet. Fortfarande något av en doldis, särskilt i internationellt hänseende, valdes han 1953 som generalsekreterare för FN. Något förstaval var han inte, men Sovjet la in sitt veto på de fyra första presenterade alternativen. Plötsligt var en av världens mäktigaste män en svensk.

Huvuduppdraget för FN och dess generalsekreterare är att arbeta för fred och säkerhet över hela världen. I en organisation som inte hade mer än åtta år på nacken och under ett högst osäkert världsläge så var det ett extra svårt uppdrag. Företrädaren Trygve Lie välkomnade honom med de peppande orden "Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb" (sedan får Englands förbundskaptener i fotboll ha vilka åsikter de vill om den saken). Suezkris följdes av Kongokris. För att inte tala om Ungernrevolt, revolution i Irak och Fidel Castros maktövertagande i Kuba. Detta samtidigt som västblockets och östblockets kalla krig svävade hotfullt över världshändelserna. Hammarskjöld medlade – ofta framgångsrikt – i dessa kriser. Han omtolkade FN:s stadgar på ett sådant sätt att generalsekreteraren fick mer makt. Det innebar att han i högre utsträckning kunde ingripa när stormakterna la in sina veton. Ett resultat var att han lyckades skapa UNEF, "de blå baskrarna", som var en väpnad fredsstyrka. Tidigare hade FN bara haft observatörer. De blå baskrarna spelade en viktig roll i bl a Suezkrisen.

Berömd är Hammarskjöld också för principen om tyst diplomati. Han menade att öppen debatt ofta försvårar motsättningar och styrkedemonstrationer blir mindre viktiga när det saknas publik. Tanken återspeglas i Vägmärken, en bok bestående av den samling nedtecknade reflektioner som Hammarskjöld lämnade efter sig: "Den lilla grabben tar ett par skeva skutt på ett ben, utan att ramla. Och fylls av beundran för sin duktighet, dubbelt stark eftersom det finns åskådare. Blir vi någonsin vuxna?" Med sin tysta diplomati och sitt balanserade omdöme nådde Hammarskjöld flera framgångar i sitt medlande. Men alla gillade honom inte. Särskilt inte stormakterna. Sovjet vände sig slutligen kraftigt emot honom och även från väst kändes sig vissa svikna av svensken. Hammarskjöld var en mycket populär ledare trots allt, men det var framförallt de små nationerna som älskade honom. "Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd" konstaterade han i ett svarsanförande på Sovjets kritik mot honom. Mod var ingen kvalitet som Dag Hammarskjöld led brist på. Men mod kunde inte rädda honom när flygplanet han färdades med under mystiska omständigheter kraschade i Nordrhodesia hösten 1961. FN:s generalsekreterare avled omedelbart.

Men hur var det nu med Hammarskjölds karaktär? Hur kom det sig att han orkade kämpa? Hans otroliga plikttrogenhet, viljan att göra rätt, var säkerligen en faktor. Den djupa religiositet som framkommer i Vägmärken måste också ha givit honom styrka att fortsätta. Jag tror även att ödmjukheten inför sin roll, den ständiga insikten om att hans uppdrag är så mycket viktigare än hans person, hjälpte honom att behålla fotfästet. De allra viktigaste ledtrådarna kan vi kanske ändå hitta i det citat som jag inledde den här texten med. Vikten av att kunna förlåta världen. Om och om igen. För att kunna göra det det krävs, tror jag, en stor dos människokärlek och en nästan gudomligt strävsam och tålmodig optimism.

Dag Hammarskjöld var en av våra internationellt mest betydelsefulla svenskar under 1900-talet, kanske den världspolitiskt allra viktigaste. Ändå är det nästan mer hans person än hans bedrifter som intresserar mig. Det finns något speciellt, nästan paradoxalt, med honom. Rakryggad diplomat, ja, men också inåtvänd mystiker. Han var en byråkratisk poet och en känslig maktman. Internationell kändis men samtidigt en ensam person som aldrig tycks ha haft några romantiska relationer.

I slutänden var han ändå bara en människa som du och jag, vilket han vore den första att erkänna. Det är också i hans evigt allmänmänskliga tankar jag vill avsluta den här texten, för det är då jag tycker som allra mest om honom:

Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam.

30. Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer är trött. Han har planlöst promenerat runt hela dagen, djupt insjunken i allehanda grubblerier. Kroppen har börjat värka och huvudet tynger av filosofiska bryderier. Till slut måste han sätta sig ner för att vila. Tyst sitter han still några minuter. Men så plötsligt knäpper han till med fingrarna, klappar sig själv på huvudet och säger rakt ut: "Det är ändå gott att ha ett sådant huvud!"

Ja, Geijer kan gott ha fått vara nöjd med sitt huvud. Det är ingen idé att hymla med det faktum att jag och mina bloggkamrater (det vågar jag ändå säga å deras vägnar) är svaga för den genuint lärda människan. Den som tycks ha djupa insikter i allt möjligt: konst och vetenskap, politik och religion, historia och filosofi. Aha, en sådan som alltid vinner frågespel, tänker du då. Jovisst, men det räcker inte. Det är ett imponerande partytrick att veta allt möjligt om allt möjligt, men verklig vördnad känner vi bara för dem som lyckas omsätta denna vetskap till självständiga tankar. Man måste ha förmågan att reflektera och filosofera kring sin enorma kunskapsmängd om steget från lärd (eller nörd) till något mer genialiskt ska tas. Det beundransvärda med Geijer är inte i första hand att han var en framstående diktare, tonsättare, historiker, filosof, religionsvetare och samhällsdebattör – det är att han var ledande och självständig inom mer eller mindre samtliga dessa områden.

Det var mycket som hände under 1800-talets första hälft. Romantiken kom och gick. Kapitalismen med sin nya framväxande medelklass ritade om samhällskartan. De stora ideologierna som fortfarande utgör hörnstenar i dagens politiska tänkande – nationalism, socialism och liberalism – fick sina frön sådda här, alternativt fick en modern utformning. I alla dessa sammanhang fanns Erik Gustaf Geijer med och inte bara på ett litet hörn, utan för det mesta som en central figur. För att återvända till metaforen ovan: han inte bara kommenterade och recenserade fröna, i flera fall var det han som sådde dem.

För egen del var det poeten Geijer jag först stiftade bekantskap med och jag tror inte att jag är ensam om det. Han återfinns i alla svenska diktantologier och litteraturhistorier som en av representanterna för den romantiska strömningen. Ärligt talat: han är inte så himla bra som poet. Visst finns det en och annan fin liten strof här och där, men jag ansluter mig till den numera ganska utbredda uppfattningen att hans diktning är stendöd, särskilt den tidiga, götiskt inspirerade. Sven Stolpe inleder sin långa essä om Geijer från 1947 (i samband med hundraårsminnet av dennes död) med att konstatera att den uppburne kulturmannen är kass som lyriker. Det är underhållande sågningar, som kan vara värda att citera:

Geijer är ett exempel på en författare, som genom tvångsläsning av hans dåliga lyrik i skolorna fått ett så - i och för sig välgrundat - anseende för ålderdomlighet och livlöshet, att inte ens de bland hans prosaskrifter, som verkligen är geniala, förmått leva. Alltjämt envisas man med att i skolorna utförligt läsa Geijers lyrik; av proportionerna i de litteraturhistoriska uppslagsverken framgår, att Geijer fortfarande tycks räknas som en stor lyrisk diktare.

Och lite senare:

Det är billigt att gyckla med en svunnen tids poetiska uttryckssätt och förbise, att symbolerna förlorat sitt klangvärde efter drygt hundra år. Men hos Geijer är nästan allt lika dåligt [...] Han har aldrig varit i närheten av den stora romantiska diktens förening av en glödande vision och bärande, levande form.

Trots detta närmast avgudar Stolpe Geijer, som han inte tvekar att kalla ett stort svenskt geni. Men det är som tänkare och god kristen Stolpe beundrar honom. Det är omöjligt att inom ramen för ett kortare blogginlägg redogöra ens för grunderna i alla de politiska och filosofiska tankar som Geijer ivrigt förde fram under sitt liv. Men något måste förstås sägas. Geijer var en ung man i början av 1800-talet, när Napoleonkrigen rasade och Sverige förlorade Finland. Starkt påverkade av götiska idéer ville han bryta med upplysningsidealens dominans på kulturområdet. Estetiskt var han en romantisk radikal, men hans filosoferande ledde honom snart in på konservativa banor. Han menade att människan i första hand måste ses som en samhällsvarelse och personlig frihet kan bara nås inom olika samhällskollektiv, vilket mer konkret handlade om stånden. Geijer försvarade alltså vid den här tiden ståndssamhället. Hans historiesyn var också den romantiskt präglad. Den religiösa Geijer såg Guds plan i historien, som därmed hade en riktning. Han visade under 1830-talet stort intresse för utopisk socialism, men tog avstånd från revolutionära uppfattningar. I sann konservativ anda såg han kontinuitetens värde och betydelse för samhället, som han menade var en naturligt framväxande organism. Han ställde sig också avvisande till den närmast deterministiska historiesyn som inte lämnar utrymme för personlig agens. Man kan säga att Geijer ville förena struktur och individ i sin syn på historiens framfart. I denna veva intresserade han sig starkt för den svenska folkidentiteten och ägnade mycket tid åt mytforskning. Bilden av Geijer som en nationalismen och idékonservatismens fader härstammar härifrån.

Sen kom avfallet. Det var 1830-talets stora kulturella händelse. Den store auktoriteten, professorn Erik Gustaf Geijer, lämnade konservatismen för liberalismen. Det innebar en brytning med flera av hans gamla vänner, av vilka vissa (Israel Hwasser) uttalade sig om liberalismen som en "förslappning i hjärnan". Senare har man tvistat om hur många verkliga förändringar i hans tänkande som det verkligen handlade om (Geijer blev aldrig någon anhängare av varken sekularism eller extremare former av individualism), men klart är att han efter 1838 avfärdade ståndssamhället. När den enskilda individen blev en viktigare komponent i Geijers samhällsfilosofi så följer det tämligen logiskt att han också ville utöka individernas rättigheter. Han arbetade för utökad rösträtt, som han menade stegvis skulle leda till allmän sådan, och var en viktig röst i det slutliga avskaffandet av slaveriet i den svenska kolonin Saint-Barthélemy. Värden som yttrandefrihet och fri opinionsbildning blev viktiga för Geijer. Trots att flera bedömare menat att självaste Karl Marx influerats av Geijer i sina teorier (Marx anger också Geijer i sina källor till Kapitalet) så var han efter avfallet snarare vad vi i moderna termer skulle kalla socialliberal. Sveriges första riktiga sosse? Ja, kanske. Det folkhems-Sverige som komma skulle kan lite drastiskt uttryckt sägas ha börjat med Geijer. Ola Larsmo skriver i en artikel i Ord och Bild:

Allt fast förflyktigas. Samhällets hierarkier rämnar, fattigdom och rikedom växer fram i hittills oskådad omfattning, allt som resultat av samma historiska drivkrafter. Vad bör göras? Han har ett förslag. Man skall ”stanna på halva vägen”. Marknadskrafternas totala lössläppande härjar samhället: bättre då att stanna till, mötas. För mötet, dialogen, är hos Geijer inte något sentimentalt. Historiens riktning avgörs av individer i samverkan, mer än i konkurrens. [...] Ty vad Geijer urskiljer är konturerna av det Sverige som blev. Han skissar på det samhällskontrakt som format det svenska nittonhundratalet. Och vad som då var kontroversiellt och djärvt såg med tiden ut som självklarheter.

En lista över världshistoriens bästa svenskar måste nästan ha med Erik Gustaf Geijer. Stolpe skriver: "Geijer har liksom våra andra svenska genier präglat vårt folks sätt att uppleva både sitt land och sin tillvaro i allmänhet [...] I genial förstoring representerar han samma reaktioner på tillvaron som vi." Geijers inflytande lever inte bara kvar i våra ideologiska idéer, utan också i språket. I sina dikter och i övriga texter har han formulerat ordspråk som lever kvar än idag: "vad stort sker, det sker tyst", "hälsan tiger still", "räds varken fan eller trollen", m.fl. Ändå är det kanske inte främst för det sätt han påverkat Sverige och svenskarna som vi har med honom på listan. Viktigare är nog vår beundran för det där huvudet som han lite självgott klappade på. I den här texten har jag inte talat något om hans rent filosofiska tänkande (ni får själva googla "personlighetsprincipen") och knappt ens skrapat på ytan vad gäller hans idéer om samhälle och historia. Att han också var tonsättare nämnde jag i förbifarten och det är ännu en grej ni får kika in närmare själva. Det finns alltid ytterligare saker att lära sig om Geijer. Vi som skriver den här bloggen önskar att alla våra inlägg ska fungera som en dörr ni läsare kan gå igenom och där ni sedan själva får gå vidare med utforskandet av världen på andra sidan. Vad gäller Erik Gustaf Geijer är den världen nästan outtömligt stor, men oupphörligt fascinerande.

31. Gunnar Björnstrand

En präst förbereder nattvarden. Lägger ut brödet. Ställer fram vinet. Kallar på de församlade och låter dem förtära Kristi lekamen och blod. Rabblar orden som hör till. Om syndernas bekännelse, förlåtelse och evigt liv.

Han har tappat tron. Han säger det inte, men vi kan se det i hans ansikte.

Det mänskliga ansiktet var centralt i Ingmar Bergmans filmkonst. I nästan alla hans filmer spelar närbilder på karaktärernas ansikten en viktig roll. För att en skådespelare skulle tilltala demonregissören krävdes alltså ett ansikte uttrycksfullt utöver det vanliga. Ett sådant hade Gunnar Björnstrand. Prästen Tomas i Bergmans film Nattvardsgästerna behöver inte säga något, för att vi ska förstå hans själsliga kamp och lidande – hans "jävla ångest" för att tala bergmanska. Lidandet och tvivlet är skulpterade i hans anletsdrag. Björnstrand var själv inte främmande för religiösa grubblerier – under 50-talet hade han konverterat till den katolska kyrkan och förblev katolik livet ut. Inspelningen av Nattvardsgästerna, den kanske allra svartaste av Bergmans filmer, lär ha skapat en olustig stämning mellan skådespelaren och regissören, och det skulle dröja innan de samarbetade igen.

Gunnar Björnstrand brukar stå för ett slags robust, stabil manlighet i de filmer han är med i. Man kan jämföra honom med Max von Sydow, den ende manlige skådespelare med liknande status hos Bergman. Om von Sydow är den känslige drömmaren, så är Björnstrand den trygge handlingsmannen. En anledning till att prästen Tomas tvivel gör ett så starkt intryck på oss, är att vi känner att han en gång i tiden har varit bergfast och orubbligt säker i sin tro. Jämför med Max von Sydows riddare Antonius Block i Det sjunde inseglet – en man vars själva grundnatur tycks präglas av tvivel. Än mer uppenbar blir kontrasten i filmen Ansiktet från 1958, där von Sydow spelar den gåtfulle och plågade hypnotisören Albert Vogler, och Björnstrand medicinalrådet Vergerus, en självsäker representant för den moderna vetenskapen. (Notera att Björnstrands karaktär har samma efternamn som Jan Malmsjös stränge biskop i Fanny och Alexander. Måhända såg Bergman en likhet mellan dessa två karaktärers livsfientlighet – den enes motiverad av religionen, den andres av vetenskapen.) De två Bergmanfavoriternas typiska personligheter återspeglas också i deras röster och sätt att tala – von Sydows ibland nästan ohörbara mummel, Björnstrands välartikulerade och kraftfullt manliga stämma.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag sett Gunnar Björnstrand på film i någon annan roll, än som värdig medelålders man. En snabb titt på hans biografi bekräftar också att han slog igenom på filmduken relativt sent, med sin första stora filmroll 1943 (i dramat Natt i hamn) då han var 34 år gammal och sin första Bergmanfilm (den mindre kända Det regnar på vår kärlek) några år senare. Det var först på 50-talet, då Björnstrand var i 40-årsåldern, som han blev känd för den stora publiken för sin medverkan i filmer som Gycklarnas afton, Sommarnattens leende, Smultronstället och Det sjunde inseglet. Han förekom dock även i lättsammare sammanhang än Bergmans – som exempel kan nämnas hans återkommande roller i Nils Poppes omåttligt populära Bom-filmer.

Gunnar Björnstrand är en av Sveriges stora skådespelare – men jag upplever att han trots det förblivit lite av en doldis i jämförelse med andra återkommande Bergmanaktörer som Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, och Ingrid Thulin. Kanske är det delvis en vilja att lyfta fram denne centrale aktör i svensk filmhistoria, som fått oss att placera honom så högt på vår lista. Om jag ska försöka sätta fingret på de mer specifika anledningarna till hans placering, så tror jag vi måste återkomma till den där stabila manligheten jag var inne på tidigare. I Gunnar Björnstrands auktoritet och närvaro på filmduken, ser vi den man vi egentligen skulle vilja vara. Och när vi någon gång (som i Nattvardsgästerna och Ansiktet) ser hans karaktärer brytas ned av tvivel, om det så bara är för ett kort ögonblick, så ger det oss en närmast njutbar påminnelse om att även den mest gediget uppförda mur kan rämna. Tvivlet och ångesten blir därmed inte bara något som veka naturer ägnar sig åt, utan grundläggande hot ständigt närvarande i den mänskliga tillvaron. Jag inbillar mig att det var av precis samma anledning som Bergman skattade Björnstrand så högt – i honom såg han det han ville vara (och kanske delvis också faktiskt var), men också möjligheten att rasera samma manliga ideal. Kanske gick han för långt i denna strävan med Nattvardsgästerna. Filmen ledde som sagt till en konstnärlig brytning mellan Björnstrand och Bergman. Strax därefter gick Björnstrands kontrakt med Svensk filmindustri ut och han började istället ägna sig huvudsakligen åt teater.

Sin sista filmroll gjorde Björnstrand 1982 i Bergmans storverk Fanny och Alexander som skådespelaren Filip Landahl. Han hade då tio år tidigare drabbats av en stroke som förlamat stora delar av hans kropp och gjorde det svårt för honom att minnas sina repliker. Björnstrand hade blivit en bruten man, men förmådde fortfarande göra intryck på en scen. I ett gripande klipp från dokumentärfilmen Dokument Fanny och Alexander ser vi den store aktören kämpa mot sviktande förutsättningar för att åstadkomma en sista stark rollprestation. Fyra år senare var han död. Demonregissören som gjort honom till en stjärna överlevde honom med flera decennier och detsamma kan sägas om andra tidigare nämnda Bergmanfavoriter. Kanske är det anledningen till att vårt kollektiva minne av Björnstrand i högre grad än i andra liknande fall har bleknat.

Det kanske inte är så särskilt troligt att du någon gång den närmaste tiden kommer ha anledning att passera genom Katolska kyrkogården i Stockholm. Om du nu ändå skulle ha vägarna förbi, stanna då gärna till en stund vid Gunnar Björnstrands grav. Stanna till, lyft på hatten och skänk en tanke till skådespelaren som Ingmar Bergman gång på gång återkom till för att projicera sina allra starkaste drömmar om manlighet på – och sina allra svartaste tankar om tvivel.

32. Jan Johansson

Den tionde april 1968 satte sig Jan Johansson i studion i Stockholm och spelade in en samling jazztolkningar av ungerska folksånger. Den internationellt beryktade danske violinisten Svend Asmussen var där och det var också delar av den svenska musikereliten. Johansson var vid det här laget sedan länge erkänd i jazzkretsar, men hade också blivit älskad i de breda folklagren för sina vemodiga pianoinspelningar av svensk folkmusik. Studiosessionen den tionde april skulle sedan leda till utgivandet av Jazz på ungerska, en stämningsfull och musikaliskt rik skiva som ändå inte tillhör Johanssons mer välkända alster. En av mina favoritlåtar på albumet är ett melankoliskt svängigt och melodiskt tilltalande stycke som heter "Det vore synd att dö än". Sju månader efter att Johanssons känsliga fingrar lett pianospelet igenom låten så sladdade han med sin bil på E4:an, krockade med en buss och omkom omedelbart.

Det Sverige gick miste om den kalla novembermorgonen 1968 var inte bara en mycket skicklig pianist. Det var, något drastiskt uttryckt, förmedlaren av den svenska folksjälen. Det kan låta som metafysiskt flum, såväl "svenskhet" som "folksjäl", men vem kan lyssna på Jazz på svenskas underbara stycken musik och undgå att känna inte bara vemodet, naturen och stillsamheten, utan det svenska vemodet, den svenska naturen och den svenska stillsamheten? Kanske också den svenska ensamheten, den där som vi i någon mån eftersträvar och romantiserar, men som också gör oss melankoliska. Ni vet vad jag försöker säga. Ni vet det därför att ni hör det när ni lyssnar på Jazz på svenska. Jag är ingen poet, men inte ens den största diktare skulle kunna uttrycka den här typen av svenskhet mer målande och exakt än vad som Jan Johansson gör genom sitt pianospel. Det är klart att musiken själv ska prisas, det är ju trots allt kända svenska folkvisor han tog sig an. Men det finns något i Johanssons anslag, något både distinkt och svävande, som skänker melodierna djup. Existentiellt djup, vill jag drista mig till att säga.

Inte för att Jan Johansson trodde på det här med anslag. Ödmjukt menade han att eftersom pianot är en mekanisk uppfinning så spelar det ingen roll vem som trycker ner tangenterna. Man undrar om han verkligen trodde på det själv. En som inte gjorde det var hans medmusiker Georg Riedel, en musikgigant i egen rätt. (Han spelade bas på Jazz på svenska, men är utöver samarbetena med Johansson förmodligen mest känd som kompositör av flera kända svenska barnvisor. Barnmusik har förresten Johansson också skrivit – det är han som komponerat "Här kommer Pippi Långstrump".) Riedel har pekat på hur unikt anslag Johansson hade. Det stämmer verkligen: efter bara ett par sekunder hör man om det är Jan som spelar. Han har en så fin tajming och speciell frasering som jag tyvärr är alldeles för musikteoretiskt okunnig för att kunna analysera i detalj. Men för att höra den krävs ingen kunskap, det krävs bara öppna öron.

På sätt och vis finns det något paradoxalt över Jan Johansson och Jazz på svenska. Albumet är så stillsamt, liksom evigt och tidlöst i sitt uttryck, men själv var Johansson ständigt på språng, i bjärt kontrast mot hur musiken på skivan låter. Han var tveksam till att ens ge ut albumet och när den stora framgången väl sköljde över honom så var han inte intresserad av att rida på den särskilt länge. Han var för nyfiken för att stanna upp. Det fanns nya idéer att utforska. Man ska komma ihåg att Johansson spelade en hel del "vanlig" jazzmusik i sin karriär. Allt var inte folkmusikinspirerat. Innan han slog igenom i Sverige så var han nere i Köpenhamn och spelade med amerikanska storheter, bland andra Stan Getz. De var alla imponerade av svensken och de ville få med sig honom på internationella turnéer. Världsrykte hägrade! Fast nej. Johansson avböjde och åkte istället tillbaka till Sverige och bosatte sig i ett radhus i Upplands Väsby. Han hade en familj att ta hand om, men han ville också ostört kunna fokusera på sin musik. (Ostört är förstås ett relativt begrepp: barnen klättrade ofta på Jans piano medan han spelade, vilket den tålmodiga och snälla pappan allt som oftast tillät.) Jazzmusik spelade han sedan med nästan alla de stora svenska musikerna i branschen: Arne Domnérus, Jan Allan, Rune Gustafsson, Egil Johansen, m. fl. Men intresset för folkmusik var trots allt något han återkom till. Nästan lika tilltalande som Jazz på svenska är Jazz på ryska, där pianisten tagit sig an den ryska traditionen istället. Även här hörs det direkt att det är Johansson som spelar.

Jan Johanssons musik innehåller vemod och smärta. Men i vemodet finns också en glädje och i smärtan finns ett lugn. Det är som att dessa olika tillstånd lever i självklar symbios. Hur han lyckades med detta är det ingen som riktigt förstått. Att han var modig nog att utmana de snobbiga puristerna och luckra upp de vattentäta skott som fanns mellan olika jazzstilar samt mellan jazzen och annan musik, står helt klart. Denna uppluckring skapade nya musikaliska uttryck. Men hur han fick till det där djupt personliga anslaget, det har ingen lyckats förklara. Någon tydlig föregångare tycks han inte ha haft. Möjligen kan man med rätta kalla honom ett geni – enligt Jan Allan är det ett understatement att tilldela honom det epitetet – särskilt om man i begreppet "geni" lägger förmågan att föda fram något genuint nytt. Men eventuell genialitet får inte skymma sikten för det ständiga intresse han visade musiken. Förmodligen var Johansson fylld av musikaliska funderingar ända till slutet. I en dokumentär om honom framhåller Allan att Jan inte var någon särskild god bilförare. "Hans huvud var fyllt av musik och jag tror han satt och jammade och komponerade under vägen." Kanske var det passionen för musik som dödade människan Jan Johansson. Men det var också passionen för musik som gjorde konstnären Jan Johansson odödlig.