Av lätt insedda skäl har festen gått till historien som Rosenmaskeraden. Maskeraden var en stor kulturell händelse, flitigt omskriven i gästernas brev, som sedermera skickades till mindre lyckligt lottade icke inbjudna människor. Att Rosenmaskeraden har blivit så legendomsusad har också att göra med ett bevarat fotografi. På fotografiet syns tidens berömdheter, bland andra skådespelaren Anders de Wahl, sångerskan Harriet Bosse, arkitekten Ragnar Östberg, och konstnärerna Axel Törneman och Georg Pauli, samtliga mer eller mindre utspökade.
Målaren Eugène Jansson, tidernas tjugoåttonde bästa svensk, står i en sjömansdräkt trea från vänster. Precis till höger om honom syns författaren Hjalmar Söderberg. "Hjalle" var en ofta sedd gäst i det thielska hemmet och var en stor beundrare av Eugène Jansson, eller "Fotogen" som han kallades, på grund av sin vana att måla med terpentinförtunnad oljefärg. Som på alla maskerader varierade ambitionsnivån. En sjömansdräkt är ett säkert kort, och jag tycker Fotogen kommer undan med godkänt. Hjalle är på fotografiet delvis skymd och det är svårt att se hur han är klädd, men man får hoppas att han tog uppgiften på allvar. Å andra sidan kanske författare kan få vara förskonade från kravet att hitta på raffinerade utstyrslar, vana som de är att klä ut sig. Det är möjligt att läsaren får veta mer om Hjalle i sinom tid, men vem var Eugène Jansson på den här typen av tillställning? (Jag tänker inte envisas med att använda smeknamnet ”Fotogen”.) Var han festens medelpunkt eller den som lutad mot en pelare försökte dölja hur obekväm han i själva verket var? Eugène Jansson och Carl Larsson var två av den store mecenaten Ernest Thiels närmaste vänner och de tre träffades ofta under vänskapliga former. I sina memoarer har Ernest Thiel beskrivit Carl Larsson som "solig, öppen, tillgänglig, älskvärd, vänsäll och frispråkig". Eugène Jansson, däremot, var ”kärv, butter, sluten och tillknäppt". Allt tyder på att Eugène Jansson var en fåordig enstöring, men Thiels beskrivning måste balanseras med att Jansson också hade dandyeska drag; ständigt utsökt klädd och med dandyns distanserade blick. Han var dessutom modig nog att dyka upp på maskeraden, till skillnad från Carl Larsson, som förmodligen stannade hemma i Sundborn och målade ytterligare en familjeidyll. Eugène Jansson förenade i sin person konstnärsrollens inåtvändhet med dandyns intresse för yta, prål och lyfta cocktailglas – som en blandning mellan Ernst Josephson och Nils Dardel.
Jag har inte haft tillfälle att gå till källorna, det vill säga breven, så jag kan bara föreställa mig vad som hände på Rosenmaskeraden, då den tidens kulturella elit tog tillvara på tillfället att förkrigsfesta och bjuda motstånd mot vardagen i det läckra lustspel som en fest innebar och fortfarande innebär. Jag kan bara gissa vad som utspelade sig bland höjda glas, fjädrar och utstuderade ögonkast, eller vilka samtalsämnen som avhandlades mellan efterrätten och cigarren i salongen. Det spelar då egentligen ingen roll. Jag vet inte, och kan därmed behålla frågorna obesvarade och mystiken levande. Men eftersom jag inte vet kan jag lika gärna gissa att de pratade om Oscar Wilde. Den irländska provokatören var nämligen på modet, och särskilt de tankar han framförde i Lögnens förfall, där Wildes tankar om konsten förs fram i humoristiskt spirituella satser. Eller vad sägs om "naturen är alltid efter sin tid" eller "konsten uttrycker ingenting annat än sig själv”? En av Wildes idéer är särskilt relevant för min diskussion om Eugène Jansson. Enligt Wilde är det inte så att konsten återger en redan given verklighet, snarare är den delaktig i att forma verkligheten, eller rättare sagt, vår bild av den. Wilde använder som exempel Londons dimmor, som visserligen alltid har existerat i en rent objektiv mening – får man förmoda – men människor förr i tiden såg dem inte. "De existerade icke, förrän konsten uppfunnit dem”, som Wilde skrev på sitt typiskt tillspetsade vis. Det var upp till konstnärer som till exempel J.M.W. Turner att rikta människors blick mot Londons dimbankar, och på så vis uppfinna dem. Man kan på samma sätt ställa sig frågan om inte Eugène Jansson har medverkat till vår bild av Stockholm. Hur såg Stockholm ut, innan Eugène Jansson klädde staden i blått?
Det är för sina blåmålningar av Stockholm som Eugène Jansson är mest ihågkommen. Den blå timmen, l'heure bleu, är timmen mellan solens nedgång och nattens inträdande, och som den enstöring han var förelade Jansson ofta sina strövtåg i staden till just skymningstimmen. Vad han såg och upplevde försökte han så småningom överflytta till sina målardukar. Jansson sägs ha målat i en oavbruten, inspirerad anspänning och i en tidig blåmålning som Vårskymning från 1895, är det som om Janssons psyke avspeglas i varje febrigt penseldrag. Det är en målning där, med Ulf Lindes ord, varje touch blir ett poetiskt tecken. Janssons många Stockholmsskildringar kulminerade i hans fem Nocturne-målningar som färdigställdes runt sekelskiftet. Min favorit är Nocturne (1901), där formupplösningen och abstraktionen har gått så långt att målningen tycks lösgöra sig från det avbildade, men om man bara vill så kan man se ett typiskt Stockholmlandskap med båtar, strömmar och kajpromenader – ett Stockholm oupplösligt förenat med Janssons blick.
Efter sina blåmålningar valde Jansson att ägna tre år åt intensiva modellstudier. Han återkom 1907 med ett helt nytt motivval, nämligen muskulösa nakna män. I Naken yngling ser vi "Knutte", Janssons favoritmodell Knut Nyman, stå i en dörrpost. Bakom honom ser vi en av Janssons blåmålningar, liksom för att indikera att konstnären har lämnat den typen av motiv bakom sig. Naken yngling är på så vis en övergång från det gamla till det nya. I Flottans badhus, 1907, syns en grupp män betrakta en dykare. Jansson har fångat ögonblicket när dykaren har kastat sig från trampolinen, likt en pil som klyver luftrummet, men rörelsen är avstannande, dykarens blick söker det mörka vattnet, och vi förstår att han, på grund av tyngdlagens oundviklighet, snart kommer att bryta den skälvande ytan. Dykaren är en förevändning för Jansson att få teckna de badande männen, vars kroppar smeks av ett varmt solljus, liksom glödande vid deras hud. Janssons modeller var män med arbetarklassbakgrund, och hans motivval motiverades av en såväl erotisk som estetiskt motiverad smak. Eftersom Jansson var homosexuell är det ingen djärv gissning att han njöt av de män som gick omkring nakna i hans ateljé och tog plats på hans dukar. Att vara homosexuell har alltid varit förknippat med att kunna signalera och tolka subtila tecken, och särskilt så när homosexuella handlingar fortfarande var olagliga. Janssons nakenstudier är knappast subtila för moderna ögon, och det var de knappast heller för de som redan var invigda i teckenspelet. De som förstod, förstod.
Eugène Jansson målade alltså både badande vältränade män och blå vyer av Stockholm. Hur hänger de här motivvalen ihop? Den frågan kanske kan besvaras genom att undersöka två av hans självporträtt. I det första, från 1901, står Jansson helt klädd i svart framför ett bord och ett fönster. Utanför fönstret syns det Stockholm i blå nyanser som han la halva sin konstnärsgärning på att skildra. I det andra självporträttet, från 1910 (som jag har valt att illustrera den här texten med), har Jansson valt att porträttera sig själv som en vitklädd dandy bland de nakna män som var hans studium den andra hälften av sin karriär. Det är, menar jag, ingen tillfällighet att Jansson har valt att porträttera sig själv på de här visen. Han ställde sig framför badande nakna män, som för att säga: det här är jag, det här är en del av mig. Han ställde sig framför en blå vy av Stockholm och sa samma sak. Eugène Janssons blåmålningar är på så vis och lika mycket en förlängning av hans drömmar och åtrå som någonsin hans målningar av nakna män.
Jag vet inte hur Stockholm såg ut innan Eugéne Jansson levde. Men nästa gång jag går längs med Hornsgatan nattetid eller ser ut över Riddarfjärden i gryningen, och beundrar hur vacker staden är i sin blå färgprakt, så ska jag skänka en tanke åt målaren och uppfinnaren Eugène Jansson som gjorde min upplevelse möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar