31. Gunnar Björnstrand

En präst förbereder nattvarden. Lägger ut brödet. Ställer fram vinet. Kallar på de församlade och låter dem förtära Kristi lekamen och blod. Rabblar orden som hör till. Om syndernas bekännelse, förlåtelse och evigt liv.

Han har tappat tron. Han säger det inte, men vi kan se det i hans ansikte.

Det mänskliga ansiktet var centralt i Ingmar Bergmans filmkonst. I nästan alla hans filmer spelar närbilder på karaktärernas ansikten en viktig roll. För att en skådespelare skulle tilltala demonregissören krävdes alltså ett ansikte uttrycksfullt utöver det vanliga. Ett sådant hade Gunnar Björnstrand. Prästen Tomas i Bergmans film Nattvardsgästerna behöver inte säga något, för att vi ska förstå hans själsliga kamp och lidande – hans "jävla ångest" för att tala bergmanska. Lidandet och tvivlet är skulpterade i hans anletsdrag. Björnstrand var själv inte främmande för religiösa grubblerier – under 50-talet hade han konverterat till den katolska kyrkan och förblev katolik livet ut. Inspelningen av Nattvardsgästerna, den kanske allra svartaste av Bergmans filmer, lär ha skapat en olustig stämning mellan skådespelaren och regissören, och det skulle dröja innan de samarbetade igen.

Gunnar Björnstrand brukar stå för ett slags robust, stabil manlighet i de filmer han är med i. Man kan jämföra honom med Max von Sydow, den ende manlige skådespelare med liknande status hos Bergman. Om von Sydow är den känslige drömmaren, så är Björnstrand den trygge handlingsmannen. En anledning till att prästen Tomas tvivel gör ett så starkt intryck på oss, är att vi känner att han en gång i tiden har varit bergfast och orubbligt säker i sin tro. Jämför med Max von Sydows riddare Antonius Block i Det sjunde inseglet – en man vars själva grundnatur tycks präglas av tvivel. Än mer uppenbar blir kontrasten i filmen Ansiktet från 1958, där von Sydow spelar den gåtfulle och plågade hypnotisören Albert Vogler, och Björnstrand medicinalrådet Vergerus, en självsäker representant för den moderna vetenskapen. (Notera att Björnstrands karaktär har samma efternamn som Jan Malmsjös stränge biskop i Fanny och Alexander. Måhända såg Bergman en likhet mellan dessa två karaktärers livsfientlighet – den enes motiverad av religionen, den andres av vetenskapen.) De två Bergmanfavoriternas typiska personligheter återspeglas också i deras röster och sätt att tala – von Sydows ibland nästan ohörbara mummel, Björnstrands välartikulerade och kraftfullt manliga stämma.

Jag kan inte dra mig till minnes att jag sett Gunnar Björnstrand på film i någon annan roll, än som värdig medelålders man. En snabb titt på hans biografi bekräftar också att han slog igenom på filmduken relativt sent, med sin första stora filmroll 1943 (i dramat Natt i hamn) då han var 34 år gammal och sin första Bergmanfilm (den mindre kända Det regnar på vår kärlek) några år senare. Det var först på 50-talet, då Björnstrand var i 40-årsåldern, som han blev känd för den stora publiken för sin medverkan i filmer som Gycklarnas afton, Sommarnattens leende, Smultronstället och Det sjunde inseglet. Han förekom dock även i lättsammare sammanhang än Bergmans – som exempel kan nämnas hans återkommande roller i Nils Poppes omåttligt populära Bom-filmer.

Gunnar Björnstrand är en av Sveriges stora skådespelare – men jag upplever att han trots det förblivit lite av en doldis i jämförelse med andra återkommande Bergmanaktörer som Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, och Ingrid Thulin. Kanske är det delvis en vilja att lyfta fram denne centrale aktör i svensk filmhistoria, som fått oss att placera honom så högt på vår lista. Om jag ska försöka sätta fingret på de mer specifika anledningarna till hans placering, så tror jag vi måste återkomma till den där stabila manligheten jag var inne på tidigare. I Gunnar Björnstrands auktoritet och närvaro på filmduken, ser vi den man vi egentligen skulle vilja vara. Och när vi någon gång (som i Nattvardsgästerna och Ansiktet) ser hans karaktärer brytas ned av tvivel, om det så bara är för ett kort ögonblick, så ger det oss en närmast njutbar påminnelse om att även den mest gediget uppförda mur kan rämna. Tvivlet och ångesten blir därmed inte bara något som veka naturer ägnar sig åt, utan grundläggande hot ständigt närvarande i den mänskliga tillvaron. Jag inbillar mig att det var av precis samma anledning som Bergman skattade Björnstrand så högt – i honom såg han det han ville vara (och kanske delvis också faktiskt var), men också möjligheten att rasera samma manliga ideal. Kanske gick han för långt i denna strävan med Nattvardsgästerna. Filmen ledde som sagt till en konstnärlig brytning mellan Björnstrand och Bergman. Strax därefter gick Björnstrands kontrakt med Svensk filmindustri ut och han började istället ägna sig huvudsakligen åt teater.

Sin sista filmroll gjorde Björnstrand 1982 i Bergmans storverk Fanny och Alexander som skådespelaren Filip Landahl. Han hade då tio år tidigare drabbats av en stroke som förlamat stora delar av hans kropp och gjorde det svårt för honom att minnas sina repliker. Björnstrand hade blivit en bruten man, men förmådde fortfarande göra intryck på en scen. I ett gripande klipp från dokumentärfilmen Dokument Fanny och Alexander ser vi den store aktören kämpa mot sviktande förutsättningar för att åstadkomma en sista stark rollprestation. Fyra år senare var han död. Demonregissören som gjort honom till en stjärna överlevde honom med flera decennier och detsamma kan sägas om andra tidigare nämnda Bergmanfavoriter. Kanske är det anledningen till att vårt kollektiva minne av Björnstrand i högre grad än i andra liknande fall har bleknat.

Det kanske inte är så särskilt troligt att du någon gång den närmaste tiden kommer ha anledning att passera genom Katolska kyrkogården i Stockholm. Om du nu ändå skulle ha vägarna förbi, stanna då gärna till en stund vid Gunnar Björnstrands grav. Stanna till, lyft på hatten och skänk en tanke till skådespelaren som Ingmar Bergman gång på gång återkom till för att projicera sina allra starkaste drömmar om manlighet på – och sina allra svartaste tankar om tvivel.

32. Jan Johansson

Den tionde april 1968 satte sig Jan Johansson i studion i Stockholm och spelade in en samling jazztolkningar av ungerska folksånger. Den internationellt beryktade danske violinisten Svend Asmussen var där och det var också delar av den svenska musikereliten. Johansson var vid det här laget sedan länge erkänd i jazzkretsar, men hade också blivit älskad i de breda folklagren för sina vemodiga pianoinspelningar av svensk folkmusik. Studiosessionen den tionde april skulle sedan leda till utgivandet av Jazz på ungerska, en stämningsfull och musikaliskt rik skiva som ändå inte tillhör Johanssons mer välkända alster. En av mina favoritlåtar på albumet är ett melankoliskt svängigt och melodiskt tilltalande stycke som heter "Det vore synd att dö än". Sju månader efter att Johanssons känsliga fingrar lett pianospelet igenom låten så sladdade han med sin bil på E4:an, krockade med en buss och omkom omedelbart.

Det Sverige gick miste om den kalla novembermorgonen 1968 var inte bara en mycket skicklig pianist. Det var, något drastiskt uttryckt, förmedlaren av den svenska folksjälen. Det kan låta som metafysiskt flum, såväl "svenskhet" som "folksjäl", men vem kan lyssna på Jazz på svenskas underbara stycken musik och undgå att känna inte bara vemodet, naturen och stillsamheten, utan det svenska vemodet, den svenska naturen och den svenska stillsamheten? Kanske också den svenska ensamheten, den där som vi i någon mån eftersträvar och romantiserar, men som också gör oss melankoliska. Ni vet vad jag försöker säga. Ni vet det därför att ni hör det när ni lyssnar på Jazz på svenska. Jag är ingen poet, men inte ens den största diktare skulle kunna uttrycka den här typen av svenskhet mer målande och exakt än vad som Jan Johansson gör genom sitt pianospel. Det är klart att musiken själv ska prisas, det är ju trots allt kända svenska folkvisor han tog sig an. Men det finns något i Johanssons anslag, något både distinkt och svävande, som skänker melodierna djup. Existentiellt djup, vill jag drista mig till att säga.

Inte för att Jan Johansson trodde på det här med anslag. Ödmjukt menade han att eftersom pianot är en mekanisk uppfinning så spelar det ingen roll vem som trycker ner tangenterna. Man undrar om han verkligen trodde på det själv. En som inte gjorde det var hans medmusiker Georg Riedel, en musikgigant i egen rätt. (Han spelade bas på Jazz på svenska, men är utöver samarbetena med Johansson förmodligen mest känd som kompositör av flera kända svenska barnvisor. Barnmusik har förresten Johansson också skrivit – det är han som komponerat "Här kommer Pippi Långstrump".) Riedel har pekat på hur unikt anslag Johansson hade. Det stämmer verkligen: efter bara ett par sekunder hör man om det är Jan som spelar. Han har en så fin tajming och speciell frasering som jag tyvärr är alldeles för musikteoretiskt okunnig för att kunna analysera i detalj. Men för att höra den krävs ingen kunskap, det krävs bara öppna öron.

På sätt och vis finns det något paradoxalt över Jan Johansson och Jazz på svenska. Albumet är så stillsamt, liksom evigt och tidlöst i sitt uttryck, men själv var Johansson ständigt på språng, i bjärt kontrast mot hur musiken på skivan låter. Han var tveksam till att ens ge ut albumet och när den stora framgången väl sköljde över honom så var han inte intresserad av att rida på den särskilt länge. Han var för nyfiken för att stanna upp. Det fanns nya idéer att utforska. Man ska komma ihåg att Johansson spelade en hel del "vanlig" jazzmusik i sin karriär. Allt var inte folkmusikinspirerat. Innan han slog igenom i Sverige så var han nere i Köpenhamn och spelade med amerikanska storheter, bland andra Stan Getz. De var alla imponerade av svensken och de ville få med sig honom på internationella turnéer. Världsrykte hägrade! Fast nej. Johansson avböjde och åkte istället tillbaka till Sverige och bosatte sig i ett radhus i Upplands Väsby. Han hade en familj att ta hand om, men han ville också ostört kunna fokusera på sin musik. (Ostört är förstås ett relativt begrepp: barnen klättrade ofta på Jans piano medan han spelade, vilket den tålmodiga och snälla pappan allt som oftast tillät.) Jazzmusik spelade han sedan med nästan alla de stora svenska musikerna i branschen: Arne Domnérus, Jan Allan, Rune Gustafsson, Egil Johansen, m. fl. Men intresset för folkmusik var trots allt något han återkom till. Nästan lika tilltalande som Jazz på svenska är Jazz på ryska, där pianisten tagit sig an den ryska traditionen istället. Även här hörs det direkt att det är Johansson som spelar.

Jan Johanssons musik innehåller vemod och smärta. Men i vemodet finns också en glädje och i smärtan finns ett lugn. Det är som att dessa olika tillstånd lever i självklar symbios. Hur han lyckades med detta är det ingen som riktigt förstått. Att han var modig nog att utmana de snobbiga puristerna och luckra upp de vattentäta skott som fanns mellan olika jazzstilar samt mellan jazzen och annan musik, står helt klart. Denna uppluckring skapade nya musikaliska uttryck. Men hur han fick till det där djupt personliga anslaget, det har ingen lyckats förklara. Någon tydlig föregångare tycks han inte ha haft. Möjligen kan man med rätta kalla honom ett geni – enligt Jan Allan är det ett understatement att tilldela honom det epitetet – särskilt om man i begreppet "geni" lägger förmågan att föda fram något genuint nytt. Men eventuell genialitet får inte skymma sikten för det ständiga intresse han visade musiken. Förmodligen var Johansson fylld av musikaliska funderingar ända till slutet. I en dokumentär om honom framhåller Allan att Jan inte var någon särskild god bilförare. "Hans huvud var fyllt av musik och jag tror han satt och jammade och komponerade under vägen." Kanske var det passionen för musik som dödade människan Jan Johansson. Men det var också passionen för musik som gjorde konstnären Jan Johansson odödlig.

33. Nils Liedholm

Elegans är en kvalitet som jag alltid varit svag för. Inte bara en ytlig sådan, manifesterad i form av en stilig kostym eller vacker klänning, utan en som genomsyrar ett helt sätt att vara på och föra sig. En elegans som också är nära sammanknutet med värdighet, tålamod, behärskning – och kanske en smula glamoröst leverne. Det finns rentav något elegant över själva ordet: elegans.

Inte så konstigt då att jag är förtjust i fotbollsspelare som representerar denna kvalitet ut i fingerspetsarna. Dribblande gamänger och hårdskjutande målsprutor i all ära, men dessa personlighets- och spelartyper finns det en hel del av. De gör sina fans upprymda, javisst, men de ingjuter inte riktigt samma respekt som en lugn och ståtlig mittfältsgeneral kan göra. Den där auktoriteten som ger intrycket av vara den ende vuxne på plan när de andra kaotiskt stressar omkring på gräset. Kort sagt: En sådan som Nils Liedholm.

Liedholm var för all del inte bara en elegant på planen. Att milanesarna dubbade honom Il Conte (Greven) berodde lika mycket på hans högresta sätt utanför de kritade linjerna och det faktum att han gifte sig med en äkta italiensk grevinna med anor från 900-talet. Kan det bli mer elegant? Ja, det skulle möjligen vara om man samtidigt kunde vara baron. Och se! Il barone var just det han kallades i den eviga staden, Rom, där alla (utom Laziofansen) älskade honom för att som tränare ha lett AS Roma till en efterlängtad ligaseger 1982/83. I det privata livet hängde greven-baronen mest på sin imponerande vingård tillsammans med sin grevinna. Ett elegant liv att avundas, helt klart.

Men det började inte särskilt glamoröst. Framgångarna var inget som serverades på silversked för lillgrabben Nils. Uppväxten i Valdemarsvik var inte lättare för honom än för någon annan och han hade en far som starkt motsatte sig sonens fotbollsdrömmar. Hur skulle man kunna försörja sig på sådant trams? Bättre och säkrare då med ett hederligt arbete. Men för Nils fanns det bara kärlek till bollen. Kanske var längtan efter social gemenskap en stark drivkraft. Senare har han kommenterat barndomstiden med orden: "Hade du en cykel var du rik, men med en boll hade du många vänner". I vilket fall höll han fast vid spelandet. Han låtsades vara ute på andra ärenden när han egentligen var iväg på bortamatch med lokala laget. Det hela avslöjades en dag när pappan läste i tidningen hur väl sonen spelat. Det är svårt att komma undan med att man hälsat på tant Agda när det står i lokalblaskan att man stänkt dit tre baljor mot grannortsklubben. När Nils så småningom började tjäna lite pengar på fotbollen – han fick 20 kr per match när han spelade för IFK Norrköping – så mjuknade fadern något. Och när han kom hem från sitt första proffsår i AC Milan (där han spelade i Gre-No-Li-kedjan med Gunnar Nordahl och Gunnar Gren) och betalade av hela skulden på pappans huslån, ja då förstod den senare äntligen att Nils faktiskt valt en framgångsrik karriärväg.

Nils Liedholm är lika mycket legend i Italien som i Sverige. Ni har hört vilka smickrande smeknamn italienarna gav honom. Legenden grundlades under de fantastiska åren med Milan, där han förkroppsligade den spelfördelande intelligensen under lagets väg mot hela fyra ligatitlar. Man kan undra hur många mål Nordahl hade gjort om han inte kunnat dra nytta av Liedholms legendariska passningsskicklighet. Det sägs att det var först två år in i Milankarriären som Liedholm slog sin första felpassning och att han då förärades med en fem minuter lång stående ovation från den beundrande hemmapubliken. (Då kan man förstås fråga sig hur många avgörande passningar han verkligen vågade slå, men nu ska vi inte förstöra en härlig – och säkerligen osann – anekdot.) Han ledde också sitt lag till Europacupfinal mot mästarna Real Madrid, där Milan slutligen föll med 2-3. Det var också detta år som han nådde sin största framgång med svenska landslaget. Det var hemma-VM 1958 och man hade äntligen släppt på de amatörbestämmelser som förbjöd fotbollsproffs att dela i svenska landslaget. En ganska åldrande Liedholm ledde landslaget till final och gav svenska folket en kort stunds orealistiska gulddrömmar när han behärskat placerade in ledningsmålet mot självaste Brasilien. Det räckte inte mot Pelé och gänget. Sverige förlorade med 5-2 och Liedholm konstaterade ödmjukt att "det var väl nästan 50 000 på Råsundas läktare och vi hade nog behövt alla på planen för att stoppa brassarna." När Liedholm i början av 60-talet närmade sig 40-årsåldern gick han över till en tränarkarriär. Inte för att motivationen tagit slut eller kroppen sagt ifrån, utan för att kunna komma in på tränarutbildningen i Italien som man behövde anmäla sig till innan man fyllt 40. Då skulle andra delen av hans förbluffande framgångsrika fotbollskarriär ta sin början, nämligen den som tränare.

En elegant person har gärna kultiverade intressen. När Milan skulle spela en vänskapsmatch mot IFK Norrköping hade Liedholm blivit tränare för laget. Det vanliga idag är att spelarna bor på hotell några dar i samband med match. Möjligen styr ledningen upp någon liten utflykt till ett zoo eller möjlighet att spela en runda golf. Det Nils Liedholm gjorde var att abonnera biografen Röda Kvarn för att ta med sig hela laget på Bergmans existentiellt mörka Tystnaden, en av filmerna som ingår i den så kallade Guds tystnad-trilogin. Det var alltså denna film som intet ont anande fotbollsspelare fick gå på som lite trevligt nöje när de var på besök i Sverige. Det är ytterst svårt att se något liknande ske idag, och det var förmodligen riktigt udda även då. (Men när reportrarna efteråt frågade efter spelarnas reaktioner på filmen, svarade de entusiastiskt att de gillade den.) Senare kom han att vinna ligan som tränare med både Milan och, som nämnts tidigare, Roma. Han har även lämnat tydliga fotspår i italiensk elitfotboll genom de inflytelserika spelare och tränare som han lät debutera eller tog under sina vingar som tränare. Listan på namn bör få vilken fotbollsentusiast som helst att börja salivera: Carlo Ancelotti, Franco Baresi, Giovanni Trapattoni, Paolo Maldini, Bruno Conti ...

Säkert tycker någon att vi har för många fotbollsspelare på den här listan. Det finns ganska många människor som förhåller sig kallsinniga till sporten. Den modernistiska poeten Erik Lindegren kommenterade sitt första landslagsbesök, mellan Sverige och Danmark 1948, starkt negativt och beskrev "tjongningarna mot bollen, ett enastående dött och meningslöst ljud". Ibland känner jag likadant. Inte minst råder det ofta brist på intressanta och inspirerande personligheter, som är något mer än bara en generisk träningsprodukt. Som liksom står för någon inspirerande kvalitet. Men det finns undantag. En av dem är Nils Liedholm. Eleganten Nils Liedholm.

34 Hans Alfredson

Att säga att licentiat Ejnar Haglund var allmänbildad skulle vara en grov underdrift. Genom sina enorma framgångar i frågesportprogram på radio och TV blev han "mannen som vet allt" med hela svenska folket. Med sin knastertorra stämma redovisade denne allvetande latinist utan att tveka efterfrågade detaljer ur operaintriger, grekiska myter och klassiska romaner. Det sades om honom att han aldrig glömde något han hade läst. En kväll var Ejnar Haglund på besök på Thomanders studenthem i Lund. Alkohol intogs, stämningen var glad och licentiaten blev så småningom tvungen att gå på toaletten (ty även allvetare har naturbehov). Ganska snart kunde det höras förtvivlade utrop från hemlighuset. "Kom hit! Det har hänt något konstigt med min rygg." Någon sprang ner för att se efter hur det stod till med honom. Ejnar Haglund vädjade om hjälp. "Jag kan inte räta på ryggen!". Vad var det som hade hänt? Hade den arme mannen råkat ut för en alldeles särskilt svår form av ryggskott? Eller kanske drabbats av plötsligt uppkommande yrsel? Problemet kunde dock snart identifieras och licentiaten bli hjälpt ur sin förfärliga belägenhet.

Ejnar Haglund hade knäppt ihop västen med gylfen.

En som inte var närvarande vid detta tillfälle, men som bodde på studenthemmet i fråga och fick historien återberättad för sig, var den unge Hans Alfredson. Den begåvade studenten fick under denna tid sina första framgångar på scen med Lundaspexet Djingis Khan, till vilket han bland annat skrev den sedermera klassiska "Härjarevisan", med textrader som

Nu ska vi ut och härja,
Supa och slåss och svärja
Bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord

(Det är en visa som går sällsynt väl ihop med en snaps eller två under västen och sjöngs fortfarande på studenttillställningar när jag gick på universitetet för tio år sedan.) I mitten av 50-talet började Hans (eller "Hasse" som vi kanske ska kalla honom hädanefter) på Sveriges Radios underhållningsavdelning, där han mötte en annan begåvad studentspexare – Tage Danielsson. Detta storslagna möte mellan studentikos humor från Uppsala och Lund skulle komma att sända svallvågor över svensk underhållning för decennier framöver.

Det dröjde inte länge förrän Hasse och Tage (ännu inte ett begrepp) började skriva saker tillsammans. Redan 1958 skrev de Martin Ljungs berömda sketch om Fingal Olsson – ni vet, han som rör på sig –till Povel Ramels revy Funny Boy. (Jag vet inte hur det är med er, men min far citerade den i alla fall ständigt under min uppväxt.) Med revyn Gröna hund fick de två sitt stora genombrott och det var också i denna föreställning Valfrid Lindeman dök upp för första gången. Tanken med Lindeman var ett helt improviserat nummer, som skulle se annorlunda ut varje föreställning – men som alltid skulle sluta med en och samma komiska poäng. Och det var här den där historien om den allvetande Ejnar Haglund kom in i bilden. Hasse drog sig till minnes den lustiga anekdoten från Thomanders studenthem och föreslog att varje Lindemanmonolog skulle sluta på samma sätt, det vill säga med att Lindeman knäppte ihop västen med gylfen. Vägen fram till denna poäng såg dock annorlunda ut för varje gång. Innan varje föreställning hade dagstidningarna lästs igenom och något aktuellt tema identifierats, som Lindeman sedan fick orera kring (oftast utan att intervjuaren fick en syl i vädret). Att publiken över huvud taget tillät (och rentav älskade) dessa vindlande monologer, är ett tecken så gott som något på Hasse Alfredsons storhet som komiker.

Med tiden skulle det bli flera hundra Lindemanmonologer. Och trots att några decennier har gått och magin i att se improvisationen utspelas i realtid omöjligt kan finnas kvar på samma sätt som när det begav sig, så är det fortfarande roligt att lyssna på Hasse Alfredsons Lindemän. Monologerna är en blandning av obegriplighet och briljans, där man aldrig vet var Hasse kommer ta vägen härnäst (utöver det oundvikliga slutet då, som dock också övergavs så småningom). Det är över huvud taget få som kan mäta sig med Hasse Alfredsons svada. Utöver Lindeman kan klassiska nummer som den gamle mannen i Gula hund och ringaren i Gröna hund nämnas. Den sistnämnda är en drift med den svenska statskyrkan som fortfarande känns aktuell (även om kyrkan och staten numer separerat): "Rösta på pastor Jansson, han är en värdig representant för den svenska statskyrkan – han har inga bestämda åsikter om någonting!"

År 1961 bildade Hasse och Tage bolaget AB Svenska Ord. Tage blev verkställande direktör och Hasse styrelseordförande (eller om det var tvärtom), och de två inrättade sig tillsammans med sekreteraren Mona Haskel i det så kallade "huvudkontoret" – den numer legendariska lilla röda skrivarstugan (som fortfarande står kvar i Vitabergsparken på Södermalm) där så många av Hasse och Tages klassiska verk kom att skapas. De två kom att bli en underhållningsinstitution av närmast ofattbar betydelse i svensk nöjeshistoria. Under deras vingar frodades komiker och artister som Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Martin Ljung, Lasse O'Månsson, Birgitta Andersson, Hans Furuhagen, Sonya Hedenbratt, Lissi Alandh, Lena Nyman ... ni har förmodligen redan förstått poängen, men det här är alltså mer än bara en imponerande samling svenska underhållare – mer rätt (och bara en mild överdrift) vore att säga att det här är kvalitativ svensk underhållning från 60- och 70-talet. Varken förr eller senare har det funnits en sådan massiv talangskatt på området och allihop var de på ett eller annat sätt knutna till de två herrarna i skrivarstugan på Södermalm. Kontrafaktisk historieskrivning är alltid vansklig och spekulativ, men å andra sidan utmärkt för att fylla upp sådana här texter, så here goes: Hur hade svensk underhållningshistoria sett ut om inte Hasse och Tage hade funnits? Ja, självklart hade vi gått miste om deras egna verk och det hade varit en stor förlust, men i ett vidare perspektiv: Hade Galenskaparna funnits? Killinggänget? Grotesco? Jo, det hade de nog – men de hade inte haft samma ambitioner och inte varit lika roliga. Hasse och Tage satte med sin enorma produktion en ribba och riktning som vi fortfarande har att förhålla oss till om vi vill göra oss lustiga på en scen.

Tage var ett oändligt mångsidigt geni, men kanske var det Hasse som hade den största genuint komiska begåvningen av de två. Som brukligt bland stora komiker, bar han på ett stråk av mörker. Tage kunde vara allvarlig, men han hade aldrig kunnat skapa ett verk som Den enfaldige mördaren, en nattsvart film som bygger på ett avsnitt i Hasses egen roman En ond man. Hasse regisserade och spelade även själv en av huvudrollerna som den hänsynslöst ondskefulle godsägaren John Höglund, som plågar den lätt utvecklingsstörde Sven (spelad av Stellan Skarsgård). För den som känner Hasse från komiska framträden i revyer blir det en chock att se denna grymma film, där svåra moraliska dilemman kring ondskan (och vad vi kan göra för att stoppa den) behandlas: Räcker ickevåld som princip? Eller är våldet ibland nödvändigt för att sätta stopp för ett värre våld? Filmen blev en konstnärlig triumf för Hans Alfredson och självaste Ingmar Bergman kallade den för "en jäkla märkvärdig film".

När Tage dog 1985 upplöstes (enligt tidigare överenskommelse mellan de två) AB Svenska ord. Den sista produktionen från bolaget blev filmen Falsk som vatten från samma år – ytterligare en mörk historia. Hasse däremot fortsatte med frenetisk verksamhet på en mängd områden – böcker skrevs, julkalendrar skapades och under en tid var han chef för Skansen (vilket faktiskt även Lindeman var i ett profetiskt nummer många år tidigare). Till råga på allt ynglade han av sig två av Sveriges mer framgångsrika regissörer på senare tid – Daniel och Tomas Alfredson. När Hans Alfredson avled 2017 fick svenskarna tillfälle att häpet blicka tillbaka på en fantastiskt mångsidig karriär, där samme man fått dem att såväl kontemplera människans ondska som att vika sig dubbla av skratt. Och om det nu skulle vara så att du just nu, efter att exempelvis ha tittat på något av de ovan länkade Youtubeklippen, tycks ha fastnat i denna hopvikta ställning – ja, då kan jag lova dig att Valfrid Lindeman (och licentiat Ejnar Haglund med för den delen) kan ge besked om den troliga anledningen.

35. Harriet Andersson

I François Truffauts filmklassiker De 400 slagen går två struliga pojkar förbi en vägg fylld med olika affischer. Plötsligt stannar den ene grabben upp en halv sekund och pekar på en av bilderna. Snabbt tittar de sig omkring – är det någon som ser oss? – innan de i alla hast river ner affischen och springer därifrån med den.

Vad hade så plötsligt lockat dem till denna ganska oskuldsfulla stöld? Svaret är enkelt: Harriet Andersson. Det gossarna lustfyllt hade rivit med sig var en filmaffisch för Sommaren med Monika. Ingmar Bergmans film hade gjort sin tjugoåriga huvudrollsinnehavare till stjärna och tillsammans med Arne Mattsons Hon dansade en sommar hade filmen – och Harriet –  format den internationella uppfattningen om "den svenska synden". På affischen står den unga brunetten och kisar upp mot solen, iklädd en tröja som har glidit ner från axlarna och som tycks utkämpa en kamp mot gravitationen för att över huvud taget hänga kvar på kroppen. Det var således som behagfull ung kvinna Harriet slog igenom (Sommaren med Monika var mycket populär i Sydamerika och det sägs att äldre latinamerikaner fortfarande rodnar när namnet Harriet Andersson kommer på tal) men hennes största prestationer kom i mycket mer krävande roller, som den sinnessjuka Karin i Såsom i en spegel eller den döende, kvidande systern i Viskningar och rop.

Det var ingen självklarhet att hennes karriär skulle komma att innehålla dessa höjdpunkter. De sköna och livskraftiga kvinnorna Harriet Andersson spelade i sina tidiga filmer, som Sommaren med Monika och Gycklarnas afton, hade kunnat komma att definiera hennes karriär. Ingmar Bergman, sin vana trogen, inledde ett förhållande med henne under inspelningen av den förstnämnda filmen (hon slog då upp sin förlovning med Per Oscarsson) och paret levde ihop under ett par år. När romansen nådde vägs ände hade hennes samarbete med Bergman kunnat ta slut och vad hade hänt då? Kanske hade de flesta idag i så fall kommit ihåg Andersson på ungefär samma sätt som de gamla latinamerikanerna sägs göra. Det är svårt att överskatta inflytandet Bergman hade på den svenska filmvärlden vid den här tiden. Hur många svenska 50-talsfilmer som inte är gjorda av demonregissören lever kvar i allmänt medvetande idag?

Anderssons egna val kunde också ha bidragit till att karriären stannat av. Hon drog sig tillbaka mot slutet av 50-talet, gifte sig med en bonde och levde på landet. Men bondlivet passade inte den nyfikna och lustfyllda Harriet. Hon kände att livet rann ifrån henne. Så en dag ringde telefonen. Det var Ingmar och han ville absolut att hon skulle göra en svår huvudroll i Såsom i en spegel. Harriet kunde och ville inte säga nej. Hon spelade sedan sin roll fruktansvärt övertygande. Det är inte för inte som rösten i trailern kallar hennes prestation, kanske bara en aning överdrivet, för "one of the most brilliant performances in the history of the motion picture screen". Vare sig det är charm, galenskap, trötthet, förtvivlan eller något annat tillstånd som ska uttryckas så lyckas Harriet förmedla känslorna med naturlig självklarhet. Bergman tvivlade heller aldrig på att hon skulle klara de svåra utmaningar hon ställdes inför. Tvärtom: också han har uttalat sig enormt uppskattande om hennes talang, när han kallat henne "ett av de cinematografiska genierna som bara finns i några sällsynta exemplar". Och det kan knappast ha varit på grund av deras kärleksrelation som han sträckte sig efter sådana översvallande omdömen – i så fall skulle han ju ha behövt kalla väldigt många kvinnliga skådespelare genom åren för samma sak, och hon vore då inte längre ett sällsynt exemplar.

När man förförs av Harriet Anderssons framträdanden i filmer så är det lite svårt att veta vad det är man egentligen förförs av. Det finns vissa skådespelare – Marilyn Monroe, James Dean, Greta Garbo – som i första hand har magnetisk utstrålning och ikonisk skönhet. De passar otroligt bra på vita duken, men man upplever dem primärt som filmstjärnor och först i andra hand som filmskådespelare. Med hjälp av deras nästan mystiska magi strålar de ut genom tv-rutorna och förtrollar sin publik. Det är filmstjärnorna som täcker väggarna i sunkiga biljardhallar. Sedan har vi de rosade skådespelarna, konstnärerna, som är berömda för hur väl de lyckas ikläda sig en roll – tänk Daniel Day-Lewis eller Meryl Streep. Vilken kategori tillhör Harriet Andersson? När vi ser henne framföra antik teater i Flickorna eller charma omgivningen som den livsglada Agda i Älskande par (båda filmerna regisserade av Mai Zetterling, en regissör hon samarbete en del med under 60-talet), är det då den fantastiska skådespelarkonstnären Harriet vi beundrar eller är det den oemotståndliga personen och skönheten Harriet vi förtjusas av?

Jag är inte säker på att jag vill försöka reda ut den saken, om det nu ens är möjligt. Vad som är konstnärlig beundran och vad som är rent mänsklig attraktion när det gäller mitt eget förhållande till Harriet Andersson har jag ingen aning om. Om jag tillsammans med en vän går förbi en affisch med henne kommer jag sannolikt att peka på den och kommentera något om hur skickligt hon gestaltade alltifrån naiv ungdom till mörka och komplexa själstillstånd hos vuxna kvinnor. När jag är klar lär jag lugnt gå vidare. Men en liten del av mig vill förmodligen bara riva ner affischen, gömma den innanför jackan och springa därifrån med den.

36. Kjell Höglund

Det första man lägger märke till när man lyssnar på Kjell Höglund är hans säregna röst. Det är ingen röst som hamrar in sitt budskap, utan som dämpat och i en egendomlig blandning av tal och sång tycks komma från någon annanstans, kanske från en butelj eller från under en trappa. (För att hämta inspiration från hans egna sånger.) Det är tydligt att man har att göra med en musiker som ogärna slår på den stora trumman, eller rättare sagt, som inte har en stor trumma att slå på. Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag om att det också finns ett särskilt höglundskt sätt att se på världen. Vad utmärker då Kjell Höglunds sätt att se på saker och ting?

Det första jag kommer att tänka på är humorn. Det finns en galghumor som går genom många av Höglunds sånger. "Man vänjer sig" är en av dem. Sången fanns ursprungligen med på albumet Baskervilles hund från 1974, men har sedan dess har fått ett eget liv och äger numera kultstatus för ständigt nya generationer lyssnare. Det sägs att Franz Kafka skrattade så att han kiknade när han skrev sina mest gruvliga berättelser om svältkonstnärer, tortyrmaskiner och människor som förvandlas till insekter. Kafka förstod att det ohyggliga har en tendens att vända sig till sin motsats, att skriket lätt blir till skratt. "Man vänjer sig" handlar om en annan typ av skräck, om arbetslivets banalitet och vardagslivets torftighet. Så länge du inte lever ett influencer-liv med ständiga resor, hälsosam kost och stärkande träningspass 05.30 på morgonen, så kommer du att känna igen dig. De allra flesta har erfarenhet av att höra hur det brusar i rören för att grannen går på toaletten eller av jobb som bara går ut på att flytta lite papper och dra i några spakar. Men att bara påpeka att vi känner oss alienerade från tillvaron och från vårt arbete räcker inte för att framkalla en komisk effekt. Höglunds genialitet ligger i hans formuleringskonst och ordglädje, där vardagens tomhet och futtighet blir tydlig i rader som att supa lite håglöst, köpa lite porr i en tidningsautomat, och att det är skönt att våga bli förtvivlad. På samma sätt som Kafka skrev hysteriskt skrattandes ser jag framför mig hur Höglund fnissar högt för sig själv när han författar sina rader. Förvandlingen, Kafkas korta novell om Gregor Samsa som förvandlas till en skalbagge, publicerades 1915, mitt under första världskriget. "Man vänjer sig" hade nog också kunnat vara skriven 1915 – även om tillgången till porr var något mer begränsad då – men inte lika många hade känt igen sig, upptagna som de var med att sticka ner sina bröder. Att sången fortfarande är populär, ja mer populär än någonsin, säger någonting om vår tid och vår gemensamma vantrivsel i kulturen.

Men Kjell Höglund knåpade förstås inte ihop sina sånger i ett vakuum. Det går att se hans texter som utlöpare av den nyenkla poesin som gjorde sig gällande på 60-talet (hej Göran Palm och Sonja Åkesson) i reaktion mot 50-talets överlastade metaforer och bildsymbolik (jag tittar på dig Erik Lindegren). Vardagslivet tog sig in i poesin och det gick plötsligt an att dikta om kylskåp och folkvagnar. Kjell Höglund gjorde samma sak, i sånger som "Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför" intog han vardagsbetraktarens självironiska position. Men lika ofta hade han som mål att skruva till verkligheten i en surrealistisk eller absurd riktning. Eller hur ska man annars förstå nonsensvisor som "Kvastfeningarnas språkrör", "Gustav under trappan" eller "Segla i ett badkar"? Den nyenkla poesin gav på sjuttiotalet rum åt den engagerade och politiska poesin. Och där ville Höglund inte vara med längre. Kärleksvisan "Britt-Mari" är som en uppgörelse med 70-talets torra och humorlösa marxism. För Britt-Mari är verkligheten enkel och avmystifierad, genomlyst och förklarad som den är av marxistisk teori. Hon tycks i sången vara helt ointresserad av Höglunds funderingar om livet, kärleken och döden.

Du drogs till mej därför att jag var konstig

dessutom tänkte du att jag var intelligent
jag var en främmande fågel att observera
och möjligen var jag, förhoppningsvis, också potent

För 70-talets vänsterrörelse måste Kjell Höglund ha varit en främmande fågel, med sitt insisterande på att världen inte är uttömd av marxismens torra dogmer. I "Britt-Mari" hittar vi (förutom humorn) ytterligare en sak som jag tycker utmärker det höglundska sättet att se på världen, nämligen en stark motvilja gentemot maktens språk och anspråk. Det råder ingen tvekan om var Höglund står politiskt (Hjärtat sitter till vänster, som en av hans album heter) men han har alltid stått upp för den enskilda människans rätt att själv nyfiket utforska världen. Mest tydlig i sin ovilja att inordna sig är han i den sjutton minuter långa "Desertören".

"Är du med oss eller mot oss?" ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör

"Desertören" är pacifistisk vädjan om att inte låta ändamålen helga medlen. I den allt mer uppskruvade debatten på sjuttiotalet vägrade Höglund att ta kniven i hand, för mord är ju mord, oavsett vem som håller i vapnet. Samma underifrånperspektiv är tydligt i "Häxprocess", där Höglund pekar ut det ack så mänskliga behovet av att hitta (och bränna) syndabockar. Höglunds oeuvre innehåller för många humoristiska nonsenssånger och stilexperiment (hårdrock, schlager, rap) för att någon skulle få för sig att han är en politisk vissångare. Höglund har snarare tagit gycklarens roll, som har tillåtelse att säga sanningen eller peka ut orättvisor, för han är ju ändå bara en narr som ingen tar på allvar.

Så långt har jag nämnt humorn och självständighetsviljan som två komponenter i det höglundska perspektivet. För att få syn på en tredje komponent måste jag dröja kvar vid och fördjupa diskussionen om de surrealistiska eller mystiska delarna av Höglunds texter. Som han sjunger i "Passage mot gryningen":

Det finns en helhet, det finns ett mönster
det finns ett ljus
och det finns en hemlighet

1991 gav Kjell Höglund ut boken Magnum opus: ett ockult manifest. Den som hade förväntat sig träffsäkra vardagsbetraktelser i samma stil som "Man vänjer sig" lär ha blivit besviken. Det är ett ockult manifest i ordets riktiga mening. Redan bokens titel är en referens till alkemisternas urgamla dröm om att göra guld, och mellan pärmarna mönstrar Höglund idéer som att Keopspyramiden är mer än 80 000 år gammal och att jordens oceaner är förbundna med hav på jordklotets insida. I Bibeln finner han stöd för reinkarnationstanken, och i en skicklig hopvävning av citat finner han belägg för att jordens alla religioner härstammar från en mysteriekult i Egypten, som Moses invigdes i och som fördes ut till resten av världen i och med uttåget ur Egypten. Och den Gud som alla tillber är egentligen, enligt Höglund, ett annat ord för den levande, kännande organism som är världsalltet.

Det går att läsa Magnum opus som en skönlitterär text, men för mig är det uppenbart att Höglund menar vad han säger. Reinkarnation, Atlantis, undergång och pånyttfödelse är dessutom teman som återkommer i flera av Höglunds sångtexter. Men ärligt talat blir boken ganska tjatig i längden. Det är i låttexterna, i blandningen mellan det oskuldsfulla tilltalet och de anslående surrealistiska bilderna, som Kjell Höglund är som allra bäst, där rader som "döden är en druva som ingen har trampat" och "vintergator viskar till varandra över kinden" fungerar som trappsteg för fantasin. Ett av Höglunds många mästerverk är "Genesarets sjö". (Jag lämnar åt läsaren att utforska resten av hans mästerverk på egen hand, helt i enlighet med sångförfattarens anda.) Jag dristar mig att säga att "Genesarets sjö" är Höglunds mest älskade sång. Till viss förvåning för Höglund själv, som har sagt att han inte förstår varför sången är så populär och att han inte "hänger med". Nej vem gör det. När man åker berg-och-dal-bana känns det mer i maggropen om man inte håller i sig. På samma sätt är hemligheten bakom att uppskatta Höglunds texter och musik att släppa kravet på ett enhetligt narrativ eller att det ska finnas en enkel överensstämmelse mellan text och verklighet.

Humor, självständighet och mystik. "Genesarets sjö" innehåller också en fjärde komponent i det höglundska sättet att se på världen, nämligen en fascination för världens rikedom och möjligheter. Vissa poeter har en enda bärande idé och reducerar allting i världen till denna enda idé. De gör därmed världen fattigare. Den känslan får man aldrig när man lyssnar på Kjell Höglund. Hans sånger och formuleringar gör världen rikare och visar hur mycket som ännu återstår att se och känna. Det är en rikedom som både finns hos sångerna och hos oss själva. Anledningen till att "Genesarets sjö" är så pass älskad är nog också att raderna är så öppna för olika tolkningar att alla kan hitta sin egen högst personliga tolkning. Alla kan fylla Genesarets sjö med vad de än behagar – och älska sången precis lika mycket för det.

Så är det åtminstone för mig. För även om det snöar i maj, så är det ändå alltid vackert väder på Genesarets sjö.

37. Björn Borg

Gladiatorkampen utkämpas i Londons eget lilla Colosseum. Läktarna är fyllda av människor som kommit dit för att förföras och förtjusas; det kanske inte är blod de suktar efter, men det är ändå en strid de ska bevittna och som alla strider återstår till slut bara dess ofrånkomliga resultat: seger och nederlag. De två kombattanterna är traditionsenligt klädda i vitt och är mästare på det de dedikerat sina liv åt. I övrigt finns det få likheter mellan männen som denna soliga sommardag femte juli 1980 har arenans – och världens – blickar riktade mot sig. På ena sidan nätet som separerar slagkämparna återfinns en blodfylld New Yorkare, som likt någon av Daenerys drakar är eldsprutande, har nära till utbrott, är intensiv och passionerad. På andra sidan: The Ice King. Den nordiske mannen med orörligt minspel, till synes opåverkad av om striden för tillfället går hans väg eller inte, har vanan att oförtröttligt mala ner sina motståndare med kylig elegans. Hans omänskliga disciplin verkar skräckinjagande på motståndarna. En Björn, i sin styrka och obeveklighet, en Borg i sin ointaglighet: vinner han den här matchen har han vunnit ofattbara fem Wimbledonturneringar i rad.

Innan jag går vidare med matchen, en anspråkslös fråga: Vad är poängen med sport egentligen? Många pekar på rent instrumentella fördelar. Idrottande ger god hälsa och ökad självkänsla. Särskilt lagsporter skänker gemenskap och kan träna utövarna i ledarskap, kamratanda och uppoffringsvilja. Jag tycker att det är otillräckliga förklaringar som dessutom, för att använda en sportmetafor, missar målet. För det första kan idrottande naturligtvis lika gärna leda till negativa konsekvenser. Det är vanligt med i förtid förstörda kroppar, sänkta självförtroenden och förgiftade gruppmiljöer med mobbing och utanförskap. För det andra kan man fråga sig om det verkligen är så att vi först ser idrottandets potentiella fördelar och sedan tar ett rationellt beslut att utöva en viss sport. Jag tror inte att några positiva konsekvensanalyser ligger bakom åttaåringars beslut att under uppförandet av några enkla regler ilsket försöka brotta ned varandra på den stelfrusna jordplätten på skolgården. Idrottandets fördelar för de aktiva förklarar heller inte varför miljontals människor väljer att följa andras sportande. Hur kommer det sig att Nelson Mandela desperat försökte (och lyckades!) övertala sina väktare i fängelset på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen så kan kunde lyssna på ovan nämnda Wimbledonfinal, den mellan John McEnroe och Björn Borg? Varför valde en så till synes blasé celebritet som Andy Warhol att gå upp i den tidiga ottan för att från andra sidan Atlanten följa matchen i realitid i tv? Jag ska återkomma till det, men nu måste vi återgå till finalen.

Matchen spelas i bäst av fem set och Borg förlorar första setet stort. McEnroe tycks nästan lite betryckt av att allting gått så oväntat smärtfritt i matchinledningen. Han har själv sagt att det oroar honom när det går alldeles för lätt, eftersom han då får en känsla av att det snart måste hända någonting dåligt. Amerikanen spelar lite trevande i andra set, men har fortfarande ett klart spelmässigt övertag över svensken, som inte alls får igång någon rytm i sitt spel. Ska den fyrfaldige Wimbledonmästaren ge upp sin tron så här lätt? Vad är det som händer? Eftersom Borg inte visar några som helst reaktioner är det svårt att veta hur man ska tolka situationen. Spelar han långt under sin förmåga, som det verkar, eller har han helt enkelt mött sin överman? McEnroe vinner sina servegame enkelt, medan Borg får slita hårt för att vinna sina. Mot slutet av andra set, när ställningen är jämn, börjar den regerande mästaren äntligen prestera briljant tennis. Plötsligt är det 1-1 i set, trots att McEnroe dominerat matchen. Borg fortsätter spela på sin förbättrade nivå i tredje set, som han tar hem med 6-3. En setvinst till räcker för att han ska få sträcka pokalen i luften en femte gång. Nu lyfter sig båda männen rejält och spelar ut hela sina register. Publiken får se det gladiatorspel de längtat efter. När en strid närmar sig sin upplösning finns det ingen anledning att spara på krafterna och de verkligt stora kämparna höjer sig i avgörande stunder.

Setet vajar fram och tillbaka i än den enes favör, än den andres. När ställningen är 6-6 väntar tiebreak. Först till sju vunna bollar, med krav på att vinna med två poängs marginal, är vad som gäller. Det är ett gastkramande skådespel som utspelar sig och ska komma att bli tidernas mest berömda tiebreak. Vid ställningen 11-10 till Borg slår McEnroe en boll som tar i nätet: först av allt hör man en kvinnas skrik, innan suset från hela arenan följer efter – bollen trillar precis över nätkanten och ner på Borgs sida av planen. 11-11. Svensken tar utan fördröjning upp bollen från marken och går tillbaka till baslinjen, som vore det vilket träningspass som helst. Han har ytterst oturligt missat en chans till seger i hela turneringen, men visar inga tecken på besvikelse. När McEnroe tidigare missat en möjlighet till setvinst låg han länge liksom utslängd på banan, flåsandes i en kombination av frustration och utmattning. Kontrasterna i personligheterna gör en redan hyperspännande final än mer fängslande. Vi vill att idrottsrivaler ska skilja sig åt, representera olika livshållningar och attityder. Brasiliens bekymmerslösa skönhetslir mot Tysklands maskinella laginsatser, Messis skimrande naturbegåvning mot Ronaldos magrutor. Skillnaderna förstärker vår upplevelse av sportvärlden som en saga om gott och ont, där olika färgstarka karaktärer bidrar med just sitt sätt att vara till berättelsen.

Men hur var det nu med sportens poäng? Filosofiprofessor David Papineau avfärdar de instrumentella värdena som jag nämnde tidigare och menar att utövandet av fysiska förmågor är ett grundläggande gott, på samma sätt som lycka, vänskap, familj och trygghet.

It [sport] is valuable in itself. Pride in physical performance is a deep-seated feature of human nature. Human beings hone their physical abilities and find value in exercising them. I don’t think we should look beyond this to find justifications for sport. Saying that sport is worthwhile because of its positive spin-offs is like valuing friendships because they will advance your career. 

Författaren David Foster Wallace har också uttryckt sig intressant om saken. Skönheten i de mest fantastiska stunderna i sport, som bara de bästa atleterna kan skänka oss, hävdar han är något allmänmänskligt tilltalande som är oberoende av kulturella normer. Det är inte heller en skönhet som vi njuter av i egenskap av sexuella varelser. Det handlar, skriver han, om människans försoning med det faktum att hon har en kropp. Hur ska man förstå det? Kanske är det så att när vi ser Björn Borg hinna upp en omöjlig boll för att sedan slå ett perfekt passerslag ur svårast möjliga vinkel, så häpnas vi över vad den mänskliga kroppen kan klara av. Tänk att någon av vår art, en fantastisk idrottsperson, kan få klumpen som vi består av (eller omringar vår själ, om ni så vill) att utföra sådana under av komplett kontroll, fullständig balans och intrikat teknik - under stort mentalt tryck dessutom! Det får oss att beundra kroppen på ett alldeles särskilt sätt. Ja, möjligen handlar det om någon sorts försoning. Jag tror att vårt intresse för idrott egentligen grundar sig i dessa mer fundamentala aspekter rörande vår existens.

Sedan är det nog något mänskligt i vår fascination för berättelser och skådespel. Wimbledonfinalen 1980 var ingenting om ett inte ett skådespel. De två spelarna fortsatte att vägra vika sig i fjärde setets tiebreak. "They have looked down the gun barrel and they both still survive", som den engelska kommentatorn uttryckte det. Till slut föll Borg med siffrorna 18-16. Han har sagt att tiebreakförlusten var en av sina värsta stunder i karriären. Vilket tecken på hans mentala styrka att han efter denna besvikelse ändå inte vek ner sig i femte och avgörande set. Även det blev nagelbitande jämt, men Borg vann slutligen med 8-6, och tog därmed hem matchen med 3-2 i set. Finalen utgjorde krönen på hans karriär. Han vann en Grand Slam-turnering till, Franska öppna året därpå, men förlorade nästkommande Wimbledonfinal mot just McEnroe, som då fick sin revansch.

Björn Borg, Sveriges genom tiderna största tennisspelare, slutade snart efter det med tennisen helt och hållet bara 26 år gammal. Han hade då vunnit hela elva Grand Slam-turneringar på relativt kort tid. Sedan dess har han mest ägnat sig åt affärer. Borg har alltid varit intresserad av pengar. Han krävde ofta stora summor för att gå med på att delta i turneringar i Sverige och spela Davis Cup med landslaget. Det finns ärligt talat inte mycket jag finner sympatiskt eller ens särskilt intressant med hans person, förutom just det som är så starkt kopplat till hans framgångsrika karriär. Borg bestämde sig tidigt för att bli bäst i världen. När han gick i nian och Svenska tennisförbundet ville få honom att sluta grundskolan, pratade lille Björn själv med rektorn. När rektorn ville varna honom för risken att stå utan skolutbildning ifall hans karriär inte skulle ta fart, så svarade femtonåringen: "Om jag inte tillhör den yttersta världseliten när jag är 18-19 år, då slutar jag med tennisen och skaffar mig den utbildning jag behöver." Naturligtvis nådde han målet inom utsatt tidsram. Vad gällde hans berömda iskyla så har han avslöjat att det bara var en fasad. "Inom mig kokar jag", har han kommenterat saken. Som ung fick han ofta fruktansvärda utbrott på planen och föräldrarna hotade med att sluta kolla på hans matcher om han inte skärpte sig. Flera gånger blev han avstängd för sitt uppträdande. En dag bestämde han sig helt sonika för att sluta visa känslor på banan. Det är denna disciplin och målmedvetenhet som fascinerar mig när det gäller Björn Borg. Hur många kalsonger han har sålt bryr jag mig inte om. Inte heller hans beryktade romanser under 80-talet. Vad som intresserar mig är hur en människa under pressade omständigheter kan plocka upp en förlorad matchboll, och sedan med bibehållet lugn använda all sin koncentration, styrka och teknik för att vinna över världens främsta tennismotståndare. Och jag tror nog att det var just denna fascination för människors förmåga till små fysiska och mentala mirakel, som fick Mandela att ropa på sina vakter den där sommardagen den femte juli, 1980.