43. Anders Zorn

Anders Zorn är Sveriges skickligaste målare genom tiderna. Carl Larsson var mer älskad av folket, Nils Dardel var skönare, Hilma af Klint konstigare, Albertus Pictor tidigare – men ingen var bättre på hantverket än Zorn. Det är som Bruno Liljefors en gång skrev apropå hans inträde vid Konstakademien i Stockholm: "När Zorn kom var det inte nyheten som frapperade, utan att han var så bra, så svindlande bra!" Hur mycket man än gillar konsthistoriens förlorare, så känns det ändå gött att konstatera att Zorn också blev rikt belönad för sin talang. Zorn var inte bara ett konstnärligt geni, utan också ett socialt sådant, och han förstod att marknadsföra sig själv. Franskt societetsfolk och amerikanska industrimagnater öste pengar över honom. Anders Zorn var i alla avseenden en vinnare.

Varför ska vi ändå bry oss om honom, förlorarromantiker som vi är lite till mans? Vad var det som var så bra egentligen? I mina ögon består Anders Zorns storhet som konstnär kanske främst i hur han lyckas fånga två av den materiella tillvarons mest undanglidande fenomen – ljuset och rörelsen. Till detta kan man kanske också foga ett tredje svårfångat fenomen – personligheten; det vill säga, hans förmåga att i sina porträtt säga något, inte bara om den avbildades yttre, utan också om dennes sätt att vara.

Låt oss börja med ljuset. Ta till exempel det intensiva sommarljuset i den tidiga akvarellen "Kyrkviken vid Lidingö" från 1885. Vi som tittar på tavlan blir närmast bländade, på ungefär samma sätt som om vi verkligen hade befunnit oss under de torrdoftande tallarnas skugga och blickat ut över det ljusgnistrande vattnet mellan grenarna. Vi inte bara ser ljuset, vi känner det svida i ögonen. Ett annat exempel är "Från Algers hamn" (1887) där Zorn låter det än starkare nordafrikanska ljuset flöda över målningen. Miljö och klädedräkt säger så klart någonting om var vi befinner oss, men kanske är det ändå ljuset som allra tydligast signalerar konstverkets tid och plats. Vi kan som betraktare känna hur obönhörlig solen är i Alger mitt på dagen och hur nödvändig den relativa svalkan vid stenmuren. (Målningen var för övrigt tänkt som gåva till kung Oscar II. Inte långt efter att denne mottagit målningen, fick dock Zorn ett brev från kungens intendent John Böttiger, som bad konstnären göra vissa ändringar: "Dessa angår egentligen den ena av de sittande flickornas ställning, som H.M. Konungen finner mindre vacker. Ävenså förekommer, måhända av en slump, en stark dager å ett ställe av den unge sjömannens pantalonger, som väl mycket synes markera hans förhållande till de väntande damerna." Kungen valde dock att skänka verket till sin förstående konstnärsson prins Eugen och intendentens finkänsliga anmärkning gav som väl är inte upphov till några ändringar.)

När de svenska målarna under 1890-talet övergav det franska dagsljuset för svensk skymning, så hängde även Zorn på utvecklingen. Exempel är den stämningsfulla "Midnatt" (1891) och så klart den berömda "Midsommardans" (1897). Den svenska sommarnattens ljus är i den sistnämnda målningen bättre skildrat än i något annat konstverk jag känner till. Paren som dansar tycks sväva fram fjäderlätt över målningen, men upplevs ändå som helt och hållet solida och fysiskt närvarande. Det är dröm och verklighet på en och samma gång. Den som betraktar målningen känner sig själv som en av de midsommarfirande – lätt berusad, lycklig och romantisk. När jag skriver det här sitter jag på Upplands Väsbys pendeltågsstation och kan svära på att jag hör fragment av spelmansmusik i högtalarutropens eko. Målningen utfördes på prins Eugens begäran, efter att denne under ett besök i Mora fallit i extas över lokalbefolkningens dans. Resultatet blev det kanske svenskaste av alla konstverk.

"Midsommardans" leder oss också naturligt in på den andra av Zorns stora talanger, nämligen den att skildra rörelse i bild. Att människor som dansar var ett av hans favoritmotiv är med detta i åtanke inte särskilt överraskande. I en helt annan miljö än "Midsommardans", utspelar sig "Valsen" (1891). Zorn har här på ett sublimt sätt fångat rörelsen både i danssalens trängsel och hos paret som förflyttat sig till förkammarens intima dunkel. Trots förflyttningen från svensk landsbygd till fransk societet, så är det dock samma drömska flyktighet som präglar de två dansmålningarna.

Ett annnat fenomen som Zorns intresse för rörelse och ljus fick honom att gång på gång återvända till, är så klart vattnet. De minutiöst återgivna vågorna i "Sommarnöje" (1886) (som år 2010 såldes på auktion för 26 miljoner kronor, den högsta summa som någonsin noterats för ett svenskt konstverk) är ett mycket lyckat försök att med konstnärens egna ord "vetenskapligt förklara" vattnets lek. I mina ögon övertygar emellertid skildringen av vattnets rörelse än mer i "En premiär" (1888), "Reflexer" (1889) och andra av Zorns berömda målningar av nakna, badande kvinnor i skärgården. I dessa verk känner vi verkligen hur vattnet leker kring kvinnornas ben, till synes obekymrat om faktumet att det i själva verket befinner sig på en målad tavla, fixerat i tid och rum. Det är inte bara vattnet som rör sig i dessa målningar – även kvinnorna är avbildade mitt i pågående rörelser, fångade i ögonblick som tycks upplösas framför våra ögon.

Zorns förmåga att skildra rörelse lämpade sig också väl för avbildningar av det samtida stadslivet. I den impressionistiska akvarellen "Impressions de Londres" (1890) är det trafiken en regntung dag i London som står för rörelsen. Kvinnan i grått och svart drar upp kjolen för att inte bli blöt, och är på vippen att fortsätta sin hastiga promenad över gatan, då hon måste stanna för en passerande häst. Rörelsen i bilden ger mig också illusionen av att uppleva stadens ljud – jag tycker mig höra regndropparnas lätta smattrande, hjulens skrammel, kvinnans sammanbitna svordom när hon får syn på hästen. Ett annat fascinerande exempel är oljemålningen "Omnibus" (1891-1892). Här befinner vi oss till skillnad från i Londonmålningen inuti det rörliga fordonet – den avbildade rörelsen måste därmed förläggas utanför omnibussens fönster (den som befinner sig i ett fordon upplever ju som bekant miljön inne i fordonet som stillastående, medan omvärlden utanför tycks röra på sig). Rörelsen fångas genom suddiga diffusa figurer utanför fordonets fönster; samt genom glimtar av ljus som tycks flimra över de svartklädda passagerarna. Jag älskar den här bilden, eftersom den transporterar mig mitt in i en över hundra år gammal, levande vardag. Sällan har 1800-talet känts så nära och påtagligt, som i denna bild.

Ur en strikt ekonomisk synpunkt nådde dock Anders Zorn sina största framgångar med porträtt. Det är lätt att förstå varför. Genom sin unika förmåga att mana fram den avbildades personlighet (eller själ för den som så önskar), kunde Zorn som få andra konstnärer ge sina uppdragsgivare en känsla av evigt liv. I "Jean Baptiste Faure" (1891) är det en berömd fransk operasångare vi ser sittandes vid sin flygel. Han sjunger avslappnat men med inlevelse. Faure framstår som en känslig och sympatisk man, ödmjuk och respektfull inför sångens hantverk trots sina stora framgångar på scenen. "Monsieur Mauri" (1891) är ett gripande porträtt av en gammal man – en gång själv dansare, men när Zorn målar honom mest känd som den berömda balettdansösen Rosita Mauris far. Är det melankoli och saknad efter fornstora dagar vi ser i hans ansikte, bakom cigarettröken? (Cigarettröken förresten ... ytterligare ett ypperligt exempel på Zorns förmåga att avbilda rörliga och svårfångade fenomen!) I "En skål i Idun" (1892) har den småfulle Harald Wieselgren (sekreterare i sällskapet Idun) precis påbörjat ett långrandigt anförande, med ölglaset i ena handen och cigarren i den andra. Vi har alla stött på personlighetstypen på personalfester eller släktträffar.

Kanske är dock Zorns allra mest berörande porträtt de som föreställer honom själv. Hans sena självporträtt är gripande framställningar av en framgångsrik, men mycket trött nationalmålare. Anders Zorn hade vid det här laget ingenting kvar att bevisa. Han hade visat att han kunde avbilda ljuset och rörelsen lika bra som vilken fransk impressionist som helst och att han var en av få konstnärer som ens kommer i närheten av Rembrandt när det gäller att frammana en människas själ. Han hade dessutom lyckats tjäna pengar på sin begåvning. Zorns storhet som konstnär borde inte heller vara mindre självklar idag, hundra år senare. Medan andra nationalromantiker från 1800-talet framstår som kitschiga, består hans magi med oförminskad kraft. Anders Zorns dalkullor är nämligen aldrig bara typer, de är riktiga människor; hans sommarnätter aldrig bara symbolistisk stämning, utan berusande levande verklighet.