44-45. Eric Berglund & Henning Fürst

"Boredom is always counter-revolutionary. Always."
Guy Debord, The Society of the Spectacle

"Forget about labour, it's time to wake the neighbours."
TTA, "Make It Happen"

Det är intressant. En generation (låt oss förslagsvis kalla den för fyrtiotalisterna) växte upp i övertygelsen om att de har rätt till allt, och därför tog de för sig och roffade åt sig. En annan generation (min eller vår generation) växte upp i övertygelsen om att vi inte har rätt till någonting alls. Det är därför vi lyssnade på hiphop, dansade som galningar och älskade The Tough Alliance. TTA:s musik klädde världen i vackrare färgare, och lät oss iklä oss lite mer swagger och självförtroende.

Jag minns inte första gången jag lyssnade på TTA. Det kan inte ha varit redan 2004, när deras debut-EP Make It Happen kom ut. Allt är lite dimmigt så här mer än ett dussin år senare, men jag minns "Koka-Kola Veins" från fullängdaren The New School som kom ut året därpå. Och jag minns att jag var besinningslöst förälskad i uppföljaren A New Chance från 2007. Under den här tiden hade jag nyligen flyttat till Linköping som tjugoettåring. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv och jag läste strökurser vid universitet, som alla andra för att skjuta upp det oundvikliga inträdet till arbetslivet och vad jag uppfattade som den inbundna tråkiga vuxna tillvaron. The Tough Alliance erbjöd någonting annat, någonting mer. Jag såg dem live två gånger. Det var märkliga dionysiska tillställningar. Publiken var som i uppror, Eric och Henning röjde runt på scenen och det hände flera gånger att de nästan hamnade i slagsmål med publiken. TTA brydde sig inte om att upprätthålla barriären mellan artist och publik, och det var en gräns som inte heller publiken var särskilt intresserad av att upprätthålla. Det hände flera gånger att scenen fylldes av fulla människor som någon vakt lite håglöst fick försöka mota bort. TTA mötte kritik (och kanske även knytnävsslag) för att de inte sjöng "live". På scenen dansade de och svängde runt med ett basebollträ, och när de faktiskt sågs sjunga med i texterna var det för att de själva ville det, inte för att upprätthålla illusionen av att det inte var playback. Det här tyckte vissa var upprörande. Men jag kunde inte bry mig mindre.

Minnesbilden av när TTA spelade på studentkrogen Herrgårn i Linköping är fortfarande tydlig. Det inledande muslimska böneutropet i "Something Special" fyller lokalen. Alla står stilla, liksom beredda på att släppa loss. När rytmen drar igång efter tjugo sekunder går en stöt genom kroppen. Genom alla våra kroppar. Jag har aldrig känt mig ha lika mycket gemensamt med människor på ett dansgolv som då. Jag hade precis upptäckt The Tough Alliance. Året var 2007 och inte visste jag (eller någon av oss) att vi dansade på avgrundens rand.

Åren innan en krasch eller katastrof av något slag utmärks ofta av en viss utlevelse och känsla av dekadens. Det glada tjugotalet var en sådan period eller ska man säga lucka i historien. Det går att argumentera för att åren innan börskraschen 2008 var en annan. Visst fanns det orosmoln på himlen, terroristhot och klimatvarningar fanns naturligtvis redan då, och arbetsmarknaden var på god väg att prekariseras. Anställningstryggheten urholkades, och allt fler jobb kom att utmärkas av osäkerhet och flexibilitet. Men den etablerade bilden var ändå av stabilitet och ett långsamt framåtskridande. Allt höll på att bli bättre.

Kraschen 2008 vände den bilden på sitt huvud. Ni vet orkestern som spelade när Titanic sjönk? TTA var den orkestern, det var deras musik vi lyssnade på genom högtalarna. Fast inte riktigt ändå. Orkestern på Titanic spelade för en välbärgad publik, för människorna på första däck. Vi som dansade på Herrgårn i Linköping hade visserligen inte heller mycket gemensamt med arbetarna nere på tredje däck. Vi tillhörde en klass som hade fått det bättre i materiellt hänseende, men som ändå kände sig rövknullade av dem som styrde och (för att fortsätta metaforen) de som byggde den jävla båten till att börja med.

Vad handlade TTA om? Den franske situationisten Guy Debord skriver i The Society of the Spectacle (på svenska: Skådespelssamhället) att precis på samma sätt som den industriella kapitalismen flyttade fokus från "being to having", så har det postindustriella samhället flyttat fokuset från "having to appearing". När TTA i en intervju med musiksajten Pitchfork beskrev sin bakgrund i Onsala utanför Göteborg är det ett postindustriellt landskap de beskriver, där människor spelar sina roller. Eric och Henning växte upp som vanliga ungdomar, men tröttnade på den dödande ytligheten. "We felt there had to be something else than the spectacle we grew up in." TTA handlade om det här sökandet efter någonting mer, någonting äkta och sant. Ett sökande efter "a soul that can't be bought or sold" eller åtminstone "something that moves us tonight", som textraderna går i "Looking for Gold" och "The Last Dance". När Pitchfork intervjuade TTA fick de svara på vad det här "something" är för någonting, och de svarade att det är verkligheten, någonting bortom det endimensionella spektakel vi lever i. "TTA help us get glimpses of it and keeps the faith." Eric och Henning avskydde ironiska popsånger, och det var för den vidriga distansen inom populärkulturen, där ingenting kändes eller var på riktigt. I Skådespelssamhället är allt yta och speglingar och bilder av bilder.

I samma intervju nämner Pitchfork låten "Take No Heroes", där TTA listar alla sina inspirationskällor, bland många andra Ice Cube, Brian Wilson, Jackie Wilson, the Clash, the Notorious B.I.G., the Buzzcocks, Loleatta Holloway, Leroy Burgess, the Jesus & Mary Chain, Happy Mondays och Snoop Dogg. Pitchfork frågar: Vem har inspirerat er mest?

The Tough Alliance: Francesco Totti.

Svaret säger väldigt mycket om TTA. Både om viljan att chockera och om viljan att hålla fast vid romantiken. Precis som den numera pensionerade Roma-hjälten bar TTA på ett löfte om att romantiken och drömmarna inte är helt dränerade från världen. TTA var en noggrant konstruerad dröm att förlora sig i, ett sorts skydd mot verkligheten.

Vilken verklighet? Verkligheten vi som dansade på Herrgårn inte kände i våra plånböcker (tack vare det generösa svenska studielånet), men vars konsekvenser skar igenom våra kroppar och begär. En postindustriell arbetsmarknad där jobben var otrygga och en ideologi där vi uppmuntrades att optimera våra liv och där det var upp till individen att klara sig själv när kraschen oundvikligen kom.

Lika oundviklig som börskraschen var TTA:s upplösning 2009. Duon hade spelat ut sin roll. Luckan i historien stängdes. Eric Berglund gick vidare med soloprojektet ceo. I en intervju från 2010 reflekterar Eric över uppbrottet och vad TTA innebar. Intervjun utmärks av bakrusets klara ärlighet och kranka blekhet. Eric pratar om drömmen om någonting äkta och rent, som har följt honom ända sedan han var barn. Han pratar också om de destruktiva sidor som TTA möjliggjorde och som enligt Eric föddes av rädsla: "fear of myself, of being rejected, of being alone. so i stuck to my carefully special designed dream, just to be able to stand myself." Eric nämner att han har förlorat kontakten med naturen och han försöker förklara sin innerliga önskan om att vara i ögonblicket, oavsett om han dricker champagne i Monaco eller befinner sig kidnappad i en källare i Berlin. Det skiljer inte ens tre år mellan intervjuerna, men de är som natt och dag. Och skillnaden mellan dem skänker klarhet över vad som hade hänt i världen i mellantiden. När världen tycks gå åt helvete kan man antingen vända sin frustration utåt i politisk kamp, eller med själslig disciplin försöka stå ut med och transcendera all skit. Erics tal om att försöka befinna sig i ögonblicket eller återvända till sina barnsliga känslor för naturen är en överlevnadsmekanism av det senare slaget.

TTA var utåtagerande och ceo vände sig inåt. Eric Berglund la ifrån sig basebollträet och plockade upp en blomma i stället. Men jag tror att vi behöver båda sorterna av reaktion. Samma innerliga önskan om någonting äkta och sant förenade bägge projekten. TTA startade skivbolaget Sincerely Yours 2005 efter att duon hade hoppat av skivbolaget Service. I ett av sina pressmeddelanden skrev Sincerely Yours att ärlighet aldrig har varit mer subversivt. Så är det fortfarande. I en värld där allt tycks vara utbytbart blir drömmarna och kärleken än viktigare. TTA speglade och definierade våra ungdomsår. Eric Berglund och Henning Fürst gav oss någonting att dansa till men minst lika viktigt var att de gav oss en illusion, en dröm, där världen inte var så uppfuckad som den var på teve eller utanför ytterdörren. Drömmen var att det finns vissa saker som inte är utbytbara, som inte går att köpa eller sälja för pengar. Det hjälpte naturligtvis inte. Börskraschen låg om hörnet. Klimatkrisen förvärrades. Rädsla och oro spred sig i varje medelklasshjärta.

Men som dröm var den fan vacker att få.