Gustaf Fröding råkade inte bara vara född i Värmland – hans verk upplevs också av många som typiskt värmländska. Dels till sina motiv så klart, som ofta är hämtade från landskapet han växte upp i, men också på så sätt att de präglas av den blandning av fint och folkligt som jag uppfattar som typisk för värmländsk kultur. (Andra värmländska exempel på samma fenomen är Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Monica Zetterlund och, bland mer sentida kulturutövare, en sådan som Lars Lerin.) Titeln på Frödings första diktsamling, Guitarr och dragharmonika, är talande. Så här skriver han i den inledande dikten med samma namn:
Två grannar jag har i min boning
– den ene är sentimental
– jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till guitarr.
– Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk.
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
Med andra ord, "guitarren" står för det fina och djupsinniga; dragharmonikan för det folkliga och burleska – och framför allt, Fröding ser till att förena de två under ett och samma paraply, något han närmast ber om ursäkt för i diktens två slutstrofer:
Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,
så kommer det av, att guitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.
Efter denna programförklaring följer såväl frejdiga och humoristiska folklivsskildringar som "Vår prost" och dystra betraktelser som "En ghasel". Tack vare Frödings öppna och toleranta inställning till olika tonlägen, får vi en rikare bild av livet än vad mer ensidiga poeter (och de är många) kan ge oss. Det som eventuellt förloras i minskad "harmoni", tas igen tusenfalt i ökad mänsklighet.
Det unika med Gustaf Fröding är att han fortsatt vara både fin och folklig efter sin död och ända in i våra dagar. Hans status bland litteraturkännarna har knappast dalat – ställningen som en av Sveriges största poeter genom tiderna är bergfast solid. Men han har också fortsatt att vara en bekant poet för folkflertalet, inte minst tack vare de många populära tonsättningarna av hans dikter. Sven-Ingvars hade en jättehit med "Det var dans bort i vägen", som jag tänker mig fortfarande spelas på dansbanor (i den mån sådana finns kvar) runtom i landet. Monica Zetterlund sjöng in flera av hans texter, Cornelis Vreeswijk gjorde en härlig bluesversion av "Ett gammalt bergtroll" och det var ju inte särskilt länge sedan Mando Diao gjorde succé med sina fina Frödingtolkningar. Vilken annan poet kan skryta med sådana folkliga framgångar?
Att Fröding levt vidare inom populärmusiken har förstås till stor del att göra med det rytmiska och musikaliska i hans dikter. Oavsett om han skriver filosofisk tankedikt, bitter bekännelse, stämningsfull naturlyrik eller pastischer på värmländsk folksång, så finns rytmen alltid där; rytmen som kan sägas hålla ihop hela Frödings diktargärning i en enda tragikomisk livsdans. En annan anledning är att hans texter är så direkta. För att kunna tonsätta en dikt med en käck melodi, så krävs texter med ett visst driv och en viss framåtrörelse, som man inte ska behöva stanna upp och meditera över, utan precis lika gärna ska kunna låta sig svepas med av, från textrad till textrad, nästan utan att själv märka det. Den kvalitén har Frödings dikter – han är som en bra rappare, han har flow. Lyssna på det här svänget ur dikten "Vallarelåt":
Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.
Eller det här från "Det var dans bort i vägen":
Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.
När Finbacka-Britta, Peter i Toppsta, Gusten i Backen och de andra dansar till Nils Uttermans bälgspel, så ser Fröding till att låta dikten dansa med. På så sätt skapar han ett verk som inte bara är en skildring av dans, utan som faktiskt också går att dansa till.
Gustaf Fröding har skänkt glädje till så många människor genom åren, mer än kanske någon annan svensk poet. Själv var han under större delen av sitt liv fysiskt och psykiskt skröplig; alkoholiserad, deprimerad, omyndigförklarad och med återkommande psykoser. John Landquist har träffande beskrivit honom som en "tillvarons utlänning". Och precis som en person i främmande land, så betraktade Fröding allt han såg omkring sig med kärlek och nyfikenhet, samtidigt som han ständigt bar på ett plågsamt utanförskap han aldrig kunde skaka av sig. Det är som om han i sina dikter gång på gång yrvaket tittar upp från rännstenen och försöker att förstå vad som pågår runt omkring honom, varför han är så ensam, var han kan hitta kärleken.
Ur Gustaf Frödings eget lidande spirade också en genuin förståelse för andras. Detta är ovanligare än vad man kan tro. En minst lika naturlig reaktion på depressiva tillstånd är ju att så mycket som möjligt vilja skärma av sig från sina medmänniskor och deras bekymmer. Men Fröding ville verkligen förstå alla människor och är noga med att aldrig döma någon i sina dikter. I hans privatliv kunde detta förhållningssätt ibland slå över i en rörande och tragisk naivitet. Det sägs att han tidvis hade ett skrin med pengar i sitt hem, som hans vänner och bekanta fick låna fritt från vid behov. Det säger sig självt att en sådan människa lätt blir såväl fattig som utnyttjad. Men det är också tveklöst så, att det får oss läsare att uppskatta diktaren och hans verk än mer.
En av få dikter som Gustaf Fröding själv på äldre dagar fortfarande tyckte om var "En tiggarmunk från Skara". Det är även en av mina favoritdikter, just eftersom den säger så mycket om Frödings världsbild och inställning till tillvaron. I dikten ikläder sig Fröding rollen som en medeltida munk, bannlyst "för dråp och trilska och kätteri". På flykt från den stränga kyrkan finner han en ny lära i naturens självklara skönhet, i "daggen och bäcken och fågelens sång". Enligt denna lära hamnar ingen utanför himlen, alla själar är välkomna och människorna ("onda" såväl som "goda") kan inte göra annat än att hjälpa varandra i det grymma tillvarons mysterium vi alla deltar i:
Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.
En dag "när tusende år ha gått" hoppas munken att en förbipasserande ryttare ska hitta hans boning och hans nedskrivna dikt – och konstatera att han, en fattig munk ifrån Skara, visste det som "nu är känt av varje man". Så ser Frödings förhoppning ut, hans ljusa dröm om människan som fick honom att uthärda mörkret.
Mina släktingars vurm för Värmland har aldrig fått mig att tycka mindre om landskapet. Tvärtom. Än idag ser jag det som en varm, sympatisk och tolerant del av Sverige, med vacker natur och storslagen kultur, med både vemod och glädje, både "Ack Värmeland" och Sven-Ingvars. En plats där det fina och folkliga samsas, sida vid sida. Precis som hos Gustaf Fröding själv – denne tillvarons värmlänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar