25. Karin Boye

Går jag ej här rusig av rosendoft
– ändå ha inga rosor kommit!

 Karin Boye, "Vårens väntan"

Vi har hunnit avverka ett antal poeter på den här listan. De har alla sin egenart och tjusning, och passar vid olika tillfällen. Du vänder dig till Tomas Tranströmer för hans oväntade vardagsbetraktelser, till Gunnar Ekelöf för hans mystik och till Gustav Fröding för att få veta mer om hur di gör i Värmland. Vem är Karin Boye i det här sammanhanget? Varför och när ska du vända dig till henne?

Jag skriver de här raderna utomhus en kall och vacker majkväll. Jag väntar på en buss som aldrig tycks komma. Naturen byter om, men jag kan inte förmå mig själv att titta bort. Blommor slår ut, träden dekoreras med gröna blad. Allt omkring mig lovar lika mycket som politiker under en valrörelse – och löftena gäller sommaren. Det är lätt att liksom Karin Boye känna sig rusig av rosendoft, trots att rosorna ännu inte har kommit.

Karin Boye är framförallt vårens diktare. Hon är diktaren för ögonblicken precis innan allting slår ut i full blom. Hon är också diktaren för allt som kan förknippas med våren: begäret, när kroppen bultar av förväntan inför all njutning som kan komma den till del, och morgonen, när dagens alla möjligheter endast finns som förborgade löften. Det finns en riktning i Karin Boyes poesi och den för alltid framåt, mot det kommande, mot det som ännu inte har hänt men som kommer att hända. Och det är anledningen till att hon tilltalar så många ungdomar eller nyförälskade, hos vilka livsbesvikelsen eller tröttheten aldrig har hunnit slå rot. Karin Boyes självmord 1941 har i allt för stor utsträckning fått prägla synen på hennes liv och diktning. I själva verket trodde hon på livet, åtrån och den nya dagens gryning.

I dikten ”Morgon” från Boyes debutdiktsamling Moln överraskas diktjaget av morgonsolen som smyger in genom rutan: ”Då sträcker jag full av växande jubel / öppna famnen mot stundande dag.” 

Moln gavs ut på Albert Bonniers förlag 1922. Det anmärkningsvärda var inte diktsamlingen i sig – det rörde sig om kompetenta natur- och kärleksdikter av klassiskt snitt – utan att hon redan, vid drygt tjugo års ålder, hade lyckats få in en fot på Sveriges största förlag. Bilden av Karin Boye etablerades tidigt: ett ungt stjärnskott med ringa längd och karakteristisk pagefrisyr. Moln är fylld av avståndsförälskelsens poesi. Utan att förringa Boyes ungdomsdiktning vill jag säga att många av hennes dikter i Moln närmar sig det ideal jag hade som valhänt aspirerande poet och försökte skriva några rader om den jag själv var förälskad i, men som jag inte vågade titta på eller – gudförbjude! – tala med. Boye riktar sig till ett könlöst "du" som dels är hennes "fastaste skydd", dels "svider som is och eld". Den åtrådda är en sfinx, en snäcka, en springbrunn, med andra ord gåtfull, ouppnåelig och formfulländad.

I ”Morgon” öppnar Boye som vi har sett famnen mot det stundande, och fortsätter:

ty dagen är du,
och ljuset är du
solen är du
och våren är du
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du! 

I dikten identifieras den åtrådda på så vis med dagen, ljuset, solen, våren och livet. Denna sammanblandning mellan liv och dikt är genomgående i Boyes poesi. Det är också kärnan i den typiska konstnärsmyten där verk och person blir ett. Johan Svedjedal skriver i sin tjocka biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr, att det är en syn som har förminskat särskilt kvinnliga författares verk till endast ett utslag av deras liv. Svedjedal invänder dock mot sitt eget resonemang genom att påpeka att Boye själv inte erkände någon gränsdragning mellan det levda och det skrivna. Boyes ideal var att de skulle vara ett och samma. En annan sak som Svedjedal ser som utmärkande för Karin Boyes dikter är hennes dragning till generella termer. Boye diktade om Våren, Kärleken och Livet för att därigenom nå fram till ett slags allmängiltighet. Om enskilda föremål får plats i hennes dikter så är det för att de leder vidare till det generella. Som det står i "En målares önskan": "Jag ville måla en träsked så / att mänskorna anade Gud!"

Det är möjligt att läsaren så här långt har fått en bild av Karin Boye som en beskedlig romantiker. Men det är en djupt missvisande bild. Hela hennes filosofi och grundsyn var i själva verket anti-romantisk. Boye följde Nietzsche och Vilhelm Ekelund som betonade handling och livsvilja. Boye avskydde den farliga romantiken som förvandlar människan till en trånande degklump. Botemedlet för henne var verklighetssinne, rationalism och skepsis. En dikt som "I rörelse" handlar, tvärtemot vad man kan tro, inte om hur man bäst kan härda ut nittio minuter i USA-hettan på en fotbollsplan, utan om vikten av att man hela tiden hittar nya mål i livet. Att man inte fastnar i ett passivt betraktande eller i drömmar.

För att få en rättvis bild av Boye kan man också lyssna på hennes fiender. En som gick många duster med Karin Boye var den kulturkonservative författaren Sven Stolpe. Även om de ofta stod i olika ringhörnor i debatterna så var Stolpe en av de första som noterade att Boye var ett barn av modernismen. I dessa strider var Boye engagerad och stridbar, precis som hon var för den socialistiska föreningen Clarté. En annan som inte hade gått med på beskrivningen av Boye som "beskedlig" var kollegan Gunnar Ekelöf. Boye var bi- eller homosexuell, och efter att Boye hade förfört Ekelöfs första hustru liknade Ekelöf henne vid ett upp-och-nedvänt träd, med rötterna kryllande av gråsuggor, ormyngel och daggmaskar. Ett av Boyes favoritmotiv är trädet som sträcker sina grenar mot skyn. Att vända trädet upp-och-ned och smycka det med markens underjordsvarelser istället för gröna blad var den värsta förolämpning Ekelöf kunde komma på. Boye var enligt Ekelöf personen som hade givit honom insikt om livets grymhet. Stridbar socialist och förförerska, en "dålig människa" enligt Gunnar Ekelöf. Så mycket för bilden av den "beskedliga" Karin Boye.

Detsamma gäller Karin Boyes dikter, där vårdikterna varvas med kraftfulla visioner. I ”Sköldmön” från Gömda land (1924) frammanas bilder av eld, svärd och blod. Sköldmön kanske kan läsas som ett av Karin Boyes alter egon, en del av henne själv som var beredd att hålla skölden och ta strid för den älskade. Det blir nästan lite obehagligt, och det kommer som en lättnad när hon i nästa diktsamling, Härdarna (1927), i dikten "Jag vill möta...", kastar av sig sina vapen och väljer att möta livets makter naken och vapenlös. Det kan vara svårt att välja mellan romantiken och modernismen, särskilt som vägvisande ideal för hur man bör leva. För mycket trånande romantik och du blir en passiv degklump, för mycket viljekraft och framåttänkande och du passar utmärkt som en av många soldater i en armé. Jag säger inte att det måste finns en gyllene medelväg, men alla som vet hur man bakar vet hur viktigt det är med dosering av ingredienserna. Jag tänker att samma sak gäller för livet.

För att få syn på den riktiga Karin Boye kanske det räcker att uppehålla sig vid hennes mest berömda dikt, ”Ja visst gör det ont”, från För trädets skull (1935). Det är ingen finstämd bild av våren som Boye målar upp. Tvärtom är det en bild av våren som ett våldsamt, smärtsamt skeende. Det gamla måste brista för att det nya ska kunna få rum att leva. Knopparna skriker och vattendropparna klamrar ängsligt fast sig på kvisten. Eftersom Boye inte bara är vårens utan också begärets och morgonens diktare, så får man anta att Boye betraktade dessa fenomen på samma vis, som våldsamma, smärtsamma skeenden. Människan klarar inte av att leva, utan slits sönder inifrån av för mycket solljus eller begär. Det hade varit en nedslående tanke om Boye hade nöjt sig där. Men det gör hon inte. I diktens tredje strof brister knopparna ut i jubel och kvistens droppar faller som i ett glitter och glömmer att de nyss skrämdes av det nya.

*

Nu har jag uppehållit mig mycket vid Boyes diktning, utan att nämna en enda av hennes böcker. Den dystopiska Kallocain är mest känd, men även Kris och Astarte, om modets psykologi, är värda att kolla upp. För mig är det ändå på grund av hennes dikter och det faktum att hon känns så levande i dem – en fånigt begärande människa precis som alla oss andra – som gör att hon tar plats på den här listan. Trots att Tranströmer är mer finurlig, Ekelöf mer spännande och Fröding mer... värmländsk. Jag har inte heller nämnt särskilt många biografiska fakta. Den som vill veta mer om Boyes liv kan med fördel läsa Johan Svedjedals biografi. I boken får läsaren följa Boyes liv, från uppväxten i Göteborg, studietiden i Uppsala, till det tragiska slutet. Svedjedal skriver i boken att Boyes självmord, precis som Stig Dagermans, var en summa av en rad olyckliga omständigheter. Boye hade tidigare iscensatt sin egen död flera gånger och det finns mycket som talar för att händelsen i Alingsås i april 1941 var ytterligare ett iscensatt självmord som tragiskt nog ledde till hennes död. Karin Boye ville inte ta sitt liv, hon ville bli hittad, räddad. Det kan ha varit ett förfelat rop på hjälp. 

*

Jag packar ihop mina saker. Om jag går snabbt hinner jag precis med bussen som tar mig tillbaka till Uppsala. Jag lämnar blommorna och träden. Kvar hos mig stannar bara en svag aning av rosendoft.