Visst är det normalt att någon gång under livet sätta sig upp mot sina föräldrar, som en del i att bli en egen självständig individ. Det yttrar sig ofta i någon sorts avståndstagande mot de regler föräldrarna satt upp eller de trosföreställningar och värderingar de uppfostrat en med. Det kan röra sig om en demonstrativ vägran att dammsuga rummet. Ett ifrågasättande av någon politisk ståndpunkt som luftats vid frukostbordet. Kanske kommer en uppnosig tonåring som verkligen vill störa familjefriden hem i en klubbtröja tillhörande farsans favoritlags stora rivaler. Det krävs ett visst mått av mod och karaktär för sådana provokationer, men det är ju inte som om ett helt lands rykte står på spel. Det är ingen skandal av europeiska mått om Lisa kommer hem halv tre en lördagsnatt istället för överenskomna klockan tolv. Det uppstår inte panik i maktens innersta korridorer om Kalle plötsligt hoppar av den skola föräldrarna kämpat för att han ska få gå på.
Det förhåller sig lite annorlunda om man råkar heta Kristina och vara född in i kungafamiljen år 1626. Då kan diverse bråkiga beslut få just de oerhörda konsekvenser som normala barn slipper bekymra sig om. För det är klart att det hela blir aningen mer komplicerat om ens far är känd som hela protestantismens räddare och kungen som gjorde ett litet land i norr till en europeisk stormakt. Kristinas pappa var alltså Gustav II Adolf. Eller om ni så föredrar Gustaf Adolf den store, den ende svenske kung som förärats detta tillägg. Det blir avgjort lite mer problematiskt om tanken är att man ska bära protestantismens fana högt som drottning av den nya stormakten Sverige, när man själv inser att man inte vill vara protestant. Eller Sveriges drottning.
Nåväl, hennes mer chockartade livsbeslut lät till en början vänta på sig. Som enda (från spädbarnsålder överlevande) barn till kungen och drottningen var det hon som skulle ärva makten i landet – trots att hon var kvinna. Därför fick hon all den gedigna utbildning som en regent kunde tänkas behöva. Kristina visade sig dessutom vara ovanligt intelligent och vetgirig. Hon slukade bok efter bok, när hon inte var upptagen med att ivrigt diskutera teologi, historia och statsmannakonst med sina lärare. Visserligen stördes hennes uppfostrare i religiösa spörsmål av de ifrågasättanden Kristina redan som barn började göra – kan tösen inte bara acceptera det vi säger åt henne att tro på utan att krångla?! – men i övrigt fanns det vid det laget inga tecken på något att verkligen oroa sig över. Landsbyggaren och stjärnadministratören Axel Oxenstierna (som i egenskap av rikskansler var den som i praktiken styrde landet i väntan på att Kristina skulle bli myndig) ansvarade för stora delar av hennes utbildning. I det av Oxenstiernas uttalanden som åldrats kanske allra sämst konstaterar han häpet: "Hon är alls inget kvinnfolk, hon har ju gott förstånd!" Ja, det hade hon. Det skulle Oxenstierna själv bittert få erfara, när hon redan som artonåring och nybliven drottning av Sverige genast satte igång att börja utmanövrera rikskanslern.
Kristina visade sig nämligen också vara något av ett politiskt geni, eller åtminstone en slug manipulatör av sällan skådat slag. Redan i tidiga tjugoårsåldern började hon umgås med tankar på att abdikera. Då hade hon under sin korta tid vid makten hunnit bli kallad "fredens drottning" (propagandistiskt och ganska oförtjänt) eftersom hon satt på tronen när Trettioåriga kriget äntligen tog slut. Men Kristina ville alltså abdikera. Varför? Det är en stor tvistefråga. Några har hävdat att hon redan nu visste att hon önskade bli katolik, vilket naturligtvis var en otänkbar religiös tillhörighet för en svensk monark. Peter Englund förhåller sig skeptisk till det och menar att beslutet att abdikera föregick beslutet att konvertera med flera år. Kanske handlade det snarare om personlig frihet. Kristina ville absolut inte gifta sig och bli underordnad en man. Hon verkar också ha känt någon form av sexualskräck som kan ha grundat sig i en ovilja att bli "ägd" av en annan person (vissa av hennes nedskrivna tankar gör sådana tolkningar fullt möjliga). Äktenskap och barn, som inte bara förväntas av en monark utan i det närmaste är ett odiskutabelt krav, innebär naturligtvis en förlust av frihet – bättre då att vara en drottning utan land, med bibehållen status som kunglighet men utan press på sig att skaffa tronarvingar. Kanske var den viktigaste faktorn till abdikationen den attraktion hon kände till den sexigare kulturen nere i söder, som kunde upplevas mer intressant, elegant och fritänkande än den stränga lutheranism som genomsyrade de bistra prästerna i norr. Vi vet inte riktigt vad som var de avgörande drivkrafterna. Men vi vet att hon under flera år krattade för sin abdikation. Hon lät storpolitiska beslut agera medel i sin strävan att uppnå personligt uppsatta mål. Självcentrerad var hon sannerligen, men det är svårt att inte fascineras av det nästan Game of Thrones-listiga beräknande hon var kapabel till.
Det stora problemet var att säkra en arvfurste. Kristina ville dra, men hon ville inte lämna landet i sticket – d.v.s. utelämnat åt något himla riksråd eller en polsk utböling med band till Vasasläkten eller något annat hemskt. Karl Gustav (senare Karl X) var personen som Kristina ville göra till arvfurste. Det var däremot en impopulär tanke i alltför många andra inflytelserika led. Genom att listigt spela ut bönder, borgare, präster och adel mot varandra samt manövrera Oxenstiernas riksråd med hot och finurlighet, lyckades hon till slut få igenom sin vilja. Tronföljden var säkrad. Kristina kunde nu lugnt tillkännage att hon tänkte lämna. När hon strax därefter till den katolska världens stora förtjusning genomförde sin konvertering, så skapade det ännu större chockartade svallvågor i hela Europa än vad abdikationen gjort.
Vissa har hyllat hennes mod att lämna såväl tro som tron, och sett henne som en symbol för den nyfikna lusten att vidga sina vyer. I vissa läger har hon blivit en feministisk ikon (något ironiskt, med tanke på att Kristina inte hade mycket till övers för sitt eget kön – hon betraktade naturligtvis sig själv som ett lysande undantag). Andra menar att hon snarast måste ses som en förrädare. Herman Lindqvist skriver: "I detta fyrverkeri av floskler har man glömt det faktum att Kristina var och förblir en av den svenska historiens största förrädare och svikare. Hon svek sin plikt som regent, förrådde sitt land, sin religion, sin familj och hela sitt folk." Så kan man förstås se på saken. Men det finns ett överflöd av regenter genom historien som klamrat sig fast vid makten till varje pris och som utan reflektion valt att fortsätta med vad det nu är för korståg (bildligt eller bokstavligt) som de blivit uppfostrade till att föra. Långt mycket mer ovanligt är det med någon som frivilligt väljer att avstå från denna arvsmässiga maktposition och som öppet vågar ifrågasätta etablerade "sanningar" inom alla möjliga fält.
Bara så det inte missförstås: Kristina älskade makt. Under de decennier som återstod av hennes liv efter abdikationen så sökte hon hela tiden nya maktbaser. Hon var nästan ända fram till slutet en spelare att räkna med i storpolitiska diskussioner, även om hon ständigt åkte på besvikelser i sin strävan efter att säkra de maktpositioner hon önskade. Pengar ville hon också ha, inte minst för att bekräfta sin upphöjdhet som drottning (hon fortsatte att betraktas som vördnadsvärd kunglighet, även om hon inte längre styrde något rike). Utan pengar ingen status och utan status ingen makt. Till stor del tycks hon ha sökt denna makt som ett medel för att kunna leva ett fullständigt oberoende liv.
Jag gillar Kristina för modet att konvertera, för det ovanliga i att abdikera och för hennes politiska listighet. Men kanske gillar jag henne ändå mest av allt för att hon verkligen älskade kultur, vetenskap och bildning. Inte på det tillbakadragna, lite trista sättet. Kristina var en sådan som kastade sig från det ena till det andra i intellektuella samtal, ivrig att testa än den ena än den andra tanken. Ibland gick hon bokstavligt talat fram och tillbaka i rummet när en idé gjort henne så exalterad att hon inte kunde sitta still. När hon var drottning i Sverige så fyllde hon sitt slott med lärda personer från kontinenten, till viss del för att öka den nya stormaktens kulturella prestige, men av allt att döma mest för eget intresses skull. Hon ville helt enkelt ha klokt folk att lära sig av och diskutera med. (Alla var hon inte helt nöjd med. Kristina var en intellektuell, men hade i sin uppfostran också sysslat med praktiska sysslor. Besviket uttalade hon om en av dessa lärda importer, att "han vet vad en stol heter på ett dussin språk, men vet inte hur man sitter ens på en.") Mest känd av de tänkare som fyllde slottets salar är Descartes, vars vistelse på Tre Kronor ledde till hans död. Kristina ville sätta igång med undervisning och samtal redan tidigt i gryningen, när den ruggiga kylan i slottet var värre än vanligt. Den stora filosofen dog snart i lunginflammation. (Hans inflytande är uppenbart – liksom drottningens kritiska hållning till det hon fick lära sig – i en av maximerna Kristina formulerade: "Man måste tvivla på allt, till och med sin egen misstro".)
Men Kristina själv levde vidare, tänkte vidare och var ofta i framkant med sina kulturella åsikter. Hon älskade teater och var precis som alla andra experter på området förtjust i franskklassicismens impulsgivare Corneille. När kontroversiella dramatiker som Racine och skandalstjärnan Molière började göra sig hörda var Kristina tidigt framme och hyllade dem, medan andra mer konservativa Corneillefans tog starkt avstånd. Hon var en självständigt tänkande kulturradikal, helt enkelt. Hon var inte heller rädd för starkt kontroversiella vetenskapliga rön; tidigt beställde hon exemplar av Galileis omstridda skrifter. Kristina var dessutom inte en sådan som bara tog in kunskap och konst – hon skrev själv med manisk ihärdighet livet igenom. Tusentals brev och maximer är bevarade, samt en ofullbordad självbiografi.
Då är vi nog redo för en sammanfattning av varför jag är så pass förtjust i Kristina. En andligt sökande kulturnörd, med fäbless för prakt, som idoliserade och romantiserade kulturen nere på kontinenten? Det finns helt klart människor jag har svårare att sympatisera – och identifiera – mig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar