18. Olof Rudbeck d.ä.

Glöm pratet om att Sverige är en moralisk stormakt. Vad vi har fått höra ända sedan vi gick på dagis är att Sverige är ett fredligt litet land i utkanten av världshändelserna. I andra länder, där befolkningsantalet och vapenarsenalen är tio- eller hundratals gånger större, där politikerna både ser farligare ut och är farligare, bestäms världens framtid. Visst, vi kan också påverka, genom att till exempel säga till riktigt på skarpen när andra länder gör någonting dåligt, men i grunden är vi rätt så maktlösa. Vi är ingen stormakt, vi är ett pytteland. Och vi vet om det. Så har det också sett ut genom historien. Vi har sällan spelat huvudrollen, utan befunnit oss i marginalen när andra länder har avgjort historiens gång och delat upp världen mellan sig.

Men tänk. Tänk om det var annorlunda?

Då hade det kanske sett ut så här: Efter syndafloden samlades den överlevande mänskligheten på Babels slätt, där de reste ett högt torn. Gud uppskattade inte gesten och straffade mänsklighetens hybris genom att se till så att de inte längre förstod varandras språk. Mänskligheten skingrades i olika stammar som bredde ut sig över jordens yta. Noas sonson Magog och hans stam tog sig genom Ryssland till Sverige och Gamla Uppsala som blev den nya huvudstaden. Det fanns inte så mycket att göra och de förökade sig som människor gör, och efter några generationer drog grupper av svenskar (som omväxlande kallades goter, skyter eller hyperboreer) från Gamla Uppsala ut i stora erövringståg över Europa. Vi lade under oss stora områden och nådde ända fram till Indien och Sumatra. I det sista erövringståget fälldes det mäktiga romarriket på 500-talet e.Kr. Vikingarnas plundringståg några århundraden senare är som ekon av dessa erövringståg. Men svenskarna förlitade sig inte bara på svärdets makt, vi bidrog också i allra högsta grad till den intellektuella utvecklingen. Från oss härstammar astronomin och tideräkningen, och våra runor ligger till grund för det grekiska och romerska alfabetet. Hur hade det känts då?

Berättelsen ovan är inte påhittad av mig, utan av Sveriges första stora vetenskapsman, Olof Rudbeck d.ä. Den skrevs ner och trycktes i hans fyra delar stora Atlantica, där det första bandet gavs ut 1677. (Det fjärde färdigtrycktes aldrig, på grund av den stora branden 1702.) Det här kräver förstås någon sorts förklaring. Hur kan det komma sig att den första stora företrädaren för den moderna, kritiska naturvetenskapen i vårt land också ägnade sig åt den här typen av fantasier? Olof Rudbeck d.ä. var trots allt mannen bakom så lysande bedrifter som den anatomiska teatern i Gustavianum, Sveriges första botaniska trädgård, och kanske allra främst upptäckten av lymfkärlen – allmänt betraktad som Sveriges första vetenskapliga upptäckt. Olof Rudbeck d.ä. var inte vem som helst. Han var det lärda Sveriges centrum under stora delar av 1600-talet. Alla andra vetenskapsmän var små planeter som cirklade kring hans lysande hjässa. Omättlig av kunskapstörst kastade han sig mellan olika vetenskapsgrenar vid Uppsala universitet: botanik, astronomi, och språkvetenskap. Han var som Carl von Linné, Anders Celsius och Erik Gustaf Geijer i ett.

Hur man än har försökt förklara att Rudbeck ägnade sig åt dessa vansinnesdrömmar, så är det en sak som står klart. Det har alltid varit lite pinsamt. Atlantican betraktades av Rudbeck själv som hans stora mästerverk. På hans gravhäll i Uppsala domkyrka står det på latin:

OLAUS RUDBECK

IMMORTALEM ATLANTICA

MORTALEM HIC CIPPUS

MONSTRATUR

Ungefär: Atlantican bevisar att han var odödlig, graven att han var dödlig. Man kan gissa att han valde inskriptionen själv. För alla andra har Atlantican mest varit en källa till huvudbry. Man har ägnat den lite förstrött intresse eller ruskat oförstående på huvudet. Vilken tok! Hur kunde han tro att mänsklighetens vagga stod att finna i Gamla Uppsala?

Ja hur?

Bilden av Olof Rudbeck d.ä. har sedan hans död varit splittrad. Ingen kan ta ifrån honom upptäckten av lymfkärlen, och inte heller de anmärkningsvärda bedrifterna för universitetet och Destination Uppsala. (Den anatomiska teatern och nuvarande Linnéträdgården hör till Uppsalas turistmagneter.) Men Atlantican har färgat de efterlevandes bild av lärdomsgiganten. Var han en sanningsälskande läkare och rationell vetenskapsman, eller var han en intrigerande inbilsk gubbe som bara ville upphöja sitt land och sig själv till världens epicentrum?

Idéhistorikern Gunnar Eriksson har i sin biografi över Rudbeck lanserat tanken om en "lärdomens och vetenskapens barock". Barocken utmärks som bekant av expansionism och en tendens att svämma över alla breddar. Det är ett senare påfund med tydligt definierade och reglerade vetenskapliga discipliner, men Rudbeck ignorerade alla gränser som trots allt fanns och hoppade mellan vetenskapsgrenarna, driven av nyfikenhet och kunskapstörst. Rudbecks barocka inställning till vetenskapen kan delvis förklara att han också gav sig i kast med att undersöka Uppsala och Sveriges betydelse för världshistorien. I Atlantican försökte läkaren och anatomen Rudbeck bevisa Gamla Uppsala och Sveriges betydelse genom långa invecklade språkvetenskapliga och etymologiska resonemang. Så här resonerade Rudbeck: många svenska ord liknar och låter som ord på andra språk, alltså måste de senare ha ett svenskt ursprung, vilket i sin tur bevisar att ett flertal länder en gång i tiden låg inom en svensk påverkanssfär. Det fanns inga gränser för Rudbecks snille eller ska vi säga påhittighet.

En annan av Rudbecks karaktärsdrag var att hans ambitioner sträckte sig långt över vad han fullbordade. Han startade mängder av projekt, men hade inte alltid tid eller kraft att ro dem i hamn. Lika ofokuserad var han som tur var inte när den stora branden härjade i Uppsala 1702. Legenden säger att Rudbeck, vid tidpunkten 72 år gammal och vid skröplig hälsa, stod på taket av Gustavianum och dirigerade släckningsarbetet. Ändå förstördes stora delar av hans bibliotek, bland annat den fjärde delen av Atlantican och merparten av ett verk där alla världens växter skulle avbildas. Branden släcktes så småningom, men släckningsarbetet tog på krafterna och Rudbeck dog senare samma år.

Gunnar Eriksson skriver att det inte går att nalkas Rudbecks person "utan att tvingas engagera sig och ta ställning". Så det här är ett slags försvarstal, för det barocka tänkandet, för modet att hoppa mellan vetenskapsgrenar, och för djärvheten att placera Sveriges i händelsernas centrum, trots att det är befängt och felaktigt. Jag ger mig sjutton på att de som i efterhand har upprörts över att Rudbeck hade fel är samma slags personer som inte vill kännas vid att Sir Isaac Newton var alkemist och höll på med bubblande vätskor. Man vill ha sina vetenskapliga hjältar rena från vidskeplighet och skenbilder. Anledningen till att jag personligen är så förtjust i Olof Rudbeck d.ä. är att han vågade. Visst, göticismen var inte ny i Sverige och det är klart att man kan sätta Rudbecks tankar i samband med Sveriges ganska osköna stormaktspretentioner på 1600-talet, men i grunden har vi inte så många lärdomsgiganter i svensk historia som placerat Sverige i mittpunkten för världshändelserna. Om Sverige hade blivit en stormakt på riktigt är det möjligt att jag och vi hade värderat Rudbeck annorlunda. Men det blev vi inte, och det är vi inte. Det är därför vi kan tillåta oss själva att älska Olof Rudbeck d.ä, trots att han hade fullständigt fel om det mesta i Atlantican.

Gamla Uppsala som mänsklighetens vagga. Sverige som en intellektuell stormakt, trots allt som pekar på motsatsen. Hur det känns? Ja, det känns bra, det gör det.