Sidor

torsdag 30 maj 2019

17. Hjalmar Bergman

Jag vet inte om läsaren är bekant med Johan Arnbergs Tuberkulin. Jag kan lova att det är ett veritabelt mirakelmedel, en kur mot allehanda sjukdomar och besvär, vars tillkomsthistoria kan få det mest härdade hjärta att mjukna. Jo, det hände sig för några år sedan att D:r Johan Arnberg, medicinsk chef vid det världsbekanta J.W. Grundbergs Laboratorium, S. Paul, Minn., U.S.A., i sin familjebibel hittade ett gulnat och sönderfrätt recept. Då hade han i månader försökt bota sin älskade dotters tuberkulos med ett annat, som det visade sig verkningslöst, medel. Receptet på det gulnade pappret härrörde från biskop Arnberg, salig i åminnelse, vars församling i slutet av 1800-talet var hårt ansatt av tuberkulos. Nästan varannan församlingsmedlem hade drabbats av den dödliga sjukdomen. Biskopen tog hjälp av sin lärdom i Talmud och i uråldriga hebreiska skrifter uppdagade han en hemlighet som kunde återskänka hälsan, inte bara till hans församlingsmedlemmar, utan till miljontals människor. Det var den hemligheten som D:r Arnberg hittade nedtecknad på ett gulnat papper i sin familjebibel, och som i marknadsförd form går under namnet Johan Arnbergs Tuberkulin. Med hjälp av medlet tillfrisknade hans dotter. Hostan la sig, svullnaden i körtlarna försvann.

En komplett sats Tuberkulin kan rekvireras för den blygsamma summan av 25 d. En komplett likkista, för jämförelse skull, kostar 50 d. Vilketdera väljer läsaren?

Innan läsaren i all hast knyter sina skor och springer ner till apoteket för att leta reda på detta undergörande medel, måste jag be tredubbelt om ursäkt. Först för den osmakliga uppmaningen att välja mellan att låta en närstående lida och dö, eller lägga sina surt förvärvade daler på ett påstått mirakelmedel. Sedan för att Tuberkulinet inte finns i vad man brukar kalla sinnevärlden, den verklighet vi kan känna och nå kunskap om med våra sinnen. Medlet spelar i själva verket en central roll i författaren Hjalmar Bergmans mästerverk En döds memoarer från 1918. Till slut ber jag också om ursäkt för att ha försökt marknadsföra ett fiktivt mirakelmedel, som ändå, om läsaren mot all förmodan hade lyckats få tag på en flaska, hade visat sig vara helt verkningslöst. Ja ni läste rätt. Tuberkulin är i boken ett humbug-medel, som skrupellöst marknadsförs mot de stackars satar som gripits av tuberkulosens klor och som inte vet bättre råd än att blanda ut maten med ett illasmakande läkemedel och hoppas att reklamens rosiga budskap ska visa sig stämma. Det är motbjudande, men som bekant går allting att sälja med mördande reklam.

Kanske har jag inte varit sanningen helt trogen, men det är trots allt ett avsteg som kan motiveras av föremålet för min text. Om läsarens nyfikenhet är väckt har jag ändå uppnått mitt syfte. Med den här lilla introduktionen ville jag nämligen introducera läsaren till Hjalmar Bergmans värld. Det är en värld full av rumlande, älskande, skrävlande och uppgivna karaktärer av Johan Arnbergs typ, som framlever sina liv i W. eller Wadköping, modellerad efter författarens hemstad Örebro. Det är en värld full av borgerlig fåfänga och mänskliga drömmar. Den liknar vår, men ändå inte.

"Fantasmagori" är ett gammalt fint ord, som enligt SAOB betyder "bländverk" eller "gyckelspel". Det är få som använder ordet numera, men jag tycker att vi dammar av det och placerar det där det hör hemma – framför Hjalmar Bergmans namn. Fantasmagogen Hjalmar Bergman. Precis som en trollkarl hade Bergman nämligen förmågan att både driva med sina läsare och hålla dem trollbundna, i spänd förväntan över vad som skulle hända härnäst. Det var också för omoraliska ”häxkonster” och "fantasmagori" som Hjalmar Bergman fördömes av samtidens kritiker. Att hamna i onåd hos kritikerkåren är visserligen en svensk paradgren, men till skillnad från Sveriges andra stora "klassiska" författare, som August Strindberg eller Hjalmar Söderberg, är Hjalmar Bergman fortfarande omstridd och missförstådd. Det är visserligen tråkigt och orättvist, men det är samtidigt en av Hjalmar Bergmans största företräden. Hans böcker har ännu inte reducerats till titlar man "ska ha läst" och hans författarskap känns fortfarande spännande och oupptäckt. Det enda möjliga undantaget är Markurells i Wadköping från 1919, Bergmans största publikframgång. Intressant nog kan man som litteraturvetaren Göran Hägg betrakta den som ett "misslyckande". Boken blev så pass underhållande att läsarna missade tragiken och den kritik av borgerlighetens maktmekanismer som gömde sig under den lustiga ytan. Så kan man fortfarande ibland höra boken beskrivas som en "lustig småstadsskildring", vilket är sant på samma sätt som det är sant att Jesus var en kompetent hantverkare. Det är sant, men missvisande. I den här texten vill jag däremot uppehålla mig vid En döds memoarer, som i förhållande till Markurells står sig som en seg och benig biff mot en paté. Markurells är lättuggad, men när man läser En döds memoarer är man tvungen att stanna upp i läsningen för att spotta ut tankebenen, så att säga, efter att man tagit sig tid att suga ur märgen. Boken innehåller tre motiv som är centrala i flera av Bergmans berättelser: viljanödet och döden. Som det kommer att visa sig är de oupplösligt sammanvävda. Det går inte att tala om ett motiv utan att samtidigt tala om de två andra.

I den här bloggen har vi flera gånger ställt frågan om människans drivkrafter. Det är trots allt en central fråga i varje människas liv. Varför väljer en människa att handla som hon gör? Hur ska man förstå hennes livsval? Johan Arnberg, mannen bakom läkemedlet Tuberkulin, har läsaren redan stiftat bekantskap med. För Johan Arnberg är Tuberkulinet ett medel också i ordets andra betydelse: ett verktyg eller redskap, med vars hjälp han hoppas kunna tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa tillbaka "-dals bruk" i Värmland, som hans far en gång tvingades att sälja. Att köpa tillbaka gården blir hans livsmål, hans fixa idé, som han offrar allt, till och med sin sköra lycka, för att uppnå. Han försakar både familj och vänner, för att kunna skramla ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa tillbaka bruket. Och han tänker för sig själv: "Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." Johan inser att hans valda livsmål är ett av många möjliga, men målet får sin kraft av att det är hans, att han valde det och höll sig till det, oavsett vartåt det bär. Trots att det bär mot hans undergång.

Att köpa tillbaka ”-dals bruk” blir alltså Johans livsmål och drivkraft. Men var han verkligen fri att välja sitt livsmål?

I ett brev angav Hjalmar Bergman att bokens ämne är "människans ställning till sina handlingar":
Jag tror, att människans handlingar och erkannerligen då – naturligtvis – de mera livsavgörande, intaga en i viss mån självständig ställning till människan, så tillvida nämligen att de snarare förverkligas i människan än genom henne.
Viljan är inte, tvärtom mot vad man kan tro, ursprunget till människans handlingar, utan "viljan är det instrument varmed handlingen sätter sig i besittning av jaget". Johans och andra människors förvissning om att de väljer fritt bland alla möjliga livsmål är i själva verket en inbillning. Johan valde aldrig sitt livsmål att köpa tillbaka "-dals bruk", det var aldrig riktigt hans. Bakom den mängd handlingar som utgör en människas liv anade Bergman sålunda en mening och en riktning. Ett öde. 

En stor del av En döds memoarer handlar om Johan och Tuberkulinet, men framförallt följer boken två grenar av samma släktÅ ena sidan arnbergarna, som karakteriseras av tjurskallig envishet och storslagna livsprojekt. Å andra de cyniska och kallt kalkylerande arnfeldtarna. En döds memoarer är fylld av ett kusligt ödestema: varje generation arnbergare är dömd att göra om den föregående generationens misstag, och varje generation arnfeldtare är förutbestämd att dra det längsta strået i konkurrensen mellan de två släktgrenarna. Trots att Johans son Jan ser fadern gå under i Tuberkulin-projektet, ger han sig ändå i kast med ett i slutändan misslyckat "transatlantiskt projekt", som förstör hans möjligheter till kärlek. Det är som om ödet förverkligar sig självt genom de individuella karaktärerna. I Bergmans värld är det ett öde som dömer vissa människor till döden. Inte bara till den kroppsliga döden, utan till den fruktansvärda tillvaron att vara en av de före döden döda. Det är inte helt klart vad Bergman menade med det, men kantänka handlar det om människor som har tappat förmågan att avgöra vad som är viktigt i livet. Jag ser framför mig Jan Arnberg, som försakar sin ungdomskärlek. Jag ser framför mig Johan Arnberg, som tjurskalligt fortsätter sin kamp för upprättelse, väl medveten om att han kommer att gå under.

Bergmans tre centrala motiv, viljanödet och döden, knyts samman i ett citat på bokens sista sidor, där Bergman introducerar "den Okände" eller "den Oföränderlige", ett slags ställföreträdande Gud eller ödesmakt. Orden tillhör Johan, som efter sin kroppsliga död går igen (!) och uttalar följande ord till sin son:
Alla äro icke levande, som leva; ej heller är döden en port, som öppnas endast åt ett håll. Den Oföränderlige formar livet efter sitt behag och av döden gör han en leksak. Våra tankar äro irrbloss som förnöja honom med sin fladdrande lek. Men våra viljor vila i hans hand. Och då du känner dig dömd under din vilja, skall du veta, att den är i hans hand, som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens, som leder dig.
Citatet sammanfattar Bergmans filosofiska pessimism och fatalistiska mystik. Döden är en leksak. Valfriheten en illusion. I själva verket sitter ödet i gestalt av den Oföränderlige och drar i trådarna. Han drar och vi sprattlar som nickedockor. Det ligger nära till hands att apropå den Oföränderliges nycker och skenbilder använda ett gammalt fint ord, som sällan är i bruk numera: "fantasmagorier". Precis som författaren, trollkarlen, styr sina karaktärers öden och trollbinder sin publik så styr den Oföränderlige våra liv. Det kan tyckas enformigt ibland, men hur fantastisk är inte showen emellanåt!

Hjalmar Bergmans storhet som romanförfattare, och anledningen till att han har hamnat så här pass högt upp på den här listan, är att han lyckades gestalta en ödesstyrd värld utan att hans påhittade karaktärer känns stela eller programmatiska. De känns oerhört levande, de sprattlar och vrider sig som krokade fiskar. Och även om det är synd om dem får man känslan att Bergman älskade dem alla, precis som varje skapare älskar sin skapelse.

Vem VAR Hjalmar Bergman? En trollkarl avslöjar aldrig sina tricks och även personen Hjalmar Bergman tycks undfly enkla beskrivningar. Men några biografiska fakta och en avrundning kan jag skänka läsaren. Efter en serie framgångsrika böcker, började Bergmans personliga nedgång på 1920-talet. Överansträngning, ett tilltagande alkohol- och narkotikamissbruk och spänningar i familjelivet ledde så småningom till kroppsligt och själsligt förfall. Spiken i kistan, om ni ursäktar, blev en resa till USA, dit Bergman lockades av regissören Victor Sjöström. Bergman trivdes inte alls i Hollywood, och återföll till sitt missbruk. Hjalmar Bergmans liv på 20-talet kan beskrivas som en utdragen väg mot den till synes oundvikliga undergången, och hans liv blev på så vis en spegling av de ödestragedier han satte på pränt. 1930 är han en utbränd människospillra och året därpå dör han fullständigt sönderdrucken i Berlin, 47 år gammal. 

En av Hjalmar Bergmans mest besynnerliga idéer är att ingen människa dör förrän hon vill det. Det är en idé som måste förstås i samband med hans ödesmystik. Johan Arnberg dör till exempel först när han har förlikat sin vilja med sitt öde. Men hur mycket jag än älskar Bergmans böcker vägrar jag att själv tro på hans pessimistiska ödestro. Jag vill tro att människan, åtminstone till viss del, är fri att forma sitt liv. Jag vill tro att det aldrig är för sent. Att det hade kunnat gå annorlunda. Även om mitt val kan vara ett resultat av att den Oföränderliga rycker till i en av sina trådar, så väljer jag tro att Hjalmar Bergman hade kunnat räddats. Om han hade fått hjälp tidigare. Om inte hans omgivning hade hjälpt döden på traven genom att förbereda sig för att han skulle gå under. Det är visserligen svårt att veta vad som hjälper mot dödslängtan och alkoholism. Men knappast omänskliga produktionskrav, fri tillgång till berusningsmedel eller en resa till det glättiga Hollywood. Eller för den delen – knappast heller en flaska av Johan Arnbergs Tuberkulin.



2 kommentarer:

  1. Bra och skarpsinnigt! Får jag göra reklam för artikeln på Facebookgruppen Hjalmar Bergman och hans vänner?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här svaret kommer alldeles för sent. Men ja, självklart!

      Radera