41. Gustaf Fröding

Några gånger om året brukar jag besöka mina släktingar i Värmland. De är ganska så lokalpatriotiska och så fort någon värmlänning kommer på tal brukar de vara snabba med att påpeka: "Ja, han är ju från Värmland!" När jag var liten och inte hade samma koll på kulturhistoriens stora namn som idag, fick jag följaktligen intrycket att var och varannan kändis i själva verket var värmlänning. När man läser svensk litteraturhistoria är det heller inte utan att man börjar se en viss sanning i denna förmodan. Erik Gustaf Geijer! Esaias Tegnér! Selma Lagerlöf! Nils Ferlin! Ja, och så han den där Gustaf Fröding då, den kanske främste diktare vi någonsin haft i Sverige.

Gustaf Fröding råkade inte bara vara född i Värmland – hans verk upplevs också av många som typiskt värmländska. Dels till sina motiv så klart, som ofta är hämtade från landskapet han växte upp i, men också på så sätt att de präglas av den blandning av fint och folkligt som jag uppfattar som typisk för värmländsk kultur. (Andra värmländska exempel på samma fenomen är Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Monica Zetterlund och, bland mer sentida kulturutövare, en sådan som Lars Lerin.) Titeln på Frödings första diktsamling, Guitarr och dragharmonika, är talande. Så här skriver han i den inledande dikten med samma namn:

Två grannar jag har i min boning
– den ene är sentimental
– jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.

Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till guitarr.

– Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk.
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.

Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.

Med andra ord, "guitarren" står för det fina och djupsinniga; dragharmonikan för det folkliga och burleska – och framför allt, Fröding ser till att förena de två under ett och samma paraply, något han närmast ber om ursäkt för i diktens två slutstrofer:

Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,

så kommer det av, att guitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.

Efter denna programförklaring följer såväl frejdiga och humoristiska folklivsskildringar som "Vår prost" och dystra betraktelser som "En ghasel". Tack vare Frödings öppna och toleranta inställning till olika tonlägen, får vi en rikare bild av livet än vad mer ensidiga poeter (och de är många) kan ge oss. Det som eventuellt förloras i minskad "harmoni", tas igen tusenfalt i ökad mänsklighet.

Det unika med Gustaf Fröding är att han fortsatt vara både fin och folklig efter sin död och ända in i våra dagar. Hans status bland litteraturkännarna har knappast dalat – ställningen som en av Sveriges största poeter genom tiderna är bergfast solid. Men han har också fortsatt att vara en bekant poet för folkflertalet, inte minst tack vare de många populära tonsättningarna av hans dikter. Sven-Ingvars hade en jättehit med "Det var dans bort i vägen", som jag tänker mig fortfarande spelas på dansbanor (i den mån sådana finns kvar) runtom i landet. Monica Zetterlund sjöng in flera av hans texter, Cornelis Vreeswijk gjorde en härlig bluesversion av "Ett gammalt bergtroll" och det var ju inte särskilt länge sedan Mando Diao gjorde succé med sina fina Frödingtolkningar. Vilken annan poet kan skryta med sådana folkliga framgångar?

Att Fröding levt vidare inom populärmusiken har förstås till stor del att göra med det rytmiska och musikaliska i hans dikter. Oavsett om han skriver filosofisk tankedikt, bitter bekännelse, stämningsfull naturlyrik eller pastischer på värmländsk folksång, så finns rytmen alltid där; rytmen som kan sägas hålla ihop hela Frödings diktargärning i en enda tragikomisk livsdans. En annan anledning är att hans texter är så direkta. För att kunna tonsätta en dikt med en käck melodi, så krävs texter med ett visst driv och en viss framåtrörelse, som man inte ska behöva stanna upp och meditera över, utan precis lika gärna ska kunna låta sig svepas med av, från textrad till textrad, nästan utan att själv märka det. Den kvalitén har Frödings dikter – han är som en bra rappare, han har flow. Lyssna på det här svänget ur dikten "Vallarelåt":

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Eller det här från "Det var dans bort i vägen":

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

När Finbacka-Britta, Peter i Toppsta, Gusten i Backen och de andra dansar till Nils Uttermans bälgspel, så ser Fröding till att låta dikten dansa med. På så sätt skapar han ett verk som inte bara är en skildring av dans, utan som faktiskt också går att dansa till.

Gustaf Fröding har skänkt glädje till så många människor genom åren, mer än kanske någon annan svensk poet. Själv var han under större delen av sitt liv fysiskt och psykiskt skröplig; alkoholiserad, deprimerad, omyndigförklarad och med återkommande psykoser. John Landquist har träffande beskrivit honom som en "tillvarons utlänning". Och precis som en person i främmande land, så betraktade Fröding allt han såg omkring sig med kärlek och nyfikenhet, samtidigt som han ständigt bar på ett plågsamt utanförskap han aldrig kunde skaka av sig. Det är som om han i sina dikter gång på gång yrvaket tittar upp från rännstenen och försöker att förstå vad som pågår runt omkring honom, varför han är så ensam, var han kan hitta kärleken.

Ur Gustaf Frödings eget lidande spirade också en genuin förståelse för andras. Detta är ovanligare än vad man kan tro. En minst lika naturlig reaktion på depressiva tillstånd är ju att så mycket som möjligt vilja skärma av sig från sina medmänniskor och deras bekymmer. Men Fröding ville verkligen förstå alla människor och är noga med att aldrig döma någon i sina dikter. I hans privatliv kunde detta förhållningssätt ibland slå över i en rörande och tragisk naivitet. Det sägs att han tidvis hade ett skrin med pengar i sitt hem, som hans vänner och bekanta fick låna fritt från vid behov. Det säger sig självt att en sådan människa lätt blir såväl fattig som utnyttjad. Men det är också tveklöst så, att det får oss läsare att uppskatta diktaren och hans verk än mer.

En av få dikter som Gustaf Fröding själv på äldre dagar fortfarande tyckte om var "En tiggarmunk från Skara". Det är även en av mina favoritdikter, just eftersom den säger så mycket om Frödings världsbild och inställning till tillvaron. I dikten ikläder sig Fröding rollen som en medeltida munk, bannlyst "för dråp och trilska och kätteri". På flykt från den stränga kyrkan finner han en ny lära i naturens självklara skönhet, i "daggen och bäcken och fågelens sång". Enligt denna lära hamnar ingen utanför himlen, alla själar är välkomna och människorna ("onda" såväl som "goda") kan inte göra annat än att hjälpa varandra i det grymma tillvarons mysterium vi alla deltar i:

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

En dag "när tusende år ha gått" hoppas munken att en förbipasserande ryttare ska hitta hans boning och hans nedskrivna dikt – och konstatera att han, en fattig munk ifrån Skara, visste det som "nu är känt av varje man". Så ser Frödings förhoppning ut, hans ljusa dröm om människan som fick honom att uthärda mörkret.

Mina släktingars vurm för Värmland har aldrig fått mig att tycka mindre om landskapet. Tvärtom. Än idag ser jag det som en varm, sympatisk och tolerant del av Sverige, med vacker natur och storslagen kultur, med både vemod och glädje, både "Ack Värmeland" och Sven-Ingvars. En plats där det fina och folkliga samsas, sida vid sida. Precis som hos Gustaf Fröding själv – denne tillvarons värmlänning.

42. Lennart "Nacka" Skoglund

I en av de sammanställningar av Lennart "Nacka" Skoglunds fotbollskonster som finns på Youtube så har Nacka vid ett tillfälle bollen vid sin vänstra (enligt elaka tungor enda) fot och närmar sig en orolig försvarare. Ska han gå vänster? Eller möjligen höger? Nacka liksom duttar bollen framåt innan han gör en snabb kroppsrörelse åt höger, följt av en bolltouch och ett ryck åt vänster. Nacka är förbi, vägen ligger öppen mot mål. Försvararen? Han har hunnit gå ner i spagat och satt sig på rumpan...

Dribblingen eller finten är en av fotbollens absoluta höjdpunkter. Den är lika underhållande att se på som den är förnedrande för motståndaren att utstå. Men den är samtidigt någonting mer. Om det stämmer som filosofen och fenomenologen Maurice Merlau-Ponty har sagt, att vår existens utmärks av osäkerhet och mångtydighet, så är det dribblaren som är den spelartyp som kommer existensen närmast. Alla spelartyper i en uppställning har sina klart definierade uppgifter. Rollerna är tydligast för målskytten och målvakten, men de finns även för centertanken, liberon, ytterbacken, spelfördelaren, trequartistan och bänkvärmaren. Den dribblande kantslickaren (som var vanlig på Nackas tid, mer ovanlig idag) har som uppgift att ta sig förbi sin motståndare, göra sin gubbe som det heter på fotbollsspråk. Det är bara han av alla dessa typer som har mångtydigheten inskriven i sitt själva väsen. En dribblare som närmar sig sin motståndare måste hålla alla möjligheter öppna med sin kropp, för att sedan, snabbt, som i en plötslig gudomlig inspiration, bestämma åt vilket håll han ska gå. I det lilla, på fotbollsplanen och i den enskilda matchen, är dribblaren viktig eftersom hans konster bryter det förutsägbara mönstret. I det stora sammanhanget lär oss dribblaren att fotboll precis som livet inte är en vetenskap och aldrig är summan av ett antal rationella och logiska val.

Nacka Skoglund var en gudomlig dribblare. Efter att ha studerat några videosammanställningar är det ganska tydligt för mig att hans mästerskap som dribblare låg i att han lyckades få motståndaren att placera tyngdpunkten på fel ben. Sedan var det ett lätt jobb att toucha bollen åt sidan och göra ett ryck åt andra hållet. I ett väldigt berörande klipp pratar Benito Lorenzi, Nackas gamla anfallspartner i Inter, om Nackas otroliga bollkontroll. Han nämner också att Nacka såg motståndaren i ögonen när han dribblade av dem. Dribblingens karaktär som duell, man mot man, blir inte tydligare än så. Tvärtemot vad alla pojklagstränare ger uttryck för när de skäller ut sina spelare om de kluddar för mycket på bollen så är dribblingen i grunden en intelligensens spel, där den går segrande ur duellen som antingen lyckas lura sin motståndare eller kan förutsäga hans nästa drag. Men Nacka hade mer på sin repertoar än bara dribblingar: smekande smörpassningar, långa lobbpassningar som singlade ner som stekta sparvar framför målhungriga anfallare, vinande inlägg och en fruktad vänsterfot vid frisparkar och hörnor. När han var som bäst var han ett bärande element i det svenska landslaget som tog brons 1950 i Brasilien (där han fick smeknamnet "den vajande majskolven") och silver 1958 på hemmaplan, och i det Inter som tog två raka scudetton 1953 och 1954. 

Jag ville börja den här texten med fotbollsspelaren Nacka Skoglund, av den enkla anledningen att han har haft en tendens att hamna i skymundan av myten om Nacka. Precis som för Greta Garbo, ett annat legendomsusat Södermalmsbarn – bägge är födda och uppvuxna i Katarina församling – innehåller redan namnet magi. Det räcker att uttala namnet Nacka för att frammana drömmar om klacksparkar och ett sorglös vivörliv. Det är en stark myt eftersom den är sammanbunden med en hel klubbs öde. Nacka inledde sin A-lagskarriär i Hammarby IF och efter åren i Italien återvände han till Södermalmsklubben för att dribbla några år till. Nacka har blivit framröstad till tidernas största Bajenprofil av Hammarbysupportrarna själva, och varje år vallfärdar ett antal supportrar till Nackas födelseplats på Södermalm vid datumet för hans födelse. Det är klart att hans popularitet som Hammarbyikon har med klacksparkarna och levnadssättet att göra. Nacka älskade snabba bilar och dyra kläder, och var vida beryktad för sina kvinnohistorier. Han ville underhålla publiken, och det är en lätt sak att romantisera. Men det handlar nog också om att Nacka efter åren som en av världens bästa spelare, föll in i vad som var baksidan av vivörlivet: alkoholism och tablettmissbruk. Nacka levde för de kickar som fotbollen, spriten och kvinnorna kunde ge honom. När kroppen med åldern bröts ned var det svårare att få kickar av fotboll och kvinnor. Återstod bara spriten. Och den tog knäcken av honom. Man ska verkligen inte romantisera alkoholmissbruk, men visst är det tänkbart att många bajare i Nacka ser en del av sin egen självbild reflekteras tillbaka. För en klubb som är van att förlora, som nästan har gjort de vackra förlusterna till en del av sin egen självförståelse, passar Nackas tragiska levnadsöde som handen i handsken. Det intressanta är att Nacka hamnade i just Inter när han flyttade till Italien, och inte i en klubb som Milan. Skillnaden mellan de bägge Milanoklubbarna är liten sett till vilka som håller på dem. Sympatierna skär över ålders- och klassgränser. Men Milan är Nils Liedholm och Paolo Maldinis klubb. Det är en klubb för världsvan elegans och himmelsk stil. En klubb för änglar. Inter är catenaccions klubb, en klubb för rådbråkade briljanta busar. Fallna änglar. Det är som om vissa klubbar passar och drar till sig vissa spelare, och omvänt.

Nackas alltför tidiga död 1975, endast 45 år gammal, hade kunnat undvikas. Men det var inte så att ingen såg det komma. Nacka var genom sin karriär den uppstudsige spjuvern som (förlåt) tog livet med en klackspark. Enligt Putte Kock, förbundskapten för landslaget vid världsmästerskapet 1950, saknade Nacka "rätt moralisk resning", vilket jag antar var vad man kallade alla som inte ville inordna sig i bilden av de goa landslagsgrabbarna. Nacka tackade sällan nej till en drink eller en bärs när någon bjöd, och går det bra så är det många som vill bjuda och vara ens vän. Jag tror att Nacka i grunden var en osäker människa utanför fotbollsplanen, och hans godtrogenhet och naivitet gjorde att han ständigt hamnade i fel sällskap. Han lierade sig med en småfifflare vid namn Gino Anazanello, som naturligtvis lurade skjortan av honom. Nacka tjänade storkovan som fotbollsstjärna men en oförmåga att hålla i pengarna (som sagt, Nacka älskade snabba bilar, dyra kläder och att bjuda familj och en allt större vänskapskrets) gjorde att han så småningom var tvungen att extraknäcka vid sidan av fotbollskarriären. För en nutida betraktare låter det helt osannolikt och bisarrt att Nacka kände sig tvungen att bege sig ut på tidskrävande och jobbiga folkparksturnéer om somrarna – mitt under proffskarriären. Men så var fallet. Nacka klackade med en tvåkrona och sjöng sin hit ”Vi hänger me’” för glada folkparksbesökare som ville få en glimt av fotbollsstjärnan. 

En fingervisning om vilka människor Nacka omgav sig med är att han vid ett tillfälle träffade Johnny Bode för att diskutera Bodes förslag om en operettproduktion. Ja, Johnny ”runka mig med vita handskar på” Bode. Idén rann ut i sanden, men Nacka kom senare att dryga ut inkomsterna genom att sälja mattor, kylskåp och bilar. Med oftast mindre bra resultat. Nacka levde för fotbollen och hamnade ständigt vilse utanför fotbollsplanen. De första åren i Inter var förmodligen Nackas bästa. Han var en firad stjärna, igenkänd och hyllad av åtminstone hälften av Milanos invånare. Sedan gick det som sagt utför med livet, giftermålet och slutligen också fotbollen, trots att han höll kvar vid bolltrixandet så länge han kunde. Nacka gjorde alltså sitt för att myten om honom skulle få fäste och fart. Men det var mycket som var rena påhitt också. En annan av Nackas lierade var frilansskribenten Åke Linder, som delade Nackas förtjusning för alkohol och kläder. I flera år skrev Linder Nackakrönikan för DN, en spalt där han ibland men oftast inte höll sig till vad huvudpersonen faktiskt hade sagt eller upplevt. Många falska Nackahistorier härstammar från Linders krönikor eller från de spökskrivna memoarböckerna En miljon för en klackspark och Jag hänger me, som man får ta med en skopa linjefärg. Myten om Nacka var alltså en medvetet konstruerad bild, där huvudpersonen var en glad gamäng som alltid kunde ge svar på tal, som tjusade kvinnorna och som klacksparkade sig genom livet. Det sålde ju lösnummer.

Det tragiska hos Nacka Skoglund är att han förmodligen också började tro på myten om sig själv. Han måste ha tänkt: om jag bara fortsätter som förr så kommer allting att ordna sig. Det har det ju gjort tidigare. Nackas sorgliga avslut till världen blir än mörkare i kontrast till den kusligt glättige Nackakaraktären i Linders krönikor. 

Mycket i Nackamyten var lögn. Men sant är att Nacka underhöll och tjusade miljoner människor genom hela sin karriär. Sant är att han drog in en hörna direkt i mål i debuten för Hammarby efter hemkomsten från Italien. Sant är att Benito Lorenzi började gråta när han talade om Nackas storhet. Och sant är vad Nacka sa efter en match på äldre dar – när kondisen inte räckte till och han inte längre hade snabbheten att rusha förbi sin motståndare: ”Det gick vägen – med tio procent flås och nittio procent intelligens!” På sin fotbollskarriärs höst nöjde han sig med att trolla med motståndarna i en halvlek, sedan lät han medspelarna klara biffen. Det är fint att han fortsatte att spela fotboll och dribbla. Det var väl så han kom livet närmast. 

En av mina pojklagstränare sa en gång till mig inför en viktig match: ”börja med att slå en tunnel, sedan går det av bara farten.” Nacka Skoglund, den vajande majskolven, tidernas svenska fotbollsdribblare, skulle ha nickat instämmande och klackat upp en tvåkrona i bröstfickan.

43. Anders Zorn

Anders Zorn är Sveriges skickligaste målare genom tiderna. Carl Larsson var mer älskad av folket, Nils Dardel var skönare, Hilma af Klint konstigare, Albertus Pictor tidigare – men ingen var bättre på hantverket än Zorn. Det är som Bruno Liljefors en gång skrev apropå hans inträde vid Konstakademien i Stockholm: "När Zorn kom var det inte nyheten som frapperade, utan att han var så bra, så svindlande bra!" Hur mycket man än gillar konsthistoriens förlorare, så känns det ändå gött att konstatera att Zorn också blev rikt belönad för sin talang. Zorn var inte bara ett konstnärligt geni, utan också ett socialt sådant, och han förstod att marknadsföra sig själv. Franskt societetsfolk och amerikanska industrimagnater öste pengar över honom. Anders Zorn var i alla avseenden en vinnare.

Varför ska vi ändå bry oss om honom, förlorarromantiker som vi är lite till mans? Vad var det som var så bra egentligen? I mina ögon består Anders Zorns storhet som konstnär kanske främst i hur han lyckas fånga två av den materiella tillvarons mest undanglidande fenomen – ljuset och rörelsen. Till detta kan man kanske också foga ett tredje svårfångat fenomen – personligheten; det vill säga, hans förmåga att i sina porträtt säga något, inte bara om den avbildades yttre, utan också om dennes sätt att vara.

Låt oss börja med ljuset. Ta till exempel det intensiva sommarljuset i den tidiga akvarellen "Kyrkviken vid Lidingö" från 1885. Vi som tittar på tavlan blir närmast bländade, på ungefär samma sätt som om vi verkligen hade befunnit oss under de torrdoftande tallarnas skugga och blickat ut över det ljusgnistrande vattnet mellan grenarna. Vi inte bara ser ljuset, vi känner det svida i ögonen. Ett annat exempel är "Från Algers hamn" (1887) där Zorn låter det än starkare nordafrikanska ljuset flöda över målningen. Miljö och klädedräkt säger så klart någonting om var vi befinner oss, men kanske är det ändå ljuset som allra tydligast signalerar konstverkets tid och plats. Vi kan som betraktare känna hur obönhörlig solen är i Alger mitt på dagen och hur nödvändig den relativa svalkan vid stenmuren. (Målningen var för övrigt tänkt som gåva till kung Oscar II. Inte långt efter att denne mottagit målningen, fick dock Zorn ett brev från kungens intendent John Böttiger, som bad konstnären göra vissa ändringar: "Dessa angår egentligen den ena av de sittande flickornas ställning, som H.M. Konungen finner mindre vacker. Ävenså förekommer, måhända av en slump, en stark dager å ett ställe av den unge sjömannens pantalonger, som väl mycket synes markera hans förhållande till de väntande damerna." Kungen valde dock att skänka verket till sin förstående konstnärsson prins Eugen och intendentens finkänsliga anmärkning gav som väl är inte upphov till några ändringar.)

När de svenska målarna under 1890-talet övergav det franska dagsljuset för svensk skymning, så hängde även Zorn på utvecklingen. Exempel är den stämningsfulla "Midnatt" (1891) och så klart den berömda "Midsommardans" (1897). Den svenska sommarnattens ljus är i den sistnämnda målningen bättre skildrat än i något annat konstverk jag känner till. Paren som dansar tycks sväva fram fjäderlätt över målningen, men upplevs ändå som helt och hållet solida och fysiskt närvarande. Det är dröm och verklighet på en och samma gång. Den som betraktar målningen känner sig själv som en av de midsommarfirande – lätt berusad, lycklig och romantisk. När jag skriver det här sitter jag på Upplands Väsbys pendeltågsstation och kan svära på att jag hör fragment av spelmansmusik i högtalarutropens eko. Målningen utfördes på prins Eugens begäran, efter att denne under ett besök i Mora fallit i extas över lokalbefolkningens dans. Resultatet blev det kanske svenskaste av alla konstverk.

"Midsommardans" leder oss också naturligt in på den andra av Zorns stora talanger, nämligen den att skildra rörelse i bild. Att människor som dansar var ett av hans favoritmotiv är med detta i åtanke inte särskilt överraskande. I en helt annan miljö än "Midsommardans", utspelar sig "Valsen" (1891). Zorn har här på ett sublimt sätt fångat rörelsen både i danssalens trängsel och hos paret som förflyttat sig till förkammarens intima dunkel. Trots förflyttningen från svensk landsbygd till fransk societet, så är det dock samma drömska flyktighet som präglar de två dansmålningarna.

Ett annnat fenomen som Zorns intresse för rörelse och ljus fick honom att gång på gång återvända till, är så klart vattnet. De minutiöst återgivna vågorna i "Sommarnöje" (1886) (som år 2010 såldes på auktion för 26 miljoner kronor, den högsta summa som någonsin noterats för ett svenskt konstverk) är ett mycket lyckat försök att med konstnärens egna ord "vetenskapligt förklara" vattnets lek. I mina ögon övertygar emellertid skildringen av vattnets rörelse än mer i "En premiär" (1888), "Reflexer" (1889) och andra av Zorns berömda målningar av nakna, badande kvinnor i skärgården. I dessa verk känner vi verkligen hur vattnet leker kring kvinnornas ben, till synes obekymrat om faktumet att det i själva verket befinner sig på en målad tavla, fixerat i tid och rum. Det är inte bara vattnet som rör sig i dessa målningar – även kvinnorna är avbildade mitt i pågående rörelser, fångade i ögonblick som tycks upplösas framför våra ögon.

Zorns förmåga att skildra rörelse lämpade sig också väl för avbildningar av det samtida stadslivet. I den impressionistiska akvarellen "Impressions de Londres" (1890) är det trafiken en regntung dag i London som står för rörelsen. Kvinnan i grått och svart drar upp kjolen för att inte bli blöt, och är på vippen att fortsätta sin hastiga promenad över gatan, då hon måste stanna för en passerande häst. Rörelsen i bilden ger mig också illusionen av att uppleva stadens ljud – jag tycker mig höra regndropparnas lätta smattrande, hjulens skrammel, kvinnans sammanbitna svordom när hon får syn på hästen. Ett annat fascinerande exempel är oljemålningen "Omnibus" (1891-1892). Här befinner vi oss till skillnad från i Londonmålningen inuti det rörliga fordonet – den avbildade rörelsen måste därmed förläggas utanför omnibussens fönster (den som befinner sig i ett fordon upplever ju som bekant miljön inne i fordonet som stillastående, medan omvärlden utanför tycks röra på sig). Rörelsen fångas genom suddiga diffusa figurer utanför fordonets fönster; samt genom glimtar av ljus som tycks flimra över de svartklädda passagerarna. Jag älskar den här bilden, eftersom den transporterar mig mitt in i en över hundra år gammal, levande vardag. Sällan har 1800-talet känts så nära och påtagligt, som i denna bild.

Ur en strikt ekonomisk synpunkt nådde dock Anders Zorn sina största framgångar med porträtt. Det är lätt att förstå varför. Genom sin unika förmåga att mana fram den avbildades personlighet (eller själ för den som så önskar), kunde Zorn som få andra konstnärer ge sina uppdragsgivare en känsla av evigt liv. I "Jean Baptiste Faure" (1891) är det en berömd fransk operasångare vi ser sittandes vid sin flygel. Han sjunger avslappnat men med inlevelse. Faure framstår som en känslig och sympatisk man, ödmjuk och respektfull inför sångens hantverk trots sina stora framgångar på scenen. "Monsieur Mauri" (1891) är ett gripande porträtt av en gammal man – en gång själv dansare, men när Zorn målar honom mest känd som den berömda balettdansösen Rosita Mauris far. Är det melankoli och saknad efter fornstora dagar vi ser i hans ansikte, bakom cigarettröken? (Cigarettröken förresten ... ytterligare ett ypperligt exempel på Zorns förmåga att avbilda rörliga och svårfångade fenomen!) I "En skål i Idun" (1892) har den småfulle Harald Wieselgren (sekreterare i sällskapet Idun) precis påbörjat ett långrandigt anförande, med ölglaset i ena handen och cigarren i den andra. Vi har alla stött på personlighetstypen på personalfester eller släktträffar.

Kanske är dock Zorns allra mest berörande porträtt de som föreställer honom själv. Hans sena självporträtt är gripande framställningar av en framgångsrik, men mycket trött nationalmålare. Anders Zorn hade vid det här laget ingenting kvar att bevisa. Han hade visat att han kunde avbilda ljuset och rörelsen lika bra som vilken fransk impressionist som helst och att han var en av få konstnärer som ens kommer i närheten av Rembrandt när det gäller att frammana en människas själ. Han hade dessutom lyckats tjäna pengar på sin begåvning. Zorns storhet som konstnär borde inte heller vara mindre självklar idag, hundra år senare. Medan andra nationalromantiker från 1800-talet framstår som kitschiga, består hans magi med oförminskad kraft. Anders Zorns dalkullor är nämligen aldrig bara typer, de är riktiga människor; hans sommarnätter aldrig bara symbolistisk stämning, utan berusande levande verklighet.

44-45. Eric Berglund & Henning Fürst

"Boredom is always counter-revolutionary. Always."
Guy Debord, The Society of the Spectacle

"Forget about labour, it's time to wake the neighbours."
TTA, "Make It Happen"

Det är intressant. En generation (låt oss förslagsvis kalla den för fyrtiotalisterna) växte upp i övertygelsen om att de har rätt till allt, och därför tog de för sig och roffade åt sig. En annan generation (min eller vår generation) växte upp i övertygelsen om att vi inte har rätt till någonting alls. Det är därför vi lyssnade på hiphop, dansade som galningar och älskade The Tough Alliance. TTA:s musik klädde världen i vackrare färgare, och lät oss iklä oss lite mer swagger och självförtroende.

Jag minns inte första gången jag lyssnade på TTA. Det kan inte ha varit redan 2004, när deras debut-EP Make It Happen kom ut. Allt är lite dimmigt så här mer än ett dussin år senare, men jag minns "Koka-Kola Veins" från fullängdaren The New School som kom ut året därpå. Och jag minns att jag var besinningslöst förälskad i uppföljaren A New Chance från 2007. Under den här tiden hade jag nyligen flyttat till Linköping som tjugoettåring. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv och jag läste strökurser vid universitet, som alla andra för att skjuta upp det oundvikliga inträdet till arbetslivet och vad jag uppfattade som den inbundna tråkiga vuxna tillvaron. The Tough Alliance erbjöd någonting annat, någonting mer. Jag såg dem live två gånger. Det var märkliga dionysiska tillställningar. Publiken var som i uppror, Eric och Henning röjde runt på scenen och det hände flera gånger att de nästan hamnade i slagsmål med publiken. TTA brydde sig inte om att upprätthålla barriären mellan artist och publik, och det var en gräns som inte heller publiken var särskilt intresserad av att upprätthålla. Det hände flera gånger att scenen fylldes av fulla människor som någon vakt lite håglöst fick försöka mota bort. TTA mötte kritik (och kanske även knytnävsslag) för att de inte sjöng "live". På scenen dansade de och svängde runt med ett basebollträ, och när de faktiskt sågs sjunga med i texterna var det för att de själva ville det, inte för att upprätthålla illusionen av att det inte var playback. Det här tyckte vissa var upprörande. Men jag kunde inte bry mig mindre.

Minnesbilden av när TTA spelade på studentkrogen Herrgårn i Linköping är fortfarande tydlig. Det inledande muslimska böneutropet i "Something Special" fyller lokalen. Alla står stilla, liksom beredda på att släppa loss. När rytmen drar igång efter tjugo sekunder går en stöt genom kroppen. Genom alla våra kroppar. Jag har aldrig känt mig ha lika mycket gemensamt med människor på ett dansgolv som då. Jag hade precis upptäckt The Tough Alliance. Året var 2007 och inte visste jag (eller någon av oss) att vi dansade på avgrundens rand.

Åren innan en krasch eller katastrof av något slag utmärks ofta av en viss utlevelse och känsla av dekadens. Det glada tjugotalet var en sådan period eller ska man säga lucka i historien. Det går att argumentera för att åren innan börskraschen 2008 var en annan. Visst fanns det orosmoln på himlen, terroristhot och klimatvarningar fanns naturligtvis redan då, och arbetsmarknaden var på god väg att prekariseras. Anställningstryggheten urholkades, och allt fler jobb kom att utmärkas av osäkerhet och flexibilitet. Men den etablerade bilden var ändå av stabilitet och ett långsamt framåtskridande. Allt höll på att bli bättre.

Kraschen 2008 vände den bilden på sitt huvud. Ni vet orkestern som spelade när Titanic sjönk? TTA var den orkestern, det var deras musik vi lyssnade på genom högtalarna. Fast inte riktigt ändå. Orkestern på Titanic spelade för en välbärgad publik, för människorna på första däck. Vi som dansade på Herrgårn i Linköping hade visserligen inte heller mycket gemensamt med arbetarna nere på tredje däck. Vi tillhörde en klass som hade fått det bättre i materiellt hänseende, men som ändå kände sig rövknullade av dem som styrde och (för att fortsätta metaforen) de som byggde den jävla båten till att börja med.

Vad handlade TTA om? Den franske situationisten Guy Debord skriver i The Society of the Spectacle (på svenska: Skådespelssamhället) att precis på samma sätt som den industriella kapitalismen flyttade fokus från "being to having", så har det postindustriella samhället flyttat fokuset från "having to appearing". När TTA i en intervju med musiksajten Pitchfork beskrev sin bakgrund i Onsala utanför Göteborg är det ett postindustriellt landskap de beskriver, där människor spelar sina roller. Eric och Henning växte upp som vanliga ungdomar, men tröttnade på den dödande ytligheten. "We felt there had to be something else than the spectacle we grew up in." TTA handlade om det här sökandet efter någonting mer, någonting äkta och sant. Ett sökande efter "a soul that can't be bought or sold" eller åtminstone "something that moves us tonight", som textraderna går i "Looking for Gold" och "The Last Dance". När Pitchfork intervjuade TTA fick de svara på vad det här "something" är för någonting, och de svarade att det är verkligheten, någonting bortom det endimensionella spektakel vi lever i. "TTA help us get glimpses of it and keeps the faith." Eric och Henning avskydde ironiska popsånger, och det var för den vidriga distansen inom populärkulturen, där ingenting kändes eller var på riktigt. I Skådespelssamhället är allt yta och speglingar och bilder av bilder.

I samma intervju nämner Pitchfork låten "Take No Heroes", där TTA listar alla sina inspirationskällor, bland många andra Ice Cube, Brian Wilson, Jackie Wilson, the Clash, the Notorious B.I.G., the Buzzcocks, Loleatta Holloway, Leroy Burgess, the Jesus & Mary Chain, Happy Mondays och Snoop Dogg. Pitchfork frågar: Vem har inspirerat er mest?

The Tough Alliance: Francesco Totti.

Svaret säger väldigt mycket om TTA. Både om viljan att chockera och om viljan att hålla fast vid romantiken. Precis som den numera pensionerade Roma-hjälten bar TTA på ett löfte om att romantiken och drömmarna inte är helt dränerade från världen. TTA var en noggrant konstruerad dröm att förlora sig i, ett sorts skydd mot verkligheten.

Vilken verklighet? Verkligheten vi som dansade på Herrgårn inte kände i våra plånböcker (tack vare det generösa svenska studielånet), men vars konsekvenser skar igenom våra kroppar och begär. En postindustriell arbetsmarknad där jobben var otrygga och en ideologi där vi uppmuntrades att optimera våra liv och där det var upp till individen att klara sig själv när kraschen oundvikligen kom.

Lika oundviklig som börskraschen var TTA:s upplösning 2009. Duon hade spelat ut sin roll. Luckan i historien stängdes. Eric Berglund gick vidare med soloprojektet ceo. I en intervju från 2010 reflekterar Eric över uppbrottet och vad TTA innebar. Intervjun utmärks av bakrusets klara ärlighet och kranka blekhet. Eric pratar om drömmen om någonting äkta och rent, som har följt honom ända sedan han var barn. Han pratar också om de destruktiva sidor som TTA möjliggjorde och som enligt Eric föddes av rädsla: "fear of myself, of being rejected, of being alone. so i stuck to my carefully special designed dream, just to be able to stand myself." Eric nämner att han har förlorat kontakten med naturen och han försöker förklara sin innerliga önskan om att vara i ögonblicket, oavsett om han dricker champagne i Monaco eller befinner sig kidnappad i en källare i Berlin. Det skiljer inte ens tre år mellan intervjuerna, men de är som natt och dag. Och skillnaden mellan dem skänker klarhet över vad som hade hänt i världen i mellantiden. När världen tycks gå åt helvete kan man antingen vända sin frustration utåt i politisk kamp, eller med själslig disciplin försöka stå ut med och transcendera all skit. Erics tal om att försöka befinna sig i ögonblicket eller återvända till sina barnsliga känslor för naturen är en överlevnadsmekanism av det senare slaget.

TTA var utåtagerande och ceo vände sig inåt. Eric Berglund la ifrån sig basebollträet och plockade upp en blomma i stället. Men jag tror att vi behöver båda sorterna av reaktion. Samma innerliga önskan om någonting äkta och sant förenade bägge projekten. TTA startade skivbolaget Sincerely Yours 2005 efter att duon hade hoppat av skivbolaget Service. I ett av sina pressmeddelanden skrev Sincerely Yours att ärlighet aldrig har varit mer subversivt. Så är det fortfarande. I en värld där allt tycks vara utbytbart blir drömmarna och kärleken än viktigare. TTA speglade och definierade våra ungdomsår. Eric Berglund och Henning Fürst gav oss någonting att dansa till men minst lika viktigt var att de gav oss en illusion, en dröm, där världen inte var så uppfuckad som den var på teve eller utanför ytterdörren. Drömmen var att det finns vissa saker som inte är utbytbara, som inte går att köpa eller sälja för pengar. Det hjälpte naturligtvis inte. Börskraschen låg om hörnet. Klimatkrisen förvärrades. Rädsla och oro spred sig i varje medelklasshjärta.

Men som dröm var den fan vacker att få.

46. Stig Dagerman

Ångesten må ha varit Pär Lagerkvists arvedel, men den författare som mest kommit att symbolisera det svenska svårmodet är nog ändå Stig Dagerman. Något orättvist, möjligen, men det är klart: en person som 22 år ung romandebuterar med en bok om ångest, skräck och skuld har kanske inte bäddat för att bli ihågkommen som en bekymmersfri muntergök. Romanen i fråga, Ormen, slog 1945 ner som ett bombnedslag bland en förtjust kritikerkår. En orm som släppts lös slingrar sig runt bland karaktärerna och får symbolisera den ångest som de alla bär på. Vi får följa personer i olika miljöer, men framförallt en samling pojkar som under militärtjänstgöringen berättar historier för varandra nätterna i ända, i syfte att hålla skräcken borta: skräcken för kriget, för sig själva, för döden, för livet. Skuld och ångest sköljer över dem alla. Fast förankrad i ynglingarnas oroliga inre finner läsaren ingen tillflyktsort utan bara klaustrofobi. Visst, romanen lider av en språklig stil som stundtals är svår att ta sig igenom. Den debuterande författarens uteblivna återhållsamhet och stramhet gör sig gällande i överlastade metaforer och ibland onödigt tillkrånglade meningar. Men talangen, energin och den psykologiska skärpan är obestridlig. Det finns också en sorts sensmoral, en bärande tanke att dra lärdom av i Ormen: ångest går inte att fly, man måste lära sig leva med den.

Stig Dagerman lärde sig aldrig riktigt göra det, sorgligt nog, och han tog livet av sig när han 31 år gammal gasade sig till döds i sitt garage i Enebyberg. Det är således inte bara de mörka teman hans litteratur ger sig i kast med som bidragit till mytbildningen av honom som tungsint och svårmodig. Dagermans av skrivkramp, skuld och otillräcklighetskänslor utlösta depressioner och slutliga självmord är förstås en minst lika viktig faktor.

Men redan nu vill jag slå hål på en möjlig missuppfattning man kan få om honom utifrån det jag skrivit ovan. En viss sorts dysterkvistar är cyniska och apatiska, rent av nihilistiska. Dagerman var absolut inte av den typen. Han var ända från sina tidiga tonår engagerad politiskt i syndikalisterna, och hans huvudsakliga verksamhet under såväl ungdomen som i vuxen ålder var som energisk journalist på tidningen Arbetaren. Snabbt steg han i graderna till kulturredaktör och han skrev åt tidningen över tusen dagsverser, eller dagsedlar som han kallade dem. Det handlade om korta dagsaktuella dikter med ironisk-humoristisk och samhällskritisk udd. I dessa dagsedlar framkommer Dagermans sympati för fattiga, flyktingar och arbetare. Ett samhällsproblem som vi brottas med lika mycket idag, platsbrist i vården, kommenterade Dagerman efter krigsslutet i en dagsedel så här:

För kanonen gick det att hitta
en sovplats när allt kom omkring
men människan är ju för liten
hon är ju rakt ingenting.
Hon är ju så liten – och ändå
så tar hon sån plats i en kö.
Vi står i kö för att födas.
Vi står i kö för att dö. 

Det är ingen politiskt genial lösning på problemet som lanseras, men det Dagerman gjorde i denna och andra dagsedlar var att sätta fingret på absurditeter och löjligheter i vårt samhälle. Han gjorde det med ihärdighet och glöd. En apatisk och uppgiven människa har inte den energin. Samhällsskildraren Dagerman når sin absoluta höjdpunkt i reportageboken Tysk höst, som är en samling artiklar skrivna för Expressens räkning. Dagerman skickades till Tyskland efter krigsslutet för att skriva om hur det av kriget nedbrutna folket hade det. Det han gjorde var i det närmaste tabu. Att visa empati för tyskar var vid den här tiden uteslutet. Alliansmakternas agerande hyllades och eventuellt tyskt lidande i nederlagets spår var ju ingenting mot det lidande de själva (d.v.s. nazisterna) hade åsamkat. Dagerman irriterade sig över detta, och skildrade istället ärligt, med varken för mycket eller lite sympati, det kaos som många tyskar levde i direkt efter kriget. Med säker blick och vässad penna beskriver han deras förvirrade självbild, hungersnöd och cynism. Ofta med lakoniska, liksom inskjutna små kommentarer ("Ja, visst måste man leva, och visst måste man vänja sig vid allt"), ibland med lite mer utsmyckade reflekterande beskrivningar:

Detta frysande, svältande, i hemlighet köpslående, smutsiga och omoraliska Berlin orkar ännu skämta, orkar ännu vara vänlig nog att bjuda hem ensamma främlingar på te, har ännu sådana människor som denna polska lärarinna och denne soldat, som visserligen lever otillåtet men paradoxalt nog ändå är ljuspunkter i ett stort mörker, eftersom de har mod nog att sjunka med öppna ögon. 

Möjligen var det i reportageformen Stig Dagerman nådde sina högsta höjder. Romankonsten tycker jag att han med tiden kom att bemästra med allt säkrare hand. Bränt barn, boken om den unga Bengts sorg, begär och familjebekymmer, är fantastisk och lider inte av det överlastade språk som Ormen präglas av: tvärtom är stilen mycket rak och direkt, vilket förvirrade vissa av tidens kritiker. Kanske är det ändå i det kortare formatet Dagerman gör sig allra bäst. Reportaget har jag nämnt, men man måste också framhålla hans noveller. Kortnovellen "Att döda ett barn" skrev han på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och det är en miniklassiker som ofta läses med elever i skolor runt om i landet. Detta låter ju föga lockande och spännande, men det är en lyrisk och skrämmande liten novell som garanterat kommer att få dig att sakta in i nästa villaområde du kör förbi. Den är emellertid inte lika briljant som "Nattens lekar" från novellsamlingen med samma namn. Här visar Dagerman prov på sin psykologisk skärpa och empati, när han med exakthet fångar barnets hjärtskärande vilja att skydda en ansvarslös förälder. Lille Åke fantiserar på nätterna om alla missöden som hans far råkat ut för – det måste ju finnas ett skäl till att han är ute så sent på nätterna medan mor gråter ensam i rummet bredvid? Åke för ofta in sig själv som räddande huvudperson i de här små historierna. Natt efter natt ägnar han sig åt dessa "nattens lekar" för att trösta sig själv, försvara pappan och hålla ångesten stången. När Åkes far till slut rumlande kommer hem försöker han desperat tänka ut några sista bortförklarande möjligheter till beteendet, innan han av rädsla och trötthet till slut faller i sömn. Jag skrev häromdagen att Barbro Lindgren verkligen minns hur det är att vara barn, och samma förmåga att se världen från barnets perspektiv hade Stig Dagerman.

Ja, det här låter ju ganska nattsvart alltihopa. Men som med all stor konst är det mörka inte bara nedslående, utan rent av upplyftande, om det bara framställs tillräckligt bra. Tänk att någon så här rörande och precist lyckats skildra rädsla, skam, ångest – och kärlek. Istället för att bli deprimerat energilösa vill vi vända oss till närmsta person och ivrigt fråga: Har du läst Stig Dagerman?! Han är så bra! Och när vi sedan går och lägger oss på kvällen efter att ha läst en inkännande Dagermantext så gör vi det med en lite större förståelse för livets komplexitet.

Det är heller inte bara mörker och melankoli i Stig Dagermans texter. Det finns spår av både humor och kärlek. Det gjorde det också i hans liv. När Dagerman hittades i garaget, var gasreglaget redan avstängt. Bildörren var öppen. För sent hade han kommit på att livet var värt att leva trots allt.