Ejnar Haglund hade knäppt ihop västen med gylfen.
En som inte var närvarande vid detta tillfälle, men som bodde på studenthemmet i fråga och fick historien återberättad för sig, var den unge Hans Alfredson. Den begåvade studenten fick under denna tid sina första framgångar på scen med Lundaspexet Djingis Khan, till vilket han bland annat skrev den sedermera klassiska "Härjarevisan", med textrader som
Nu ska vi ut och härja,(Det är en visa som går sällsynt väl ihop med en snaps eller två under västen och sjöngs fortfarande på studenttillställningar när jag gick på universitetet för tio år sedan.) I mitten av 50-talet började Hans (eller "Hasse" som vi kanske ska kalla honom hädanefter) på Sveriges Radios underhållningsavdelning, där han mötte en annan begåvad studentspexare – Tage Danielsson. Detta storslagna möte mellan studentikos humor från Uppsala och Lund skulle komma att sända svallvågor över svensk underhållning för decennier framöver.
Supa och slåss och svärja
Bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord
Det dröjde inte länge förrän Hasse och Tage (ännu inte ett begrepp) började skriva saker tillsammans. Redan 1958 skrev de Martin Ljungs berömda sketch om Fingal Olsson – ni vet, han som rör på sig –till Povel Ramels revy Funny Boy. (Jag vet inte hur det är med er, men min far citerade den i alla fall ständigt under min uppväxt.) Med revyn Gröna hund fick de två sitt stora genombrott och det var också i denna föreställning Valfrid Lindeman dök upp för första gången. Tanken med Lindeman var ett helt improviserat nummer, som skulle se annorlunda ut varje föreställning – men som alltid skulle sluta med en och samma komiska poäng. Och det var här den där historien om den allvetande Ejnar Haglund kom in i bilden. Hasse drog sig till minnes den lustiga anekdoten från Thomanders studenthem och föreslog att varje Lindemanmonolog skulle sluta på samma sätt, det vill säga med att Lindeman knäppte ihop västen med gylfen. Vägen fram till denna poäng såg dock annorlunda ut för varje gång. Innan varje föreställning hade dagstidningarna lästs igenom och något aktuellt tema identifierats, som Lindeman sedan fick orera kring (oftast utan att intervjuaren fick en syl i vädret). Att publiken över huvud taget tillät (och rentav älskade) dessa vindlande monologer, är ett tecken så gott som något på Hasse Alfredsons storhet som komiker.
Med tiden skulle det bli flera hundra Lindemanmonologer. Och trots att några decennier har gått och magin i att se improvisationen utspelas i realtid omöjligt kan finnas kvar på samma sätt som när det begav sig, så är det fortfarande roligt att lyssna på Hasse Alfredsons Lindemän. Monologerna är en blandning av obegriplighet och briljans, där man aldrig vet var Hasse kommer ta vägen härnäst (utöver det oundvikliga slutet då, som dock också övergavs så småningom). Det är över huvud taget få som kan mäta sig med Hasse Alfredsons svada. Utöver Lindeman kan klassiska nummer som den gamle mannen i Gula hund och ringaren i Gröna hund nämnas. Den sistnämnda är en drift med den svenska statskyrkan som fortfarande känns aktuell (även om kyrkan och staten numer separerat): "Rösta på pastor Jansson, han är en värdig representant för den svenska statskyrkan – han har inga bestämda åsikter om någonting!"
År 1961 bildade Hasse och Tage bolaget AB Svenska Ord. Tage blev verkställande direktör och Hasse styrelseordförande (eller om det var tvärtom), och de två inrättade sig tillsammans med sekreteraren Mona Haskel i det så kallade "huvudkontoret" – den numer legendariska lilla röda skrivarstugan (som fortfarande står kvar i Vitabergsparken på Södermalm) där så många av Hasse och Tages klassiska verk kom att skapas. De två kom att bli en underhållningsinstitution av närmast ofattbar betydelse i svensk nöjeshistoria. Under deras vingar frodades komiker och artister som Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Martin Ljung, Lasse O'Månsson, Birgitta Andersson, Hans Furuhagen, Sonya Hedenbratt, Lissi Alandh, Lena Nyman ... ni har förmodligen redan förstått poängen, men det här är alltså mer än bara en imponerande samling svenska underhållare – mer rätt (och bara en mild överdrift) vore att säga att det här är kvalitativ svensk underhållning från 60- och 70-talet. Varken förr eller senare har det funnits en sådan massiv talangskatt på området och allihop var de på ett eller annat sätt knutna till de två herrarna i skrivarstugan på Södermalm. Kontrafaktisk historieskrivning är alltid vansklig och spekulativ, men å andra sidan utmärkt för att fylla upp sådana här texter, så here goes: Hur hade svensk underhållningshistoria sett ut om inte Hasse och Tage hade funnits? Ja, självklart hade vi gått miste om deras egna verk och det hade varit en stor förlust, men i ett vidare perspektiv: Hade Galenskaparna funnits? Killinggänget? Grotesco? Jo, det hade de nog – men de hade inte haft samma ambitioner och inte varit lika roliga. Hasse och Tage satte med sin enorma produktion en ribba och riktning som vi fortfarande har att förhålla oss till om vi vill göra oss lustiga på en scen.
Tage var ett oändligt mångsidigt geni, men kanske var det Hasse som hade den största genuint komiska begåvningen av de två. Som brukligt bland stora komiker, bar han på ett stråk av mörker. Tage kunde vara allvarlig, men han hade aldrig kunnat skapa ett verk som Den enfaldige mördaren, en nattsvart film som bygger på ett avsnitt i Hasses egen roman En ond man. Hasse regisserade och spelade även själv en av huvudrollerna som den hänsynslöst ondskefulle godsägaren John Höglund, som plågar den lätt utvecklingsstörde Sven (spelad av Stellan Skarsgård). För den som känner Hasse från komiska framträden i revyer blir det en chock att se denna grymma film, där svåra moraliska dilemman kring ondskan (och vad vi kan göra för att stoppa den) behandlas: Räcker ickevåld som princip? Eller är våldet ibland nödvändigt för att sätta stopp för ett värre våld? Filmen blev en konstnärlig triumf för Hans Alfredson och självaste Ingmar Bergman kallade den för "en jäkla märkvärdig film".
När Tage dog 1985 upplöstes (enligt tidigare överenskommelse mellan de två) AB Svenska ord. Den sista produktionen från bolaget blev filmen Falsk som vatten från samma år – ytterligare en mörk historia. Hasse däremot fortsatte med frenetisk verksamhet på en mängd områden – böcker skrevs, julkalendrar skapades och under en tid var han chef för Skansen (vilket faktiskt även Lindeman var i ett profetiskt nummer många år tidigare). Till råga på allt ynglade han av sig två av Sveriges mer framgångsrika regissörer på senare tid – Daniel och Tomas Alfredson. När Hans Alfredson avled 2017 fick svenskarna tillfälle att häpet blicka tillbaka på en fantastiskt mångsidig karriär, där samme man fått dem att såväl kontemplera människans ondska som att vika sig dubbla av skratt. Och om det nu skulle vara så att du just nu, efter att exempelvis ha tittat på något av de ovan länkade Youtubeklippen, tycks ha fastnat i denna hopvikta ställning – ja, då kan jag lova dig att Valfrid Lindeman (och licentiat Ejnar Haglund med för den delen) kan ge besked om den troliga anledningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar