33. Nils Liedholm

Elegans är en kvalitet som jag alltid varit svag för. Inte bara en ytlig sådan, manifesterad i form av en stilig kostym eller vacker klänning, utan en som genomsyrar ett helt sätt att vara på och föra sig. En elegans som också är nära sammanknutet med värdighet, tålamod, behärskning – och kanske en smula glamoröst leverne. Det finns rentav något elegant över själva ordet: elegans.

Inte så konstigt då att jag är förtjust i fotbollsspelare som representerar denna kvalitet ut i fingerspetsarna. Dribblande gamänger och hårdskjutande målsprutor i all ära, men dessa personlighets- och spelartyper finns det en hel del av. De gör sina fans upprymda, javisst, men de ingjuter inte riktigt samma respekt som en lugn och ståtlig mittfältsgeneral kan göra. Den där auktoriteten som ger intrycket av vara den ende vuxne på plan när de andra kaotiskt stressar omkring på gräset. Kort sagt: En sådan som Nils Liedholm.

Liedholm var för all del inte bara en elegant på planen. Att milanesarna dubbade honom Il Conte (Greven) berodde lika mycket på hans högresta sätt utanför de kritade linjerna och det faktum att han gifte sig med en äkta italiensk grevinna med anor från 900-talet. Kan det bli mer elegant? Ja, det skulle möjligen vara om man samtidigt kunde vara baron. Och se! Il barone var just det han kallades i den eviga staden, Rom, där alla (utom Laziofansen) älskade honom för att som tränare ha lett AS Roma till en efterlängtad ligaseger 1982/83. I det privata livet hängde greven-baronen mest på sin imponerande vingård tillsammans med sin grevinna. Ett elegant liv att avundas, helt klart.

Men det började inte särskilt glamoröst. Framgångarna var inget som serverades på silversked för lillgrabben Nils. Uppväxten i Valdemarsvik var inte lättare för honom än för någon annan och han hade en far som starkt motsatte sig sonens fotbollsdrömmar. Hur skulle man kunna försörja sig på sådant trams? Bättre och säkrare då med ett hederligt arbete. Men för Nils fanns det bara kärlek till bollen. Kanske var längtan efter social gemenskap en stark drivkraft. Senare har han kommenterat barndomstiden med orden: "Hade du en cykel var du rik, men med en boll hade du många vänner". I vilket fall höll han fast vid spelandet. Han låtsades vara ute på andra ärenden när han egentligen var iväg på bortamatch med lokala laget. Det hela avslöjades en dag när pappan läste i tidningen hur väl sonen spelat. Det är svårt att komma undan med att man hälsat på tant Agda när det står i lokalblaskan att man stänkt dit tre baljor mot grannortsklubben. När Nils så småningom började tjäna lite pengar på fotbollen – han fick 20 kr per match när han spelade för IFK Norrköping – så mjuknade fadern något. Och när han kom hem från sitt första proffsår i AC Milan (där han spelade i Gre-No-Li-kedjan med Gunnar Nordahl och Gunnar Gren) och betalade av hela skulden på pappans huslån, ja då förstod den senare äntligen att Nils faktiskt valt en framgångsrik karriärväg.

Nils Liedholm är lika mycket legend i Italien som i Sverige. Ni har hört vilka smickrande smeknamn italienarna gav honom. Legenden grundlades under de fantastiska åren med Milan, där han förkroppsligade den spelfördelande intelligensen under lagets väg mot hela fyra ligatitlar. Man kan undra hur många mål Nordahl hade gjort om han inte kunnat dra nytta av Liedholms legendariska passningsskicklighet. Det sägs att det var först två år in i Milankarriären som Liedholm slog sin första felpassning och att han då förärades med en fem minuter lång stående ovation från den beundrande hemmapubliken. (Då kan man förstås fråga sig hur många avgörande passningar han verkligen vågade slå, men nu ska vi inte förstöra en härlig – och säkerligen osann – anekdot.) Han ledde också sitt lag till Europacupfinal mot mästarna Real Madrid, där Milan slutligen föll med 2-3. Det var också detta år som han nådde sin största framgång med svenska landslaget. Det var hemma-VM 1958 och man hade äntligen släppt på de amatörbestämmelser som förbjöd fotbollsproffs att dela i svenska landslaget. En ganska åldrande Liedholm ledde landslaget till final och gav svenska folket en kort stunds orealistiska gulddrömmar när han behärskat placerade in ledningsmålet mot självaste Brasilien. Det räckte inte mot Pelé och gänget. Sverige förlorade med 5-2 och Liedholm konstaterade ödmjukt att "det var väl nästan 50 000 på Råsundas läktare och vi hade nog behövt alla på planen för att stoppa brassarna." När Liedholm i början av 60-talet närmade sig 40-årsåldern gick han över till en tränarkarriär. Inte för att motivationen tagit slut eller kroppen sagt ifrån, utan för att kunna komma in på tränarutbildningen i Italien som man behövde anmäla sig till innan man fyllt 40. Då skulle andra delen av hans förbluffande framgångsrika fotbollskarriär ta sin början, nämligen den som tränare.

En elegant person har gärna kultiverade intressen. När Milan skulle spela en vänskapsmatch mot IFK Norrköping hade Liedholm blivit tränare för laget. Det vanliga idag är att spelarna bor på hotell några dar i samband med match. Möjligen styr ledningen upp någon liten utflykt till ett zoo eller möjlighet att spela en runda golf. Det Nils Liedholm gjorde var att abonnera biografen Röda Kvarn för att ta med sig hela laget på Bergmans existentiellt mörka Tystnaden, en av filmerna som ingår i den så kallade Guds tystnad-trilogin. Det var alltså denna film som intet ont anande fotbollsspelare fick gå på som lite trevligt nöje när de var på besök i Sverige. Det är ytterst svårt att se något liknande ske idag, och det var förmodligen riktigt udda även då. (Men när reportrarna efteråt frågade efter spelarnas reaktioner på filmen, svarade de entusiastiskt att de gillade den.) Senare kom han att vinna ligan som tränare med både Milan och, som nämnts tidigare, Roma. Han har även lämnat tydliga fotspår i italiensk elitfotboll genom de inflytelserika spelare och tränare som han lät debutera eller tog under sina vingar som tränare. Listan på namn bör få vilken fotbollsentusiast som helst att börja salivera: Carlo Ancelotti, Franco Baresi, Giovanni Trapattoni, Paolo Maldini, Bruno Conti ...

Säkert tycker någon att vi har för många fotbollsspelare på den här listan. Det finns ganska många människor som förhåller sig kallsinniga till sporten. Den modernistiska poeten Erik Lindegren kommenterade sitt första landslagsbesök, mellan Sverige och Danmark 1948, starkt negativt och beskrev "tjongningarna mot bollen, ett enastående dött och meningslöst ljud". Ibland känner jag likadant. Inte minst råder det ofta brist på intressanta och inspirerande personligheter, som är något mer än bara en generisk träningsprodukt. Som liksom står för någon inspirerande kvalitet. Men det finns undantag. En av dem är Nils Liedholm. Eleganten Nils Liedholm.