32. Jan Johansson

Den tionde april 1968 satte sig Jan Johansson i studion i Stockholm och spelade in en samling jazztolkningar av ungerska folksånger. Den internationellt beryktade danske violinisten Svend Asmussen var där och det var också delar av den svenska musikereliten. Johansson var vid det här laget sedan länge erkänd i jazzkretsar, men hade också blivit älskad i de breda folklagren för sina vemodiga pianoinspelningar av svensk folkmusik. Studiosessionen den tionde april skulle sedan leda till utgivandet av Jazz på ungerska, en stämningsfull och musikaliskt rik skiva som ändå inte tillhör Johanssons mer välkända alster. En av mina favoritlåtar på albumet är ett melankoliskt svängigt och melodiskt tilltalande stycke som heter "Det vore synd att dö än". Sju månader efter att Johanssons känsliga fingrar lett pianospelet igenom låten så sladdade han med sin bil på E4:an, krockade med en buss och omkom omedelbart.

Det Sverige gick miste om den kalla novembermorgonen 1968 var inte bara en mycket skicklig pianist. Det var, något drastiskt uttryckt, förmedlaren av den svenska folksjälen. Det kan låta som metafysiskt flum, såväl "svenskhet" som "folksjäl", men vem kan lyssna på Jazz på svenskas underbara stycken musik och undgå att känna inte bara vemodet, naturen och stillsamheten, utan det svenska vemodet, den svenska naturen och den svenska stillsamheten? Kanske också den svenska ensamheten, den där som vi i någon mån eftersträvar och romantiserar, men som också gör oss melankoliska. Ni vet vad jag försöker säga. Ni vet det därför att ni hör det när ni lyssnar på Jazz på svenska. Jag är ingen poet, men inte ens den största diktare skulle kunna uttrycka den här typen av svenskhet mer målande och exakt än vad som Jan Johansson gör genom sitt pianospel. Det är klart att musiken själv ska prisas, det är ju trots allt kända svenska folkvisor han tog sig an. Men det finns något i Johanssons anslag, något både distinkt och svävande, som skänker melodierna djup. Existentiellt djup, vill jag drista mig till att säga.

Inte för att Jan Johansson trodde på det här med anslag. Ödmjukt menade han att eftersom pianot är en mekanisk uppfinning så spelar det ingen roll vem som trycker ner tangenterna. Man undrar om han verkligen trodde på det själv. En som inte gjorde det var hans medmusiker Georg Riedel, en musikgigant i egen rätt. (Han spelade bas på Jazz på svenska, men är utöver samarbetena med Johansson förmodligen mest känd som kompositör av flera kända svenska barnvisor. Barnmusik har förresten Johansson också skrivit – det är han som komponerat "Här kommer Pippi Långstrump".) Riedel har pekat på hur unikt anslag Johansson hade. Det stämmer verkligen: efter bara ett par sekunder hör man om det är Jan som spelar. Han har en så fin tajming och speciell frasering som jag tyvärr är alldeles för musikteoretiskt okunnig för att kunna analysera i detalj. Men för att höra den krävs ingen kunskap, det krävs bara öppna öron.

På sätt och vis finns det något paradoxalt över Jan Johansson och Jazz på svenska. Albumet är så stillsamt, liksom evigt och tidlöst i sitt uttryck, men själv var Johansson ständigt på språng, i bjärt kontrast mot hur musiken på skivan låter. Han var tveksam till att ens ge ut albumet och när den stora framgången väl sköljde över honom så var han inte intresserad av att rida på den särskilt länge. Han var för nyfiken för att stanna upp. Det fanns nya idéer att utforska. Man ska komma ihåg att Johansson spelade en hel del "vanlig" jazzmusik i sin karriär. Allt var inte folkmusikinspirerat. Innan han slog igenom i Sverige så var han nere i Köpenhamn och spelade med amerikanska storheter, bland andra Stan Getz. De var alla imponerade av svensken och de ville få med sig honom på internationella turnéer. Världsrykte hägrade! Fast nej. Johansson avböjde och åkte istället tillbaka till Sverige och bosatte sig i ett radhus i Upplands Väsby. Han hade en familj att ta hand om, men han ville också ostört kunna fokusera på sin musik. (Ostört är förstås ett relativt begrepp: barnen klättrade ofta på Jans piano medan han spelade, vilket den tålmodiga och snälla pappan allt som oftast tillät.) Jazzmusik spelade han sedan med nästan alla de stora svenska musikerna i branschen: Arne Domnérus, Jan Allan, Rune Gustafsson, Egil Johansen, m. fl. Men intresset för folkmusik var trots allt något han återkom till. Nästan lika tilltalande som Jazz på svenska är Jazz på ryska, där pianisten tagit sig an den ryska traditionen istället. Även här hörs det direkt att det är Johansson som spelar.

Jan Johanssons musik innehåller vemod och smärta. Men i vemodet finns också en glädje och i smärtan finns ett lugn. Det är som att dessa olika tillstånd lever i självklar symbios. Hur han lyckades med detta är det ingen som riktigt förstått. Att han var modig nog att utmana de snobbiga puristerna och luckra upp de vattentäta skott som fanns mellan olika jazzstilar samt mellan jazzen och annan musik, står helt klart. Denna uppluckring skapade nya musikaliska uttryck. Men hur han fick till det där djupt personliga anslaget, det har ingen lyckats förklara. Någon tydlig föregångare tycks han inte ha haft. Möjligen kan man med rätta kalla honom ett geni – enligt Jan Allan är det ett understatement att tilldela honom det epitetet – särskilt om man i begreppet "geni" lägger förmågan att föda fram något genuint nytt. Men eventuell genialitet får inte skymma sikten för det ständiga intresse han visade musiken. Förmodligen var Johansson fylld av musikaliska funderingar ända till slutet. I en dokumentär om honom framhåller Allan att Jan inte var någon särskild god bilförare. "Hans huvud var fyllt av musik och jag tror han satt och jammade och komponerade under vägen." Kanske var det passionen för musik som dödade människan Jan Johansson. Men det var också passionen för musik som gjorde konstnären Jan Johansson odödlig.