35. Harriet Andersson

I François Truffauts filmklassiker De 400 slagen går två struliga pojkar förbi en vägg fylld med olika affischer. Plötsligt stannar den ene grabben upp en halv sekund och pekar på en av bilderna. Snabbt tittar de sig omkring – är det någon som ser oss? – innan de i alla hast river ner affischen och springer därifrån med den.

Vad hade så plötsligt lockat dem till denna ganska oskuldsfulla stöld? Svaret är enkelt: Harriet Andersson. Det gossarna lustfyllt hade rivit med sig var en filmaffisch för Sommaren med Monika. Ingmar Bergmans film hade gjort sin tjugoåriga huvudrollsinnehavare till stjärna och tillsammans med Arne Mattsons Hon dansade en sommar hade filmen – och Harriet –  format den internationella uppfattningen om "den svenska synden". På affischen står den unga brunetten och kisar upp mot solen, iklädd en tröja som har glidit ner från axlarna och som tycks utkämpa en kamp mot gravitationen för att över huvud taget hänga kvar på kroppen. Det var således som behagfull ung kvinna Harriet slog igenom (Sommaren med Monika var mycket populär i Sydamerika och det sägs att äldre latinamerikaner fortfarande rodnar när namnet Harriet Andersson kommer på tal) men hennes största prestationer kom i mycket mer krävande roller, som den sinnessjuka Karin i Såsom i en spegel eller den döende, kvidande systern i Viskningar och rop.

Det var ingen självklarhet att hennes karriär skulle komma att innehålla dessa höjdpunkter. De sköna och livskraftiga kvinnorna Harriet Andersson spelade i sina tidiga filmer, som Sommaren med Monika och Gycklarnas afton, hade kunnat komma att definiera hennes karriär. Ingmar Bergman, sin vana trogen, inledde ett förhållande med henne under inspelningen av den förstnämnda filmen (hon slog då upp sin förlovning med Per Oscarsson) och paret levde ihop under ett par år. När romansen nådde vägs ände hade hennes samarbete med Bergman kunnat ta slut och vad hade hänt då? Kanske hade de flesta idag i så fall kommit ihåg Andersson på ungefär samma sätt som de gamla latinamerikanerna sägs göra. Det är svårt att överskatta inflytandet Bergman hade på den svenska filmvärlden vid den här tiden. Hur många svenska 50-talsfilmer som inte är gjorda av demonregissören lever kvar i allmänt medvetande idag?

Anderssons egna val kunde också ha bidragit till att karriären stannat av. Hon drog sig tillbaka mot slutet av 50-talet, gifte sig med en bonde och levde på landet. Men bondlivet passade inte den nyfikna och lustfyllda Harriet. Hon kände att livet rann ifrån henne. Så en dag ringde telefonen. Det var Ingmar och han ville absolut att hon skulle göra en svår huvudroll i Såsom i en spegel. Harriet kunde och ville inte säga nej. Hon spelade sedan sin roll fruktansvärt övertygande. Det är inte för inte som rösten i trailern kallar hennes prestation, kanske bara en aning överdrivet, för "one of the most brilliant performances in the history of the motion picture screen". Vare sig det är charm, galenskap, trötthet, förtvivlan eller något annat tillstånd som ska uttryckas så lyckas Harriet förmedla känslorna med naturlig självklarhet. Bergman tvivlade heller aldrig på att hon skulle klara de svåra utmaningar hon ställdes inför. Tvärtom: också han har uttalat sig enormt uppskattande om hennes talang, när han kallat henne "ett av de cinematografiska genierna som bara finns i några sällsynta exemplar". Och det kan knappast ha varit på grund av deras kärleksrelation som han sträckte sig efter sådana översvallande omdömen – i så fall skulle han ju ha behövt kalla väldigt många kvinnliga skådespelare genom åren för samma sak, och hon vore då inte längre ett sällsynt exemplar.

När man förförs av Harriet Anderssons framträdanden i filmer så är det lite svårt att veta vad det är man egentligen förförs av. Det finns vissa skådespelare – Marilyn Monroe, James Dean, Greta Garbo – som i första hand har magnetisk utstrålning och ikonisk skönhet. De passar otroligt bra på vita duken, men man upplever dem primärt som filmstjärnor och först i andra hand som filmskådespelare. Med hjälp av deras nästan mystiska magi strålar de ut genom tv-rutorna och förtrollar sin publik. Det är filmstjärnorna som täcker väggarna i sunkiga biljardhallar. Sedan har vi de rosade skådespelarna, konstnärerna, som är berömda för hur väl de lyckas ikläda sig en roll – tänk Daniel Day-Lewis eller Meryl Streep. Vilken kategori tillhör Harriet Andersson? När vi ser henne framföra antik teater i Flickorna eller charma omgivningen som den livsglada Agda i Älskande par (båda filmerna regisserade av Mai Zetterling, en regissör hon samarbete en del med under 60-talet), är det då den fantastiska skådespelarkonstnären Harriet vi beundrar eller är det den oemotståndliga personen och skönheten Harriet vi förtjusas av?

Jag är inte säker på att jag vill försöka reda ut den saken, om det nu ens är möjligt. Vad som är konstnärlig beundran och vad som är rent mänsklig attraktion när det gäller mitt eget förhållande till Harriet Andersson har jag ingen aning om. Om jag tillsammans med en vän går förbi en affisch med henne kommer jag sannolikt att peka på den och kommentera något om hur skickligt hon gestaltade alltifrån naiv ungdom till mörka och komplexa själstillstånd hos vuxna kvinnor. När jag är klar lär jag lugnt gå vidare. Men en liten del av mig vill förmodligen bara riva ner affischen, gömma den innanför jackan och springa därifrån med den.