50. Birgit Nilsson

En av mina starkaste hemliga drömmar är den om att kunna sjunga. Den oerhörda revanschen i att kliva upp på scenen under en karaokekväll, framför vänner och bekanta som under alla år trott att man bara var en vanlig fjant; ställa sig där och till allas outsägbara häpnad brista ut i den mest fantastiska sång, excellera i falsett och tonartshöjningar, få till och med den luttrade bartendern att ställa ifrån sig glasen och applådera.

Min fantasi handlar först och främst om den yttre bekräftelsen, men där finns också, tänker jag mig, en inre eufori att hämta i upplevelsen av att höra sin egen röst. En av historiens största sångerskor tycks bekräfta detta:

Man måste få in tonen i alla dessa håligheter som man har i huvudet /.../ Och när man känner att rösten sitter där och klingar, är det nästan så att man får en viss yrsel, därför att klangen är så helt fantastisk när den kommer fram och slår mot näs- och pannben. Det är en för oss yrkesutövare helt vällustig känsla, för då kan man göra nästan vad man vill med rösten /.../ då kan man sjunga fritt, utan någon större trötthet.

Så säger hon, Birgit Nilsson, och hon om någon borde veta. Under den tid, hösten 1968, då den dokumentär varifrån citatet är hämtat spelades in, var hon planetens största operasångerska. Jag inbillar mig att Birgit Nilssons naturliga grace och självsäkerhet till stor del härrör ur den fantastiska makten i att vara kapabel till sådan sång. Genom talang och träning har hon kommit i besittning av ett fruktansvärt vapen, som hon kan använda helt fritt och mycket bättre än någon annan. Inte konstigt att hon dominerar omgivningen med sin blotta närvaro, såväl på som utanför scenen; även i ett vardagligt samtal framförande sin lätta skånska med något av samma klang som en aria i en Wagneropera.

Flera av de människor som i olika sammanhang intervjuas i dokumentären, får något hänfört i blicken när de talar om Birgit Nilsson, som om de vore på vippen att brista ut i gråt. En ung amerikansk musikstudent ser ut att nästan bryta ihop under en autografsession. Han svettas, flackar med blicken, försöker uttrycka i ord hur mycket han beundrar henne (utan att riktigt lyckas) – kort sagt, han är hopplöst förälskad. Det är rörande och vem som helst kan se, om än indirekt, att Birgit Nilsson var en sångerska som verkligen kunde beröra på djupet. Själv ler "la Nilsson" vänligt mot alla beundrare, utan att se det minsta förvånad ut över de översvallande orden.

Allt detta var förmodligen helt omöjligt att föreställa sig när den 23-åriga lantbrukardottern från Västra Karups socken år 1941 sökte sig till Kungliga Musikhögskolan. Alla vet ju att opera, mer än de flesta kulturyttringar, i regel kräver en solid marinering i unga år av högborgerliga föräldrar, för att kunna avnjutas och framföras på fullgott vis. Birgit Nilsson hade visserligen talang, men också en rätt vag uppfattning av vad opera egentligen var för något, uppvuxen som hon var på den skånska landsbygden, långt från operascener och kulturliv. I kraft av sin unika sångförmåga lyckades hon dock slå sig igenom utbildningen och år 1946 gjorde hon debut på Kungliga Operan (eller Kungliga Teatern, som det hette på den tiden). Publiken upptäckte snabbt att här fanns en begåvning utöver det vanliga och snart avlöste de stora rollerna varandra – Lady Macbeth i Verdis Machbeth, Donna Anna i Mozarts Don Giovanni, Sieglinde i Wagners Valkyrian och titelrollen i Puccinis Tosca. Efter de inhemska framgångarna blev hon kontrakterad även av de anrika europeiska operahusen och Birgit Nilssons namn började så småningom lysa som en av de klarast gnistrande stjärnorna på den internationella operahimlen. Hennes världsgenombrott kom när hon som 40-åring gjorde debut på den tyngsta av alla operascener, Metropolitan i New York, som Isolde i Wagners Tristan och Isolde.

Det var just som Wagnersopran hon skulle bli allra mest berömd och uppskattad. Alla ni yrkeskriminella och andra, som av någon anledning fortfarande hanterar stora summor kontanter, har sett henne på framsidan av de nya 500-lapparna i rollen som Brünhilde i Wagners Valkyrian. (Bredvid, i rollen som Wotan från samma opera, skymtar för övrigt den svenske basbarytonen Jerker Arvidson – en god operasångare, som dock knappast kunde ha anat att han en dag skulle pryda en svensk sedel.) Jag är ingen expert, men av lite ströläsning på ämnet framgår att det krävs något alldeles extra av en sopran som ska sjunga Wagner – en enorm kraftfullhet och tyngd i rösten, som ska kunna bära över en hundra man stark orkester. En äkta Wagnersopran är så pass sällsynt, att uppsättningar av tyskens operor oftast får nöja sig med en vanlig, simpel Verdisopran.

Här kan det vara på sin plats med en kort passus rörande min uppfattning av Richard Wagner. På gymnasiet hade vi en rödmosig lärare som brukade kallas in varje gång det på samhällsprogrammet skulle talas löst och osammanhängande om västerländsk kulturhistoria. Dessa lektioner var höjdpunkter på schemat för mig. För första gången fick jag stifta bekantskap med anekdoter om Kafka, Venusbildens utveckling genom konsthistorien (med talrika exempel) och vilken spritsort som var mest representativ för var och en av de europeiska kulturnationerna. Nåväl, vid ett tillfälle minns jag i alla fall hur denne lärare spände ögonen i oss och nästan viskande anförtrodde oss att "det finns människor, för vilka Wagners musik är meningen med livet". Det här gjorde ett ganska starkt intryck på mig. Jag fick känslan av att Wagners musik var någonting magiskt och exklusivt, och att om man väl trätt in i kretsen av de invigda, så skulle ingenting mer bli sig likt. Att min pappas operasamling, fylld med verk av Verdi och Puccini, var kliniskt ren från allt som hade med Wagner att göra, förstärkte mitt intryck av den tyske kompositören som en vattendelare. För de som förstod var han där uppe med Mozart och Shakespeare, i kulturens absoluta toppdivision; för de som inte förstod var han en trist och långrandig tysk som nazisterna gillade.

Jag kan fortfarande inte säga att jag trätt in i de invigdas krets när det gäller Richard Wagner, men däremot förstår jag att en operasångerska, som inte bara är en av tidernas främsta, utan dessutom briljerade alldeles särskilt i Wagneroperor, måste beröra en viss typ av människor på ett sätt som kanske ingen annan kan göra. Det är denna beröring på djupet som skymtar i den tidigare nämnde amerikanske musikstudentens blick – här har han, medan klasskamraterna varit ute och festat, ägnat timmar och dagar ensam på studentrummet i tillbedjan framför skivspelaren, och så plötsligt står den gudomliga framför honom i egen hög person. Så klart han börjar darra på rösten. Så klart han måste kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Birgit Nilsson blev sedermera den bäst betalda och (kanske tillsammans med Maria Callas) den största av sin tids operasångerskor – och, skulle nog många säga, av alla tiders operasångerskor. Hon blev utsedd till kunglig hovsångerska i Sverige, och såväl tysk som österrikisk "Kammersängerin". Hennes sopranstämma porlade ut över La Scala i Milano, Staatsoper i Wien och Covent Garden i London. Den överväldigande uppskattning Birgit Nilsson rönte kan illustreras med att hon vid ett tillfälle, efter att ha spelat Elektra i Wien, fick hela 75 inklappningar av den lyriska publiken. Musikerna gick för att äta middag och när de kom tillbaka stod hon fortfarande på scenen och tog emot publikens jubel.

Men trots upphöjelsen fanns det också något rejält och grovkornigt över henne, något av den skånska bondmora hon egentligen skulle ha blivit, vilket bland annat hennes motto, "Värp först och kackla sen!", skvallrar om. Bland alla de egenskaper som är värda att beundra och älska hos La Nilsson, är det kanske kontrasterna i hennes person som fascinerar mest. Hon var och förblev genom sin karriär en primadonna från den skånska myllan; en bondtös som sjöng Wagner så att vuxna män grät.