När det gäller barnböcker kan jag ändå inte låta bli att tänka "hm" ibland. Kan ett nitiskt strävande efter uppbygglighet och ideologisk korrekthet få oss att glömma bort att barn inte kommer bry sig ifall de inte fängslas av historierna? Barnbokslitteratur är också konst, och det vore ett förminskande misstag att tro att den konstnärliga verkshöjden är oviktig. För att skriva en fantastisk barnbok kan man inte bara tänka på vad man vill att barnen ska bli (goda medborgare med goda värderingar), man måste komma ihåg hur barn faktiskt är. Jag tror rent av att det perspektivet måste vara överordnat. Barn måste få njuta av litteratur för sin egen skull, inte bara som led i ett uppfostransprojekt. Och då krävs det mycket av författaren: trovärdighet, observationsförmåga, ärlighet, humor, mod, gott minne från tiden som barn, m.m. Ärlighetsaspekten kan fordra en egen liten kommentar. Särskilt när det gäller litteratur riktad mot yngre verkar det ibland finnas en rädsla för att skriva precis så som det är. Om nu svåra ämnen och omoraliskt beteende behandlas så serveras de ofta med en prydligt paketerad sensmoral. Ingen ska missa pekpinnen. Kanske vill man ha ryggen fri: Skyll inte på mig om de nya generationerna är förråade och fördomsfulla, jag var minsann tydlig med vad som var rätt och fel i min barnbok.
Barbro Lindgren verkar inte oroa sig så särskilt mycket för det där. I den briljanta lilla romanen Lilla Sparvel kan ett barns mamma dö, vilket naturligtvis för med sig viss sorg och nedstämdhet. Men så där jäkla hemskt tycker folk runt omkring ändå inte att det är. "Redan på eftermiddagen börjar det gå över", får vi läsa, och när huvudpersonen Lilla Sparvel berättar om händelsen för en granntant, så är den senare också bara ledsen ett litet tag innan hon blir glad igen. Sparvel gör observationen: "För hon kommer ju från kriget och är van vid att alla dör." Sen fortsätter berättelsen med andra påhitt. Sparvel leker med kompisar, ljuger för föräldrar, irrar bort sig i trakterna, stör den lokala fiskhandlaren och går med på att bli mutad med lite godis för att lyfta på kjolen inför några pojkar. Det är högt och lågt. Folk är snälla och elaka. Döden måste inte behandlas med större vördnad än en cykeltur till glassbutiken. Det är som det är med saker och ting, och Lindgren har inget nervöst behov av att påpeka hur allt borde vara.
Lindgrens litterära förmågor får vi prov på redan i bokens inledningsmening. "Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären." Selma Lagerlöf kan ta sin "Äntligen stod prästen i predikstolen" och gå och sätta sig i ett hörn. Är inte det här den bästa öppningsmeningen i en svensk roman någonsin? Den fångar så totalt barnets lilla värld i relation till den där stora, den som barnet inte känner till och knappt heller bryr sig om. (Min värld tog slut vid fotbollsplanen, minns jag.) Dramatikern Lena Fridell menar att böckerna om Sparvel tillhör "de verkligt stora utvecklingsromanerna i svensk litteratur" och det är svårt att inte hålla med. Lindgren minns verkligen hur det var att vara barn, det vackra såväl som det opassande. Det är ofta jag skrattar till, eller ryser av igenkänningsbehag: Just ja, precis så kände och tänkte man ju som barn!
Nu är det inte bara den ärliga och trovärdiga skildringen av hur barn tänker och känner som gör Barbro Lindgren till en utsökt författare. Hennes absurda och uppfinningsrika fantasi är också en stor källa till glädje. Den visar hon visar prov på i klassiker som Loranga, Masarin och Dartanjang. Bland giraffer på sophögar och morfäder i talltoppar hittar vi också en tjock och slö pappa som gillar att ligga under bordet och lyssna på popmusik. Det är en bok där barnet i familjen kan utbrista i ett "Å, Loranga är en jättebra pappa! Han bryr sig inte om någonting." Får man skriva så?! Romantiserar hon inte ansvarslösa fäder? Antagligen rycker Lindgren på axlarna åt sådan oro. Det är väl kul med en chill farsa? Lika anarkistisk kan den lilla älskvärda snorungen i Den vilda bebin vara, som konstant härjar runt och rymmer iväg bara för att "se hur lessna mammor kan bli". Det är lite skevt och galet, men alltid utifrån barnets perspektiv. Mer än något annat tycker jag att Lindgrens barnböcker är uppfriskande.
De flesta av Barbro Lindgrens böcker riktar sig till barn i olika åldrar men på senare år har hon också skrivit vuxenlitteratur. Flera av dem är små dagboksliknande skildringar av hennes liv på Öland. Av dem jag läst gillar jag nog Ingenting hände, två gånger bäst. Lindgren går på promenader med sin hund Mimmi och ger oss beskrivningar av blommorna hon ser längs vägen eller grannbondens kossa. Men så mitt bland dessa vardagsskildringar dyker andra tankar upp: "Jag ser ingen rim och reson i någonting numera. Och jag tycker synd om alla som är så glada från början, ända tills de förstår att det helt enkelt är alldeles för svårt att leva." Sen tillbaka till tuppen Putte Kock som har stökat runt i hönsgården. För att sedan genast reflektera över döden, närmare bestämt allt ståhej kring densamma som hon är trött på. Inte minst försöken att göra de döda till något mer än de var i livet. "Varför kan inte folk få vara medelmåttor även efter döden? Sånt tänker jag på här i min ensamhet när alla börjar dö omkring mig. Och jag har redan mycket dåligt samvete för alla begravningar jag inte tänker gå på." Hon läser och har åsikter om Nietzsche, Sokrates och Schopenhauer. Men mest promenerar hon som sagt med sin hund.
Oavsett vilka åldrar Barbro Lindgren har riktat sig till har hon alltid hittat rätt tonläge. Hon har vågat vara ärlig i sina barnböcker och krass i sina vuxenböcker. Men det finns genomgående ett varmt bultande hjärta bakom även de mörkaste delarna av hennes författarskap. "Vår tröst är domherrarna utanför köksfönstret, som lyser upp vårt inre mörker" avslutar hon Ingenting hände, två gånger. En annan tröst är Barbro Lindgrens böcker, som har förmågan att lysa upp både barns och vuxnas inre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar