4. Carl von Linné

Welcome to Linnaeus Hammarby, Linnaeus summer residence and private home. My name is Johannes and I will be your guide for today. The year was 1758 when Linnaeus bought Hammarby farm and a country estate in Sävja for 80 000 swedish daler, the currency at the time...

Gud vad varmt det är, kråset klibbar mot bröstet och det samlas svettpärlor på pannan nedanför hattbrättet. Varför börjar jag alltid guidningen utomhus och inte i hallen? Solen ligger på, vi måste gå in, vi går in. Let's go inside everybody! De här kläderna är inte särskilt bekväma, hur stod de ut? Jag ser säkert dum ut, ser jag dum ut? Vad gör alla människor här, hur kan det här vara intressant? Varför sitter de inte under ett träd i skuggan och njuter av vädret? Och nu ska vi in i ett sommaruppvärmt 1700-talshus. This is the hall. It was used for everyday meals and feasts. Måste lätta upp stämningen lite. Jag drar den där om att Linnés far, som var präst, förbjöd Linnés yngre bror Samuel att gå in i den botaniska trädgården, så att han inte skulle få några galna idéer likt sin bror. För att se till så att någon i familjen ärvde prästämbetet. Den går alltid hem. Hallå, det där var ett skämt, varför skrattar ingen? Åh herregud, det är en sån grupp, hur ska jag klara det här?

Det ovanstående är ett exempel på hur det kunde vara att jobba som guide vid Linnés Hammarby. Det var inte alltid varmt eller stressigt, men för dramatikens skull tog jag med er till en av mina första guidningar på engelska. Jag gjorde sammanlagt tre säsonger som guide vid de linneanska trädgårdarna i Uppsala (som består av Linnés Hammarby, Linnéträdgården och nuvarande botaniska trädgården), och har visat runt jag vet inte hur många besökare bland sibirisk nunneört, vildtulpan och linnea borealis, bland barockstolar, naturaliesamlingar och japanskt porslin. Jag har utklädd till Carl von Linné skämtat om sjuttonhundratalets mode. Jag har förklarat sexualsystemet i Systema naturae för människor som ser ut att aldrig ha haft en sexlust. Jag har till leda beskrivit Linnés uppväxt och liv, familjerelationer och vetenskapliga upptäckter. Och jag har sålt löjligt många tygtvättbjörnar och ekologiska tvålar. Det var en fantastisk tid och jag ångrar inte en sekund. Men ärligt talat: jag är lite less. Inte så mycket på Linné själv eller alla hans landskapsresor och otroliga upptäckter, utan på BILDEN av Linné. Jag är less på hur han framställs i kommunal marknadsföring och i vissa informationstexter. Jag är less på att höra hur fantastisk och underbar och otrolig han var. Redan när jag var guide försökte jag nyansera bilden genom att (försiktigt) påpeka att Linné inte var först med mycket. Att han också var en produkt av sitt samhälle och den tid han levde. 

När vi delade upp svenskarna mellan oss så föll det sig ändå naturligt att jag skulle skriva om Linné. Jag kan mer om honom och hans liv än någon någonsin behöver kunna och jag har en hel mapp på min dator fylld med putslustiga guidetexter. Vi tar oss igenom det här.

När man har jobbat som guide ett par somrar vid ett Linnéminne så lär man sig känna igen vilka som tar sig dit, och man börjar dela in besökarna i grupper: de stimulerande barnfamiljerna, studentparen som ramlar in till Linnéträdgården lite på chans, och pensionärsgrupperna som kommit med buss. Men det är framförallt en besökskategorin som jag minns från mina år som Linnéguide, och det är de äldre män som inte bara är otroligt insatta i Linnés liv och verk, utan som också har börjat identifiera sig med Carl von Linné själv. Och det är mer regel än undantag att de har skrivit en bok om sin relation till Linné eller har planer på att skriva en. Jag pratar om Linnégubbarna. De står för sig själva längst bak i guidegrupperna, innan de, när guidningen har tagit slut, tar tillfället i akt och tar sig fram till guiden för att säga sin mening. De är noggranna med att bädda in sina "konstruktiva åsikter" i minst ett lager socker: "Vilken fin guidning, men jag kunde inte undvika att notera att du uttalade boken systema naturA och inte systema naturÄ, vilket är det mer korrekta uttalet." Eller: "Vad bra att du uttalade boken systema naturÄ, men du glömde att redogöra för sexualsystemets tjugofjärde klass. Det är en intressant sak ska du veta... osv. osv." Det handlar inte om att de är missnöjda, de är nog mer än nöjda att få tillfälle att visa fram sina outtömliga kunskaper om 1700-talet och latinska uttalsregler. I grund och botten får man ha viss förståelse för deras näsvishet. Var någon annanstans är deras kunskaper värda någonting? Inte i arbetslivet och verkligen inte i det sociala samspelet. Det här är trots allt den enda möjlighet de har att, inför de som orkar lyssna, få hävda sig i Linnékunskaper gentemot en guide som inte har gjort sin hemläxa. Det är väl mänskligt antar jag. De kan inte hjälpa det.

Men varför just Linné? Vad är det med honom som gör att turister av alla slag flockar till Uppsala och andra Linnéminnen runt om i landet. Vad är det med honom som gör att till och med högljudda pensionärer får något ödmjukt i blicken och Linnégubbar att identifiera sig med honom?

Det är klart att det har med Linnés vetenskapliga gärning att göra. Det finns ingen svensk vetenskapsman med samma världsrykte, med samma erkännande och inflytande som Carl von Linné. Om man ska vara löjligt överskådlig så kan man säga att hans rykte vilar på två insatser. För det första sexualsystemet. Tidigare hade man klassificerat växter utifrån kronbladens utseende, rotsystemet eller frukten. Linné var däremot först att klassificera växter på grundval av fortplantningsorganen. I hans sexualsystem finns det 24 klasser, baserat på antalet ståndare och pistiller. För det andra namngivningssystemet. Tidigare hade de latinska växtnamnen varit långa och komplicerade, så kallade frasnamn. Linné började i stället använda ett tvånamnssystem, med släktnamn och artepitet. Linné var inte först med detta, men ingen hade som Linné gjort det på ett systematiskt vis. Till skillnad från sexualsystemet är namngivningssystemet fortfarande i bruk.

Varför gjorde han det här? För att förstå det måste man inse att han var långt ifrån ensam. Hela 1700-talet var besatt av att ordna och systematisera världen. Ni förstår att mitt bibliotekariehjärta bultar lite snabbare. Tänk ett helt århundrade besatt av ordning och klassifikation! Linné var bara en i en lång rad av vetenskapsmän som försökte lansera ett eget klassifikationssystem för hur naturen hängde ihop. Han försökte även ordna djur- och mineralriket, och i mindre kända texter gav han sig i kast med att försöka systematisera sjukdomar och olika slags bröd. Linné såg sig själv som en person som ordnade naturens kaos. Gud skapade, Linné ordnade. Så ödmjukt sammanfattade Linné sin livsgärning. Man kan säga att han var en gnutta manisk. Men det var inget som hade kommit till honom som vuxen. Redan som ung parvel i Småland, när han gick omkring i sin faders botaniska trädgård, blev han intresserad av växter och deras inbördes släktskap. Då bestämde han sig för att bli läkare. Det kanske låter konstigt idag, men på sjuttonhundratalet fanns det ingen egentlig uppdelning mellan botaniken och medicinen, så det var läkare man var tvungen att bli om man ville hålla på med naturen. Det här var inget som hans föräldrar uppskattade. Hans far var präst och det var brukligt att den äldste sonen ärvde prästämbetet – och Linné var den äldste sonen. Särskilt Linnés mor blev upprörd och hon förbjöd faktiskt den yngre sonen Samuel att gå in i faderns botaniska... Jaha, har ni redan hört den här? Ursäkta. En annan anledning till Linnés systematisering av naturen är att han blev uppmuntrad till det. Inte av sina föräldrar, men av vår gemensamma fader - alltså riket eller staten. Efter studier i Växjö och Lund tog sig Linné till Uppsala, och efter en tid fick den ryktbara Kungliga Vetenskaps-Societeten höra talas om den lovande naturvetenskapsmannen och skickade ut honom på resor runt om i Sverige. De gjorde det för att undersöka hur Sveriges olika landsdelar kunde komma till nytta för riket. Även intresset för klassifikation handlade i grunden om nytta. Om naturen blir systematiserad och delas in i prydliga kategorier så kan den i högre utsträckning exploateras och tjäna rikets välmående.

På det sättet motiverades Linnés landskapsresor och vetenskapliga undersökningar. Men det är såklart inte därför Linné är så älskad. Så hur kan det komma sig? Varför just Linné? Jag tror att det handlar om att han systematiserade den svenska naturen, och det finns ingenting vi svenskar älskar mer än att bryta ut i lovsång över näktergalens sång eller häggens doft. Linné öppnade upp den svenska naturen för vetenskapliga undersökningar och på samma gång öppnade han upp den för allmänhetens blick och för ständiga återupptäckter. Jag tror att han har gjort lika mycket för vår kärlek till den svenska naturen som våra bästa naturdiktare.

Efter landskapsresorna tog sig Linné till Holland där han bland annat skrev sitt mästerverk Systema naturae, hans försök att klassificera alla jordens växter, en bok som växte i omfång för varje upplaga, från elva sidor till över 3000. Han kom tillbaka till Sverige, startade en läkarpraktik i Stockholm, blev utnämnd till professor vid Uppsala universitet, köpte gården Hammarby 1758, skrev mängder av avhandlingar, etablerade sig själv som ett vetenskapligt centrum, med lärjungar som åkte runt i hela världen i hans anda, osv. osv. Mitt i allt det här hann han också med att gifta sig och skaffa sig mycket japanskt porslin, och det säger någonting om personkulten kring Linné att många besökare är minst lika intresserad av Linnés familjerelationer, kläder och servis som av hans vetenskapliga upptäckter. Och dessa besökare tar intressant nog oftast Linnés hustru och döttrars parti gentemot den berömda och ibland lite mossiga vetenskapsmannen.

Men för Linnégubbarna står Linné över allt klander. De kan inte kritisera Linné, för det skulle vara som att kritisera en del av dem själva. Jag känner att det är lätt att göra sig lustig över Linnégubbarna, och visst är de lite fåniga i sin iver och passion, men i grund och botten tycker jag nog att det är rätt fint att de har hittat ett intresse i livet. Och med bara några fler levda decennier och några fler skopor hybris hade jag kunnat bli en själv. Då hade jag själv hyllat och nästan trott mig vara den fantastiske, underbare och otrolige Carl von Linné.

That was the end of the tour. Thank you for listening. And please feel free to look inside the rooms on your way out.

Tack och lov att det är över. Det var faktiskt inte så farligt. Nu kan jag ta av mig den här hatten och lossa på kråset och så kan jag äntligen ta lunch... åh nej, inte igen!

– Vilken fin guidning, men jag kunde inte undvika att notera...