Erik Hamrén – ett försvarstal
Den 4 november 2009 presenterades Erik Hamrén som ny förbundskapten för det svenska landslaget i fotboll. Till en början kändes det bra och hyllningsrösterna var unisona. Ut med det trista och defensiva, in med glädje och "shining"! Men det dröjde inte särskilt länge innan det stod pinsamt klart hur det egentligen låg till. Mannen var ett skämt. Spelidé saknades och den en gång så stolta svenska organisationen stod i spillror. Det vore väl orättvist att säga att Hamrén var en dålig tränare rakt av – han hade till exempel lyckats bra i Örgryte och Rosenborg – men det tycktes otvivelaktigt vara så att han inte passade särskilt bra för ett lag som svenska landslaget, där stabil defensiv och god organisation var a och o. (Detta tycks för övrigt bekräftas av Hamréns nuvarande tränaruppdrag på Island.)
Men samtidigt som vi alla suckade över landslagets hopplöshet, så var det som om vi också levde i en märklig parallellvärld där det i själva verket aldrig hade funnits lika stor anledning att vara stolt över Sverige i fotbollssammanhang. I den blågula tröjan älgade nämligen ett jättelikt fotbollsgeni runt och gjorde drömmål på löpande band. Zlatan. Visst hade han stundtals varit bra även under Lasse Lagerbäck – vem kan glömma klacken mot Italien eller skottet från omöjlig vinkel mot Ungern? Men det var när allt kommer omkring enstaka glimtar i ett lag där individen i regel fick ge vika för det starka kollektivet. Under Hamrén verkade emellertid jätten stormtrivas. Det var under den här perioden, från 2009 och några år framåt, som det blev fullständigt uppenbart att Zlatan Ibrahimović var Sveriges bästa spelare genom tiderna. Och vi älskade honom.
Men samtidigt som vi alla suckade över landslagets hopplöshet, så var det som om vi också levde i en märklig parallellvärld där det i själva verket aldrig hade funnits lika stor anledning att vara stolt över Sverige i fotbollssammanhang. I den blågula tröjan älgade nämligen ett jättelikt fotbollsgeni runt och gjorde drömmål på löpande band. Zlatan. Visst hade han stundtals varit bra även under Lasse Lagerbäck – vem kan glömma klacken mot Italien eller skottet från omöjlig vinkel mot Ungern? Men det var när allt kommer omkring enstaka glimtar i ett lag där individen i regel fick ge vika för det starka kollektivet. Under Hamrén verkade emellertid jätten stormtrivas. Det var under den här perioden, från 2009 och några år framåt, som det blev fullständigt uppenbart att Zlatan Ibrahimović var Sveriges bästa spelare genom tiderna. Och vi älskade honom.
En fotbollsspelare som Zlatan har nämligen förmågan att skänka något mer än bara underhållning och glädje för stunden. Han har förmågan att skänka hopp. Det här blir lite fånigt, men jag ska ge ett exempel ur mitt eget liv. Senhösten 2009 befann jag mig i Melbourne på en Australienresa som var på upphällningen. Pengarna började ta slut och de outhärdliga jobben som försäljare av el och takisolering gav inte den utdelning jag hade hoppats på. Zlatan å sin sida befann sig i Barcelona, dit han blivit värvad för en astronomisk summa till världens bästa klubblag. Den 29 november skulle El Clásico spelas – en av fotbollens allra hetaste och största matcher mellan Barcelona och Real Madrid. För första gången någonsin med en svensk världsstjärna i en potentiell huvudroll. Jag var givetvis tvungen att se matchen, trots att det innebar att jag mitt i natten fick promenera in från St Kilda till en sportbar i centrala Melbourne som jag visste skulle visa den. Besvikelsen blev därför stor när matchen startade framåt småtimmarna och Zlatan (som precis återhämtat sig från en skada) började på bänken. Jaha, var det så här den nattliga eskapaden skulle sluta, med ett vanligt Zlatanlöst El Clásico? Jag beställde en till öl och försökte trycka undan besvikelsen så gott det gick. Men så i andra halvlek byttes fransmannen Thierry Henry ut och Zlatan kom in på Camp Nou. Yes! Jag och de två andra svenskarna en bit bort (som jag minns det var vi så gott som de enda som tittade på matchen) slängde ett menande ögonkast på varandra. Nu var det dags för vår svenska stolthet att göra entré! Och mycket riktigt, bara 10 minuter senare slog högerbacken Dani Alves ett inlägg som Zlatan slog in på volley. 1-0 till katalanerna, vilket också blev matchens slutresultat. Zlatan Ibrahimović hade avgjort El Clásico.
När jag klev ut från sportbaren hade solen börjat gå upp över staden. Jag kände mig yr av trötthet, men också nästan löjligt glad. För en av få gånger i mitt liv kände jag mig genuint stolt över att vara svensk. Eller ok, lite småbelåten över Sverige känner jag mig rätt ofta – typ hela tiden när jag skriver på den här listan, om jag ska vara ärlig – men sådär riktigt stolt, så det kittlar i magen av glädje, har jag kanske bara känt mig under den där promenaden genom Melbourne en tidig novembermorgon. (Det här kan vara en efterhandskonstruktion, men banne mig om jag inte till och med gick och nynnade på en egen variant av The Ballerinas & The Pendeltones klassiska hyllningslåt "Zlatan & jag": "Ohiyaa Zlatan å ja, vi är från samma land ...". Kanske rentav på lätt skånska.) I stoltheten fanns också ett starkt stråk av revanschkänsla. Jag tänkte på cheferna på företagen jag arbetat för och på alla tanter och gubbar som snäst åt mig när jag knackat dörr – när allt kom omkring, vad hade egentligen de jävlarna att vara stolta över? Mark Viduka? Aussie rules football? Jag hade Zlatan.
När jag klev ut från sportbaren hade solen börjat gå upp över staden. Jag kände mig yr av trötthet, men också nästan löjligt glad. För en av få gånger i mitt liv kände jag mig genuint stolt över att vara svensk. Eller ok, lite småbelåten över Sverige känner jag mig rätt ofta – typ hela tiden när jag skriver på den här listan, om jag ska vara ärlig – men sådär riktigt stolt, så det kittlar i magen av glädje, har jag kanske bara känt mig under den där promenaden genom Melbourne en tidig novembermorgon. (Det här kan vara en efterhandskonstruktion, men banne mig om jag inte till och med gick och nynnade på en egen variant av The Ballerinas & The Pendeltones klassiska hyllningslåt "Zlatan & jag": "Ohiyaa Zlatan å ja, vi är från samma land ...". Kanske rentav på lätt skånska.) I stoltheten fanns också ett starkt stråk av revanschkänsla. Jag tänkte på cheferna på företagen jag arbetat för och på alla tanter och gubbar som snäst åt mig när jag knackat dörr – när allt kom omkring, vad hade egentligen de jävlarna att vara stolta över? Mark Viduka? Aussie rules football? Jag hade Zlatan.
En fotbollsspelare som Zlatan har också förmågan att skapa ögonblick som vi aldrig glömmer. År 2012 skulle Friends Arena invigas med en vänskapsmatch mot England. Zlatan gjorde (så klart) arenans första mål någonsin. England vände dock till 2-1, vilket länge såg ut att bli slutresultatet, innan Zlatan under sista kvarten gjorde ytterligare två mål och vände ställningen till 3-2. Redan då stod det naturligtvis klart att Zlatan var kvällens huvudperson och hans prestation det man skulle minnas av matchen i efterhand. Sedan inträffade det obegripliga. Det finns ögonblick i historien då så gott som alla, när de senare tänker tillbaka, minns precis var de befann sig. Oftast är det hemska händelser det är fråga om. Terrorattacker, mord på statschefer och dylikt. Men ta mig sjutton om det inte på samma sätt etsat sig fast i mitt minne hur jag låg och slöade i en säng i Uppsala, då jag plötsligt från vardagsrummet hör Robert Perlskogs röst (fast i mitt minne har det alltid varit Lasse Granqvist måste jag erkänna): "Det blir mål! Det är det värsta jag sett, det är inte klokt, han cyklar in den där från 25 meter! Det ska inte gå!". Zlatans cykelspark mot England är inte det vackraste fotbollsmål som gjorts. Men det är kanske det kraftfullaste, galnaste och mest osannolika sättet en boll någonsin förts i mål på en fotbollsplan på, och framför allt: ingen annan än Zlatan skulle ha kunnat göra det. Vi trodde länge detsamma om exempelvis Maradonas solomål mot England i VM-kvartsfinalen 1986. Messi bevisade att vi hade fel. Men än så länge har det mig veterligen inte dykt upp en fotbollsspelare som gjort något som liknar Zlatans vidunderliga spark på Friends Arena, och om det ändå har skett är jag övertygad om att det skulle upplevas som en tursam slump – och inte som i Zlatans fall som en visserligen osannolik, men ändå naturlig konsekvens av hans sätt att spela fotboll.
Det här leder mig in på vad som kanske är allra häftigast med Zlatan som fotbollsspelare. Han är så jäkla unik. Det finns ingen annan som honom. Han har aldrig varit allra bäst i världen, men han har varit ett fenomen, en singularitet, omöjlig att kopiera. Och han har haft en personlighet som kunnat matcha hans egenskaper som fotbollsspelare. Vem är Cristiano Ronaldo som person? I grund och botten bara en vanlig idiot. Messi? Har han ens en personlighet? Men Zlatan har (på gott och ont naturligtvis) varit lika larger than life utanför planen som på den. Och det sjukaste av allt – snubben är svensk!
Och här måste vi till sist komma tillbaka till Erik Hamrén. Zlatans karriär som klubblagsspelare hade så klart varit lika lysande utan Erik som svensk förbundskapten. Och det hade givetvis gått bättre för svenska landslaget som lag betraktat med en Lasse eller Janne vid rodret. Men Zlatan hade inte varit den han var i landslaget utan Erik Hamrén. Han hade inte varit Sveriges bästa målskytt genom tiderna. Och vi andra vanliga dödliga svenskar som slötittar på landslagets kvalmatcher, ja, vi kommer få se Sverige gå till fler mästerskap, vi kommer få se landslaget göra plattmatcher och bragdmatcher, och någon gång på 50 år eller så kanske vi kommer få uppleva ett nytt VM 94 – men vi kommer aldrig aldrig få se något som Zlatan i den blågula tröjan igen. Så tack Erik – inte för den dåliga organisationen, för "shining" eller för läckande försvar; men tack för att du gav utrymme för Zlatan att bli den han alltid var menad att vara i den blågula landslagströjan. Det genialiska, det verkligt stora, föds inte särskilt många gånger. När det väl sker så får ett fåtal av oss chansen att ge plats och kratta manegen för den stores show. Detta lyckades Hamrén med. För oss andra återstår det bara att stanna upp, gapa av förundran och ta till vara på uppvisningen medan den pågår.
Det här leder mig in på vad som kanske är allra häftigast med Zlatan som fotbollsspelare. Han är så jäkla unik. Det finns ingen annan som honom. Han har aldrig varit allra bäst i världen, men han har varit ett fenomen, en singularitet, omöjlig att kopiera. Och han har haft en personlighet som kunnat matcha hans egenskaper som fotbollsspelare. Vem är Cristiano Ronaldo som person? I grund och botten bara en vanlig idiot. Messi? Har han ens en personlighet? Men Zlatan har (på gott och ont naturligtvis) varit lika larger than life utanför planen som på den. Och det sjukaste av allt – snubben är svensk!
Och här måste vi till sist komma tillbaka till Erik Hamrén. Zlatans karriär som klubblagsspelare hade så klart varit lika lysande utan Erik som svensk förbundskapten. Och det hade givetvis gått bättre för svenska landslaget som lag betraktat med en Lasse eller Janne vid rodret. Men Zlatan hade inte varit den han var i landslaget utan Erik Hamrén. Han hade inte varit Sveriges bästa målskytt genom tiderna. Och vi andra vanliga dödliga svenskar som slötittar på landslagets kvalmatcher, ja, vi kommer få se Sverige gå till fler mästerskap, vi kommer få se landslaget göra plattmatcher och bragdmatcher, och någon gång på 50 år eller så kanske vi kommer få uppleva ett nytt VM 94 – men vi kommer aldrig aldrig få se något som Zlatan i den blågula tröjan igen. Så tack Erik – inte för den dåliga organisationen, för "shining" eller för läckande försvar; men tack för att du gav utrymme för Zlatan att bli den han alltid var menad att vara i den blågula landslagströjan. Det genialiska, det verkligt stora, föds inte särskilt många gånger. När det väl sker så får ett fåtal av oss chansen att ge plats och kratta manegen för den stores show. Detta lyckades Hamrén med. För oss andra återstår det bara att stanna upp, gapa av förundran och ta till vara på uppvisningen medan den pågår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar