I Sverige finns många städer. De flesta är små, några mellanstora, endast en kan göra anspråk på att vara en riktig storstad, och så har vi Göteborg. En stad helt i sin egen kategori inom den svenska stadsfloran; för mig en närmast mytisk plats, som indirekt spelat en stor roll för mig genom all den fantastiska musik som haft sitt upphov där. Vi har redan haft Jens Lekman och TTA på listan, men den som personifierar Göteborgspopen är så klart Håkan Hellström.
Själv hade jag fram tills för bara något år sedan så gott som aldrig satt min fot i Göteborg, vilket troligen bara har varit en fördel för min förmåga att uppskatta Håkans musik. Visst kan jag uppleva en igenkännandets glädje när artister sjunger om platser i Stockholm, en stad jag aldrig bott i men har en hyfsad kännedom om; men på samma gång kan jag känna ett sting av irritation, eftersom jag vet att låten handlar om något jag inte har någon närmare relation till. Jag känner till platsen, men det var inte där jag växte upp. När Håkan däremot sjunger om Magasinsgatan, så skulle det för min del precis lika gärna kunna handla om Östra storgatan i Nyköping eller Ågatan i Linköping (platser mycket sällan ombesjungna av popartister). Och därför ska det här inte heller bli en text om Göteborg; nej, det måste så klart (och kanske tyvärr) bli en text om den person som trots allt har den största betydelsen i all popmusik – jag själv.
När Håkan debuterade med Känn ingen sorg för mig Göteborg år 2000, var jag 13 år gammal. Första gången jag hörde hans röst torde ha varit när första singeln, albumets titellåt, spelades på Tracks eller möjligtvis Singellistan (radioprogram som jag mer eller mindre slaviskt följde på den tiden). Jag blev knappast omedelbart förälskad, men tyckte nog låtarna var helt ok och höll säkert tummen för att de skulle gå vidare till nästa veckas avsnitt av Voxpop. Jag minns att det gjorde ett visst intryck på mig när Per Bjurman klev upp på scen och gav Håkan en kyss. Det kan ha varit första gången jag verkligen förstod att det var något speciellt med honom (Håkan alltså), att han var en artist människor tycktes älska utöver det vanliga.
Så här fortsatte det egentligen under hela högstadiet och gymnasiet – en respektfull beundran på avstånd utan att någonsin riktigt vilja eller våga närma mig.
Det var först när jag tagit studenten och börjat på universitetet som jag på allvar förälskade mig i honom. Och då gick allting snabbt. I blixtfart lyssnade jag ikapp på de tre album han hunnit släppa vid det laget. Och på något vis lyckades jag projicera tillbaka upplevelserna av Håkans musik på min ungdom, så att jag till sist nästan själv trodde på att "Vi två 17 år" hade betytt allt för mig när jag själv var 17. Håkan präglade under mitt första år som student såväl fest som vardagsliv. Debutalbumet var så klart klassikern i sammanhanget. Åtminstone de fyra första låtarna (och säkert ett par till) är tidlösa svenska popklassiker. Under kvällarna på studentpuben HG dansade jag till "Ramlar" och när jag kom hem satt jag och tyckte synd om mig själv till "Nu kan du få mig så lätt". Jag har aldrig varit bra på att lära mig låttexter, men dessa kunde jag när det begav sig rabbla utantill.
Debutalbumets uppföljare Det är så jag säger det lyckades med det till synes omöjliga att skruva upp den ungdomliga extasen ytterligare ett snäpp. Håkan hade när albumet spelades in fyllt 30 och var tvungen att desperat kräma ut det sista av sin ungdom. Om debutalbumet i grund och botten behandlat vardagens ångest – omslaget visade Håkan liggande framför datorn i vad som såg ut att vara hans egen ungkarlslya – så kom nu ett starkt element av maskerad och exotism in i bilden. Håkan beväpnade sig med hatt, blås och sambatrummor. Den extatiska skildringen av verkligheten blåstes upp och blev i hög grad en ren flykt från densamma. Titeln på en av låtarna – "Förhoppningar och regnbågar" – skulle kunna stå som rubrik för hela albumet. Det är så jag säger det har lustigt nog kommit att fungera som ett slags motpol för recensenter att dra fram när ett nytt Håkanalbum släpps, för att visa hur mogen han har blivit ("Vi är nu långt ifrån euforin på Det är så jag säger det ..."). Och jo, visst är hans övriga album mindre euforiska, men å andra sidan framstår precis vad som helst som moget och sansat om man ställer det bredvid denna skiva. Min känsla är att Det är så jag säger det är en platta som folk tenderar att fnysa lite åt, vilket är synd tycker jag. Det handlar om att ge sig hän, släppa sargen och kasta sig in i extasen. Det ska väl inte vara så himla svårt, torrbollar!
Efter att Håkan sålunda sträckt upp huvudet bland molnen och bara lämnat en tånagelspets kvar i asfalten, så fanns det till nästa album inte särskilt mycket mer att göra än att ta ett kliv tillbaka. På Ett kolikbarns bekännelser strävade han inte längre framåt mot nästa euforiska ögonblick. Istället blickade han bakåt på minnen av vänner, droger och resor, och satte dem alla under smärtsamt vacker belysning. Albumet har inte en död sekund, inte en falsk ton, inte en enda gång rodnar man av fel anledning. Det är ett ljuvligt album, kanske rentav Håkans (och därmed Sveriges) näst bästa. Men på samma gång var Ett kolikbarns bekännelser vägen framåt. Innan detta album hade Håkan kunnat betraktas som en tillfälligt uppblossande indiepopstjärna, hett älskad några år, snart endast ihågkommen för ett par hitlåtar. Efter Ett kolikbarns bekännelser var det inte längre något snack om att han var en av de stora; så pass stor att han inte långt efteråt kunde få en försäljningssuccé med Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått – ett hopplock av lite ditt och datt som inte fått plats på de andra skivorna. Jag hade antagligen inte ens kommit på tanken att nämna den här om det inte varit för den magnifika "Klubbland"; en låt med syntslingor som fick det mest cyniska 00-talshjärta att smälta, och med textraden "Jag läser aldrig Proust igen, för slutet gör för ont i mig", som fick en hel generation att klia sig i huvudet (och vem vet, kanske även en och annan att faktiskt börja läsa).
Efter min intensiva kärleksaffär med Håkans första tre album, blev jag förbryllad av hans nästa steg. På För sent för edelweiss från 2008 var tilltalet mognare, tonen mörkare, euforin längre bort. Tillbakablickandet hade blivit än mer markant, texterna mer rotade i konkreta miljöer (Pååls bagerier, Långedragspaviljongen och Feskekyrka namedroppas redan i första låten). "Parkbänken är aldrig långt borta" sjöng Håkan och det kanske bara var bullshit men den råa produktionen och vardagsnära texten fick det att låta sant. Även Håkans röst hade förändrats. På vissa låtar sänkte han den och brummade fram texterna; på "Zigenarliv Dreamin'" förställde han den i något slags oförliknelig bluesimitation. Om Håkan tidigare kompenserat sin falsksång med att euforiskt ge allt han hade, så började han nu experimentera med andra sätt att utnyttja sitt till synes begränsade röstomfång. (Detta experimenterande med rösten skulle från och med nu bli en viktig och kanske lite bortglömd del av hans storhet som artist. Ingen har kunnat sjunga skevt på så många olika sätt som Håkan Hellström.) För mig personligen blev nog omställningen för stor. Jag lyssnade mycket på "Tro och tvivel" och "För en lång lång tid" men det dröjde länge innan jag gav albumet som helhet en riktig chans. Det var först Håkans mästerliga nästa album som slutgiltigt krossade den mur som stått mellan min kärlek och För sent för edelweiss.
Det började med att jag, som så många andra, blev totalt knockad av "River en vacker dröm". Aldrig förr hade Håkans röst låtit så laddad, men inte med eufori som på de tidiga albumen, utan med något slags smärtsam klarsynthet som var fruktansvärt övertygande. På omslaget till 2 steg från Paradise ser vi inte skymten av någon sjömanskostym, utan bara Håkan i vanlig tröja och jeans med en cigg mellan fingrarna. I bakgrunden syns ett vardagligt Göteborg, lätt förskönat av purpurfärg. Det sätter tonen för ett moget album som blickar tillbaka på artistens rötter. Vi får små porträtt av människor, platser och ögonblick i hans liv; white trash-områden, det gambianska fyllot och konserter med Union Carbide Productions. Texterna genomsyras av tacksamhet och förståelse gentemot personerna som funnits där längs vägen, oavsett vilka de var och hur det gick för dem sen. Håkan sjunger "jag tror jag älskar dom jag kommer från" och det är omöjligt att inte tro honom. Kanske har han aldrig varit mer lik Bruce Springsteen i skildringen av det vardagliga och enkla. Romantiker är han fortfarande och hans patos är intakt, men den vilda ungdomliga euforin har fått ge plats för melankoliska betraktelser över staden, dess invånare och han själv. Erfarenheter har kommit och gått. En viss livsvisdom har blivit kvar. "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder något och vem som går att lita på."
Alla älskade 2 steg från Paradise, och det var först efter att nästa album, Det kommer aldrig va över för mig från 2013, hade släppts som det så smått började gnällas på Håkan. Första singeln, titelspåret, var bra – men kanske ändå inte så bra som vi vant oss vid när det gäller Håkansinglar; dessutom stack det i ögonen på somliga (jag har nu helt glömt bort vilka det var, i regel rörde det sig nämligen bara om musikjournalister) att 40-årige Håkan sjöng om tonårsförälskelser. Albumets titel inbjöd närmast till frågan: "Borde det kanske inte vara över för Håkan snart?" Jag har rentav för mig att det utvecklades någon form av "Håkandebatt" på sociala medier. På samma gång började han också bli folkligt älskad på ett närmast genant sätt. Ett avsnitt av Allsång på Skansen fick en hel extra tv-timme för att ge plats för honom, och den 7 juni 2014 uppträdde Håkan på Ullevi inför nära 70 000, den största livekonsert som någonsin genomförts i Norden. En hel film spelades in baserad på hans texter och musik (behöver jag säga att den gjorde succé hos publik och kritiker?). I den meningen nådde nog Håkan sin absoluta peak som artist just åren 2013-2014. Ni vet hur det om kulturpersonligheter från förr brukar sägas att deras begravningståg "åtföljdes av sörjande i hundratusental". Hade Håkan dött vid den här tidpunkten, så är det sådana scener som hade utspelat sig, jag lovar. Till och med de gnälliga musikjournalisterna hade stått där och grinat, och bittert ångrat sina ord om hur gammal Håkan hade blivit.
När Du gamla du fria släpptes 2016 var det till sist dags för mig att svika. Trots att albumet tycktes vara närmast designat för att tillfredsställa just mig, med omslag av Jan Lööf och allt, så blev det aldrig av att jag lyssnade särskilt mycket på det. Det fanns egentligen inget fel på albumet, och efter inledande oro och ångest förlikade jag mig med att jag kanske helt enkelt hade nått fram till ett mer avslappnat förhållande till karln. Jag hade kanske, hur fruktansvärt det än kan låta, blivit vuxen.
Och så släpptes Illusioner för några månader sedan och jag var där igen ....
Nåja, jag ska inte trötta er med mer om min relation till Håkan. När man läser texter om honom (inklusive denna) kan man lätt få intrycket att han är en artist som ständigt uppfunnit sig själv på nytt och förnyat sina uttryck. Och tja, en viss sanning finns väl i det, men i grund och botten har han så klart alltid varit densamme, från Känn ingen sorg för mig Göteborg till Illusioner – och, utgår jag ifrån, kommer så fortsätta vara i allt han kommer släppa framöver. Det är därför vissa aldrig kommer kunna tåla honom. Det är därför jag och en stor del av Sveriges befolkning älskar honom. Det är därför Göteborg fortfarande är hans stad mer än någon annans. Och det är väl helt enkelt därför som det aldrig riktigt kommer kunna vara över för dig och mig, Håkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar