22. Carl Michael Bellman

Det fanns ett Stockholm för länge sedan, som ingen av oss längre har tillträde till. Vi vet att Gustav III var kung där, att Sergel högg och att Roslin målade. Vi har läst om det och sett de materiella spåren, men tillbaka dit kan vi aldrig komma. I denna miljö levde dock en tjänsteman med ekonomiska bekymmer, som rönte en oerhörd popularitet med lustiga visor och framträdanden, som parodierade Bibel och klassisk mytologi, samtidigt som de skildrade det vilda livet på stadens krogar och bordeller. Inget konstigt med det egentligen. Frihetstidens byråkrati hade producerat mängder med fattiga tjänstemän och i en stad med 700 krogar fanns så klart en förträfflig grogrund för dryckesvisor. Men i just denna tjänstemans visor händer det märkliga att vi plötsligt tycks hamna mitt i 1700-talet, med dess dofter och ljud, personer och platser, skratt och tårar. Hans diktning är det yttersta beviset för att även den mest simpla genre kan utnyttjas till konstnärliga storverk av ett geni. Porten till det förflutna må vara oåterkalleligen stängd – men Carl Michael Bellman låter oss kika in genom nyckelhålet.

Mycket därinne verkar vid första påseende obegripligt och konstigt, men om du bara kisar med ögonen lite så verkar det när allt kommer omkring inte alltför annorlunda vår egen tid. Folk dansar, super, hånglar och tänker på döden. De besöker krogar och spelar kägelspel. Livet pendlar mellan glädje och sorg. Och hos ingen människa är denna pendling så koncentrerad som hos alkoholisten, vars hela tillvaro präglas av växlingen mellan berusning och bakfylla. I den meningen är han den kanske mest mänskliga av människor. Att vi älskar Bellmans sånger är alltså inte trots att de handlar om en bunt alkisar, utan just tack vare detta. Det handlar inte först och främst om att vi romantiserar elände, det handlar om att det vi får hos Bellman är mänsklighet (och därmed tragik) i koncentrat. Ett bra exempel är epistel nr 23 "Ach du min Moder" där Fredman i de första stroferna ligger bakfull och utslagen utanför krogen Krypin. Han förbannar sin mor och far som lät honom komma till livet, ja rentav virket som deras brudsäng byggdes av. Så småningom öppnas dock dörren till krogen igen. Fredman kliver in, får sig en återställare och blir "modig, tapper och frodig igen". Nu tackas istället mor, far och skogshuggaren bakom brudsängens virke:

Tack för vårt sänglag, skål för var trogen,
Som gjort vid brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Till min födslosäng;
Tack för din låga,
För din förmåga,
Du min gamla far!
Kunde vi råkas,
Skulle vi språkas,
Supa några dar.
Min bror du bliva skull',
Och som jag så full

Komiskt, tragiskt eller både och? Döm själva. Mänskligt är det i alla fall och det räcker för mig.

En del av förklaringen till att Bellmans texter känns så levande ligger i hur hög grad de består av snabbt förbiilande sinnesintryck. Bellman känner, men framför allt ser och hör han. Impressionerna av den kaotiska omvärlden är grundstenarna i hans poesi. Resultatet kan bli vacker stämningslyrik som i epistel nr 21 "Skyarna tjockna":

Skyarna tjockna,
Stjärnorna slockna,
Stormarna tystna, som örat uppfyllt;
Staden i dimma,
Tornena glimma;
Månen försilvrar vad solen förgyllt

Eller en levande skildring av kaos och kalabalik som i epistel nr 34 "Ach hvad för en usel koja" som skildrar en eldsvåda i ett fattigt Stockholmskvarter:

Niklas' torn som röda gulle'
Blänker i den mörka natt;
I en hövålm på en skulle
Slåss två kärngar om en tratt;
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt;
Straxt besatt
Hundarna tjuta;
Larm och buller, gråt och skratt. 

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström. /.../

Eller en hel sightseeingtur på 1700-talets Mälare, som i epistel nr 48 "Solen glimmar blank och trind", där Bellman förtjusar oss med miljöskildringar från vattnet och stranden, medan Ulla Winblad, Movitz och Fredman i sakta mak tar sig i båt in mot stan:

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen.
Ängen står i härlighet,
Kalven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

Oavsett i vilken form den uppträder, så är denna blick för omgivningens detaljer mig veterligen fullkomligt unik för sin tid (åtminstone i vårt land).

Bellmans observationsförmåga får honom även att se människor och mänskliga tillstånd vi andra helst blundar för. Ett gripande exempel är epistel nr 30 "Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar", där Fredman sjunger till vännen Movitz, sjuk i lungsot:

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand! Var ådra blå och trinder
Ligger så svälld och fuktig som i bad;

Om (och i så fall vad) Bellman känner för Movitz är oklart, men han ser denne skröplige man i hans fulla mänsklighet och det är kanske när allt kommer omkring än viktigare.

Bellman skrev i regel inte själv melodierna till sina sånger, utan "snodde" dem från kända operor och operetter. Betyder det att hans storhet bara ligger i själva texterna? Nej, självklart inte. Som med så mycket annan musik, inte minst så kallad "populärmusik", uppstår magin i mötet mellan melodi och text. Summan blir mer än (de visserligen fantastiska) beståndsdelarna. Visst är melodin till "Fjäriln vingad" vacker, men hade vi lagt den på minnet utan Bellmans ord? Och visst har epistel nr 80 "Märk hur vår skugga" en gripande text, men hade den drabbat oss lika hårt om det inte vore för den dystra melodin? Mötet mellan text och melodi är också ett av många exempel på kontrasternas spel hos Bellman. En suparvisa får en annan dimension när den framförs i moll; och omvänt, den käcka melodin till "Så lunka vi så småningom" bryter på ett magnifikt sätt av mot textens återkommande referenser till döden. Tricket att sjunga glada texter till dystra melodier och dystra texter till glada melodier används gång på gång i den bästa och mest berörande popmusiken – och Bellman var en mästare på det.

Minst lika drastiska är så klart de känslomässiga sprången inom texterna. Epistel nr 52 "Movitz, mitt hjerta blöder!" börjar som en sorgesång över Movitz avlidna fästmö, men slutar i konstaterandet att nu kan ju i alla fall Movitz gå på krogen ostörd: "Förr du snärdes i en snara, nu får du på krogen vara". En liknande tröst erbjuds den avlidne korpral Bomans änka i epistel nr 54 "Aldrig en Iris på dessa bleka fält":

Bomans änka, håll nu opp att gråta!
Lät nu Movitz' ljuva harpa låta!
Glöm ditt kval,
I en fållbänk välj en ny korpral!

Ett annat exempel på Bellmans användande av kontraster är hur stil och innehåll bryts mot varandra; hur bibliskt språk används för att skildra krogmiljöer och fylleslag, och hur den klassiska mytologins värld befolkas av fyllon och prostituerade. Allt detta uppfattades i Bellmans samtid framför allt som stor humor. Man skrattade åt kontrasterna. Det säger något att den store svenske pionjären av realistiska skildringar av verkligt liv, leddes in på denna väg av en vilja att få människor att dra på munnen. Viljan att skapa komik är kanske generellt den främsta drivkraften för oss människor att upptäcka nya aspekter av verkligheten; medan försök att skapa seriös, eller rentav "evig" konst, i regel resulterar i tidsbunden, konventionell och förljugen dikt.

Fredman, Movitz, Mollberg och Ulla Winblad är borta nu sedan länge. De 700 krogarna likaså. Men i andra krogar sitter andra fyllerister. Dricker samma öl, tänker samma tankar om döden, drömmer om samma Mälare. Och fast de kanske skulle beskriva den med andra ord, så utspelar sig samma eviga kamp mellan begären hos dem – den kamp som kanske ingen uttryckt mer kärnfullt än Bellman: "Venus jag följer, med Bacchus jag flyr".

Bellman tecknad av Johan Tobias Sergel 1792