56. Ingemar Stenmark

I en intervju med tidningen POP från 1999 försöker sångaren Kevin Rowland (mest känd som huvudarkitekten bakom det brittiska soulbandet Dexys Midnight Runners) komma underfund med vem det är han sjunger för.

Jag förmodar att jag kanske borde sjunga till publiken, men det känns märkligt. Vad har de med det här att göra? 

Jag tänker ofta på det svaret. Stor konst bör naturligtvis göras för sin egen skull, inte för att behaga dem som råkar titta på.

Svaret för mig till Ingemar Stenmark, Sveriges genom tiderna mest framgångsrika vinteridrottare. Och enligt något sätt att räkna kanske också Sveriges genom tiderna mest framgångsrika idrottare. Idrott och musik är förvisso inte direkt jämförbara. Inom idrotten finns det så kallade objektiva kriterier. Inom utförsåkning, och även inom slalom som var den disciplin som Ingemar Stenmark behärskade bäst, kan en prestation mätas med hjälp av stoppklockor eller (nuförtiden) elektronisk tidtagning. Det går att veta vem som kom först, vem som var snabbast. Det finns siffror för det. Och det är ofta så vi värderar prestationer: vi mäter, vi jämför siffror. Ingemar Stenmark vann 86 världscupssegrar. Flest av alla. Så han var störst. Jahapp.

Nu har i och för sig Ole Einar Bjørndalen (från Norge) vunnit fler världscupssegrar. Visserligen i en annan idrott, men ändå. Så han var ju störst. Ja, innan Marit Bjørgen (också från Norge) slog det rekordet. Det här jämförandet är en futtig sifferlek. Vad är det vi mäter egentligen? En sorts storhet är det förstås vi mäter. Stenmarks 86 världscupssegrar säger oss väldigt mycket om hur dominerande Stenmark var i världscupscirkusen en gång i tiden. Men verklig storhet, ja den kan inte mätas på det sättet. Vi måste titta någon annanstans.

Vi kan börja med de klassiska bilderna över hur Sverige stannade när Ingemar Stenmark åkte nerför. Det är svårt att förstå idag, men det här var under Statstelevisionens storhetstid, när alla tittade på samma kanaler, vid samma tidpunkt. Man tittade på Hylands hörna och man såg Ingemar Stenmark vinna världscuptävlingar på löpande band. Det var två odiskutabla pelare i folkhemmet. Det var så det va'. Man måste ha trott att det skulle pågå för evigt.

Jag har alltid hyst en stor respekt för egensinniga idrottare som inte verkar bry sig särskilt mycket om vad publik eller sportjournalister tycker och tänker. Carolina Klüfts utskällda satsning på längdhopp fem månader innan ett sommar-OS har jag den allra största förståelse för. Hon var världens bästa sjukampare, men saknade utmaningar och valde att satsa på en gren där hon inte längre var given favorit. Klüft och Stenmark delade inställning till publik och omgivning med Kevin Rowland. I intervjuer under sin karriär var Stenmark många gånger korthuggen och tvär, på gränsen till otrevlig. Det är klart att journalister för Stenmark var ett irritationsmoment, för vad har de med det här att göra?

Idrott kan under sådana omständigheter jämföras med konst. När den görs för sin egen skull. Det är klart att Stenmark ville vinna, jag säger ingenting annat, men ibland får man en känsla av att han mest åkte för åkandets skull. Det är vad extremt mycket träning och en oerhörd vinnarskalle kan göra med en prestation: någonting oerhört svårt kan plötsligt se lätt och ansträngningslöst ut.

Stenmarks mest bevingade ord kommer från en radiointervju då sportjournalisten ställde en fråga hur man bär sig åt att ständigt vinna. Varpå Stenmark svarade:

– De ä bar å åk.

Man kan se framför sig sportjournalistens frustrerade min, men vad TRODDE han att Stenmark skulle säga? Låt verket tala för sig självt. Jag vill inte förringa sportjournalisters svåra arbete, men ibland tycker jag att de förlitar sig för mycket på frågor av typen "hur gjorde du" eller "hur känns det". En konstnär har trots allt begränsad kontroll över sitt verk. Det kan ganska snart uppgå i det kollektiva medvetandet och betraktaren har alltid det sista ordet. Och hur ska man i ord kunna förklara hur man gjorde eller vad man känner?

Ingemar Stenmark har tillräckliga meriter för att ta sig in på en sån här lista. Han vann som sagt 86 världscupssegrar. Han tog också tre VM och två OS-guld. Jag har alltid fascinerats av idrottare som är bäst på sin idrott, men som misslyckas i stora mästerskap. Det är egentligen en märklig sak att vi värderar enskilda tävlingar mer än jämnhet. Är det inte mer imponerande att vinna mängder av världscupstävlingar under en karriär än att råka ha en bra dag en söndag vart fjärde år? Men nu är det så vi har bestämt att det ska vara. Och Stenmark var ju även bra de där söndagarna vart fjärde år. (Det här var på en tid då även världsmästerskapen i utförsåkning gick av stapeln vart fjärde år.)

Men det är ju, som ni kan gissa, inte bara på grund av meriterna han tar sig in på listan. Till viss del handlar det om själva idrotten. Utförsåkning är fascinerande på grund av de små marginalerna som skiljer en framgång från ett misslyckande. Det handlar inte bara om att man kan vinna med löjligt små segermarginaler, utan också att man ständigt, i varje sväng, varje rörelse med kroppen, riskerar att falla ur banan. Främst handlar det dock om Stenmark själv. "Vad har de med det här att göra?" Nej, det var inte Stenmark som sa det, men det kunde han lika väl ha gjort. Det är så man vill ha sina konstnärer.