80. Anna Järvinen

Som en porslinsvas.

Som en sådan vas man bara köper en eller två gånger i livet eller kanske får i present av mormor med förmaningen "den här ska du vara rädd om". En sådan vas man ställer i ett vitrinskåp (om man har ett) eller stoppar undan på vinden. Som man inte använder och knappt vågar andas på av rädsla att den ska fara i golvet och gå i kras.

Så skör är din och min lycka.

Att beskriva den är som att vaska guld. Du måste stå i det kalla vattnet i timmar och när dagen är slut är det ändå inte säkert att du lyckats sila fram några gyllene korn. Det är lättare att skildra sorgen och ledan, sanden och slagget. Vardagen är en outsinlig källa att ösa ur. Du vaknar missmodig, går till jobbet irriterad, kommer hem igen arg och lägger dig ledsen och besviken. De här känslorna behöver beskrivas och hanteras, och görs så också av tusen missmodiga singer-songwriters, tusen arga punkband och tusen ledsna popsångare. Men någonstans, mitt i alltihop, är du kanske också lycklig. Att peka ut var och hur låter sig inte göras utan vidare och det är knappt du vågar försöka. Du minns ju mormors förmaning och porslinets skörhet, och du är rädd för att det ska visa sig vara kattguld som glimmar i leran. Bättre då att hålla tyst om det. Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Men så plötsligt lyckas någon med det till synes omöjliga. Det är inte alltid den man tror på förhand. Jag minns första gången jag såg Anna Järvinen uppträda. Det kan ha varit ... 2008 kanske? Jag skulle gissa att hennes debutalbum Jag fick feeling från 2007 hade släppts, men däremot inte uppföljaren Man var bland molnen som kom 2009. Det var på en studentpub i Linköping och varken jag eller mina vänner var särskilt imponerade. Efter att snabbt ha bestämt oss för att hon var en gammal pretentiös tant gick vi och satte oss med en öl i ett hörn långt bort från scen (men naturligtvis, utgår jag ifrån, tillräckligt nära för att kunna fälla dryga och ironiska kommentarer om konserten). Efter detta dröjde det några år utan att jag över huvud taget reflekterade närmare över Anna Järvinens existens.

Sedan kom hennes tredje album Anna själv tredje.

Skivan bestod egentligen av samma beståndsdelar som hennes tidigare alster - varken ljudbilden, melodierna, texterna, rösten eller ens den allt omslutande skörheten, var egentligen något nytt. Men plötsligt var det som att de hade fokuserats och koncentrerats - härdats för att fortsätta den keramiska liknelsen - till klart lysande ögonblick av skönhet och lycka.  Det var som om hon hela tiden hade försökt fånga det svävande och flytande fenomen som är lyckan, men fram tills nu bara lyckats åstadkomma vaga och suddiga reproduktioner. När jag första gången hörde refrängen till "Lilla Anna" blomma ut visste jag omedelbart att det här var inte något taffligt försök, inte något trevande och famlande, inte något tidsfördriv i väntan på det som verkligen betyder något. Det var porslinsvasen, guldkornet, vad ni vill - det var kort sagt lyckan. På riktigt.

Det finns många exempel. Det naiva, nästan barnsliga, trallandet på "Regnar bort". Refrängen till "Annas vals" där orden ("För allt är så enkelt, det är som en förfest, när vågen kommer så följer man med, man släpper taget - det är faktiskt inget mer med det ...) korresponderar perfekt med melodi och ljudbild. Precis så kan livet kännas ibland när man är lycklig. Eller fågelkvittret som inleder och sätter tonen för hela den fantastiska avslutningslåten "Ångrar inget". Eller Cocteau Twins-covern "Hur man lättar helt enkelt", där väl titeln säger allt. Ändå är det fel att beskriva albumet i sig som lyckligt. Texterna är ofta uppseendeväckande mörka. Den musikaliska skildringen av lycka är dock fundamental även för de sånger vars texter skildrar sorg och smärta. Lyckan finns i dessa fall där, inte som något närvarande och aktuellt, utan som minnet av något som en gång fanns eller drömmen om något som en gång (kanske) kommer.

Men är då inte detta i själva verket bara den gamla vanliga kombinationen av vackra popmelodier och smärtsamma texter, den där som alla popartister värda namnet laborerar med? Nej, vill jag hävda. När Anna Järvinens debutalbum släpptes skrev Sonic Magazine att det var "den mest personliga och förlösande svenskspråkiga debuten sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg". Det kan alltså vara lämpligt att för åskådlighetens skull använda sig av Håkan Hellström som jämförande exempel. Håkan är som alla vet en erkänd mästare på att framföra desperata texter till glada melodier. Men det är inte riktigt lycka som finns i hans musik - snarare extas, eufori och njutning. Det sammantagna intrycket blir ett av desperation, kåthet eller världsfrånvända fantasier. Medan den evige ynglingen Håkan energiskt slänger vasen i golvet och kastar sig huvudstupa i vattnet i jakt på kärleken, står Anna Järvinen kvar vid strandkanten och betraktar de utspillda guldkornen som rinner iväg med strömmen.

Utmaningen består dock inte bara i att beskriva lyckan, utan också i att framställa den som något faktiskt existerande i våra liv. En risk är ju att det hela blir för abstrakt. En kompositör som Mozart uppnår så klart storslagen skönhet genom att i sin fyrtionde symfoni skildra lyckan som ett fenomen långt ovanför oss människor, själva urkällan för de rännilar som då och då sippar ner till våra små futtiga liv. Men om det nu inte är själva ådern vi är ute efter, utan guldkornen, måste vi på något vis ta ner det vackert skimrande och placera det här och nu. Anna Järvinen löser det genom att då och då förankra sina lyckoskildringar i vardagen. Den dubbeltydigt betitlade "Affären" börjar till exempel med en sväng till affären för att köpa kaffe, tvättmedel och flingpaket.  Och i "Porslin" (som Järvinen bisarrt nog ställde upp i Melodifestivalen med) dyker ett fyllebråk upp mitt i den bitterljuva skildringen av ett stagnerat förhållande. Med sådana små enkla knep placeras glimtar av guld ut i gråheten.

Det vore lögn att säga att jag brukar lyssna särskilt mycket på Anna Järvinen längre. Med riktigt bra musik är det många gånger så, för mig i alla fall, att man inte behöver höra den så himla ofta. När den där melodin eller textraden väl satt sig så går det ju alldeles utmärkt att spela upp den i huvudet, utan att behöva störa öronen med verkliga ljud. Jag lyssnade så klart pliktskyldigt på Anna själv tredje innan den här texten skrevs. Visst var det bra. Men kanske ändå inte riktigt lika bra som det där ögonblicket efter frukost då du tittar ut genom fönstret och ser en liten solstråle leta sig fram genom träden över hustaken, samtidigt som en svag reminiscens av en popmelodi knappt märkbar flyter fram i utkanten av ditt medvetande. Ett porslinsögonblick som snart går i kras. Men som finns här och nu.