67. Jöns Jacob Berzelius

Föreställ dig att du öppnar dörren till en mörk källare. Du ser provrör med bubblande vätskor, skålar, degeltänger, smältskopor och tjocka uppslagna böcker med ekvationer och understrukna ord. En man i en lång rock står med handen om ett provrör, i vilket en kemisk reaktion av något slag äger rum. BANG! En hög smäll. Rummet fylls sakta av en tjock rök, en frätande lukt irriterar näsan och halsens slemhinnor. Det tar ett tag innan du inser att det inte är Walter White du har framför dig. Nej, året är 1817 och du har gått rakt in i ett kemiskt experiment. En röst ur dunklet ropar triumferande: Jöns Jacob du har gjort det igen!

Jag har aldrig riktigt trott på bilden av den kyliga, objektiva vetenskapsmannen, som kallt och rationellt registrerar hur verkligheten är beskaffad. När man läser om vetenskapliga upptäckter är det dock lätt att få det intrycket. De vetenskapliga resultaten presenteras utan omsvep, men allt slit och alla tårar och all glädje talas det mindre om. I själva verket finns det ingen vetenskap utan känslor. I sin bok Origen y epílogo de la filosofía (1960) skriver den spanska filosofen José Ortega y Gasset att även om en vetenskaplig upptäckt framstår som kall och objektiv, så innebär inte det att upptäckten inte gjordes i heta, passionerade känslosvall. Det vore naivt att tro någonting annat. Redan den gamle greken Parmenides påtalade upptäcktens transcendentala karaktär. Det vill säga, upptäckten presenterar oss med en vision av världen, och tar oss från ett tillstånd till ett annat. Den gör oss till seende. Den tar oss till ett tillstånd av hängiven extas. Parmenides kunde inte beskriva tillståndet utan att ta till religiösa metaforer. Så kraftfull kändes upptäckten. Samtida vetenskapsmän har vittnat om samma rena känsla. 

Var det så för Jöns Jacob Berzelius, när han upptäckte grundämnet selen 1817? Det är inte omöjligt. Berzelius var visserligen känd för sina exakta experiment och beräkningar, men det finns ingen motsättning mellan noggrannhet och passionerade känslosvall. Min skildring av upptäckten är dock en fantasiprodukt, född av en vilja att tro att kemiupptäckter förr i tiden ägde rum i rökiga källarrum, gärna i samband med en liten smäll eller explosion. Det ska bubbla, fräta och pysa.

Hur upptäckten än gick till måste Berzelius ha känt att den var på tiden. Berzelius var vid tillfället redan internationellt ryktbar och på god väg att bli Sveriges mest betydande vetenskapsman sedan Carl von Linné. Han hade redan upptäckt ett grundämne, cerium 1803, och skulle komma att upptäcka ytterligare två innan han för sista gången placerade provrören i provrörsstället. Men nu hade det gått fjorton år sedan sist. Det är klart att han måste ha känt frustration över alla misslyckade försök och omvärldens tilltagande förväntningar. Historien vittnar om att det är svårt att följa upp en succé. Berzelius kämpade med den svåra andra grundämneupptäckten. Men efter mycket hårt jobb och otaliga experiment och beräkningar kunde han äntligen presentera selen för omvärlden 1817. Och sedan rann det på. Efter upptäckten av selen följde upptäckten av kisel 1824 och torium 1829. Upptäckten av fyra grundämnen är förvisso bara en liten del av Berzelius insats för kemin. Han var tidig med att lansera atomteorin (även om han var tveksam till atomens existens), införde de nuvarande bokstavsbeteckningarna för olika ämnen, och påverkade andra svenska kemister till den grad att han brukar kallas den svenska kemins fader.

Vad kul för Berzelius. Men varför ska man bry sig?

Det finns inget givet svar på den frågan. Hur konstigt det än låter så är det inte alldeles självklart att bry sig om en svensk naturvetenskapsman från 1800-talet. Berzelius ställde hela sitt yrkesliv i kemins tjänst och älskade förmodligen sitt jobb. Och Sverige gynnades av hans tjänster. Redan tidigt insåg man kemins betydelse eller nytta för landets ekonomi. Men vad har upptäckten av cerium, selen, kisel och torium gjort för oss – och för dig? Vad är det som är så magnifikt med Berzelius gärning? Varför ska man bry sig?

Det har med de bubblande vätskorna att göra.

I min påhittade skildring av Berzelius upptäckt syns kemins lockelse och tjusning. Det är förmodligen överdrifter, men vi måste prata om den tjocka röken, den mystiska stämningen, och framförallt måste vi prata om vad som händer i provröret, den kemiska reaktionen som uppenbarar verklighetens sammansättning och egenskaper. Vi måste faktiskt prata om vad kemi är för någonting. Och varifrån den kommer.

Vetenskapshistoriker har haft mycket att säga om vetenskaper som fysik och biologi, men de har inte haft lika mycket att säga om kemins uppkomst. Det har åtminstone två orsaker. För det första har många kemiska praktiker och upptäckter gjorts i andra sammanhang än strikt vetenskapliga. Såväl alkemister, apotekare, färgare som metallurger har bidragit med mycket. För det andra har kemi ofta betraktats som en praktisk, inte en teoretisk, vetenskap. Och eftersom huvudets kunskap har prioriterats framför handens så har kemi kommit att värderas aningen lägre. Både fysik och biologi har kopplats till stora filosofiska idéer – men det finns få filosofiska idéer kopplade till kemi. Fysiken har tidsresor och parallella universum, biologin har drömmen om en perfekt klassifikation, genmodifiering och socialdarwinism. 

Kemin har drömmen om att göra guld. 

Vänta, det är inte så tokigt som det låter. Numera behandlas alkemin som den förvirrade kusinen från landet, men faktum är att kemin som modern vetenskap uppstod ur alkemin och att det länge över huvud taget var helt meningslöst att prata om en uppdelning mellan alkemi och vetenskap. Isaac Newton är kanske den mest kända alkemisten, men han var långt ifrån den ende som drömde om att göra guld. Alkemisterna höll sina upptäckter hemliga, de jobbade med bubblande vätskor, och de experimenterade ständigt med olika ämnen för att hitta fram till de vises sten, det mirakulösa ämne som hade så fantastiska egenskaper som att förvandla oädla metaller till ädla, bota sjukdomar och förlänga livet. Jag vill påstå att jakten på de vises sten beskriver kemins urscen. Det är få som längre tror på ett sådant ämne. Alkemistens dröm var just det, en dröm. Men hans dröm ligger till grund för kemins tro på att man genom att blanda olika ämnen i en kemisk reaktion kan komma verkligheten nära. 

Du är tillbaka i källaren. Jöns Jacob Berzelius står med provröret i handen, fortfarande omtöcknad av smällen. En av hans lärjungar står uppspelt framför honom och ser det som bara efter några sekunder blir synligt även för Berzelius själv. Röken skingras och framför honom, i den lilla glasbehållaren, glimmande som guld men i själva verket något minst lika underbart och fantasieggande, ser Berzelius vad som hans livslånga erfarenhet säger honom är ett nytt, hittills oupptäckt grundämne. Hans ansiktsuttryck spricker ut i ren glädje och exaltation, som strax övergår till lättnad. 

Varför man ska bry sig? Jag har inte kunskap nog för att avgöra vad Berzelius upptäckter har lett eller bidragit till. Det är möjligt att hans insats inte ens är till det goda. Allting som bidrar till det vetenskapliga framåtskridandet är trots allt inte positivt i det stora hela. Jag bryr mig ändå om Berzelius och hans vetenskapliga gärning. Det är inte för vad de har lett till, utan för drömmen som ligger bakom varje vetenskaplig insats, oavsett om det handlar om fysik eller biologi, kemi eller alkemi. Det är drömmen om att röken ska skingras och att den gyllene sanningen ska framträda. Det är drömmen om att få uppleva upptäcktens rena glädje.