6. August Strindberg

I Tegnérlunden i Stockholm sitter titanen Prometheus. Nej, "sitter" är fel ord. Han kämpar, sliter, vrider sig. Spänner frustande sina muskler i kampen mot tillvaron. Ur hans ögon lyser vrede, stolthet och trots.

Titanen.

När ordet används i svensk litteraturhistoria kan det bara vara en person det är fråga om: August Strindberg. Säkert har Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden haft med saken att göra, men benämningen framstår i alla händelser som sällsynt passande. Den skvallrar om något mer än en författare – om en omstörtare, agitator, folktribun och revolutionär. Om en personlighet.

För visst var August Strindberg en banbrytande dramatiker, internationellt ansedd som en föregångsman och konstnär på området av stora mått – Fröken Julie är en av världslitteraturens stora naturalistiska pjäser, Till Damaskus och Ett drömspel milstolpar i modernistisk teaterkonst. Och visst skrev han åtminstone en helgjuten roman i form av Hemsöborna och en vacker diktsamling i Ordalek och småkonst. Och självklart uppvisade han rent generellt en språkbegåvning utöver det vanliga i nästan allt han tog sig för.

Men ändå. Någonting skiljer August Strindberg från andra stora författare och kulturskapare. I regel brukar vi kunna beskriva en författares storhet genom att räkna upp ett antal helgjutna verk denne skapat. Sållar vi lite skulle vi naturligtvis kunna göra detsamma med Strindberg, men det skulle inte fånga den berusande, galna mångfald som gör att han framstår som verkligt unik. Det skulle inte heller fånga den alldeles särskilda storhet som finns i de mindre helgjutna verken – de förvirrade dagboksanteckningarna i Inferno, de märkliga spekulationerna i En blå bok eller det halvlyckade försöket att skriva en realistisk roman med Röda rummet. Eller hans storslagna expressionistiska måleri, med tavlor som vibrerar av den energi och det kreativa ursinne som präglar hela hans liv och gärning. Eller för den delen de bisarra, men seriöst menade, naturvetenskapliga försöken.

Det som verkligen gör att man älskar August Strindberg är ju hans sätt att svämma över alla bräddar i allt han gör. Trots sin genialitet och begåvning, så blandades de fulländade konstverken under hela hans liv med misslyckade försök och obegripliga sidospår. Och inte undra på det – hans personlighet var ju större än konsten, hur skulle han kunna låta sig begränsas av futtiga hantverksregler? Strindberg kastade sig över ett otal tankeriktningar, stilar och ideologier – naturalism, darwinism, socialism, spiritism, symbolism – men i slutändan inte för att driva dessa riktningar framåt, utan för att låta riktningarna driva honom framåt. Hans uppskruvade personlighet och temperament gjorde honom kanske inte till vad man skulle kalla för en "bra" människa, men den ohejdbara mänsklighet och brutala ärlighet som ständigt bryter fram i hans verk, gör att vi tycker om honom ändå.

Hos August Strindberg, både som person och författare, skruvas normala mänskliga känslor och beteenden upp till det extrema. Men just eftersom alla hans utbrott grundas i sådant de flesta upplevt eller känt, så kan vi ändå känna igen oss i dem, hur bisarra de än är. Ett utmärkt exempel på detta är boken Inferno, som skildrar en av de svåraste perioderna i författarens liv. En stressad och ekonomiskt pressad Strindberg har märkliga och oroande visioner. Hela hans tillvaro tycks besjälad av "makter" som sammansvärjer sig mot honom. Till synes galna påståenden och upplevelser radas upp, men ändå finns det så mycket vi "normala" kan känna igen oss i. Skillnaden mellan oss och Strindberg handlar kanske i slutändan inte så mycket om själva upplevelserna, utan om hur vi tolkar dem. Strindberg kan inte låta bli att först och främst se sig själv när han betraktar världen. De små och stora, ofta svårbegripliga, händelser som präglar tillvaron blir därför till hemliga budskap och straff riktade till och mot honom. Men i viss utsträckning har ju även vi andra för vana att se oss själva i naturen. Den gladlynte hör fåglarna kvittra av glädje; den som är ledsen ser träden fälla sina löv av sorg. Och vem har inte, åtminstone i någon mån, upplevt den paranoia som Strindberg skildrar i Inferno? Man tycker sig ana att arbetskamraternas tonfall har ändrats, att en vän hälsar mer avmätt än förr – och vad skrattar egentligen det där gänget på pendeltåget åt? Och handen på hjärtat, har inte du också ibland känt hur tillvarons små detaljer tycks "sammansvärja sig" för att göra livet till ett helvete för dig? Möbler som knarrar, flugor som surrar och miljoner andra småsaker som metodiskt arbetar för att bryta ner den ro du nyss tog för given. Det allra mest gripande partiet i Inferno är när Strindberg blir av med sin obligatoriska, ensamma morgonpromenad eftersom hans lilla dotter vill följa med ut och gå. Han älskar ju sin dotter, men ändå: den där ensamma morgonpromenaden betydde ju något för honom! Så futtigt. Så mänskligt. Kanske vore det en tröst att betrakta dylika incidenter som botgöring pålagd av okända makter, snarare än vanlig torftig vardagsångest.

Intimt sammankopplad med Strindbergs personlighet är också hans tendens (kanske rentav behov) att ständigt hamna i konflikt med andra människor. Tendensen kan knappast betraktas som en serie oskyldiga olycksfall. Strindberg verkar snarare, med alla brutala karikatyrer och sågningar av personer i sin omgivning, ha sökt sig till konflikterna. Han tycks mycket sällan ha kunnat behålla en mänsklig relation någon längre tid. Han hade lätt att falla för andra människor – och andra människor hade lätt att falla för honom – men bråk uppstod alltid förr eller senare, och vännerna byttes ut på löpande band. Strindberg måste ha varit en jobbig människa att umgås med, för att inte tala om att leva med – fråga någon av de inblandade i de tre stormiga äktenskap han hann avverka under sitt liv. Kanske är det förbannelsen med att vara en stor personlighet. Likt en eld drar du människor till dig, men likt samma eld stöter du dem också ifrån dig när de kommer för nära.

Det var inte bara i hans privata relationer som konflikter ständigt uppstod. Efter att ha gjort sig lustig över nattvardsceremonien i Giftas (en novellsamling Strindberg själv kallade för "ett ärligt och godt samlag mot Ibsens hysteriska runkningar") blev han åtalad för hädelse, vilket ledde till att han hamnade i centrum för en stor svensk kulturdebatt. Frikännandet firades av tusentals på Stockholms gator och Strindberg lämnade Sverige för att under en lång tid leva ett kringflackande liv i Europa. Han väckte senare i livet stor förargelse med romanen Svarta fanor där ett antal lätt maskerade svenska kulturpersonligheter blev hånade och karikerade. Och mot slutet av sitt liv gav han upphov till den så kallade Strindbergsfejden, genom att författa ett antal furiösa artiklar som sågade militären, kungahuset, det litterära etablissemanget och Sven Hedin. Det hela utvecklade sig till tidernas svenska kulturstrid, med radikaler och vänsterliberaler i den ena ringhörnan, konservativa och rojalister i den andra. Hundratals artiklar producerades av båda sidor och Strindberg kom plötsligt att bli en symbol för politisk radikalism. När krutdammet lagt sig hade hans berömmelse och ryktbarhet stigit till den grad att han av många betraktades som Sveriges nationalskald. Fejden, tillsammans med det faktum att flera av hans verk börjat komma ut i billighetsutgåvor, hade gjort honom till något av en folkhjälte. Bonniers såg chansen att kapitalisera på folkets kärlek och köpte för en astronomisk summa rättigheterna till författarens livsverk, vilket gjorde att Strindberg (som under hela sitt liv haft en spektakulär förmåga att slösa bort alla pengar han tjänade) dog som mångmiljonär. Hans begravningståg följdes av tusentals sörjande.

Vad var det som gjorde Strindberg till en så säregen och kraftfull personlighet? Varför var just han så hämningslös och öppen med känslor och erfarenheter? Hans barndom och uppväxt skilde sig så vitt jag kan se inte nämnvärt från många andras. Han föddes inte in i ett öppet och frispråkigt kulturliv, utan halkade in i det på ungefär samma sätt som man själv hade kunnat göra – planlösa studier, kulturintresserade studentkompisar, tafatta skrivförsök, ströjobb på tidningar och slutligen (i brist på annat) fast anställning som bibliotekarie. Men efter att 1879 ha exploderat in i svenskarnas medvetande med Röda rummet, var det som om han närmast tvångsmässigt ville vrida om kniven några varv till för varje nytt verk som publicerades. Säkert handlade det om en vilja att provocera, men ännu mer om ett behov av brutal öppenhet och ärlighet med vad han tänkte, kände och upplevde. Just denna ärlighet är en viktig nyckel till hans storhet och förmåga att skapa nydanande verk. Grundprincipen för Strindberg tycks alltid ha varit att inte väja för någonting och skildra verkligheten sådan den är. Denna ganska enkla princip kunde sedan ge upphov till de mest skilda resultat beroende på om det Strindberg var intresserad av att skildra för tillfället var samhällsförhållanden, parrelationer, drömmar, tillfälliga psykoser eller något annat.

Man måste älska att ett land som Sverige, ständigt stämplat som lite tråkigt och försiktigt, har en man som August Strindberg som nationalförfattare. Det är lite som om de svenska litteraturhistorikerna, när de betraktade Strindberg, lite uppgivet skakade på huvudet och frågade sig själva vad de skulle göra med karln. Det finns ingen som inte hittar något att förargas över hos Strindberg. Att göra honom respektabel tycks omöjligt. Han går inte att bekvämt placera in i något som helst fack och det går naturligtvis inte att ignorera eller avfärda honom som en kuriositet. "Äh", tänkte litteraturhistorikerna, "vi får väl göra honom till svensk nationalskald och krama ihjäl honom!" Och så blev det. August Strindberg har i vårt land blivit ett minst lika uppburet fenomen, som allt det han själv ville störta i gruset under sin livstid. Jag är övertygad om att titanen garvar gott åt saken i sin himmel.

7. Sture Dahlström

Caotico Q Himmelstrutz, baron, författare, uppfinnare, universalgeni och enmansorkester, sitter och knappar på en skrivmaskin på en restaurang. Han vill arbeta men blir distraherad av en man ur vars pannben en stor älgkrona växer fram. Kronan mjuknar och faller ner som brun tång i mannens ansikte. Mannen börjar gråta och går sin väg. Restaurangen är på väg att stänga och Himmelstrutz blir ombedd att lämna. Han sätter sig på trottoarserveringen. Det är kallt och jävligt, men som han själv skulle säga, en författare måste skriva nära döden. En konstnär, en kollega i branschen, kommer förbi och ger honom en filt. Himmelstrutz fäller ner bordsparasollet. Natten kommer och går. Ett TV-team anländer på morgonen och vill göra en intervju med den ökände Himmelstrutz. Pöbeln måste ha genikött, tänker han och begär saftigt betalt för sina svar. De luttrade journalisterna sticker in den ena tusenlappen efter den andra bakom parasollet, och Himmelstrutz skriver ner sina svar i snön:

Baron anses ju allmänt som en litterär outsider, på vilket sätt anser ni er vara olik andra svenska författare?
JAG ÄR BÄTTRE.
Ha-ha, baron. Ni har tydligen ingen hög tanke om era kolleger?
TAMBOSKAP.
(...)
Varför är baron alltid klädd i svart?
DEN FRUKTANSVÄRDA MELANKOLIN I MITT FOSTERLAND KRÄVER SVART KLÄDSEL. LIKSOM SORGBAND OM PENIS OCH PUNG.
Osv. osv.

Intervjusvaren från Himmelstrutz blir mer och mer nonsensartade, och journalisterna blir irriterade och misstänksamma. Är det verkligen den berömda baronen som har förskansat sig bakom parasollet? Situationen börjar bli ohållbar och Himmelstrutz letar efter en utväg. Han lyfter på parasollkanten och utnyttjar den nordiska trögtänktheten och rymmer.

Det här är handlingen i det första kapitlet, de första tio sidorna, i Sture Dahlströms Cyklonmannen från 1992. Allt man förknippar med Stures böcker, det enorma tempot, den skruvade fantasin, och den eskalerande galenskapen, är närvarande. De inledande händelserna säger också väldigt mycket om Sture Dahlström, och om hans sätt att se på sig själv och sitt författarskap. På ett typiskt Sture Dahlströmskt manér är Caotico Q Himmelstrutz nämligen ett ställföreträdande jag som brottas med en ofta oförstående eller fientlig omgivning. Sture Dahlström kallas ibland för Sveriges enda beatförfattare, och det är både passande och missvisande. Samma frihetstörst och galna upptåg kan man hitta bland amerikanska beatförfattare, men hos Sture är de uppförstorade och liksom betraktade ur en surrealistisk skrattspegel, och framförallt utspelar de sig alltid i kontrast eller opposition mot specifikt svenska företeelser som jantelag och pålitlig myndighetsutövning.

Alla ställföreträdande jag Sture skapat i sina böcker – med bisarra namn som Caotico Q Himmelstrutz, Bergman-Wasa, Xerxes Sonson Pickelhaupt och Karl Andersson – lever sina liv i hundraåttio. Från den ena boksidan till den andra kan Sture som Himmelstrutz hoppa från idén att utveckla ett "pestharnesk", en genomskinlig kroppskondom skapad för en mänsklighet i celibat – till kyskhet skrämd av könssjukdomar – till ett projekt att frakta en äkta gammal runsten hela vägen från Sverige till ett indianreservat i USA, med baktanken att skapa publicitet och turistintäkter till det fattiga reservatet. Stures alla protagonister ränner dessutom ständigt efter kjolstyg och är ständigt på flykt ifrån eller i bråk med byråkratgråa svenska myndighetsmän, som vill sticka hål på hans kreativa skaparbubblor och tämja honom. I Stures böcker fastnar inga idéer på ritbordet. Det värsta som kan hända är de kreativa krafterna försvinner, att livet inte längre pekar framåt mot nästa erövring eller projekt, att kuken skrumpnar.

Jag är rädd att allt det här får Sture Dahlström att framstå som en kåtskrivande författarbock innan ett mer upplyst tjugohundratal och metoo-medvetenhet. Låt mig svara på den beskyllningen med ett nja. Det finns visserligen partier i Stures böcker som inte är samma andas barn som till exempel samtyckeslagen. Och nä, inte klarar hans böcker Bechdeltestet, Russotestet och vad alla test nu heter. Men jag rusar till hans försvar här. För det första var en av metoo-rörelsens mest tråkiga konsekvenser att människor fått allt svårare att skilja mellan verk och upphovsman, mellan det levda och det gestaltade livet (kontroversen kring Mr Cool ploppar upp i huvudet). För det andra består hans böcker knappast av en lång räcka lyckade ligg. Eller, även i de fall de gör det så består de inte BARA av det. Det finns plats för motgångar och misslyckade förförelseakter. Det finns även plats för kvinnlig lust och ja subjektivitet, som det heter.

Caotico Q Himmelstrutz är på så vis inte identisk med Sture Dahlström, men visst det finns paralleller och likheter. När Sture skrev Cyklonmannen var han till exempel rejält trött på närgångna journalister. Det berättar Mats Keyet, som har skrivit den enda biografi över Sture Dahlström som jag känner till. Det är ingen stor biografi, men Keyet har gjort ett grannlaga jobb att plita ner alla tänkbara biografiska fakta om Sture Dahlström. Särskilt intressant är det att följa den otroliga historien kring hur en av Stures böcker, Gökmannen (på engelska Cockoo's Progress), var på väg att bli Hollywood-film, regisserad av Sam Peckinpah. Det hade varit ett otroligt intressant samarbete, men planen stöp tyvärr på målsnöret... Keyet kan inte ha haft det helt lätt att skriva om Sture Dahlström. I Cyklonmannen figurerar faktiskt en stackars levnadstecknare som försöker teckna en bild av Himmelstrutz liv och konstnärskap. Det slutar med att han går ner sig totalt, blir galen och tjuter mot månen. Var det här en varning från Stures sida: försök inte ens? Men biografin kom ut (vid millennieskiftet, precis på sluttampen av Stures liv) och när jag för något år sedan läste den mötte jag en författare och människa som både var och inte var som sina påhittade figurer. Efter uppväxten i Husqvarna och resor i Spanien, USA och Marocko, levde Sture Dahlström merparten av sina år ett relativt tryggt och stilla författarliv i bergen utanför Malaga, med familj och uppiggande besök av konstnärskollegor. Långt ifrån Sverige och det svenska. Och om det är något som går som en röd tråd i alla Stures böcker, från de finstämda (!) tidiga böckerna Änglar blåser hårt och Kaktusstigen till de senare mer burleska och absurda mästerverken Den store Blondino, Gökmannen och Den galopperande svensken, så är det flykten från den svenska lagomheten, den stela byråkratin och isande livsfientligheten. Som jag påtalade i min text om Nils Dacke startar Sture som Karl Andersson i Huggormens tid till och med ett upproriskt parti med namnet Dackes drabanter för att väcka motstånd mot "centralkukarna" i Stockholm. I Stilla dagar på floden får den svenska livsfientligheten en högst verklig dimension när en arktisk kyla som tycks komma ur Sveriges inre leder till att en glaciärliknande is täcker hela landets yta.

Stilla dagar på floden, utgiven 1996, var Sture Dahlströms sista bok, men det var den första bok av honom jag läste, och när jag skriver det här förs jag i mina minnen tillbaka till åren i Linköping då jag prenumererade på förlaget Bakhålls böcker. Deras böcker var visserligen uselt formgivna, men utgivningen var alltid spännande och expanderade mitt tjugoåriga sinne. Är det möjligt att tänka och skriva så här? Mest spännande var Stures böcker. I den här bloggen har bloggförfattarna vid ett flertal tillfällen återkommit till åren i Linköping och det är klart att ett projekt som detta också blir eller förvandlas till en berättelse om oss själva. Martin, Gabriel och jag upptäckte Sture Dahlström någorlunda samtidigt och det skapade ett gemensamt band till hans författarskap.

Men det här handlar inte bara om sentimentala studentminnen från en trio förlästa trettioåringar. Sture Dahlström. Sture. Dahlström. På en sjundeplats över tidernas bästa svenskar. Verkligen? Jag ser framför mig hur läsaren tar sig för pannan. Hur tänkte vi där? Det är ju ändå lite galet, när man tänker efter. Men ett tänkbart svar gömmer sig redan i den formuleringen. När man tänker efter. Eftertanke och rationella tankekonstruktioner kan vara nog så välbehövliga, särskilt när man sitter framför en tenta eller vill skapa ett gott samhälle – och det ska naturligtvis läggas till, innan en förförelseakt – men de kan också leda till självtvivel och en förlamande självreflektion. Man mår som allra bäst när man handlar, när man inte tänker efter utan bara rushar på. Det är vad Stures böcker säger och det var tacksamt att höra som osäker student, när erotiken och livets alla gåvor låg en eller ett par självsäkra handlingar bort. Vad vi framförallt älskar hos Sture Dahlström är livsglädjen och energin till att göra saker och ting som hans böcker inspirerar till. Energi till att leva. Energi till att göra... ja någonting vadsomhelst. En recensent (för dagensbok.com, tror jag) skrev att läsning av Sture Dahlström fick honom att vilja "gå ut och bygga ett hus. Eller riva ett." Det är den ostoppbara energin som Stures böcker skänker.

I Huggormens tid konstruerar Sture som Karl Andersson en lista på JA-författare och NEJ-författare. Martinson, Ivar Lo, Moa och Moberg tillhör de förra. NEJ-författarna däremot (bland andra Strindberg) uppehåller sig alldeles för länge vid "äktenskapsgräl och annat skitprat" och de beskriver "rum fulla av möbler och porslin..."  Jag vill, precis som Sture själv, placera honom bland JA-författarna. Det finns andra författare som på många vis är bättre, som skriver mer varierat och som är mer medvetna. Det finns författare som skriver om äktenskapsgräl och som kan beskriva rum fulla av möbler och porslin in i minsta detalj. Men i ren och skär energi har Sture Dahlström ingen jämlike.

Vill ni veta mer, ja då får ni läsa Keyets biografi eller Sture Dahlströms böcker – de finns där välsorterade bibliotek eller antikvariat finns. Men ännu hellre, lägg ifrån dig boken och gör någonting vadsomhelst, bygg eller riv ett hus, yla mot månen, skriv ett epos, hoppa jämfota eller älska vildsint. TÄNK BARA INTE SÅ FÖRBANNAT. RUSHA PÅ.

8. Jan Stenmark

Vet ni vad som är överskattat? Att lyckas sätta fingret på saker och ting. Den exakta beskrivningen av ett fenomen eller ett känsloläge hyllas gång efter gång, nästan automatiskt. "I sin andra roman sätter Generisk Författare fingret på hopplösheten kring bostadssituationen ...", "Ingen tidigare tv-serie har så på pricken fångat tristessen hos ...", osv. Men när något är tydligt inringat och utpekat, ja då är det ju färdigt. Klappat och klart. Inget mer att se här, passera vidare. Sådan på pricken-konst kan förstås vara belysande och bra, men den äger inte magnetisk attraktionskraft. Vi går inte tillbaka till den om och om igen när vi redan fullt ut har förstått vad den går ut på.

En man tittar ut genom persiennerna på sitt fönster. Han ser ganska modstulen ut. Det finns ingenting uppseendeväckande med det man kan skymta av hans hem. Några blommor i fönstret. En brödrost. Under bilden står det: "På åtta minuter kokar man ett ägg. Men när man inte kokar ägg?" Jag tänker på den här bilden ibland, kanske en gång varannan månad i snitt, och har gjort det sedan jag första gången såg den för gissningsvis 12-13 år sen. Jag måste redan nu, för att bättre (errhm) sätta fingret på vad jag ville säga i första stycket, omformulera mig en aning. Jag tycker om när konstnärer och författare lyckas sätta fingret på saker. Jag vill bara inte veta precis vad det är som de sätter fingret på. När jag tittar på bilden med äggkokarmannen känner jag bara jaaaa, EXAKT så! Än en gång har Jan Stenmark med små medel lyckats fånga känslan av ... av ... hur meningslöst livet kan upplevas utan våra vanor och rutiner? Den moderna människans alienation? Tristessen? Är det tomheten i vardagen eller tomheten utanför vardagen som skildras? Jag vet inte riktigt vad det är. Men det är något. "Det hade slutat regna. Och hunnit börja igen." Fingret är tydligt. Men vad fasiken pekar han på egentligen?

Med regelbunden briljans frammanar Jan Stenmark just denna typ av reaktion hos betraktaren. Jag vet ingen konstnär som så ofta lyckas vara kirurgiskt exakt och samtidigt så undflyende. Hur Stenmark arbetar rent konkret är ingen märkvärdig gåta. Arbetsprocessen är häpnadsväckande enkel. Han bläddrar i ett par glättiga livsstilsmagasin från 50-talet (eller liknande) och väljer en bild. Ofta använder han sig av collagekonstens metoder och klipper ut ett par olika bilder som han sedan sammanför till en enda. I relation till bilden skriver han en kort mening eller emellanåt bara något enstaka ord. Färdigt. (Ibland gör han också tvärtom: börjar med texten.) Detta skulle vem som helst kunna göra! Jan Stenmarks konstnärsgenialitet ligger naturligtvis inte i tekniska bedrifter. Den ligger i blicken för det tragikomiska, för det oväntade perspektivet, för det absurda men samtidigt vardagliga. En bild på en huslänga. Två meningar under: "Det naturliga hade väl varit att heja på det minsta huset. Men jag kände bara förakt." Det finns två sätt att reagera på Stenmarks bilder av det här slaget. Det ena är "huh?", det andra är "det är det bästa jag sett". Det är fullt naturligt att man ibland förhåller sig helt likgiltig inför hans verk, och ibland nästan bryter ihop av skratt. Har man en känsla av vad han pekar på, blir det genialt, och uppfattar man det inte, så är det bara knäppt och konstigt.

Stenmark balanserar inte alltid på den här gränsen. Ofta är det uppenbart vad det handlar om. När en kvinna kommer ut i trädgården och ropar "Torgny, var är du?" och Torgny svarar utanför bild: "Studierektor – eller ropade du var?" så har han helt enkelt hört fel på var och vad. Och det är väldigt roligt att han på allvar skulle kunna tro att hans (förmodade) partner inte vet vad han sysslar med och ivrigt vill ta reda på det mitt i natten genom att oroligt ropa ut genom dörren. Ibland är det orimliga eller överdrivna reaktioner som är källan till humor i Stenmarks verk. Mannen som tycker att kvinnan är dum i huvudet för att hon aldrig varit vid havet, är förstås en klassiker. Ibland är det reaktionen som är rimlig, men agerandet som är konstigt. Ofta är alltsammans bara fullständigt bananas, som sjuksköterskan som minsann inte tappar fattningen på grund av en liten skitstad som Uddevalla. Oavsett hur humorn har frambringats, är det gemensamt för alla stenmarkare att de alltid hellre förklarar för lite än för mycket. Bilderna är ofta lika vaga och bisarra som livet självt – och livet är det ju ingen som förklarar för en.

Det verkar som att många tycker bäst om Stenmark när han är rolig på ett knäppt och ganska okomplicerat sätt. Prickarna över soffan. Älgen som skjuts. Bra grejer såklart, men själv tycker jag ändå allra mest om honom när han är som djupast tragikomisk. Mästerverken som känns som en tagg i hjärtat, samtidigt som de frammanar tårar av skratt. Mannen som låtsas le, för att hon ska tro att han är full av liv. Pojken som metar i badrumsfönstret, vilket mamman tycker är lönlöst eftersom hon tror på ett slags mening med livet. Gossen som ser sin mamma le så där som hon aldrig ler mot honom. Bilden på kvinnan vid symaskinen i industrin och konstaterandet att vi inte föds för att vi vill det, och på den vägen är det. De bästa av de bästa är de bilder som förenar melankolisk svärta med just den där svårtolkade otydligheten jag var inne på tidigare. Bilden på ett dukat bord. Och så texten: "Så länge porslinet låg invirat i tidningspapper var allt lugnt. Men när det virats upp började ätandet, drickandet, levandet, döendet." Fantastiskt är det också när det finns en hjärtknipande hoppfullhet i smärtan. Pappan som leende försöker trösta sin gråtande pojke och säger: "Men bordtennis finns." Det är talande att såväl ultrapessimisten E.M. Cioran som Monty Python tillhör Stenmarks stora inspirationskällor. Hos Stenmark samexisterar djupaste svartsyn och komisk absurditet i självklar förening.

Jag vet att jag redan har länkat sönder den här texten, men jag kan lova att jag fått utöva stor självdisciplin för att inte nämna ännu fler favoriter. Det handlar verkligen inte om någon enstaka lyckträff här och där. Stenmark har en unik förmåga att med små medel träffa djupt mänskliga fenomen. När andra behöver långa romaner eller filmer på sig att berätta en rörande coming of age-historia, gör Stenmark det med en bild och en mening. Jag tänker på pojkarna i skogen som blickar mot industriområdet: "Träden var färdigklättrade och vi gick mot vår första arbetsdag på bruket." Apropå trädklättrande: har förlusten av barndomen (för det är väl det han sätter fingret på här ... eller?) någonsin skildrats så nostalgiskt och melankoliskt som i bilden med mannen som går genom porten och förbi trädet, utan att klättra upp i det?

Nej, jag lyckas inte hålla mig i skinnet. Slutar jag inte nu kommer jag snart ha länkat till varenda jäkla konstverk Stenmark skapat. Ni får upptäcka hans ogripbara geni på egen hand, om ni mot förmodan inte redan är bekant med hans verk. Jag skriver "mot förmodan" eftersom han blivit riktigt folklig med åren. Han publiceras regelbundet i Aftonbladet. Hans verk finns återgivna i fina månadskalendrar och på tekoppar. I sociala medier poppar hans bilder upp här och där. Hans verk är svårfångade, men tydligen lätta att uppskatta. Är det inte varje kulturskapares dröm, att både vara originell och populär på samma gång?

Haha, apropå popularitet, har ni sett den där stenmarkaren när tre kvinnor ...

(ad infinitum)

9. Victor Sjöström

Den kompromisslöse demonregissören Ingmar Bergman sätter sig snällt i ringen runt gubben, nyfiket som ett litet barn. Runt sig har han filmproduktionens skådespelare. Alla vänder de förväntansfullt blicken mot den trötte åldringen. De har inte jättemycket tid på sig. Egentligen är de alla där för att spela in Bergmans mästerverk Smultronstället, men i de lite längre pauserna mellan tagningarna passar de på att samla sig kring gubben, som också är filmens huvudrollsinnehavare. Han är gammal, nästan 80 år, och ofta vresig. Varje dag prick klockan halv fem ska han vara hemma för sin whiskygrogg – annars får de hitta någon annan för rollen. Bergman, inte känd för att behöva fjäska eller vilja vika sig, accepterar kraven och anpassar filminspelningen efter dem. Just nu är gubben på ganska gott humör och då vill ingen missa möjligheterna att få höra om gamla tider. Det är därför de samlats i ring runt honom. Berätta om de tidiga skådespelarna! Berätta om Filmstadens barndom, om Charles Magnusson! Hur var Mauritz Stiller? Och framförallt: berätta om ditt arbete! Bibi Andersson, Ingrid Thulin, övriga medarbetare och inte minst Ingmar Bergman själv lyssnar uppmärksamt.

Vem var denne skröplige gubbe, som imponerade så på svenska filmeliten? Jo, det var den svenska guldålderns främsta filmskapare: Victor Sjöström. Huh? Har Sverige haft en guldålder? Det kanske inte är alla som är medvetna om det, men läs en internationell filmhistoria (eller se Mark Cousins utmärkta The Story of Film) och Sverige som filmskapande land kommer att behandlas vid två tillfällen. Det ena är när Bergman diskuteras, förmodligen i samband med 50- och 60-talets stora europeiska auteurer. Det andra är när Sverige några år under stumfilmseran ledde den konstnärliga utvecklingen. Detta är vår storhetstid. Hur kom det sig? Förklaringarna är som vanligt många och komplexa, men till stor del berodde på att att vi kunde springa till oss en tätposition medan andra filmländer som Italien och Frankrike ägnade pengar, energi och manskap åt första världskriget. Det handlade också om en tidig insikt att film kunde vara konst. Tidigare hade svensk film ofta massproducerats efter givna mallar, men nu satsade Svensk Filmindustri på färre produktioner, som i gengäld kunde vara mer påkostade och genomtänkta. Bara de bästa och mest innovativa regissörerna fick styra skutorna. Och de bästa var Mauritz Stiller och Victor Sjöström.

Stiller gjorde företrädesvis eleganta komedier med en del snyggt inramade berättelser och läckra regilösningar, men filmerna framstår ändå som ganska ordinära idag. Sjöströms filmer har behållit sin konstnärliga kraft på ett helt annat sätt. Faktum är att flera av dem fortfarande gör ett häpnadsväckande intryck, både tekniskt och känslomässigt. Filmerna spelades inte sällan in i storslagna naturmiljöer, där den briljante filmfotografen Julius Jaenzons insatser måste nämnas, och berättelserna grundade sig på respekterade litterära förlagor (uppseendeväckande ofta berättelser av Selma Lagerlöf). Skådespelet var för tiden ovanligt naturalistiskt, liksom kärvt och nordiskt. Sjöströms film Terje Vigen från 1917 brukar stå som startskottet för den svenska guldåldern och den fångar både stormande hav och stormiga känslor på ett tilltalande sätt. Sjöström spelade som så ofta själv huvudrollen och visade att han var en fantastisk aktör. Han var en mästare på ansiktsuttryck, både de upprörda och nedtonade. Från Terje Vigen till Smultronstället visar Sjöström att han faktiskt kan räknas till de bästa inte bara bakom kameran, utan också framför.

Mästerverket framför andra är nog ändå Körkarlen från 1921. Lagerlöfs saga om suputen David Holm (spelad av Sjöström) som levt ett hatiskt liv och dennes väg till försoning med sig själv och människorna runt honom, skildras på ett genuint rörande sätt i Sjöströms filmatisering. Men det är inte bara ett starkt drama, det är också en stämningsfull skräckfilm. Med hjälp av raffinerade dubbelexponeringar skapas suggestiva bilder som stämningsfullt fångar de övernaturliga inslagen i berättelsen. Se filmen i en vackert restaurerad version med passande musik sent på kvällen och jag kan lova en filmupplevelse utöver det vanliga. Körkarlen innebar Sjöströms internationella genombrott och det slutliga erkännandet av den svenska filmen som konstnärligt högtstående.

Hollywood gick naturligtvis inte miste om tillfället. Två år senare, 1923, hade Sjöström börjat arbeta i USA. Här skapade han ytterligare ett par storartade filmer, inte minst den tragiska He Who Gets Slapped (Han som får ta emot örfilarna). En uppburen forskare (spelad av den magnifike Lon Chaney) sviks av familj och vetenskapssamfund och ramlar ner på botten. Förskjuten av sin familj döljer han sin gamla identitet och antar rollen som clown vid en cirkus. Som om inte det var degraderande nog för den tidigare respekterade vetenskapsmannen så går hans clownroll ut på att skrattande ta emot alla andras förolämpningar och slag. Det finns en scen i filmen som fortfarande förföljer mig. Clownen har med tiden förälskat sig i en medarbetare på cirkusen. En dag under ett samtal med henne är det som om han bestämmer sig. Plötsligt, för någon minut, tar han av sig den teatrala mask som han använt som skydd mot sin tragedi och sitt lidande. Han skrattar inte längre, han är genuin och allvarlig. Det är en risk att ge henne sin kärleksförklaring, men han tar den. En kort stund tittar hon tyst på honom. Sedan brister hon ut i ett hjärtligt skratt och säger "för en sekund trodde jag du var allvarlig." Clownen ser oändligt lidande ut, men finner sig snart och börjar också skratta, mer desperat och fasadlikt än någonsin tidigare.

Den typen av starka scener i starka berättelser lyckades Sjöström ofta förmedla, samtidigt som han också alltid var en imponerande tekniker: en mästare inte bara på mänsklig psykologi utan även på filmmediets möjligheter. En annan scen från en av hans Hollywoodfilmer som är fastbränd i mitt minne kan fungera som exempel. Den är från The Wind (Stormen). En maktlös kvinna utan andra möjligheter gifter sig med en förälskad man. Det visar sig mycket snart att hon inte kan älska honom så som han trott och hoppats, och en scen utspelar sig mellan dem när det börjar gå upp för honom hur det ligger till. Mannen lämnar genast hennes rum. Sjöström väljer att skildra karaktärernas stress och ångest genom att först klippa mellan hur de nervöst går fram och tillbaka i sina respektive rum, för att sedan bara filma deras ben som vankar av och an. Ett kort klipp på den vinande stormen som omger huset klipps in däremellan för att ytterligare piska upp känsloläget. När mannen sedan skyndar tillbaka till rummet, ser vi fortfarande bara deras ben. Vi förstår all hennes rädsla och osäkerhet genom ett litet tillbakaflyttande av ena foten när han närmar sig. Så kan man med små medel visa väldigt mycket. Det är en enkel scen, men klippningen mellan karaktärerna och fokuset på fötterna ökar på ett kongenialt sätt spänningen hos tittaren. Först när han våldsamt kysser henne skiftar regissören till helbild igen. (Minut 39 till 41 i detta klipp för den som vill titta.)

Jag hoppas att fler kan lägga eventuella fördomar om gammal film åt sidan. Filmhistorien genomgår inte en rak utveckling där allting blir bättre och bättre, lika lite som konst-, musik- eller litteraturhistorien gör det. Olika tider använder olika medel för att säga olika saker. Det kan bli fantastiskt bra på olika sätt. Vid sidan av några verk inom den tyska expressionismen, La Passion de Jeanne d'Arc (En kvinnas martyrium), Buster Keatons och Charlie Chaplins komediverk och några av F.W. Murnaus skapelser, så är det först och främst Victor Sjöström man ska vända sig till om man är sugen på genuint kvalitetsmässig stumfilm. Börja med Körkarlen. Gå sedan vidare med He Who Gets Slapped. Runda av med The Wind (om du kan ha överseende med det ganska skrattretande slut som filmbolaget krävde), Terje Vigen och, eftersom du förhoppningsvis ännu inte är mätt, Berg-Eyvind och hans hustru. Kom sedan och säg att Victor Sjöström inte är historiens nionde bästa svensk, om du vågar löpa risken att han från andra sidan graven förvandlar dig till en dubbelexponerad clown i vindpinade stormlandskap. Och gör en jäkligt bra film om dig.

10. Jan-Ove Waldner

Den svenske bordtennisspelaren Peter Karlsson har just vunnit sin karriärs största seger, singelturneringen i Europamästerskapen i Bremen, år 2000. Kommentatorn i SVT, Staffan Lindeborg, har fått tag i Jan-Ove Waldner för ett par snabba kommentarer. J-O svarar glatt och utförligt på frågorna; han är naturligtvis jätteglad för sin svenske kompis skull. Som tittare märker man snart att Lindeborg börjar känna sig mer och mer stressad i takt med att den svenske pingislegendaren pratar på. Till slut avbryter kommentatorn honom och säger: "Nu måste du faktiskt skynda dig ner till prisutdelningen, J-O" (eller något i den stilen, jag citerar från minnet). Varpå J-O för någon halv sekund ser uppriktigt förbryllad ut, innan han skiner upp i ett leende och konstaterar att just det, det hade han alldeles glömt bort. J-O Waldner hade nämligen själv deltagit i mästerskapet, slutat trea, och ska ta emot en bronsmedalj.

Den här lilla anekdoten är belysande av framförallt två skäl. För det första säger det något om vilken sensationellt framgångsrik karriär J-O hade bakom sig. Han var extremt van vid att vinna priser. Bara samma år som historien ovan utspelade sig hade eller skulle 35-åringen vinna guld i lag-VM och silver i singelturneringen i OS. Det var inte av arrogans eller besvikelse som J-O tycktes ha glömt bort att han faktiskt spelat till sig en bronspeng i den där EM-turneringen. Det var bara ingen stor grej för honom.

För det andra säger det något om Waldners personlighet. Han har alltid haft en sorts tillbakalutad everyman-aura och en charmig nonchalans. När Waldner går runt med sin småplufsiga mage i pingishagen och avfyrar pillemariska leenden, så får man känslan av att han bara är en vanlig svensk farsa som mellan travloppen bestämt sig för att springa ner till källaren och slå några bollar med sin entusiastiske son – uppenbart överlägsen, men kan också tappa några bollar här och där eftersom han inte tar det på så stort allvar. Det är förstås inte riktigt så det förhåller sig, men alltför långt ifrån sanningen är det ändå inte. När Waldner var ung tog han ofta stora ledningar, men för spännings skull släppte han sedan upp motståndarna så att det blev nagelbitande jämt i matcherna – innan han till slut bestämde sig för att avgöra (naturligtvis innebar detta också en och annan totalt onödig förlust).

När han var koncentrerad, däremot, så gick det annorlunda till. Som den där gången när lillkillen J-O prompt ville hinna hem till en sportsändning på tv och helt sonika vann sista setet mot sin motståndare med 21-0. Eller när han som yngste någonsin tog sig ända fram till EM-final, där han föll mot den fem år äldre Mikael Appelgren. Det var 1982 och han var då sexton år ung. Att två svenskar nådde final var ett tecken på att Sverige var en framväxande stormakt inom bordtennis. I VM-sammanhang så räckte det naturligtvis inte till mot kineserna. I Kina är pingis nationalsport och landet har fem miljoner fler licenserade bordtennisspelare än vad det finns människor i Sverige. Läs gärna föregående mening en gång till och låt det sjunka in. Nej, Sverige nådde visserligen final i lag-VM tre gånger i rad under 80-talets början och mitt (83, 85 och 87) men förlorade matcherna mot Kina med 1-5, 0-5 och 0-5, så det var aldrig nära. När Sverige nådde sin fjärde raka lag-VM-final 1989 fanns det inga tecken på att det skulle sluta på något radikalt annorlunda sätt. Visserligen hade vi ett riktigt starkt lag med lirare som vuxit till världsspelare, bland andra nyss nämnde Appelgren och Jörgen Persson. (En inte alls oviktig parentes: Jag har Jörgens autograf i mitt exemplar av Herman Hesses "Stäppvargen".) Och särskilt då J-O Waldner, faktiskt redan nu kanske den allra bästa spelaren i världen. Men nu var det alltså lag-final och inget land har så extremt hög snittnivå på sina spelare som Kina. Vad som hände? Sverige vann varenda jäkla match, alla fem, och den kinesiska muren var nedriven. I singelturneringen möttes återigen två svenskar. Waldner slog Persson och tog sitt första VM-guld.

Här någonstans började sagan på allvar. Den om det svenska pingisundret i allmänhet och bollgeniet J-O Waldner i synnerhet. Plötsligt var det Kina som skickade spelare till Sverige. När Waldner förlorade den där OS-finalen 2000, så var det mot en av världshistoriens allra bästa spelare, Kong Linghui. En spelare som tillbringade det tidiga 90-talet med att åka till Sverige och modellera hela sin stil på de framgångsrika svenskarnas spel, naturligtvis först och främst Waldners. J-O kallas "det evigt gröna trädet" i Kina för sin förmåga att ge generation efter generation av kineser (och andra) smisk. Han inte bara höll sig kvar i världstoppen – han ledde den – i sisådär 15-20 år. Alltmedan han framstod som den där luriga gamängen som kan få för sig att showa och spexa mitt i en VM-final, eftersom det är så jäkla kul att lira boll.

Men stopp ett tag. Vem bryr sig? Ärligt talat: pingis? Vi är inne på topp tio av denna lista och ett antal svenska storstjärnor i flera andra sporter har inte dykt upp. Gunder Hägg, Sarah Sjöström, Annika Sörenstam och Peter Forsberg lyser med sin frånvaro. Utövare i idrotter som vi åtminstone från vårt svenska och västerländska perspektiv tycker är minst lika stora som bordtennis. Det finns några anledningar till att jag håller J-O högre än alla dessa andra. En sak är som sagt hur stort bordtennis är i ett land med över en miljard invånare. Waldner sägs under långa perioder ha varit mer känd i världens folkrikaste land än vad amerikanska presidenten var. Det är närmast absurt. En annan faktor är Waldners personlighet, som jag varit inne på. Alla älskar J-O. Så har det alltid varit, även när löpsedlarna fyllts av mörka rubriker om festskandaler och spelmissbruk.

Men det finns också något särskilt med sporten bordtennis (full disclaimer: jag är en gammal pingisspelare själv, så jag är partisk i frågan). Det är en sport där kravet på bolltalang och spelförståelse är så renodlat. Visst är det viktigt med god fysik, men jämfört med andra sporter är det klart underordnat. Samspel med lagkamrater är irrelevant så länge du inte spelar dubbel. Taktik är viktigt, självklart, men hjälper ingen vart om du inte får den där lätta lilla bollen att göra som du vill. Du står ensam där och möter en boll som i hög hastighet kommer emot dig. På bråkdelen av en sekund ska du vinkla ditt rack exakt rätt – det är ytterst små vinklar som avgör om ditt slag kommer gå som du tänkt eller ej. Dessutom måste du ha en förmåga att avläsa – jag vill nästan säga känna på dig – hur mycket skruv bollen har och anpassa ditt slag efter det. Pingis är en så utpräglat teknisk sport och du kan inte gömma dig bakom lagkamrater, du kan inte göra "ett viktigt jobb i det tysta" eller bli en toppspelare genom att vara bra på något annat. I fotboll kan din bollteknik möjligen vara begränsad, men kompenseras genom taktisk begåvning, fysisk styrka, lojal offervilja för laget eller något annat. I pingis är det kört om du inte kan hantera bollen. Därför kan man också se de största spelarna som tillhörande de största bollgenierna. Och ärligt talat så finns det något särskilt tilltalande med ren talang. Det är som sköna anletsdrag. Den som äger dem har inte jobbat för dem, kan inte förklara dem, är inte "värda" dem, och borde kanske därför inte heller åtnjuta vår beundran. Men någonstans är det ändå detta vi fascineras mest av. Det är som om skönheterna och bolltalangerna blivit välsignade av gudarna själva, ja kanske rent av smittats av något gudomligt. När man ser J-O Waldner slå en no look-forehand i bortre hörnet och sedan vinna VM-finalen 1997 (21-0 i set sammanlagt under turneringen, en av pingishistoriens allra största bedrifter) är det som att bevittna något mer än en duktig idrottsman. Det är snarare som att råka få en glimt av ett naturens under.

Undret själv gör inget för att förhäva sig. Han tar sin plufsiga mage och sitt pillemariska leende och lufsar ut ur pingishagen. I bästa fall kommer han ihåg att vänta på sin VM-medalj, om han nu inte har något viktigt på tv att hinna hem till.