En man tittar ut genom persiennerna på sitt fönster. Han ser ganska modstulen ut. Det finns ingenting uppseendeväckande med det man kan skymta av hans hem. Några blommor i fönstret. En brödrost. Under bilden står det: "På åtta minuter kokar man ett ägg. Men när man inte kokar ägg?" Jag tänker på den här bilden ibland, kanske en gång varannan månad i snitt, och har gjort det sedan jag första gången såg den för gissningsvis 12-13 år sen. Jag måste redan nu, för att bättre (errhm) sätta fingret på vad jag ville säga i första stycket, omformulera mig en aning. Jag tycker om när konstnärer och författare lyckas sätta fingret på saker. Jag vill bara inte veta precis vad det är som de sätter fingret på. När jag tittar på bilden med äggkokarmannen känner jag bara jaaaa, EXAKT så! Än en gång har Jan Stenmark med små medel lyckats fånga känslan av ... av ... hur meningslöst livet kan upplevas utan våra vanor och rutiner? Den moderna människans alienation? Tristessen? Är det tomheten i vardagen eller tomheten utanför vardagen som skildras? Jag vet inte riktigt vad det är. Men det är något. "Det hade slutat regna. Och hunnit börja igen." Fingret är tydligt. Men vad fasiken pekar han på egentligen?
Med regelbunden briljans frammanar Jan Stenmark just denna typ av reaktion hos betraktaren. Jag vet ingen konstnär som så ofta lyckas vara kirurgiskt exakt och samtidigt så undflyende. Hur Stenmark arbetar rent konkret är ingen märkvärdig gåta. Arbetsprocessen är häpnadsväckande enkel. Han bläddrar i ett par glättiga livsstilsmagasin från 50-talet (eller liknande) och väljer en bild. Ofta använder han sig av collagekonstens metoder och klipper ut ett par olika bilder som han sedan sammanför till en enda. I relation till bilden skriver han en kort mening eller emellanåt bara något enstaka ord. Färdigt. (Ibland gör han också tvärtom: börjar med texten.) Detta skulle vem som helst kunna göra! Jan Stenmarks konstnärsgenialitet ligger naturligtvis inte i tekniska bedrifter. Den ligger i blicken för det tragikomiska, för det oväntade perspektivet, för det absurda men samtidigt vardagliga. En bild på en huslänga. Två meningar under: "Det naturliga hade väl varit att heja på det minsta huset. Men jag kände bara förakt." Det finns två sätt att reagera på Stenmarks bilder av det här slaget. Det ena är "huh?", det andra är "det är det bästa jag sett". Det är fullt naturligt att man ibland förhåller sig helt likgiltig inför hans verk, och ibland nästan bryter ihop av skratt. Har man en känsla av vad han pekar på, blir det genialt, och uppfattar man det inte, så är det bara knäppt och konstigt.
Stenmark balanserar inte alltid på den här gränsen. Ofta är det uppenbart vad det handlar om. När en kvinna kommer ut i trädgården och ropar "Torgny, var är du?" och Torgny svarar utanför bild: "Studierektor – eller ropade du var?" så har han helt enkelt hört fel på var och vad. Och det är väldigt roligt att han på allvar skulle kunna tro att hans (förmodade) partner inte vet vad han sysslar med och ivrigt vill ta reda på det mitt i natten genom att oroligt ropa ut genom dörren. Ibland är det orimliga eller överdrivna reaktioner som är källan till humor i Stenmarks verk. Mannen som tycker att kvinnan är dum i huvudet för att hon aldrig varit vid havet, är förstås en klassiker. Ibland är det reaktionen som är rimlig, men agerandet som är konstigt. Ofta är alltsammans bara fullständigt bananas, som sjuksköterskan som minsann inte tappar fattningen på grund av en liten skitstad som Uddevalla. Oavsett hur humorn har frambringats, är det gemensamt för alla stenmarkare att de alltid hellre förklarar för lite än för mycket. Bilderna är ofta lika vaga och bisarra som livet självt – och livet är det ju ingen som förklarar för en.
Det verkar som att många tycker bäst om Stenmark när han är rolig på ett knäppt och ganska okomplicerat sätt. Prickarna över soffan. Älgen som skjuts. Bra grejer såklart, men själv tycker jag ändå allra mest om honom när han är som djupast tragikomisk. Mästerverken som känns som en tagg i hjärtat, samtidigt som de frammanar tårar av skratt. Mannen som låtsas le, för att hon ska tro att han är full av liv. Pojken som metar i badrumsfönstret, vilket mamman tycker är lönlöst eftersom hon tror på ett slags mening med livet. Gossen som ser sin mamma le så där som hon aldrig ler mot honom. Bilden på kvinnan vid symaskinen i industrin och konstaterandet att vi inte föds för att vi vill det, och på den vägen är det. De bästa av de bästa är de bilder som förenar melankolisk svärta med just den där svårtolkade otydligheten jag var inne på tidigare. Bilden på ett dukat bord. Och så texten: "Så länge porslinet låg invirat i tidningspapper var allt lugnt. Men när det virats upp började ätandet, drickandet, levandet, döendet." Fantastiskt är det också när det finns en hjärtknipande hoppfullhet i smärtan. Pappan som leende försöker trösta sin gråtande pojke och säger: "Men bordtennis finns." Det är talande att såväl ultrapessimisten E.M. Cioran som Monty Python tillhör Stenmarks stora inspirationskällor. Hos Stenmark samexisterar djupaste svartsyn och komisk absurditet i självklar förening.
Jag vet att jag redan har länkat sönder den här texten, men jag kan lova att jag fått utöva stor självdisciplin för att inte nämna ännu fler favoriter. Det handlar verkligen inte om någon enstaka lyckträff här och där. Stenmark har en unik förmåga att med små medel träffa djupt mänskliga fenomen. När andra behöver långa romaner eller filmer på sig att berätta en rörande coming of age-historia, gör Stenmark det med en bild och en mening. Jag tänker på pojkarna i skogen som blickar mot industriområdet: "Träden var färdigklättrade och vi gick mot vår första arbetsdag på bruket." Apropå trädklättrande: har förlusten av barndomen (för det är väl det han sätter fingret på här ... eller?) någonsin skildrats så nostalgiskt och melankoliskt som i bilden med mannen som går genom porten och förbi trädet, utan att klättra upp i det?
Nej, jag lyckas inte hålla mig i skinnet. Slutar jag inte nu kommer jag snart ha länkat till varenda jäkla konstverk Stenmark skapat. Ni får upptäcka hans ogripbara geni på egen hand, om ni mot förmodan inte redan är bekant med hans verk. Jag skriver "mot förmodan" eftersom han blivit riktigt folklig med åren. Han publiceras regelbundet i Aftonbladet. Hans verk finns återgivna i fina månadskalendrar och på tekoppar. I sociala medier poppar hans bilder upp här och där. Hans verk är svårfångade, men tydligen lätta att uppskatta. Är det inte varje kulturskapares dröm, att både vara originell och populär på samma gång?
Haha, apropå popularitet, har ni sett den där stenmarkaren när tre kvinnor ...
(ad infinitum)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar