9. Victor Sjöström

Den kompromisslöse demonregissören Ingmar Bergman sätter sig snällt i ringen runt gubben, nyfiket som ett litet barn. Runt sig har han filmproduktionens skådespelare. Alla vänder de förväntansfullt blicken mot den trötte åldringen. De har inte jättemycket tid på sig. Egentligen är de alla där för att spela in Bergmans mästerverk Smultronstället, men i de lite längre pauserna mellan tagningarna passar de på att samla sig kring gubben, som också är filmens huvudrollsinnehavare. Han är gammal, nästan 80 år, och ofta vresig. Varje dag prick klockan halv fem ska han vara hemma för sin whiskygrogg – annars får de hitta någon annan för rollen. Bergman, inte känd för att behöva fjäska eller vilja vika sig, accepterar kraven och anpassar filminspelningen efter dem. Just nu är gubben på ganska gott humör och då vill ingen missa möjligheterna att få höra om gamla tider. Det är därför de samlats i ring runt honom. Berätta om de tidiga skådespelarna! Berätta om Filmstadens barndom, om Charles Magnusson! Hur var Mauritz Stiller? Och framförallt: berätta om ditt arbete! Bibi Andersson, Ingrid Thulin, övriga medarbetare och inte minst Ingmar Bergman själv lyssnar uppmärksamt.

Vem var denne skröplige gubbe, som imponerade så på svenska filmeliten? Jo, det var den svenska guldålderns främsta filmskapare: Victor Sjöström. Huh? Har Sverige haft en guldålder? Det kanske inte är alla som är medvetna om det, men läs en internationell filmhistoria (eller se Mark Cousins utmärkta The Story of Film) och Sverige som filmskapande land kommer att behandlas vid två tillfällen. Det ena är när Bergman diskuteras, förmodligen i samband med 50- och 60-talets stora europeiska auteurer. Det andra är när Sverige några år under stumfilmseran ledde den konstnärliga utvecklingen. Detta är vår storhetstid. Hur kom det sig? Förklaringarna är som vanligt många och komplexa, men till stor del berodde på att att vi kunde springa till oss en tätposition medan andra filmländer som Italien och Frankrike ägnade pengar, energi och manskap åt första världskriget. Det handlade också om en tidig insikt att film kunde vara konst. Tidigare hade svensk film ofta massproducerats efter givna mallar, men nu satsade Svensk Filmindustri på färre produktioner, som i gengäld kunde vara mer påkostade och genomtänkta. Bara de bästa och mest innovativa regissörerna fick styra skutorna. Och de bästa var Mauritz Stiller och Victor Sjöström.

Stiller gjorde företrädesvis eleganta komedier med en del snyggt inramade berättelser och läckra regilösningar, men filmerna framstår ändå som ganska ordinära idag. Sjöströms filmer har behållit sin konstnärliga kraft på ett helt annat sätt. Faktum är att flera av dem fortfarande gör ett häpnadsväckande intryck, både tekniskt och känslomässigt. Filmerna spelades inte sällan in i storslagna naturmiljöer, där den briljante filmfotografen Julius Jaenzons insatser måste nämnas, och berättelserna grundade sig på respekterade litterära förlagor (uppseendeväckande ofta berättelser av Selma Lagerlöf). Skådespelet var för tiden ovanligt naturalistiskt, liksom kärvt och nordiskt. Sjöströms film Terje Vigen från 1917 brukar stå som startskottet för den svenska guldåldern och den fångar både stormande hav och stormiga känslor på ett tilltalande sätt. Sjöström spelade som så ofta själv huvudrollen och visade att han var en fantastisk aktör. Han var en mästare på ansiktsuttryck, både de upprörda och nedtonade. Från Terje Vigen till Smultronstället visar Sjöström att han faktiskt kan räknas till de bästa inte bara bakom kameran, utan också framför.

Mästerverket framför andra är nog ändå Körkarlen från 1921. Lagerlöfs saga om suputen David Holm (spelad av Sjöström) som levt ett hatiskt liv och dennes väg till försoning med sig själv och människorna runt honom, skildras på ett genuint rörande sätt i Sjöströms filmatisering. Men det är inte bara ett starkt drama, det är också en stämningsfull skräckfilm. Med hjälp av raffinerade dubbelexponeringar skapas suggestiva bilder som stämningsfullt fångar de övernaturliga inslagen i berättelsen. Se filmen i en vackert restaurerad version med passande musik sent på kvällen och jag kan lova en filmupplevelse utöver det vanliga. Körkarlen innebar Sjöströms internationella genombrott och det slutliga erkännandet av den svenska filmen som konstnärligt högtstående.

Hollywood gick naturligtvis inte miste om tillfället. Två år senare, 1923, hade Sjöström börjat arbeta i USA. Här skapade han ytterligare ett par storartade filmer, inte minst den tragiska He Who Gets Slapped (Han som får ta emot örfilarna). En uppburen forskare (spelad av den magnifike Lon Chaney) sviks av familj och vetenskapssamfund och ramlar ner på botten. Förskjuten av sin familj döljer han sin gamla identitet och antar rollen som clown vid en cirkus. Som om inte det var degraderande nog för den tidigare respekterade vetenskapsmannen så går hans clownroll ut på att skrattande ta emot alla andras förolämpningar och slag. Det finns en scen i filmen som fortfarande förföljer mig. Clownen har med tiden förälskat sig i en medarbetare på cirkusen. En dag under ett samtal med henne är det som om han bestämmer sig. Plötsligt, för någon minut, tar han av sig den teatrala mask som han använt som skydd mot sin tragedi och sitt lidande. Han skrattar inte längre, han är genuin och allvarlig. Det är en risk att ge henne sin kärleksförklaring, men han tar den. En kort stund tittar hon tyst på honom. Sedan brister hon ut i ett hjärtligt skratt och säger "för en sekund trodde jag du var allvarlig." Clownen ser oändligt lidande ut, men finner sig snart och börjar också skratta, mer desperat och fasadlikt än någonsin tidigare.

Den typen av starka scener i starka berättelser lyckades Sjöström ofta förmedla, samtidigt som han också alltid var en imponerande tekniker: en mästare inte bara på mänsklig psykologi utan även på filmmediets möjligheter. En annan scen från en av hans Hollywoodfilmer som är fastbränd i mitt minne kan fungera som exempel. Den är från The Wind (Stormen). En maktlös kvinna utan andra möjligheter gifter sig med en förälskad man. Det visar sig mycket snart att hon inte kan älska honom så som han trott och hoppats, och en scen utspelar sig mellan dem när det börjar gå upp för honom hur det ligger till. Mannen lämnar genast hennes rum. Sjöström väljer att skildra karaktärernas stress och ångest genom att först klippa mellan hur de nervöst går fram och tillbaka i sina respektive rum, för att sedan bara filma deras ben som vankar av och an. Ett kort klipp på den vinande stormen som omger huset klipps in däremellan för att ytterligare piska upp känsloläget. När mannen sedan skyndar tillbaka till rummet, ser vi fortfarande bara deras ben. Vi förstår all hennes rädsla och osäkerhet genom ett litet tillbakaflyttande av ena foten när han närmar sig. Så kan man med små medel visa väldigt mycket. Det är en enkel scen, men klippningen mellan karaktärerna och fokuset på fötterna ökar på ett kongenialt sätt spänningen hos tittaren. Först när han våldsamt kysser henne skiftar regissören till helbild igen. (Minut 39 till 41 i detta klipp för den som vill titta.)

Jag hoppas att fler kan lägga eventuella fördomar om gammal film åt sidan. Filmhistorien genomgår inte en rak utveckling där allting blir bättre och bättre, lika lite som konst-, musik- eller litteraturhistorien gör det. Olika tider använder olika medel för att säga olika saker. Det kan bli fantastiskt bra på olika sätt. Vid sidan av några verk inom den tyska expressionismen, La Passion de Jeanne d'Arc (En kvinnas martyrium), Buster Keatons och Charlie Chaplins komediverk och några av F.W. Murnaus skapelser, så är det först och främst Victor Sjöström man ska vända sig till om man är sugen på genuint kvalitetsmässig stumfilm. Börja med Körkarlen. Gå sedan vidare med He Who Gets Slapped. Runda av med The Wind (om du kan ha överseende med det ganska skrattretande slut som filmbolaget krävde), Terje Vigen och, eftersom du förhoppningsvis ännu inte är mätt, Berg-Eyvind och hans hustru. Kom sedan och säg att Victor Sjöström inte är historiens nionde bästa svensk, om du vågar löpa risken att han från andra sidan graven förvandlar dig till en dubbelexponerad clown i vindpinade stormlandskap. Och gör en jäkligt bra film om dig.