66. Jens Lekman

Finspång den tredje februari 2007. Ni skulle ha varit där! Eller nä förresten, det fanns säkert tusen andra ställen som var viktigare, intressantare eller roligare att vara på den kvällen. Men jag var där i alla fall och fick ett minne för livet som jag aldrig kommer glömma. Eller aldrig och aldrig förresten, förr eller senare så glömmer man väl nästan allt. Men jag kommer ihåg det nu i alla fall och det måste ju betyda någonting.

Jens Lekman hade konsert på Folkets hus. Han hade fått ett mejl från gymnasieeleverna Ida och Emilia som ville anordna en musikfestival i den lilla bruksorten. Jens, som mindes sina barndomssomrar hos morfar som bodde i trakten, blev nostalgisk och ställde upp gratis. Jag och två vänner studerade i Linköping vid den här tiden. Vi ringde Ida och fixade biljetter (det var så man skulle göra) och så åkte vi dit. Vi var väl kanske drygt 100 personer som var där. Efter ett par harmlösa förband kliver Jens upp. Han säger: "Ni får gärna prata med varandra. Jag spenderade en stor del av mitt liv utan att prata mycket alls och det ledde mig ingen vart." Publikens hjärtan smälter. Han framför en cover på Paul Simons "You can call me Al" och vi bjuds på en försmak från det kommande albumet Night Falls Over Kortedala ("A Postcard to Nina" var det, närmare bestämt). Prick klockan ett kliver en "Kling och Klang"-ordningsvakt med mustasch upp på scenen och meddelar att nu är tiden ute och vi får lov att gå hem. Då tar Jens med sig gitarren, sätter sig på ett staket utanför Folkets hus i Finspång och spelar "Tram # 7 To Heaven" för vinternatten. Där och då blev det väl egentligen klart att om jag någon gång, sisådär 12 år senare, skulle göra en lista över världshistoriens bästa svenskar, så skulle Jens Lekman placera sig någonstans på topp 70. Minst.

Åren går.

Man flyttar några gånger. Åker till Australien och kommer hem igen. Tar examen. Tar examen igen. Får ett jobb. Blir gråhårig. Gifter sig och skaffar barn. Och så en dag blir det dags att skriva det där inlägget som på ett vis påbörjades redan den där vinternatten i Finspång tredje februari 2007. Det är svårt, för hur jäkla bra Jens Lekman än är, så måste denna text ofrånkomligen handla om nostalgi. Men det finns ännu ingen riktigt etablerad form för att göra nostalgi av 00-talet. Det måste gå några år till. Vi som var unga då måste ta oss igenom småbarnsåldern och börja tjäna bättre pengar. Vi måste etablera oss i samhället och hamna "mitt i livet" som man säger. Och när vi väl står där, till mitten hunna på vår levnads vandring, så kommer vi få en närmast outhärdligt stark lust efter att återuppleva vår ungdom. Vi kommer vara beredda att återigen springa på konserter med våra ungdomshjältar (barnen kommer vara så pass stora att de kan vara hemma själva). Biljetterna kommer vara dyrare den här gången. Skivbolagen kommer gnugga händerna över den nya marknaden. Håkan Hellström kommer sluta att släppa nya skivor och istället framföra Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet på Ullevi. Det kommer anordnas "Best of the 00's"-festivaler. Det kommer göras nya filmer om 9/11 och finanskrisen, och vi kommer alla förtjusas över de tidsenliga kostymerna. Och kanske kommer våra barn se ett visst exotiskt skimmer över decenniet och med en ironisk blinkning dra fram våra gamla hipsterattiraljer ur garderoben.

Men vi är inte där än. Än så länge är Jens Lekman bara en mer eller mindre otidsenlig artist, som det dock finns så många anledningar att älska. I hans texter förenas storslagen och blåögd romantik med ironisk fyndighet; stora känslor med vardagsbetraktelser. Vad som verkar vara en smäktande kärlekssång, kan i själva verket handla om den lokala svartfrisören: "When Shirin cuts my hair it's like a love affair, let those locks fall to the ground or let them stay there. I show her my passport, what I looked like, but she just smiles and lets me know it's gonna be all right ..." ("Shirin"). I "Kanske är jag kär i dig" inleder Jens med en historia om en gris, men sången går strax över till svårigheten att föra en konversation med någon man är kär i:

I saw on TV about this little kid
Who had a pig for a pet
His mom had once been attacked by a dog
So a pig was the closest thing he could get

This has of course nothing to do with anything
I just get so nervous when I'm talking to you ...

Precis som all bra indiepop handlar Jens Lekmans musik om att göra något mycket storslaget av vardagens små misslyckanden. Patetisk kanske, men om ens tillvaro till större delen består av just sådana små misslyckanden, så är det ju själva ens liv i uppförstorad form som spelas upp när man lyssnar på Jens. Musiken blir en sådan där kompis som verkligen förstår en och därför känns helt naturlig och avslappnad att umgås med. Det handlar sannerligen inte om att bli utmanad intellektuellt; det handlar om att hitta vänskap, kärlek och förståelse i popmusiken.

Samtidigt, till skillnad från ens riktiga vänner, så kan Jens också bli en hjälte, någon att se upp till och idolisera. Att musiken lyfter från vardag till pophimmel, har till stor del att göra med hans starka känsla för vackra melodier och samplingar. Den här bloggen heter ju "Världshistoriens 101 bästa svenskar" och om nu Jens Lekman även har någon historisk betydelse, och inte bara är tidlöst bra (vilket hade räckt alldeles utmärkt för mig), så ligger den kanske i hans användande av samplingar för att skapa storslagen popmusik. I detta avseende var Jens Lekman, när han slog igenom, ett slags flaggskepp för den fantastiska kreativitet som 00-talets genomslag för internetkulturen innebar. Jens brydde sig inte om att cleara alla samplingar, det hade kostat skjortan; han körde på ändå och hoppades att det skulle hålla. Det framstod inte som någonting särskilt konstigt i en tid då den enorma explosionen av tillgång till musik som Internet och möjligheten till nedladdning medförde, också förde med sig en känsla av att allt var ok att sno, att allt var tillåtet att lyssna på och ingenting förbjudet att inspireras av. Musikvärlden, både de som lyssnade och de som skapade, präglades av en obetvinglig glupskhet efter nya, vackra ljud, oavsett vilken genre de råkade komma ifrån. Inom indiepopen innebar det att 90-talets rättrogenhet spolades bort och att indiekidsen lämnade de skramliga gitarrerna och började dansa extatiskt till syntslingor och hiphopsamplingar. I denna utveckling intog Sverige en framstående position. Jens Lekman och hans gelikar på västkusten var lika älskade hos amerikaner och australiensare som hos sina landsmän. Sverige var (och är kanske fortfarande) den globala medelklassens Utopia; sprudlande, bitterljuv popmusik var drömrikets soundtrack.

Så vi ses väl på den där nostalgikonserten om några år. Jens kommer vara där. Jag kommer vara där. Martin och Johannes också. Jag vet inte vilka Ida och Emilia är idag, men jag litar på att de också kommer vara där. Ordningsvakten från Finspång kommer inte att vara där, han kommer sitta på ett ålderdomshem någonstans. (Men det är lugnt, vi kommer ändå gå hem klockan ett.) Alla kommer vara vänner och allt kommer bli bra igen. Precis som det var 2007.

67. Jöns Jacob Berzelius

Föreställ dig att du öppnar dörren till en mörk källare. Du ser provrör med bubblande vätskor, skålar, degeltänger, smältskopor och tjocka uppslagna böcker med ekvationer och understrukna ord. En man i en lång rock står med handen om ett provrör, i vilket en kemisk reaktion av något slag äger rum. BANG! En hög smäll. Rummet fylls sakta av en tjock rök, en frätande lukt irriterar näsan och halsens slemhinnor. Det tar ett tag innan du inser att det inte är Walter White du har framför dig. Nej, året är 1817 och du har gått rakt in i ett kemiskt experiment. En röst ur dunklet ropar triumferande: Jöns Jacob du har gjort det igen!

Jag har aldrig riktigt trott på bilden av den kyliga, objektiva vetenskapsmannen, som kallt och rationellt registrerar hur verkligheten är beskaffad. När man läser om vetenskapliga upptäckter är det dock lätt att få det intrycket. De vetenskapliga resultaten presenteras utan omsvep, men allt slit och alla tårar och all glädje talas det mindre om. I själva verket finns det ingen vetenskap utan känslor. I sin bok Origen y epílogo de la filosofía (1960) skriver den spanska filosofen José Ortega y Gasset att även om en vetenskaplig upptäckt framstår som kall och objektiv, så innebär inte det att upptäckten inte gjordes i heta, passionerade känslosvall. Det vore naivt att tro någonting annat. Redan den gamle greken Parmenides påtalade upptäcktens transcendentala karaktär. Det vill säga, upptäckten presenterar oss med en vision av världen, och tar oss från ett tillstånd till ett annat. Den gör oss till seende. Den tar oss till ett tillstånd av hängiven extas. Parmenides kunde inte beskriva tillståndet utan att ta till religiösa metaforer. Så kraftfull kändes upptäckten. Samtida vetenskapsmän har vittnat om samma rena känsla. 

Var det så för Jöns Jacob Berzelius, när han upptäckte grundämnet selen 1817? Det är inte omöjligt. Berzelius var visserligen känd för sina exakta experiment och beräkningar, men det finns ingen motsättning mellan noggrannhet och passionerade känslosvall. Min skildring av upptäckten är dock en fantasiprodukt, född av en vilja att tro att kemiupptäckter förr i tiden ägde rum i rökiga källarrum, gärna i samband med en liten smäll eller explosion. Det ska bubbla, fräta och pysa.

Hur upptäckten än gick till måste Berzelius ha känt att den var på tiden. Berzelius var vid tillfället redan internationellt ryktbar och på god väg att bli Sveriges mest betydande vetenskapsman sedan Carl von Linné. Han hade redan upptäckt ett grundämne, cerium 1803, och skulle komma att upptäcka ytterligare två innan han för sista gången placerade provrören i provrörsstället. Men nu hade det gått fjorton år sedan sist. Det är klart att han måste ha känt frustration över alla misslyckade försök och omvärldens tilltagande förväntningar. Historien vittnar om att det är svårt att följa upp en succé. Berzelius kämpade med den svåra andra grundämneupptäckten. Men efter mycket hårt jobb och otaliga experiment och beräkningar kunde han äntligen presentera selen för omvärlden 1817. Och sedan rann det på. Efter upptäckten av selen följde upptäckten av kisel 1824 och torium 1829. Upptäckten av fyra grundämnen är förvisso bara en liten del av Berzelius insats för kemin. Han var tidig med att lansera atomteorin (även om han var tveksam till atomens existens), införde de nuvarande bokstavsbeteckningarna för olika ämnen, och påverkade andra svenska kemister till den grad att han brukar kallas den svenska kemins fader.

Vad kul för Berzelius. Men varför ska man bry sig?

Det finns inget givet svar på den frågan. Hur konstigt det än låter så är det inte alldeles självklart att bry sig om en svensk naturvetenskapsman från 1800-talet. Berzelius ställde hela sitt yrkesliv i kemins tjänst och älskade förmodligen sitt jobb. Och Sverige gynnades av hans tjänster. Redan tidigt insåg man kemins betydelse eller nytta för landets ekonomi. Men vad har upptäckten av cerium, selen, kisel och torium gjort för oss – och för dig? Vad är det som är så magnifikt med Berzelius gärning? Varför ska man bry sig?

Det har med de bubblande vätskorna att göra.

I min påhittade skildring av Berzelius upptäckt syns kemins lockelse och tjusning. Det är förmodligen överdrifter, men vi måste prata om den tjocka röken, den mystiska stämningen, och framförallt måste vi prata om vad som händer i provröret, den kemiska reaktionen som uppenbarar verklighetens sammansättning och egenskaper. Vi måste faktiskt prata om vad kemi är för någonting. Och varifrån den kommer.

Vetenskapshistoriker har haft mycket att säga om vetenskaper som fysik och biologi, men de har inte haft lika mycket att säga om kemins uppkomst. Det har åtminstone två orsaker. För det första har många kemiska praktiker och upptäckter gjorts i andra sammanhang än strikt vetenskapliga. Såväl alkemister, apotekare, färgare som metallurger har bidragit med mycket. För det andra har kemi ofta betraktats som en praktisk, inte en teoretisk, vetenskap. Och eftersom huvudets kunskap har prioriterats framför handens så har kemi kommit att värderas aningen lägre. Både fysik och biologi har kopplats till stora filosofiska idéer – men det finns få filosofiska idéer kopplade till kemi. Fysiken har tidsresor och parallella universum, biologin har drömmen om en perfekt klassifikation, genmodifiering och socialdarwinism. 

Kemin har drömmen om att göra guld. 

Vänta, det är inte så tokigt som det låter. Numera behandlas alkemin som den förvirrade kusinen från landet, men faktum är att kemin som modern vetenskap uppstod ur alkemin och att det länge över huvud taget var helt meningslöst att prata om en uppdelning mellan alkemi och vetenskap. Isaac Newton är kanske den mest kända alkemisten, men han var långt ifrån den ende som drömde om att göra guld. Alkemisterna höll sina upptäckter hemliga, de jobbade med bubblande vätskor, och de experimenterade ständigt med olika ämnen för att hitta fram till de vises sten, det mirakulösa ämne som hade så fantastiska egenskaper som att förvandla oädla metaller till ädla, bota sjukdomar och förlänga livet. Jag vill påstå att jakten på de vises sten beskriver kemins urscen. Det är få som längre tror på ett sådant ämne. Alkemistens dröm var just det, en dröm. Men hans dröm ligger till grund för kemins tro på att man genom att blanda olika ämnen i en kemisk reaktion kan komma verkligheten nära. 

Du är tillbaka i källaren. Jöns Jacob Berzelius står med provröret i handen, fortfarande omtöcknad av smällen. En av hans lärjungar står uppspelt framför honom och ser det som bara efter några sekunder blir synligt även för Berzelius själv. Röken skingras och framför honom, i den lilla glasbehållaren, glimmande som guld men i själva verket något minst lika underbart och fantasieggande, ser Berzelius vad som hans livslånga erfarenhet säger honom är ett nytt, hittills oupptäckt grundämne. Hans ansiktsuttryck spricker ut i ren glädje och exaltation, som strax övergår till lättnad. 

Varför man ska bry sig? Jag har inte kunskap nog för att avgöra vad Berzelius upptäckter har lett eller bidragit till. Det är möjligt att hans insats inte ens är till det goda. Allting som bidrar till det vetenskapliga framåtskridandet är trots allt inte positivt i det stora hela. Jag bryr mig ändå om Berzelius och hans vetenskapliga gärning. Det är inte för vad de har lett till, utan för drömmen som ligger bakom varje vetenskaplig insats, oavsett om det handlar om fysik eller biologi, kemi eller alkemi. Det är drömmen om att röken ska skingras och att den gyllene sanningen ska framträda. Det är drömmen om att få uppleva upptäcktens rena glädje.

68. Axel Oxenstierna

Jag är arkivarie. Arkivet är som alla vet skillnaden mellan barbari och civilisation. I ett barbariskt samhälle bara gör man; i ett civiliserat samhälle skriver man ner vad man gör och sparar det någonstans. En förutsättning för ett fungerande arkiv är dock att det finns något slags ordning i görandet. Det måste finnas former för det man gör, personer som kontrollerar att dessa former efterlevs, personer som utarbetar  rutiner för att formerna efterlevs, personer som kontrollerar att utarbetandet av rutinerna för efterlevandet av formerna sker enligt ordnade former, personer som dokumenterar, standardiserar, reglerar och, naturligtvis, personer som bestämmer över de andra. Det måste kort sagt finnas en byråkrati. De flesta av oss arkivarier sysslar på ett eller annat sätt med byråkratins efterlämningar.

Som arkivarie måste jag därför hysa en viss respekt för en man som kallats för "den svenska byråkratins fader". Den statsapparat som Axel Oxenstierna skapade och organiserade var inte bara en förutsättning för Sveriges stormaktstid, utan kanske också det bästa vi tog med oss därifrån efter att krigarkungarna lämnat scenen och de kontinentala besittningarna gått förlorade. (Bli inte ledsna nu Skåne och Jämtland, jag gillar er också!) Sverige är fortfarande ett av världens mest välordnade land. Regeringskaoset hade kunnat fortsätta ett halvår till. Statsapparaten hade rullat på ändå. Visst finns det något skrämmande i detta. Det går liksom inte riktigt att identifiera vem som styr skeppet. I en diktatur kan folket, när det blir tillräckligt uppretat, gadda ihop sig, ta fram högafflarna, peka ut vägen till diktatorns palats och sedan störta honom. Den som med samma glöd sätter sig upp mot byråkratin villar ofrånkomligen in sig i den rena rättshaverismens irrgångar, för att så småningom förloras helt bland alla anmälningar, överklaganden, beslut och protokoll. Byråkratin tuffar tryggt vidare som om ingenting hade hänt. Samtidigt tycks nästan alla av oss, även om vi inte alltid erkänner det, föredra det byråkratiska samhället framför de kända alternativen. Det är tryggt, ordnat och bekvämt. Saker fungerar. Och här i Sverige åtminstone har också byråkratin, trots sin formella stelhet och kalla regelefterlevande, ett ganska mänskligt anlete. Vi känner att den innerst inne är snäll och vill oss väl.

Vad var det han gjorde då, Axel Oxenstierna? Tja, till exempel var det han som delade in landet i de län, som på det stora hela fortfarande finns kvar idag med ungefär samma gränser. Ska man styra ett land på ett effektivt sätt, så duger det inte att skicka ut fogdar och knektar hipp som happ för att uträtta maktens ärenden. På så sätt får man sällan något vettigt gjort och får man det så blir det knappast bestående. Nej, makten måste utövas under ordnade former och lika överallt; och det kräver att landet delas upp i lagoma stora munsbitar för byråkratin att administrera. Det var också på Axel Oxenstiernas initiativ som det svenska Postverket, denna vitala nerv i samhällskroppen, inrättades år 1636. Kungar och myndigheter må ge hur stränga eller kloka order som helst – kommer de inte fram med posten är det inte mycket bevänt med dem.

Själva den statliga myndighetens idé kan sägas ha formulerats och formaliserats under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Visst fanns det kollegier och sekreterare även under Gustav Vasa och hans söner, men det var under Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna som deras verksamhet organiserades, arbetsområden fördelades och uppgifter reglerades. Mellan envåldshärskare och folk skapades ett hierarkiskt nät av ämbetsmän, sekreterare och undersekreterare; var och en med sin särskilda plats och uppgift i maskineriet. Kanske kände den upphöjde och av Gud utvalde Konungen stundtals ett visst främlingskap inför det komplexa urverk av befogenheter och delegationsordningar, som hans vilja behövde färdas igenom innan den blev verklighet; och kanske kan vi, det vill säga "folket", känna något liknande i dagens samhälle där all makt ju ska utgå ifrån oss. Men urverket fungerar och ger resultat, och det är i slutändan huvudsaken.

Axel Oxenstierna må ha varit den svenska byråkratins fader, men han var knappast i första hand någon byråkrat själv. Han var en maktmänniska och ledare, i praktiken landets regent under den tid efter Gustav II Adolfs död, då drottning Kristina fortfarande var omyndig. Han var inte som kung Gustav Adolf en man som gav sig ut på slagfältet under trettioåriga kriget, men som strateg styrde han krigsförloppet med järnhand. Sveriges stora landvinningar efter freden i Brömsebro 1645 och westfaliska freden 1648, bär i hög grad Axel Oxenstiernas fingeravtryck. Och det är kanske främst i det ljuset vi ska se även hans byråkratiska landvinningar. Allt handlade i slutändan om att smörja den svenska krigsmaskinen. Den kanonmat Sverige hade att erbjuda vägde som stycke kött betraktat inte särskilt mycket i jämförelse med det stormakterna på kontinenten kunde ställa upp med. Det lilla vi hade ute i torp och bondgårdar fick vi istället se till att utnyttja så effektivt som möjligt. Detta krävde inte bara en god organisering av själva armén, utan även av hela samhället runt omkring. Axel Oxenstierna såg detta faktum klarare än någon annan och handlade därefter.

Vi kan alltså konstatera att byråkratin är en pålitlig bundsförvant, oavsett om målet är att slå ihjäl tyska katoliker eller att bygga välfärdssamhället. Pålitlig, men blind. Ty i byråkratin ser varje kugge i regel bara sitt eget lilla delmål. De mest fruktansvärda illdåd kan begås, medan byråkraten tycker sig fylla i samma blankett som alltid. Men här har faktiskt vi arkivarier ett litet moraliskt försprång. För även om statsapparaten så administrerar sig ända fram till helvetets portar, så kan vi alltid i efterhand säga att vi bara var där för att dokumentera eländet.

69. Tomas Tranströmer

Be någon skriva en dikt och du kommer få en samling liknelser och metaforer. Vi mer upplysta vet ju att poesi kan se ut i stort sett hur som helst så länge radbrytningen är tillräckligt konstig, men för gemene man tror jag att poesin framför allt är liknelsernas och metaforernas konst. Släng in en liknelse i en roman, vetenskaplig artikel eller statlig utredning. Även om det inte är poesi det rör sig om, så blir intrycket genast mer poetiskt. Jag skulle till exempel i den här texten kunna skriva: "Tomas Tranströmers poesi är som en frisk vårvind, en solstråle genom fönstret, det första djupa andetaget en iskall vintermorgon. Att läsa hans dikter är att glänta på dörren till nya, inre rum. I hans pianofingrar blir verkligheten en diamant med oändligt många fasetter. Likt helgonfigurer är de sköna att betrakta, men har sitt yttersta rättfärdigande i att de pekar bortom sig själva. Mångskiftande likt skogens vajande träd, föränderliga likt havets vågor – den som doppar huvudet i Tranströmers skogstjärn, kommer upp ur vattnet med nya ögon. Livet är en tågresa mot okänt mål, en irrvandring genom tajgan, ett handlöst fall i ett hisschakt; Tranströmers poesi får oss att upptäcka fönstret i kupén, se skogsstjärnan mellan tallarnas rötter, att för ett kort ögonblick bli osäker på om du faller eller flyger ... "

Och intrycket skulle genast bli mer poetiskt.

Frestelsen att skriva liknelser och metaforer skapar naturligtvis klichéer. Samma (eller liknande) uttjatade och utnötta fraser dyker upp gång på gång i otaliga poetaspiranters valhänta skaldeförsök. Ett billigt sätt för "svårare" poeter att undvika dessa fallgropar, blir att istället göra liknelserna och metaforerna alltmer orimliga och ologiska. Allt detta har bidragit till att ge ett visst dåligt rykte till den poetiska liknelsen. Är det i själva verket inte bara en sysselsättning för lata dilettanter som vill bli litterära namn, men inte pallar med att skriva en riktig bok? Att det blivit så är dock synd och skam. Anledningen till att människor en gång i tidernas begynnelse satte sig ner kring lägerelden och började likna det ena vid det andra, är ju att det på det hela taget kan vara en riktigt givande verksamhet, upphov till mycken mänsklig fröjd och insikt. Livet går så klart vidare även utan ögonöppnande liknelser och halsbrytande metaforer, men onekligen blir det lite gråare, tråkigare och dummare. Så vad göra åt detta beklagliga tillstånd? Tja, det är väl som det alltid har varit när det gäller att skapa god konst. Vi måste helt enkelt snickra ihop liknelser och metaforer som både är bra och nya. Inte förlita oss på samma gamla beprövade knep som tröskats oändligt många gånger, men inte heller skapa nytt bara för nyhetens skull. Poeterna måste vräka klyschorna överbord, men samtidigt se till att "sätta metaforerna" (som vi skulle ha sagt i idrottssammanhang).

En man, sedermera Nobelpristagare, som verkligen skruvade in sina liknelser i krysset, var Tomas Tranströmer. Så vitt jag kan se beror så gott som hela hans storhet som poet på att han förmådde träffa rätt med sina poetiska liknelser och det på ett sätt som nästan varje gång upplevs som både självklart och helt nytt. Att läsa en dikt av Tranströmer är som att lära sig ett häpnadsväckande fakta man inte haft en aning om tidigare eller som att upptäcka en ny gata i hemstaden som på något vis undgått ens uppmärksamhet under alla år. Jag ska ge några smakprov. Inledningen på dikten "Preludium" till exempel: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. / Fri från den kvävande virveln sjunker / resenären mot morgonens gröna zon / Tingen flammar upp. /.../". Här ger Tranströmer genom ett överraskande bildspråk en helt ny infallsvinkel på något så vardagligt som att vakna. Nästan alla dagar i ditt liv har du vaknat, men kanske har du aldrig tidigare tänkt på hur nattduksbordet, täcket och klädbyrån flammar upp i samma stund som ögonlocken öppnas och medvetandet återvänder från sömnen. Tranströmers poetiska gärning kan kanske överlag sägas ta avstamp i just detta mellantillstånd som ibland uppstår när man vaknar, där tingen framträder för medvetandet utan att begreppen om dem riktigt hunnit fästa sig ännu. Det kan vara ångestladdat som i dikten "Namnet" där diktjaget slumrar till i baksätet på en bil och vid uppvaknandet upplever några skräckfyllda sekunder då han inte kommer ihåg vem han är. Men i detta mellantillstånd finns också utrymmet för att skapa nya sätt att betrakta tingen; att fästa andra begrepp än de vanliga vid dem. Himlen kan bli något som ställer sig "på lut mot väggen" (dikten "Vermeer"), solen kan "andas på oss med sin röda blåst" ("Landskap med solar"), Sverige kan vara "ett uppdraget, avtacklat skepp" ("Epilog") och vårt kustland ligga som "en stupad drake i något kärr bland dis och dunster" ("Elegi").

En illustration av hur Tomas Tranströmers poesi kan berika våra upplevelser är historien om hur jag successivt fördjupade min kärlek till Frans Liszts pianostycke "La lugubre gondola". Redan under den första skälvande lyssningsminuten, när jag inte visste något annat om musiken än att den var komponerad av Liszt, så måste den med sin allvarliga skönhet ha framstått som fantastisk och djupt berörande. Än bättre blev stycket när jag slängde ett öga på titeln – "La lugubre gondola" ("sorgegondolen" på svenska). En ensam, dyster gondol guppande på mörka vatten ... en suggestiv bild i sig, men också en anslående metafor för livets resa mot okänt mål. När jag sedan läste på om verkets tillkomst visste min förtjusning nästan inga gränser. I början av 1880-talet, då Liszt hunnit bli en gammal man, umgås han med Richard Wagner i Venedig. Bara några månader efter ankomsten till staden avlider emellertid Wagner och Liszt bevittnar hur hans kropp bärs av en gondol i begravningsprocession genom Grand Canal. Det är detta som inspirerar till pianostycket. Den åldrade Liszt som betraktar den döde Wagner i en venetiansk gondol på väg mot dödsriket .... nej, nu kunde det inte bli bättre. Trodde jag. En dag några månader senare satt jag och bläddrade i en bok med Tomas Tranströmers samlade verk. Jag stötte på dikten "Sorgegondol nr 2":

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
   borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom
   framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

Och Tranströmer hade rätt. Precis så lät det! (Lyssna själva om ni inte tror mig.) Jag trodde att mitt poetiska intryck av "La lugubre gondola" var klart efter att titel och tillkomsthistoria gjort sitt, men Tranströmer bevisade att det fanns ytterligare en dimension att veckla ut; att upplevelsen kunde berikas än mer med några väl valda metaforer.

Tomas Tranströmers poesi gör alltså den mänskliga erfarenheten större. Ta mängden papper som går åt till att trycka Tranströmers samlade verk och sätt den i relation till hur mycket varje diktsamling utvidgar läsarens värld ... nej, jag vet att man inte ska bedöma poesi i termer av nytta, men jag kan ändå inte låta bli att frestas av räkneövningen. Det Tranströmer gjorde var magiskt och effektivt. Sen kan man välja att kalla det för att "glänta på dörren till nya rum", "upptäcka nya fasetter på verklighetens diamant" eller "skruva in liknelser i krysset". Tycker ni inte dessa metaforer träffar rätt, så ring gärna någon av Sveriges poeter och beställ bättre. De brukar behöva pengarna.

70. Robyn

"Are you Robyn? The real Robyn?" undrade en exalterad Britney Spears första gången hon fick prata i telefon med det svenska stjärnskottet. Det är en fascinerande historia: Sextonåriga Robin Carlsson får 1995 ett stort genombrott i Sverige med debutalbumet Robyn is here, och särskilt med singlarna "Do You Know (What It Takes)" och "Do You Really Want Me (Show Respect)". Ett par amerikanska skivbolag vill ge ut hennes album i USA, och när det sker två år senare har en medioker och såsig ballad ersatts av hitlåten "Show Me Love". Robyn gör succé. Jive, det skivbolag som förlorade dragkampen om hennes signatur, beslutar hämndlystet att hitta sin egen amerikanska version av Robyn och göra henne till stjärna. En sjungande barnskådis som varit med i Disneyprogrammet The Mickey Mouse Club väljs ut för syftet. För att inte misslyckas använder de samma studio som Robyns musik spelats in i. De väljer också – vilket är avgörande – att använda samma låtskrivare. Max Martin och Denniz Pop hade legat bakom ett par av Robyns största framgångar och naturligtvis måste den amerikanska kopian arbeta med samma popgenier. Martin (Denniz Pop avled tragiskt redan 1998) skrev Britney Spears debutsingel "...Baby One More Time" och det var starten på en av de mest framgångsrika karriärerna i pophistorien, åtminstone i säljsiffror och kändisskap räknat. Så ja, inflytande på popvärlden fick hon redan tidigt, tonårstjejen från Södermalm.

Men det blev också tidigt tydligt att Robyn inte var typen som villigt tänkte låta sig stöpas i precis den form som skivbolagschefer, PR-konsulter och låtskrivare hade planerat för henne. Redan när hon slog igenom så berättade hon för tidningar att hon inte ämnade bli en simpel produkt. Och visst, det är lätt att säga, men Robyn skulle snart visa att det låg sanning och handlingskraft bakom orden. Hennes självständighet visade sig bland annat i att Max Martin såg fram emot att arbeta med Spears eftersom det var en flicka han hoppades inte skulle lägga sig i så mycket, i kontrast till svenskan. Robyn fortsatte ändå att under några år ge ut kommersiellt anpassad popmusik, till stor del styrd av skivbolaget. Karriären rullade på. Det hade varit så enkelt att låta det fortgå på det viset. Visserligen avtog populariteten i USA, som inte gav ut hennes följande skivor (bland annat på grund av låtar som handlade om abort, och som Robyn vägrade att utelämna), men hon hade blivit miljonär genom sina framgångar och fick jobba med musik-Sveriges främsta namn. Flera av låtarna är också verkligt fina popkarameller, som exempelvis "Play" och "Keep This Fire Burning". Vid sidan av musiken arbetade hon med ett meningsfullt uppdrag som Unicef-ambassadör. Vad kunde fattas henne?

Självständigt inflytande över sitt artisteri och konstnärskap, skulle det visa sig. I ett försök att förbättra sin situation bytte hon skivbolag (från BMG till just Jive), men ironiskt nog blev nya bolaget snart uppköpta av BMG, så någon verklig förbättring kom inte till stånd. När skivbolagsbossarna inte var nöjda med den nya electropopdoftande "Who's That Girl?" fick Robyn nog. Hon beslutade att lämna Jive och startade 2004 eget skivbolag. Kanske var det först nu som, för att låna Spears ord, "The real Robyn" trädde fram.

Redan första singeln, "Be Mine!", fångar mycket av det som präglat Robyns musik sedan dess. Inte minst handlar det om hennes förmåga att verka sårbar och rakryggad på samma gång. Uttrycket är naket och självutlämnande, texten ledsam. Men man får samtidigt känslan av att hon inte viker med blicken, att hon fortsätter gå framåt oavsett hur smärtsamt det är. Det finns något märkligt triumferande i musiken när hon sjunger "You never were, and you never will be mine." Det är som att hon vägrar att förneka den bistra sanningen, men lika mycket vägrar att krossas av den. Succésinglar som "With Every Heartbeat" och "Dancing On My Own" har samma kvaliteter. Knepet med att trycka in melankoliskt gråta-i-kudden-stoff i storslagen danspopförpackning har tidigare använts effektfullt av legendariska grupper som Pet Shop Boys och New Order. De senaste femton åren är det svenska Robyn som lyckats med det bäst av alla.

Det finns många intressanta dubbelheter med Robyns musik. Den lyckas vara både intim och extrovert, ensamt bitterljuv och jublande extatisk – på samma gång. Den känslomässiga direktheten andas indie, men hennes popstjärnestatus och de välproducerade låtarna passar inte riktigt in i den mallen. När musikjournalister försöker peka på Robyns betydelse så är det ofta just att hon lyckas förena kommersiellt gångbar topplistepop med något som många anser vara mer autentiskt och innerligt. Det är ingen slump att Robyn var en av de första renodlade popartisterna som inflytelserika indierock-magasinet Pitchfork på allvar intresserade sig för.

Men hon har andra sidor också. Jag minns att jag drabbades av hur cool "Konichiwa Bitches" kändes när den kom. Här var en gammal Mix Megapol-artist som plötsligt framförde något helt eget: en absurd, komisk, fräck och eklektisk låt (och video!). Visst, den är kanske egentligen mest en fnissig bagatell. En kul lek med stilar. Men en sak framstod fullständigt glasklart: Robyn gjorde numera vad helst hon hade lust med och hon gjorde det med en självklarhet som var förförisk. Jag minns att jag en natt drömde att jag var djupt förälskad i henne, och förblev lycklig i detta tillstånd ända fram tills jag upptäckte att en kompis var lika förtjust i henne som jag, och beklagligt nog tycktes ha större framgång. Att det var en dröm spelade ingen roll: jag var arg på honom i flera dagar efteråt. (Det är lugnt Filip – allt är förlåtet.)

Om någon hade förstått hur jag kände under de där dagarna så var det nog Robyn själv. Hon är en mästare på att förmedla romantisk längtan och alla dess trassliga sidospår. I "Indestructible" erkänner hon sina misstag: "I never was smart with love / I let the bad ones in and the good ones go", men bestämmer sig för att ändå älska som om hon aldrig blivit sårad förut, som om hon vore oförstörbar. Så här på papperet ser det ut som klichéer, men det låter inte som klichéer. När hon på senaste albumet Honeys avslutningsspår sjunger "I'm never gonna be broken hearted, ever again [...] never gonna let it happen" så kan det förefalla som att hon har tänkt om. Men det låter inte som att hon tar det hon sjunger på allvar riktigt. Rösten är ovanligt lättsam och finurlig, som om det bara är en liten dagdröm hon ägnar sig åt. Hon vet säkert att det inte är sant, att hon sannolikt kommer att åka på nya besvikelser längs livets snåriga stig. Men – och jag tycker det är så himla fint – hon verkar faktiskt alldeles okej med det.