68. Axel Oxenstierna

Jag är arkivarie. Arkivet är som alla vet skillnaden mellan barbari och civilisation. I ett barbariskt samhälle bara gör man; i ett civiliserat samhälle skriver man ner vad man gör och sparar det någonstans. En förutsättning för ett fungerande arkiv är dock att det finns något slags ordning i görandet. Det måste finnas former för det man gör, personer som kontrollerar att dessa former efterlevs, personer som utarbetar  rutiner för att formerna efterlevs, personer som kontrollerar att utarbetandet av rutinerna för efterlevandet av formerna sker enligt ordnade former, personer som dokumenterar, standardiserar, reglerar och, naturligtvis, personer som bestämmer över de andra. Det måste kort sagt finnas en byråkrati. De flesta av oss arkivarier sysslar på ett eller annat sätt med byråkratins efterlämningar.

Som arkivarie måste jag därför hysa en viss respekt för en man som kallats för "den svenska byråkratins fader". Den statsapparat som Axel Oxenstierna skapade och organiserade var inte bara en förutsättning för Sveriges stormaktstid, utan kanske också det bästa vi tog med oss därifrån efter att krigarkungarna lämnat scenen och de kontinentala besittningarna gått förlorade. (Bli inte ledsna nu Skåne och Jämtland, jag gillar er också!) Sverige är fortfarande ett av världens mest välordnade land. Regeringskaoset hade kunnat fortsätta ett halvår till. Statsapparaten hade rullat på ändå. Visst finns det något skrämmande i detta. Det går liksom inte riktigt att identifiera vem som styr skeppet. I en diktatur kan folket, när det blir tillräckligt uppretat, gadda ihop sig, ta fram högafflarna, peka ut vägen till diktatorns palats och sedan störta honom. Den som med samma glöd sätter sig upp mot byråkratin villar ofrånkomligen in sig i den rena rättshaverismens irrgångar, för att så småningom förloras helt bland alla anmälningar, överklaganden, beslut och protokoll. Byråkratin tuffar tryggt vidare som om ingenting hade hänt. Samtidigt tycks nästan alla av oss, även om vi inte alltid erkänner det, föredra det byråkratiska samhället framför de kända alternativen. Det är tryggt, ordnat och bekvämt. Saker fungerar. Och här i Sverige åtminstone har också byråkratin, trots sin formella stelhet och kalla regelefterlevande, ett ganska mänskligt anlete. Vi känner att den innerst inne är snäll och vill oss väl.

Vad var det han gjorde då, Axel Oxenstierna? Tja, till exempel var det han som delade in landet i de län, som på det stora hela fortfarande finns kvar idag med ungefär samma gränser. Ska man styra ett land på ett effektivt sätt, så duger det inte att skicka ut fogdar och knektar hipp som happ för att uträtta maktens ärenden. På så sätt får man sällan något vettigt gjort och får man det så blir det knappast bestående. Nej, makten måste utövas under ordnade former och lika överallt; och det kräver att landet delas upp i lagoma stora munsbitar för byråkratin att administrera. Det var också på Axel Oxenstiernas initiativ som det svenska Postverket, denna vitala nerv i samhällskroppen, inrättades år 1636. Kungar och myndigheter må ge hur stränga eller kloka order som helst – kommer de inte fram med posten är det inte mycket bevänt med dem.

Själva den statliga myndighetens idé kan sägas ha formulerats och formaliserats under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. Visst fanns det kollegier och sekreterare även under Gustav Vasa och hans söner, men det var under Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna som deras verksamhet organiserades, arbetsområden fördelades och uppgifter reglerades. Mellan envåldshärskare och folk skapades ett hierarkiskt nät av ämbetsmän, sekreterare och undersekreterare; var och en med sin särskilda plats och uppgift i maskineriet. Kanske kände den upphöjde och av Gud utvalde Konungen stundtals ett visst främlingskap inför det komplexa urverk av befogenheter och delegationsordningar, som hans vilja behövde färdas igenom innan den blev verklighet; och kanske kan vi, det vill säga "folket", känna något liknande i dagens samhälle där all makt ju ska utgå ifrån oss. Men urverket fungerar och ger resultat, och det är i slutändan huvudsaken.

Axel Oxenstierna må ha varit den svenska byråkratins fader, men han var knappast i första hand någon byråkrat själv. Han var en maktmänniska och ledare, i praktiken landets regent under den tid efter Gustav II Adolfs död, då drottning Kristina fortfarande var omyndig. Han var inte som kung Gustav Adolf en man som gav sig ut på slagfältet under trettioåriga kriget, men som strateg styrde han krigsförloppet med järnhand. Sveriges stora landvinningar efter freden i Brömsebro 1645 och westfaliska freden 1648, bär i hög grad Axel Oxenstiernas fingeravtryck. Och det är kanske främst i det ljuset vi ska se även hans byråkratiska landvinningar. Allt handlade i slutändan om att smörja den svenska krigsmaskinen. Den kanonmat Sverige hade att erbjuda vägde som stycke kött betraktat inte särskilt mycket i jämförelse med det stormakterna på kontinenten kunde ställa upp med. Det lilla vi hade ute i torp och bondgårdar fick vi istället se till att utnyttja så effektivt som möjligt. Detta krävde inte bara en god organisering av själva armén, utan även av hela samhället runt omkring. Axel Oxenstierna såg detta faktum klarare än någon annan och handlade därefter.

Vi kan alltså konstatera att byråkratin är en pålitlig bundsförvant, oavsett om målet är att slå ihjäl tyska katoliker eller att bygga välfärdssamhället. Pålitlig, men blind. Ty i byråkratin ser varje kugge i regel bara sitt eget lilla delmål. De mest fruktansvärda illdåd kan begås, medan byråkraten tycker sig fylla i samma blankett som alltid. Men här har faktiskt vi arkivarier ett litet moraliskt försprång. För även om statsapparaten så administrerar sig ända fram till helvetets portar, så kan vi alltid i efterhand säga att vi bara var där för att dokumentera eländet.