69. Tomas Tranströmer

Be någon skriva en dikt och du kommer få en samling liknelser och metaforer. Vi mer upplysta vet ju att poesi kan se ut i stort sett hur som helst så länge radbrytningen är tillräckligt konstig, men för gemene man tror jag att poesin framför allt är liknelsernas och metaforernas konst. Släng in en liknelse i en roman, vetenskaplig artikel eller statlig utredning. Även om det inte är poesi det rör sig om, så blir intrycket genast mer poetiskt. Jag skulle till exempel i den här texten kunna skriva: "Tomas Tranströmers poesi är som en frisk vårvind, en solstråle genom fönstret, det första djupa andetaget en iskall vintermorgon. Att läsa hans dikter är att glänta på dörren till nya, inre rum. I hans pianofingrar blir verkligheten en diamant med oändligt många fasetter. Likt helgonfigurer är de sköna att betrakta, men har sitt yttersta rättfärdigande i att de pekar bortom sig själva. Mångskiftande likt skogens vajande träd, föränderliga likt havets vågor – den som doppar huvudet i Tranströmers skogstjärn, kommer upp ur vattnet med nya ögon. Livet är en tågresa mot okänt mål, en irrvandring genom tajgan, ett handlöst fall i ett hisschakt; Tranströmers poesi får oss att upptäcka fönstret i kupén, se skogsstjärnan mellan tallarnas rötter, att för ett kort ögonblick bli osäker på om du faller eller flyger ... "

Och intrycket skulle genast bli mer poetiskt.

Frestelsen att skriva liknelser och metaforer skapar naturligtvis klichéer. Samma (eller liknande) uttjatade och utnötta fraser dyker upp gång på gång i otaliga poetaspiranters valhänta skaldeförsök. Ett billigt sätt för "svårare" poeter att undvika dessa fallgropar, blir att istället göra liknelserna och metaforerna alltmer orimliga och ologiska. Allt detta har bidragit till att ge ett visst dåligt rykte till den poetiska liknelsen. Är det i själva verket inte bara en sysselsättning för lata dilettanter som vill bli litterära namn, men inte pallar med att skriva en riktig bok? Att det blivit så är dock synd och skam. Anledningen till att människor en gång i tidernas begynnelse satte sig ner kring lägerelden och började likna det ena vid det andra, är ju att det på det hela taget kan vara en riktigt givande verksamhet, upphov till mycken mänsklig fröjd och insikt. Livet går så klart vidare även utan ögonöppnande liknelser och halsbrytande metaforer, men onekligen blir det lite gråare, tråkigare och dummare. Så vad göra åt detta beklagliga tillstånd? Tja, det är väl som det alltid har varit när det gäller att skapa god konst. Vi måste helt enkelt snickra ihop liknelser och metaforer som både är bra och nya. Inte förlita oss på samma gamla beprövade knep som tröskats oändligt många gånger, men inte heller skapa nytt bara för nyhetens skull. Poeterna måste vräka klyschorna överbord, men samtidigt se till att "sätta metaforerna" (som vi skulle ha sagt i idrottssammanhang).

En man, sedermera Nobelpristagare, som verkligen skruvade in sina liknelser i krysset, var Tomas Tranströmer. Så vitt jag kan se beror så gott som hela hans storhet som poet på att han förmådde träffa rätt med sina poetiska liknelser och det på ett sätt som nästan varje gång upplevs som både självklart och helt nytt. Att läsa en dikt av Tranströmer är som att lära sig ett häpnadsväckande fakta man inte haft en aning om tidigare eller som att upptäcka en ny gata i hemstaden som på något vis undgått ens uppmärksamhet under alla år. Jag ska ge några smakprov. Inledningen på dikten "Preludium" till exempel: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. / Fri från den kvävande virveln sjunker / resenären mot morgonens gröna zon / Tingen flammar upp. /.../". Här ger Tranströmer genom ett överraskande bildspråk en helt ny infallsvinkel på något så vardagligt som att vakna. Nästan alla dagar i ditt liv har du vaknat, men kanske har du aldrig tidigare tänkt på hur nattduksbordet, täcket och klädbyrån flammar upp i samma stund som ögonlocken öppnas och medvetandet återvänder från sömnen. Tranströmers poetiska gärning kan kanske överlag sägas ta avstamp i just detta mellantillstånd som ibland uppstår när man vaknar, där tingen framträder för medvetandet utan att begreppen om dem riktigt hunnit fästa sig ännu. Det kan vara ångestladdat som i dikten "Namnet" där diktjaget slumrar till i baksätet på en bil och vid uppvaknandet upplever några skräckfyllda sekunder då han inte kommer ihåg vem han är. Men i detta mellantillstånd finns också utrymmet för att skapa nya sätt att betrakta tingen; att fästa andra begrepp än de vanliga vid dem. Himlen kan bli något som ställer sig "på lut mot väggen" (dikten "Vermeer"), solen kan "andas på oss med sin röda blåst" ("Landskap med solar"), Sverige kan vara "ett uppdraget, avtacklat skepp" ("Epilog") och vårt kustland ligga som "en stupad drake i något kärr bland dis och dunster" ("Elegi").

En illustration av hur Tomas Tranströmers poesi kan berika våra upplevelser är historien om hur jag successivt fördjupade min kärlek till Frans Liszts pianostycke "La lugubre gondola". Redan under den första skälvande lyssningsminuten, när jag inte visste något annat om musiken än att den var komponerad av Liszt, så måste den med sin allvarliga skönhet ha framstått som fantastisk och djupt berörande. Än bättre blev stycket när jag slängde ett öga på titeln – "La lugubre gondola" ("sorgegondolen" på svenska). En ensam, dyster gondol guppande på mörka vatten ... en suggestiv bild i sig, men också en anslående metafor för livets resa mot okänt mål. När jag sedan läste på om verkets tillkomst visste min förtjusning nästan inga gränser. I början av 1880-talet, då Liszt hunnit bli en gammal man, umgås han med Richard Wagner i Venedig. Bara några månader efter ankomsten till staden avlider emellertid Wagner och Liszt bevittnar hur hans kropp bärs av en gondol i begravningsprocession genom Grand Canal. Det är detta som inspirerar till pianostycket. Den åldrade Liszt som betraktar den döde Wagner i en venetiansk gondol på väg mot dödsriket .... nej, nu kunde det inte bli bättre. Trodde jag. En dag några månader senare satt jag och bläddrade i en bok med Tomas Tranströmers samlade verk. Jag stötte på dikten "Sorgegondol nr 2":

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
   borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom
   framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

Och Tranströmer hade rätt. Precis så lät det! (Lyssna själva om ni inte tror mig.) Jag trodde att mitt poetiska intryck av "La lugubre gondola" var klart efter att titel och tillkomsthistoria gjort sitt, men Tranströmer bevisade att det fanns ytterligare en dimension att veckla ut; att upplevelsen kunde berikas än mer med några väl valda metaforer.

Tomas Tranströmers poesi gör alltså den mänskliga erfarenheten större. Ta mängden papper som går åt till att trycka Tranströmers samlade verk och sätt den i relation till hur mycket varje diktsamling utvidgar läsarens värld ... nej, jag vet att man inte ska bedöma poesi i termer av nytta, men jag kan ändå inte låta bli att frestas av räkneövningen. Det Tranströmer gjorde var magiskt och effektivt. Sen kan man välja att kalla det för att "glänta på dörren till nya rum", "upptäcka nya fasetter på verklighetens diamant" eller "skruva in liknelser i krysset". Tycker ni inte dessa metaforer träffar rätt, så ring gärna någon av Sveriges poeter och beställ bättre. De brukar behöva pengarna.