70. Robyn

"Are you Robyn? The real Robyn?" undrade en exalterad Britney Spears första gången hon fick prata i telefon med det svenska stjärnskottet. Det är en fascinerande historia: Sextonåriga Robin Carlsson får 1995 ett stort genombrott i Sverige med debutalbumet Robyn is here, och särskilt med singlarna "Do You Know (What It Takes)" och "Do You Really Want Me (Show Respect)". Ett par amerikanska skivbolag vill ge ut hennes album i USA, och när det sker två år senare har en medioker och såsig ballad ersatts av hitlåten "Show Me Love". Robyn gör succé. Jive, det skivbolag som förlorade dragkampen om hennes signatur, beslutar hämndlystet att hitta sin egen amerikanska version av Robyn och göra henne till stjärna. En sjungande barnskådis som varit med i Disneyprogrammet The Mickey Mouse Club väljs ut för syftet. För att inte misslyckas använder de samma studio som Robyns musik spelats in i. De väljer också – vilket är avgörande – att använda samma låtskrivare. Max Martin och Denniz Pop hade legat bakom ett par av Robyns största framgångar och naturligtvis måste den amerikanska kopian arbeta med samma popgenier. Martin (Denniz Pop avled tragiskt redan 1998) skrev Britney Spears debutsingel "...Baby One More Time" och det var starten på en av de mest framgångsrika karriärerna i pophistorien, åtminstone i säljsiffror och kändisskap räknat. Så ja, inflytande på popvärlden fick hon redan tidigt, tonårstjejen från Södermalm.

Men det blev också tidigt tydligt att Robyn inte var typen som villigt tänkte låta sig stöpas i precis den form som skivbolagschefer, PR-konsulter och låtskrivare hade planerat för henne. Redan när hon slog igenom så berättade hon för tidningar att hon inte ämnade bli en simpel produkt. Och visst, det är lätt att säga, men Robyn skulle snart visa att det låg sanning och handlingskraft bakom orden. Hennes självständighet visade sig bland annat i att Max Martin såg fram emot att arbeta med Spears eftersom det var en flicka han hoppades inte skulle lägga sig i så mycket, i kontrast till svenskan. Robyn fortsatte ändå att under några år ge ut kommersiellt anpassad popmusik, till stor del styrd av skivbolaget. Karriären rullade på. Det hade varit så enkelt att låta det fortgå på det viset. Visserligen avtog populariteten i USA, som inte gav ut hennes följande skivor (bland annat på grund av låtar som handlade om abort, och som Robyn vägrade att utelämna), men hon hade blivit miljonär genom sina framgångar och fick jobba med musik-Sveriges främsta namn. Flera av låtarna är också verkligt fina popkarameller, som exempelvis "Play" och "Keep This Fire Burning". Vid sidan av musiken arbetade hon med ett meningsfullt uppdrag som Unicef-ambassadör. Vad kunde fattas henne?

Självständigt inflytande över sitt artisteri och konstnärskap, skulle det visa sig. I ett försök att förbättra sin situation bytte hon skivbolag (från BMG till just Jive), men ironiskt nog blev nya bolaget snart uppköpta av BMG, så någon verklig förbättring kom inte till stånd. När skivbolagsbossarna inte var nöjda med den nya electropopdoftande "Who's That Girl?" fick Robyn nog. Hon beslutade att lämna Jive och startade 2004 eget skivbolag. Kanske var det först nu som, för att låna Spears ord, "The real Robyn" trädde fram.

Redan första singeln, "Be Mine!", fångar mycket av det som präglat Robyns musik sedan dess. Inte minst handlar det om hennes förmåga att verka sårbar och rakryggad på samma gång. Uttrycket är naket och självutlämnande, texten ledsam. Men man får samtidigt känslan av att hon inte viker med blicken, att hon fortsätter gå framåt oavsett hur smärtsamt det är. Det finns något märkligt triumferande i musiken när hon sjunger "You never were, and you never will be mine." Det är som att hon vägrar att förneka den bistra sanningen, men lika mycket vägrar att krossas av den. Succésinglar som "With Every Heartbeat" och "Dancing On My Own" har samma kvaliteter. Knepet med att trycka in melankoliskt gråta-i-kudden-stoff i storslagen danspopförpackning har tidigare använts effektfullt av legendariska grupper som Pet Shop Boys och New Order. De senaste femton åren är det svenska Robyn som lyckats med det bäst av alla.

Det finns många intressanta dubbelheter med Robyns musik. Den lyckas vara både intim och extrovert, ensamt bitterljuv och jublande extatisk – på samma gång. Den känslomässiga direktheten andas indie, men hennes popstjärnestatus och de välproducerade låtarna passar inte riktigt in i den mallen. När musikjournalister försöker peka på Robyns betydelse så är det ofta just att hon lyckas förena kommersiellt gångbar topplistepop med något som många anser vara mer autentiskt och innerligt. Det är ingen slump att Robyn var en av de första renodlade popartisterna som inflytelserika indierock-magasinet Pitchfork på allvar intresserade sig för.

Men hon har andra sidor också. Jag minns att jag drabbades av hur cool "Konichiwa Bitches" kändes när den kom. Här var en gammal Mix Megapol-artist som plötsligt framförde något helt eget: en absurd, komisk, fräck och eklektisk låt (och video!). Visst, den är kanske egentligen mest en fnissig bagatell. En kul lek med stilar. Men en sak framstod fullständigt glasklart: Robyn gjorde numera vad helst hon hade lust med och hon gjorde det med en självklarhet som var förförisk. Jag minns att jag en natt drömde att jag var djupt förälskad i henne, och förblev lycklig i detta tillstånd ända fram tills jag upptäckte att en kompis var lika förtjust i henne som jag, och beklagligt nog tycktes ha större framgång. Att det var en dröm spelade ingen roll: jag var arg på honom i flera dagar efteråt. (Det är lugnt Filip – allt är förlåtet.)

Om någon hade förstått hur jag kände under de där dagarna så var det nog Robyn själv. Hon är en mästare på att förmedla romantisk längtan och alla dess trassliga sidospår. I "Indestructible" erkänner hon sina misstag: "I never was smart with love / I let the bad ones in and the good ones go", men bestämmer sig för att ändå älska som om hon aldrig blivit sårad förut, som om hon vore oförstörbar. Så här på papperet ser det ut som klichéer, men det låter inte som klichéer. När hon på senaste albumet Honeys avslutningsspår sjunger "I'm never gonna be broken hearted, ever again [...] never gonna let it happen" så kan det förefalla som att hon har tänkt om. Men det låter inte som att hon tar det hon sjunger på allvar riktigt. Rösten är ovanligt lättsam och finurlig, som om det bara är en liten dagdröm hon ägnar sig åt. Hon vet säkert att det inte är sant, att hon sannolikt kommer att åka på nya besvikelser längs livets snåriga stig. Men – och jag tycker det är så himla fint – hon verkar faktiskt alldeles okej med det.