76. Ruben Östlund

Det är intressant hur olika man kan tolka ett konstverk. I Ruben Östlunds film Play finns en märklig parallellhandling med en vagga på ett tåg. Tågpersonalen försöker genom upprepade utrop i högtalarna få någon att flytta på vaggan, men ingenting händer. Kameran sitter i förstaklassvagnen och de passagerare vi ser reagerar med stigande munterhet. Den komiska situationens klimax, då resenärerna framför kameran (och kanske även vi som tittar på filmen) brister ut i gapskratt, nås när tågpersonalen först ställer ut vaggan på perrongen, för att sedan ångra sig, bära in vaggan igen och upprepa sin gamla uppmaning i högtalaren - den här gången på tafflig engelska. Det stapplande försöket att tala engelska blir det yttersta exemplet på det tafatta i tågpersonalens hantering av situationen. Såväl förstaklassresenärerna som vi som tittar uppfattar det hela som mycket lustigt och mannens röst i högtalaren vittnar om att han närmast skäms över det han gör.

I Dagens Nyheter menade en kritiker att vaggan var regissörens sätt att peka på invandringen som grund för rånet filmen kretsar kring, medan Ruben Östlund själv har hävdat att han helt enkelt tog med den för komiken i det "skandinaviska" sätt som personalen försöker lösa problemet på. I mina ögon är dock båda dessa tolkningar bristfälliga. I slutet av filmen ser vi nämligen hur vaggan står hemma hos en av huvudstoryns killar i Göteborgsförorten.  Ett sätt att tolka det vi får se är att den kommit fram dit den ska just eftersom tågpersonalen valde att ta utropet på engelska en gång också. Kanske var det så att föräldrarna (eller den av dem som satt på tåget) inte kunde svenska tillräckligt bra för att uppfatta betydelsen av de första högtalarutropen. Ser man scenen på det viset så handlar den om konsekvenserna av vår starka rädsla för att göra bort oss. Visst älskar vi kanske att kokettera med en och annan accepterad abnormalitet, men på det stora hela är vår drift att framstå som normala extremt stark. När vi tvingas ropa ut något i en högtalare på tafflig engelska känner vi oss löjliga. Hade saker och ting fått rulla på som majoriteten på tåget hade önskat, så hade det engelska utropet aldrig gjorts, den pinsamma situationen hade undvikits, vaggan hade kastats av tåget och aldrig kommit fram till sin familj. Mannen med den knaggliga engelskan blir i detta perspektiv närmast en hjälte, även om han själv antagligen i efterhand mest kommer våndas över hur dum han verkade. Jag känner så klart i allra högsta grad igen mig i det där. I vissa fall när jag exempelvis har gått förbi en tiggare på stan, så har jag avhållit mig från att lägga pengar i skålen - inte av snålhet, lathet eller principer, utan för att andra inte gör det och för att det därmed skulle se konstigt ut om jag gjorde det. Konsekvensen av allt detta blir en typisk svensk form av utanförskap, som inte uppstår av elakhet eller explicita fördomar, utan av osäkerhet, nervositet och rädsla för att göra bort sig.

De sociala små mardrömmar Ruben Östlund visar upp i sina filmer bär också generellt något mycket blågult över sig. Likt labråttor placerar han ut oss framför den stillastående kameran. Forskningsfrågan: Hur agerar svensken? Närmare bestämt: Hur agerar svensken när det plötsligt kommer en lavin? Eller när hon råkar riva ner en gardinstång på en buss (eller kör bussen vars gardinstång rivs ner)? När en fest med grabbgänget spårar ur? När en man som (bokstavligt talat) spelar apa går loss på en galatillställning? (Det sistnämnda, lite mer tillskruvade exemplet, appellerade tydligen starkare till en internationell publik: Östlund vann 2017 Guldpalmen i Cannes för The Square.) Experimenten är ibland så grymma att man kan undra om de genomgått den obligatoriska etikprövningen för försök på människa. Titeln på en av hans bästa filmer, De ofrivilliga, är talande. Det handlar om situationer där vi egentligen inte vill vara. Där vi förväntas agera på ett sätt vi inte är bekväma med. Eller där oväntade händelser plötsligt stänger det förväntade och trygga handlingsalternativet.

Intressant nog är det just nervositeten och rädslan för det pinsamma som gör att vi gillar Ruben Östlunds filmer så mycket. Situationerna som skildras får det att krypa i kroppen på oss, men det finns också något vällustigt över detta, inte helt olikt känslan av att sitta uppkrupen i en mysig soffa och se en riktigt ruskig skräckfilm. På rätt avstånd blir det läskiga njutbart och komiskt. (På liknande sätt fungerar ju, vid närmare eftertanke, majoriteten av all konst.) Det är för övrigt intressant att vi i hög grad uppfattar hans filmer som just roliga. Det finns uppenbarligen något som skiljer det sociala spelets skräck från annan skräck. Det kan vara spännande och underhållande att på bioduken se människor bli jagade av knivmördare, skjutna i huvudet eller uppätna av monster; men det är inte nödvändigtvis komiskt, annat än möjligen som ren slapstick. Både Hannibal Lecter och David Brent är gestaltningar av våra rädslor, men på film fyller den ene oss med kittlande skräck, medan den andre får oss att skratta.

Ruben Östlunds filmer är obekväma både för karaktärer och åskådare. De ställer jobbiga frågor till oss svenskar: Är vi rasister? Fegisar? Rånare eller rånoffer? Oförmögna till verklig mänsklig kontakt? Eller kanske bara gulligt tafatta? Östlunds kamera ger inga svar. Den bara observerar. Men jag tänker att vi väl är allt detta på en och samma gång, beroende på vilken plats i det sociala spelet vi råkar inta för tillfället. Det är tur att vi kan skratta åt det på film, för när kameran stängts av, mikrofonerna rullats bort och filmen är klar, så är det fortfarande där vi står: Upp över öronen i mänskliga möten att hantera på ett korrekt och konventionellt sätt. Oftast osäkra. Ständigt positionerande. Alltid rädda att göra bort oss.

77. Jan Lööf

Det här ska inte bli ännu ett inlägg där jag lallar om min barndom. Det känns dock som att det krävs någon form av förankring i det förflutna för att förklara hur sjuhelsickes jäkla bra jag tycker att Jan Lööf är. Även om texten fortsättningsvis mest kommer handla om saker som vardagsförtrollning, barnlöshet och kontrasten mellan hemma och borta, så finns det bara ett ställe där den kan börja: i soffan hos mormor och morfar. Ni vet, den där som stod bredvid bokhyllan på ett sådant sätt att Sagan om det röda äpplet kunde dras ut utan att man ens behövde resa på sig. Precis där någonstans började min relation till Jan Lööf.

Sagan om det röda äpplet alltså. Finns det någon bättre bilderbok för barn? En vindlande illustration av slumpens makt. En odyssé i randig kostym genom ett stadslandskap fyllt av sammankopplade vardagsdraman, lustiga små trähus och fasader där tegelstenen skymtar fram genom den slitna rappningen. En brunmurrig 40-talshimmel, där det röda äpplet måhända blir en symbol för den moderna människans otillfredsställda begär (Lacans objet petit a, som Johannes föreslog i en diskussion inför detta projekt). Om Sven Nordqvist är förtrollaren av den svenska landsbygden, så fyller Jan Lööf samma funktion för den svenska staden. Precis som Nordqvist får Lööf oss att se hur fantastisk vår omgivning faktiskt är. Det är frestande att här säga något i stil med att "jaja, det är tur att Jan Lööf finns, för så där intressant och myllrande är ju inte verkligheten". Men vadå, det är den väl visst? Det är bara det att vi i vardagen inte ser det. Vi borrar ner huvudet och stretar med skygglappar genom snålblåsten till jobbet eller Arbetsförmedlingen. Men runt omkring oss finns ju massor av lustiga typer, jazzklubbar, skrotgårdar, pryttlar, mojänger och röda äpplen! Flygande öar och talande gorillor är det kanske sämre med, men ärligt talat: konstigare saker har man väl läst om i tidningen?

Den starkaste personliga kopplingen till Jan Lööf har jag genom tv-serien Skrotnisse och hans vänner. Jag vet inte hur många gånger jag och min bror har sett den. "Vi kan alla citat och varenda detalj", tänkte jag skriva, men nej, det är just det som är poängen: det finns alltid något nytt att upptäcka, någon manick på skrotgården man inte lagt märke till, eller ett lustigt uttalande på klingande västgötska man inte tidigare fäst sig vid. I både tv-serien från 1985 och boken från 1976 (som serien mycket löst bygger på) kombineras den magiska svenska vardagsskildringen, med verkliga äventyr i fjärran land. Det blir inte sämre på något vis. Tvärtom. Kontrasten mellan hemma och borta gör den lilla svenska stugan i staden ännu mysigare. Det finns ju ingenting som känns så härligt ombonat och trivsamt, som att kura ihop sig hemma och i tanken befinna sig på spännande platser i avlägsna hörn av världen. På samma sätt gör vetskapen om Bertil Enstörings kommande äventyr i Egypten att det skimrar lite extra om hemtrevnaden och vardagsrutinerna hemma hos Kalle och Skrotnisse. Det ska dock sägas att i boken, som har en helt annan story än serien, så avslutas det hela med en lustig twist: Kalle, Skrotnisse och gubben Kvarnsten tror visserligen att de tagit sig till Afrikas savann på en hjulångare, men i själva verket befinner de sig bara på en djurpark i hemstaden. Kalles far kommer dit och skäller ut Skrotnisse för hans oansvarighet. Den tidigare så vördnadsbjudande och närmast skräckinjagande trollgubben Kvarnsten ser nu rätt spak ut där han står och tittar ner på den gråa asfalten. Där tar äventyret och boken slut. En märklig avslutning på en barnbok, men ytterligare ett bevis för Jan Lööfs geni och känsla för det oväntade. Det är väl också ofta så att när barnböcker är som bäst, så bygger de just på spänningen mellan saga och verklighet, och svårigheten att avgöra vad som är vad. Tänk bara på Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Kom Bo Vilhelm Olsson till Landet i Fjärran? "Nä", säger cynikern, "grabben dog!" Eller? Inget svar ges på frågan. Gränsen mellan verklighet och fantasi är upplöst. Precis så tycker jag Jan Lööfs verk också många gånger fungerar. Kunde gubben Kvarnsten trolla? Så klart inte! Fast han fick ju den där stormen att hända ... Och så vidare.

Som person har Jan Lööf alltid gett intryck av att vara en lite udda eremit. Han ger mycket få intervjuer och har under långa perioder bott på en ö i Grekland utan telefon. Det ligger nära till hands att se Bertil Enstöring som hans alter ego (även om han i tv-serien faktiskt gör rösten till självaste Leonardo da Vinci). Lööf har heller aldrig själv skaffat några barn och kanske är det en nyckel till hans genialitet som skapare av kultur för de små. Det finns som bekant ingenting som gör en så vuxen som att skaffa barn. Kanske är det lättare att behålla en nära kontakt till barnets fantasi och upptäckarlusta, om man inte själv behöver inta rollen som "den vuxne" gentemot någon annan. Den magiska staden hos Jan Lööf kan kanske på så sätt betraktas som ett sällsynt bevarat själsligt landskap från en tid då det mesta, utan att man reflekterade över saken, faktiskt var magiskt.

Bland de fenomen som får den allra största uppmärksamheten av Jan Lööfs barnasinne, finns så klart manickerna. Hans verk är fyllda av månraketer, flygande rullstolar och andra fantastiska mekaniska konstruktioner. Men det kanske allra mest fantasieggande fenomenet är skrotgården, denna oöverskådliga samling av bråte och möjligheter, där alla manicker fortfarande återstår att uppfinna; en blandning av högt och lågt, som människor lagt bakom sig och kasserat, men som kan plockas ihop och sättas samman till ett oändligt antal nya, tidigare oanade konstruktioner; en lekplats med ett nytt utseende varje dag. Det är lite så jag tänker mig att det ser ut i Jan Lööfs hjärna. Och vill vi åstadkomma något här i livet, gör vi nog inte helt fel i att omvandla våra egna själar till skrotgårdar. Det redan skapade utgör ju bara en del av verkligheten. Den kan vara nog så fantastisk, men vänder vi blicken lite åt sidan tronar den enorma skrotgården upp sig med allt det som plockats isär, glömts bort, eller bara helt enkelt aldrig blev något. Det är där möjligheterna att skapa något nytt finns.

Kanske var det detta som väcktes hos mig i soffan hos mormor och morfar, och framför teven i barndomshemmet. Skaparglädjen. Den rungande inre uppmaningen: "Vad väntar du på? Sätt igång och bygg!"

78. Carl Larsson

"Mamma! Mamma! Det är tyskar i trädgården!"

Den gälla barnastämman skär genom det fridfulla sommarlandskapet. Mamma Karin springer ut på verandan. "Åh nej ... inte nu igen!" Lilla Lisbeth och två tyska turister står bland rosor och pioner och tittar storögt på varandra. Tyskarna mumlar hänfört något om "Heimatgefühl" och "Lebenskunst". "Var vänliga och avlägsna er. Raus!" skriker Karin. Uppe på övervåningen, i bokrummet, sitter pappa Carl. Han har en av sina dåliga dagar. Ett bittert leende spelar över hans läppar. "Jo jo", tänker han, "så här går det när man gör ett spektakel av sig själv och sin familj inför hela världen. Jag vet inte vem som är mest sjuk i huvudet: konstnären vars levebröd är att apa sig inför massorna eller turisten som åker hundratals mil för att se galenskapen med egna ögon."

Ja, vem är egentligen mest galen? Är det den som lägger ut sitt privatliv för allmän beskådan på Facebook eller Instagram? Eller den som lägger stora sjok av sin lediga tid på att maniskt bläddra igenom bilder ur andras liv? Men nej, det här ska inte bli ytterligare en text om samtidsmänniskans beteende på sociala medier.  Jag tänker bara konstatera att Carl Larsson är något slags urtyp för detta beteende. Det alla gör nu var han ensam om på sin tid. Jag kan ha fel och jag har inte gjort någon närmare research, men den svenske nationalkonstnären är mig veterligen den förste som gör sitt och sin familjs vardagsliv till visuellt allmängods.

Det var 1889 som Carl Larsson med familj tillbringade sin första sommar på Lilla Hyttnäs i Sundborn. Egendomen i Dalarna var en gåva från Karin Larssons välbärgade föräldrar. Stadsgossen Carl romantiserade så klart det lyckliga livet på landet, men verkar också ha känt sig uppriktigt hemmastadd på platsen. Våren 1901 flyttade familjen dit för gott. Paret byggde successivt ut och omformade huset efter sina behov. Den engelska Arts & Crafts-rörelsen var en viktig influens. Snart börjar Carl med sina berömda Sundbornmålningar, där vi får se familjen Larsson fira jul, äta frukost, skala äpplen och vattna blommorna. Målning på målning med motiv från vardagen och familjelivet.

Vad drev honom?

Carl Larsson växte upp i ett fattigt hem i en av Stockholms sjaskigare stadsdelar, så var det kanske revanschlusta det handlade om? ("Jag må ha växt upp under eländiga förhållanden, men titta på mig nu! Jag har lyckats!") Konstnären tycks ha haft någon form av mindervärdeskomplex under stora delar av sitt liv. När det var dags för honom själv att bli framgångsrik så stack det i sin tur i ögonen på andra. En nackdel med alltför stor synlighet, då som nu, är ju de oundvikliga hatarna. Ur-hatern själv, August Strindberg, var under en period god vän med Carl Larsson.  Konstnärens ekonomiska framgångar, de solstrålande idyllerna från Sundborn eller vad det nu kan ha varit, fick dock slutligen bägaren att rinna över för den gode författaren (Strindbergs bägare var som bekant inte särskilt svår att få i gungning). I En ny blå bok från 1908 skriver han så här: "Jag känner en man sedan 40 år, som ljugit ihop en karaktär åt sig, eller rättare sagt en karaktärsmask." Carl Larsson kallas för opålitlig, ond, förljugen och "bottenlöst tom". Konstnären tog angreppet mycket hårt, och kanske extra hårt just därför att det någonstans under alla Strindbergs överdrifter och elakheter fanns ett litet korn av sanning.

Eller fanns det rent praktiska anledningar till skildringarna av familjelivet? Carl Larsson uttryckte saken kärnfullt: "Hustru och barn är bra att måla af, och så äro de alltid till hands." Varför jaga världen och historien runt efter motiv, när de allra vackraste finns i rummet bredvid? Till och med konstnärens far Olof, som Carl hade ett närmast hatiskt förhållande till under större delen av sitt liv, får bli en del av familjeidyllen. Dock inte utan subtila pikar. Ta till exempel akvarellen "Farfar och Esbjörn" från 1902. Här framstår Olof Larsson som en gemytlig gubbe som busar med sitt barnbarn. Men notera bakgrunden. Där skymtar skissen till Carl Larssons monumentala fresk "Gustav Vasas intåg i Stockholm". Den undergivne borgmästaren har klara drag av fadern, medan den stolte konungen givetvis är ett porträtt av Carl Larsson själv! Här framträder en obehagligare sida av målarens omvandlande av sitt familjeliv till konst, nämligen makten att styra bilden av de medverkande människorna. Strindbergs brutala angrepp (se ovan) framstår som jämförelsevis oskyldigt. Carl Larsson är och var ju en uppburen kulturpersonlighet. Strindbergs skildring kommer i det långa loppet aldrig att kunna bli något mer än en närmast komisk detalj i vår uppfattning av konstnären. Av Olof Larsson kommer vi däremot med all sannolikhet aldrig få en annan bild än den hans store son gav oss. För honom liknar de ljusa och luftiga tavlorna mest ett evigt fängelse.

Eller var det kanske Karins fel alltihop, med sina nya och kreativa idéer om heminredning, som pockade på att låta sig avbildas? Det var ju inte bara Carl Larssons sätt att slå konstnärliga mynt av sitt hemliv som var nytt. Även Karins idéer om inredning, där ljus, enkelhet och skönhet för alla var idealet, var nya för denna tid. Nu ville man bort från det murriga och överbelastade. Carl och Karin Larsson gick i spjutspetsen för utvecklingen och deras inredning av Lilla Hyttnäs skulle bli oerhört inflytelserik. Paret var "influencers" vi lever med än idag. Jag vill inte göra några alltför stora jämförelser här, men det finns faktiskt en kuslig likhet mellan att betrakta en rad av Carl Larssons Sundbornsmålningar och att bläddra i en samtida IKEA-katalog. Med tanke på hennes kreativitet och historiska betydelse på området, så hade vi så klart kunnat ha med även (eller enbart) Karin Larsson på den här listan. För min del kan jag dock ärligt säga att jag uppskattar den måleriska skildringen av heminredningen, mer än själva heminredningen i sig (även om de naturligtvis inte helt och hållet går att skilja från varandra).

Eller var det helt enkelt i första hand den publika efterfrågan som blev den avgörande faktorn? Carl Larsson var naturligtvis en betydligt mer mångsidig konstnär än vad som framgår av, de visserligen härliga, Sundbornmålningarna. I sin biografi Jag Carl Larsson skriver Per I. Gedin att konstnären i början av 1890-talet hade "tre helt skilda vägar att välja mellan för sitt framtida måleri. Att måla idyller från Sundborn; att bli landskapsmålare i akvarell; eller /.../ symbolist i olja med en stark färgskala". Carl Larsson kastade sig med liv och lust in på den förstnämnda av de tre vägarna. Vad som måhända börjar som ett praktiskt avbildande av det som är närmast till hands, visar sig slå an hos publik och mecenater. Folket fick ett kikhål in i en ny och modern drömvärld. De älskade vad de såg.   Böcker som De Mina, Ett hem och Larssons förde ut hans idéer till en bred publik och sålde som smör. Och det var inte bara i Sverige som hans skildringar från Sundborn blev uppskattade. De rönte också en oerhörd popularitet i Tyskland, föregångare kanske till senare tiders tyska vurm för Pippi Långstrump, älgskyltar och småländska stugor vid skogstjärnar. Turister börjar så småningom flockas till Sundborn. Det larssonska hemlivet är plötsligt allmän egendom. Den strida strömmen av vallfärdande tyskar blir till sist så besvärande att en skylt får sättas upp vid grinden - "Fridlyst område". Det är fullkomligt uppenbart att konstnären hittat en kassako av betydande mått. Varför ändra ett vinnande koncept?

Vad det än kan ha varit som drev Carl Larsson, så är det bara att konstatera att målningarna från Sundborn har fortsatt att reproduceras i oändliga varianter in i vår tid. Affischer med hans motiv skymtar säkerligen i bakgrunden på mången lycklig Instagrambild. Och vi fortsätter att reproducera paret Larssons ideal om det lyckliga hemlivet i sociala medier, genom att lägga upp fotografier på våra barn, sommarstugor och nyplockade blomsterbuketter, och skapar på så sätt bilden av hur ett typiskt svenskt hem ska se ut (men slipper för det mesta tyskar i trädgården). Men precis som för Carl Larsson fungerar kanske bilderna också i hög grad som besvärjelser eller övermålningar av bitterhet, rädsla och ofullkomligheter. Eller som desperata rop efter kärlek och uppmärksamhet. Carl Larsson tycks ha varit en närmast manodepressiv personlighet, som aldrig hade långt till svärtan och misantropin, men framför allt tycks han ha haft ett enormt behov av att bli sedd och omtyckt. Som vi alla vet är behovet av bekräftelse ett av de svåraste att varaktigt tillfredsställa. Jublande framgångar när någon visar uppskattning, ersätts snabbt av misstänksamhet och dysterhet när de vackra orden uteblir. Precis som för drogmissbrukaren måste de gamla kickarna ersättas med nya och bilderna därmed fortsätta att pumpas ut.

När vi ser oss själva i spegeln undrar vi kanske precis som Carl Larsson: Är det här en lycklig människa? Eller en pajas?

"Självrannsakan" (1906)

79. Joe Hill

Det var i gryningen den 19 november 1915 som fackföreningsaktivisten och sångaren Joe Hill ställdes upp framför en vägg och arkebuserades. Efter en travesti till rättegång hade han dömts till döden för ett mord på en specerihandlare. Ingen vet vad han tänkte på de sista ögonblicken av sitt liv. Kanske, som i filmen Joe Hill av Bo Widerberg, tog han av sig ögonbindeln för att se sina banemän i ögonen. Men de hade gömt sig bakom ett plank. Bara gevärsmynningarna var synliga, där de stack ut från hål i planket. "Fega jävlar", skriker Tommy Berggren i rollen som Joe Hill i filmen. Han ser upp mot himlen. Ett gäng fåglar flaxar förbi. Sedan tar allt slut.

Ingen vet heller vad Utahs guvernör tänkte på. Guvernören var fast övertygad om Joe Hills skuld och hade avfärdat två brev från president Woodrow Wilson om att uppskjuta avrättningen. Kanske tänkte han: äntligen blir jag av med den jobbiga jäveln.

Mycket talar för att Joe Hill gick frivilligt in i döden. Han kunde ha förklarat vad som hände den där olycksaliga kvällen när specerihandlaren mördades, han kunde ha nämnt vem han var med och undvikit dödsdomen, men han lät sin kropp perforeras av ett tiotal kulor i stället. Varför gjorde han det? Vad ledde fram till det beslutet?

Joe Hill föddes som Joel Emmanuel Hägglund och växte upp i Gävle. När han var tolv år gammal insjuknade han i tuberkulos. Den tidens läkarvetenskap hade fått för sig att röntgenstrålar kunde hjälpa till i behandlingen. Det här var på den tiden då man inte visste vad röntgenstrålar kunde användas till, och man provade sig fram. Kunde röntgenstrålar kanske funka som behandling mot tuberkulos? Det kunde de inte. Sedan fick Joel Emmanuel genomgå flera hudbehandlingar som lämnade stora ärr på hals och i ansikte. Men musiken fanns som tur var, och han hade i tidig ålder lärt sig spela banjo, gitarr och munspel. När Joel Emmanuel var tjugotvå år gammal dog hans mor och syskonen sålde föräldrahemmet och delade på pengarna. Inget band honom längre till Gävle eller till Sverige, och Joel Emmanuel gjorde som så många andra vid den här tiden – 1,5 miljoner svenskar emigrerade till USA under en åttioårsperiod – och sökte lyckan över havet. Förmodligen med en portion tacksamhet över att ha lyckats fly undan den svenska läkarvården.

I New York fick han ett jobb som spottkoppsrensare, ett hederligt yrke som någon måste göra. Men hjärtat klappade av rastlöshet i hans bröst och han begav sig västerut, över den nordamerikanska kontinenten. Han ägde bara sin arbetsförmåga och sina två händer, och tog jobb i hamnar och fabriker. Det var jobb som utmärktes av hårt slit och usla villkor. Berättelsen om Joel Emmanuel Hägglund som tog sig från Gävle till Amerikas förenta stater är än så länge också berättelsen om miljoner andra som gjorde resan över havet bara för att slukas i industrikapitalismens stora gap. Och precis som många andra blev Joel Emmanuel involverad i arbetarrörelsen. Han gick med i fackföreningen IWW, Industrial Workers of the World, nationens mest uppskattade och fruktade arbetarrörelse. Det fanns ytterligare en fackförening som samlade arbetare vid den här tiden, American Federation of Labor (AFL). Om man var medlem av IWW tyckte man i regel att AFL var mesar eller allierade med de exploaterande storföretagen. Om man var medlem av AFL tyckte man däremot att IWW:s medlemmar var ett gäng ostädade busar.

Det kanske förvånar en och annan, men den socialistiska rörelsen var stor i USA tidigt på 1900-talet. En socialistisk tidning, Appeal to Reason, som gavs ut varje vecka, hade över femhundratusen prenumeranter och i många städer röstade man fram borgmästare från det socialistiska partiet. Arbetarrörelsen tog naturligtvis sin inspiration från Karl Marx skrifter. Men man var inte tvungen att ha läst Marx för att vara en del av kampen. Det var lika mycket en kamp sprungen ur arbetarnas upplevelser av exploatering. USA hade vid 1900-talets början ungefär 90 miljoner invånare och det uppskattades att tio miljoner levde i fattigdom. Det var vid den här tidpunkten Joel Emmanuel Hägglund bytte namn till Joseph Hillstrom, vilket blev Joe Hill. Joe hade sett exploateringen av arbetarna vid hamnarna och fabrikerna med egna ögon och valde att uttrycka sin frustration i sina sånger. IWW var en sjungande rörelse, och det var Joe Hill som kom att skriva de flesta av deras sånger. 

IWW gav naturligtvis även ut trycksaker. Men som Joe Hill själv förklarade, en trycksak läser man bara en gång, "men en sång lär man sig utantill och sjunger om och om igen". Hills sånger talade till massorna. De var ofta parodier på religiösa sånger som ingick i Frälsningsarméns repertoar, eller "Svältningsarmén" som Hill kallade organisationen. Hills mest välkända sång, "The Preacher and the Slave", gör narr av de feta präster som påminner arbetarna om den belöning som väntar dem i nästa liv:

You will eat, bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and Pray, live on hay
You'll get pie in the sky when you die

Att man får äta paj i himlen är förstås en klen tröst när man tuggar på en torr brödskalk eller kokar soppa på ett skinnbälte. Att melodierna till sångerna togs från kända religiösa sånger innebar att alla kände till dem. Det innebar också att folk kunde sjunga Joe Hills texter när de religiösa sångerna spelades. Man kunde förbjuda människor att ställa sig på torget och föra fram radikala politiska budskap, men det var inte lika enkelt att förbjuda människor att sjunga.

Joe Hill blev en galjonsfigur för IWW. Problemet med att vara en galjonsfigur är dock att man blir en synlig måltavla och att man riskerar att stå i skottlinjen när andra inte håller med en i sak. Är man dessutom galjonsfigur för en arbetarrörelse innebär det automatiskt att man har många och mäktiga fiender. När en specerihandlare (och före detta polis) mördades i Salt Lake City, föll misstankarna snart på Joe Hill. Hade han inte fått en skottskada samma kväll som specerihandlaren dödats? Såg han inte ut som den man vittnen pekade ut? Och framförallt, det mest komprometterande av allt, hade han inte ett IWW-medlemskort i ena innerfickan? Kort sagt: personer som inte höll med Joe Hill i sak såg en chans att röja undan en jobbig jävel.

Men det hade som sagt inte behövt sluta med en avrättning. Hill hade kunnat avslöja vad som hände den där kvällen, han hade kunnat avslöja namnet på den kvinna han var med eller förklarat varifrån hans skottskada kom ifrån. Det gjorde han inte. Det gjorde han aldrig. Om vi utgår från att han faktiskt var oskyldig återstår två förklaringar: att han ville skydda identiteten på kvinnan som han hade tillbringat kvällen med, och att han efterhand, när han insåg att dödsdomen skulle verkställas om han inte sa någonting, på något sätt också började vilja den. Ingen vill dö, men är det så orimligt att tänka sig att en man som har ägnat hela sitt liv åt en politisk kamp också kommer fram till övertygelsen att den är värd att dö för? Joe Hill ansåg att vissa saker vare sig kan eller borde man kompromissa med. In i det sista höll han fast vid att han inte hade fått en rättvis rättegång. Han måste också ha kommit fram till slutsatsen att han var nyttigare för arbetarrörelsen som död.

Så avrättades Joe Hill, den 19 november 1915. Så skapades samtidigt en legend. Joe Hill blev mannen som aldrig dog. Han levde kvar i sånger, berättelser och myter. 1936 skrevs "Joe Hill" av Earl Robinson, som för alltid inristade hans namn i den amerikanska folkmusiken. Joe Hills liv har sedan blivit en inspirationskälla för bland andra Woody Guthrie, Joan Baez och Bob Dylan. Det är ändå ganska häftigt för en arbetarpojk från Gävle.

Här hade den här texten kunnat ta slut. Men den kan inte ta slut här. Den får inte. Jag måste på något sätt placera Joe Hills liv och död i samtiden. Jag vill kunna säga att Joe Hill inte dog i onödan, att han har blivit en symbol som förändrar världen. Men det är någonting som tar emot.

Tanken var väl ändå inte att vi skulle hamna här.

Hur jag menar? Jo. Arbetarrörelsen fungerade som en hävstång för det stora flertalet i samhället. Det blev ingen revolution, och det var kanske tur, men med reformer som allmän rösträtt och sociala skyddsnät har samhället förändrats till det bättre.

Arbetarrörelsens stora tragedi (eller ironi) är dock att människor har börjat gilla sin underordning. Vi uppskattar våra lediga helger, våra avolattes (latte serverad i en avokadohalva), och vår mat som levereras till dörren av en sorgligt underbetald utbytesstudent; vi uppskattar allt det här alldeles för mycket för att göra annat än att rycka uppgivet på axlarna åt världens orättvisor. Visst, rika finansvalpar och bankdirektörer kan dra åt helvete. Men i grunden accepterar vi att saker är som de är och att de inte går att göra någonting åt.

Djävulens främsta trick är att få oss att tro att han inte existerar och kapitalismens främsta trick är att få oss att tro att kampen är över. Den får oss att betrakta alla rättvisekamper som delmål i det stora framåtskridandet mot marknadsekonomi och liberal demokrati. När vi tittar tillbaka på historiens många orättvisor är det med en ursäktande inställning. Jo visst, den tidiga industrikapitalismen var hemsk, men det var ett nödvändigt steg mot dagens välstånd. Det är annorlunda nu. Nu har vi pengar över för att... ja, för att kunna köpa saker.

Nej... det kan inte stämma. Jag vägrar tro det.

Vad det än var Joe Hill dog för, så var det inte att för vi skulle kunna avnjuta våra avolattes ifred. Hans död måste vara mer meningsfull än så. Den måste betyda mer.

80. Anna Järvinen

Som en porslinsvas.

Som en sådan vas man bara köper en eller två gånger i livet eller kanske får i present av mormor med förmaningen "den här ska du vara rädd om". En sådan vas man ställer i ett vitrinskåp (om man har ett) eller stoppar undan på vinden. Som man inte använder och knappt vågar andas på av rädsla att den ska fara i golvet och gå i kras.

Så skör är din och min lycka.

Att beskriva den är som att vaska guld. Du måste stå i det kalla vattnet i timmar och när dagen är slut är det ändå inte säkert att du lyckats sila fram några gyllene korn. Det är lättare att skildra sorgen och ledan, sanden och slagget. Vardagen är en outsinlig källa att ösa ur. Du vaknar missmodig, går till jobbet irriterad, kommer hem igen arg och lägger dig ledsen och besviken. De här känslorna behöver beskrivas och hanteras, och görs så också av tusen missmodiga singer-songwriters, tusen arga punkband och tusen ledsna popsångare. Men någonstans, mitt i alltihop, är du kanske också lycklig. Att peka ut var och hur låter sig inte göras utan vidare och det är knappt du vågar försöka. Du minns ju mormors förmaning och porslinets skörhet, och du är rädd för att det ska visa sig vara kattguld som glimmar i leran. Bättre då att hålla tyst om det. Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Men så plötsligt lyckas någon med det till synes omöjliga. Det är inte alltid den man tror på förhand. Jag minns första gången jag såg Anna Järvinen uppträda. Det kan ha varit ... 2008 kanske? Jag skulle gissa att hennes debutalbum Jag fick feeling från 2007 hade släppts, men däremot inte uppföljaren Man var bland molnen som kom 2009. Det var på en studentpub i Linköping och varken jag eller mina vänner var särskilt imponerade. Efter att snabbt ha bestämt oss för att hon var en gammal pretentiös tant gick vi och satte oss med en öl i ett hörn långt bort från scen (men naturligtvis, utgår jag ifrån, tillräckligt nära för att kunna fälla dryga och ironiska kommentarer om konserten). Efter detta dröjde det några år utan att jag över huvud taget reflekterade närmare över Anna Järvinens existens.

Sedan kom hennes tredje album Anna själv tredje.

Skivan bestod egentligen av samma beståndsdelar som hennes tidigare alster - varken ljudbilden, melodierna, texterna, rösten eller ens den allt omslutande skörheten, var egentligen något nytt. Men plötsligt var det som att de hade fokuserats och koncentrerats - härdats för att fortsätta den keramiska liknelsen - till klart lysande ögonblick av skönhet och lycka.  Det var som om hon hela tiden hade försökt fånga det svävande och flytande fenomen som är lyckan, men fram tills nu bara lyckats åstadkomma vaga och suddiga reproduktioner. När jag första gången hörde refrängen till "Lilla Anna" blomma ut visste jag omedelbart att det här var inte något taffligt försök, inte något trevande och famlande, inte något tidsfördriv i väntan på det som verkligen betyder något. Det var porslinsvasen, guldkornet, vad ni vill - det var kort sagt lyckan. På riktigt.

Det finns många exempel. Det naiva, nästan barnsliga, trallandet på "Regnar bort". Refrängen till "Annas vals" där orden ("För allt är så enkelt, det är som en förfest, när vågen kommer så följer man med, man släpper taget - det är faktiskt inget mer med det ...) korresponderar perfekt med melodi och ljudbild. Precis så kan livet kännas ibland när man är lycklig. Eller fågelkvittret som inleder och sätter tonen för hela den fantastiska avslutningslåten "Ångrar inget". Eller Cocteau Twins-covern "Hur man lättar helt enkelt", där väl titeln säger allt. Ändå är det fel att beskriva albumet i sig som lyckligt. Texterna är ofta uppseendeväckande mörka. Den musikaliska skildringen av lycka är dock fundamental även för de sånger vars texter skildrar sorg och smärta. Lyckan finns i dessa fall där, inte som något närvarande och aktuellt, utan som minnet av något som en gång fanns eller drömmen om något som en gång (kanske) kommer.

Men är då inte detta i själva verket bara den gamla vanliga kombinationen av vackra popmelodier och smärtsamma texter, den där som alla popartister värda namnet laborerar med? Nej, vill jag hävda. När Anna Järvinens debutalbum släpptes skrev Sonic Magazine att det var "den mest personliga och förlösande svenskspråkiga debuten sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg". Det kan alltså vara lämpligt att för åskådlighetens skull använda sig av Håkan Hellström som jämförande exempel. Håkan är som alla vet en erkänd mästare på att framföra desperata texter till glada melodier. Men det är inte riktigt lycka som finns i hans musik - snarare extas, eufori och njutning. Det sammantagna intrycket blir ett av desperation, kåthet eller världsfrånvända fantasier. Medan den evige ynglingen Håkan energiskt slänger vasen i golvet och kastar sig huvudstupa i vattnet i jakt på kärleken, står Anna Järvinen kvar vid strandkanten och betraktar de utspillda guldkornen som rinner iväg med strömmen.

Utmaningen består dock inte bara i att beskriva lyckan, utan också i att framställa den som något faktiskt existerande i våra liv. En risk är ju att det hela blir för abstrakt. En kompositör som Mozart uppnår så klart storslagen skönhet genom att i sin fyrtionde symfoni skildra lyckan som ett fenomen långt ovanför oss människor, själva urkällan för de rännilar som då och då sippar ner till våra små futtiga liv. Men om det nu inte är själva ådern vi är ute efter, utan guldkornen, måste vi på något vis ta ner det vackert skimrande och placera det här och nu. Anna Järvinen löser det genom att då och då förankra sina lyckoskildringar i vardagen. Den dubbeltydigt betitlade "Affären" börjar till exempel med en sväng till affären för att köpa kaffe, tvättmedel och flingpaket.  Och i "Porslin" (som Järvinen bisarrt nog ställde upp i Melodifestivalen med) dyker ett fyllebråk upp mitt i den bitterljuva skildringen av ett stagnerat förhållande. Med sådana små enkla knep placeras glimtar av guld ut i gråheten.

Det vore lögn att säga att jag brukar lyssna särskilt mycket på Anna Järvinen längre. Med riktigt bra musik är det många gånger så, för mig i alla fall, att man inte behöver höra den så himla ofta. När den där melodin eller textraden väl satt sig så går det ju alldeles utmärkt att spela upp den i huvudet, utan att behöva störa öronen med verkliga ljud. Jag lyssnade så klart pliktskyldigt på Anna själv tredje innan den här texten skrevs. Visst var det bra. Men kanske ändå inte riktigt lika bra som det där ögonblicket efter frukost då du tittar ut genom fönstret och ser en liten solstråle leta sig fram genom träden över hustaken, samtidigt som en svag reminiscens av en popmelodi knappt märkbar flyter fram i utkanten av ditt medvetande. Ett porslinsögonblick som snart går i kras. Men som finns här och nu.