76. Ruben Östlund

Det är intressant hur olika man kan tolka ett konstverk. I Ruben Östlunds film Play finns en märklig parallellhandling med en vagga på ett tåg. Tågpersonalen försöker genom upprepade utrop i högtalarna få någon att flytta på vaggan, men ingenting händer. Kameran sitter i förstaklassvagnen och de passagerare vi ser reagerar med stigande munterhet. Den komiska situationens klimax, då resenärerna framför kameran (och kanske även vi som tittar på filmen) brister ut i gapskratt, nås när tågpersonalen först ställer ut vaggan på perrongen, för att sedan ångra sig, bära in vaggan igen och upprepa sin gamla uppmaning i högtalaren - den här gången på tafflig engelska. Det stapplande försöket att tala engelska blir det yttersta exemplet på det tafatta i tågpersonalens hantering av situationen. Såväl förstaklassresenärerna som vi som tittar uppfattar det hela som mycket lustigt och mannens röst i högtalaren vittnar om att han närmast skäms över det han gör.

I Dagens Nyheter menade en kritiker att vaggan var regissörens sätt att peka på invandringen som grund för rånet filmen kretsar kring, medan Ruben Östlund själv har hävdat att han helt enkelt tog med den för komiken i det "skandinaviska" sätt som personalen försöker lösa problemet på. I mina ögon är dock båda dessa tolkningar bristfälliga. I slutet av filmen ser vi nämligen hur vaggan står hemma hos en av huvudstoryns killar i Göteborgsförorten.  Ett sätt att tolka det vi får se är att den kommit fram dit den ska just eftersom tågpersonalen valde att ta utropet på engelska en gång också. Kanske var det så att föräldrarna (eller den av dem som satt på tåget) inte kunde svenska tillräckligt bra för att uppfatta betydelsen av de första högtalarutropen. Ser man scenen på det viset så handlar den om konsekvenserna av vår starka rädsla för att göra bort oss. Visst älskar vi kanske att kokettera med en och annan accepterad abnormalitet, men på det stora hela är vår drift att framstå som normala extremt stark. När vi tvingas ropa ut något i en högtalare på tafflig engelska känner vi oss löjliga. Hade saker och ting fått rulla på som majoriteten på tåget hade önskat, så hade det engelska utropet aldrig gjorts, den pinsamma situationen hade undvikits, vaggan hade kastats av tåget och aldrig kommit fram till sin familj. Mannen med den knaggliga engelskan blir i detta perspektiv närmast en hjälte, även om han själv antagligen i efterhand mest kommer våndas över hur dum han verkade. Jag känner så klart i allra högsta grad igen mig i det där. I vissa fall när jag exempelvis har gått förbi en tiggare på stan, så har jag avhållit mig från att lägga pengar i skålen - inte av snålhet, lathet eller principer, utan för att andra inte gör det och för att det därmed skulle se konstigt ut om jag gjorde det. Konsekvensen av allt detta blir en typisk svensk form av utanförskap, som inte uppstår av elakhet eller explicita fördomar, utan av osäkerhet, nervositet och rädsla för att göra bort sig.

De sociala små mardrömmar Ruben Östlund visar upp i sina filmer bär också generellt något mycket blågult över sig. Likt labråttor placerar han ut oss framför den stillastående kameran. Forskningsfrågan: Hur agerar svensken? Närmare bestämt: Hur agerar svensken när det plötsligt kommer en lavin? Eller när hon råkar riva ner en gardinstång på en buss (eller kör bussen vars gardinstång rivs ner)? När en fest med grabbgänget spårar ur? När en man som (bokstavligt talat) spelar apa går loss på en galatillställning? (Det sistnämnda, lite mer tillskruvade exemplet, appellerade tydligen starkare till en internationell publik: Östlund vann 2017 Guldpalmen i Cannes för The Square.) Experimenten är ibland så grymma att man kan undra om de genomgått den obligatoriska etikprövningen för försök på människa. Titeln på en av hans bästa filmer, De ofrivilliga, är talande. Det handlar om situationer där vi egentligen inte vill vara. Där vi förväntas agera på ett sätt vi inte är bekväma med. Eller där oväntade händelser plötsligt stänger det förväntade och trygga handlingsalternativet.

Intressant nog är det just nervositeten och rädslan för det pinsamma som gör att vi gillar Ruben Östlunds filmer så mycket. Situationerna som skildras får det att krypa i kroppen på oss, men det finns också något vällustigt över detta, inte helt olikt känslan av att sitta uppkrupen i en mysig soffa och se en riktigt ruskig skräckfilm. På rätt avstånd blir det läskiga njutbart och komiskt. (På liknande sätt fungerar ju, vid närmare eftertanke, majoriteten av all konst.) Det är för övrigt intressant att vi i hög grad uppfattar hans filmer som just roliga. Det finns uppenbarligen något som skiljer det sociala spelets skräck från annan skräck. Det kan vara spännande och underhållande att på bioduken se människor bli jagade av knivmördare, skjutna i huvudet eller uppätna av monster; men det är inte nödvändigtvis komiskt, annat än möjligen som ren slapstick. Både Hannibal Lecter och David Brent är gestaltningar av våra rädslor, men på film fyller den ene oss med kittlande skräck, medan den andre får oss att skratta.

Ruben Östlunds filmer är obekväma både för karaktärer och åskådare. De ställer jobbiga frågor till oss svenskar: Är vi rasister? Fegisar? Rånare eller rånoffer? Oförmögna till verklig mänsklig kontakt? Eller kanske bara gulligt tafatta? Östlunds kamera ger inga svar. Den bara observerar. Men jag tänker att vi väl är allt detta på en och samma gång, beroende på vilken plats i det sociala spelet vi råkar inta för tillfället. Det är tur att vi kan skratta åt det på film, för när kameran stängts av, mikrofonerna rullats bort och filmen är klar, så är det fortfarande där vi står: Upp över öronen i mänskliga möten att hantera på ett korrekt och konventionellt sätt. Oftast osäkra. Ständigt positionerande. Alltid rädda att göra bort oss.